Aningsförmåga

Aningsförmåga (dk. anelsesevne) betecknar i Martinus litteratur den förmåga som ett väsen behöver för att kunna ”ana”. I Martinus analyser utvecklas aningsförmågan med hjälp av instinktenergin som dominerar i växtriket, det första riket i den utvecklingsspiral som Martinus kallare spiralkretsloppet. Med hjälp av aningsförmågan kan växten, på ett drömliknande sätt, börja förnimma sin omvärld och kunna skilja mellan upplevelser som innebär behag resp. obehag för växten. Utvecklingen av aningsförmågan innebär därmed det första stadiet av förnimmelse för jaget på det fysiska planet. Efter att ett växtväsen under en mycket lång tid har upplevt en oändlig mängd aningar, utvecklar det efter hand en tydligare upplevelse av sin fysiska omvärld och får så småningom förmågor som möjliggör att det kan inkarnera som djur i ett dagsmedvetet tillstånd i den fysiska världen. Martinus beskriver att aningen är den förmåga som gör det möjligt för jaget att ”bryta sig igenom” till det fysiska planet i början av vandringen i ett nytt spiralkretslopp.

Växten kan genom sin aningsförmåga i en elementär medvetenhetsmässig form uppleva fysiska företeelser och därmed i en motsvarande elementär form ”ta ställning” till dessa företeelser. (Martinus, Livets Bog, del 2, st 350)

Och härigenom uppstår den första gryende dagsmedvetenhetstendensen, nämligen aningsförmågan. Växtväsendet börjar märka den första gryningen av en ny värld. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 350)

Att vi betecknat instinkt- eller växtriket som nummer 1 i spiralen beror på att det fysiska dagsmedvetandet i form av ”aningsförmågan” här har sin allra första späda början. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 642)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7 © Martinus Institut 1981.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial