Änglamedvetande

Änglamedvetande (dk. englebevidsthed) betecknar i Martinus litteratur en mentalitet som genomsyras av absolut allkärlek till allt som lever och finns till. I änglamedvetandet har kärleken till ens nästa blivit vanemedvetande eller en automatfunktion. En individ som har änglamedvetande har en fullständigt dubbelpolig mentalitet eller är därmed ett helkönsväsen. Martinus beskriver att det var sådana väsen som bodde i ”Paradiset” enligt Bibelns skapelseberättelse, dvs. både ”Adam” och de övriga ”djuren”, innan Evas skapelse ägde rum, och det är också sådana väsen som människorna i dag håller på att utvecklas till. Änglamedvetande ställs också i kontrast mot sin motsats, ”djävulsmedvetande”, som präglas av absolut egoism och självbevarelsedrift i kombination med intelligensenergi.

Den bibliska berättelsen om ”paradiset” är alltså i verkligheten en berättelse om en zon eller tillvarosfär, inom vilken väsendena hade ”änglamedvetande”, dvs. ett medvetande som helt uppfyllde nästakärlekslagen som ren automatfunktion. (Martinus, Livets Bog, del 5, st 1682)

Endast genom ”ånger” blir ”djävulsmedvetande” till ”änglamedvetande”. Men detta sker likaväl på det fysiska som på det andliga planet. När individen ångrar sig har han upptäckt ofullkomligheten i sitt levnadssätt. Han vänder då om för att börja bekämpa sin ofullkomlighet och sträva emot en skönare och saligare form av tillvaro. Och var det inte just detta som var kärnan i berättelsen om ”den förlorade sonen”? Var det inte upptäckten av sitt förnedringstillstånd och ångern häröver som fick honom att ”komma till besinning”, fick honom att vända tillbaka till Fadern? (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 970)

I paradiset rådde frid och lycka, emedan väsendena där var ”helkönsväsen”. Och det är ett sådant ”helkönsväsen” som vi lär känna under begreppet ”Adam”. I paradiset fanns alltså ingen ”Eva”. Det var ju först efter ”operationen” på Adam som ett sådant väsen kom till. Men vi får dock veta att paradisets andra väsen, alltså Adams medväsen, inte var väsen som representerade de djuriska, dräpande traditionerna. De blir visserligen omnämnda med jordiska djurnamn, men därutöver har de inget gemensamt med jordiska djur. De skiljer sig från dessa genom att de har ”änglamedvetande”. De kan därför omöjligt vara utrustade med någon annan struktur av den högsta elden än den som ger ”änglamedvetande”, nämligen ”helkönsstrukturen”. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1680)

**********************************************************