Att göra motstånd eller inte göra motstånd − det är frågan

En betraktelse över prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffers liv i ljuset av Martinus analyser av försvarsväsens och fredsväsens mentalitet och handlingssätt

Dietrich Bonhoeffer

Den tyske prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer avrättades i gryningen den 9 april 1945 i koncentrationslägret Flossenbürg, efter att ha dömts till högförräderi mot den nazistiska staten för medverkan i det så kallade 20 juli-attentatet 1944 mot Adolf Hitler. Han hade då sedan 1933 varit aktiv motståndare till nazisternas politik och deras förföljelse av judarna.

Bonhoeffers moraliska vägval är intressant att betrakta ur ett Martinusperspektiv. Vad motiverar och hur rättfärdigar en lutheransk präst och teolog sin medverkan i attentatsplanerna att döda Adolf Hitler? Hur går detta ställningstagande ihop med att ”vända andra kinden till” (Matt. 5:38−39)?

Bonhoeffer var en mångfacetterad gestalt. Som Torbjörn Johansson berättar i boken Dietrich Bonhoeffer, perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp (Församlingsförlaget, 2007), tillhörde hans familj en akademisk och kulturell elit, där den tyska kulturen satt i högsätet. Fadern hette Karl Bonhoeffer och var professor i psykiatri och direktör vid en nervklinik vid universitetssjukhuset  Charité i Berlin. Hans mor hette Paula och var lärarinna. Familjen Bonhoeffer gick inte i kyrkan, men barnen döptes och konfirmerades. På julafton läste modern ur Julevangeliet och på nyårsafton texten till psalmen ”Nun lasst uns gehn und treten”. Men trots det religiösa inslaget vid de stora helgerna, dominerades hemmet av en borgerlig, icke-religiös akademisk atmosfär. Dietrich var en god pianist och hans föräldrar undrade om han inte skulle ägna sig åt musiken. Bonhoeffer var dock redan i sjätte klass klar över att han ville läsa teologi. Han beskriver själv sitt vägval och om hur han vacklar mellan självupptagenhet och en önskan om att ge sig själv till något stort och viktigt i en halvfiktiv, självbiografisk novell från 1932:

”Han rodnade när han en dag i sjätte klass tyst svarade på lärarens fråga om framtidsplaner, att han ville läsa teologi. Han glömde till och med att resa sig upp, så snabbt kom svaret över hans läppar. Att stå i centrum för lärarens och hela klassens uppmärksamhet, och dessutom så plötsligt behöva svara på en fråga som var så personlig, knuffade ut honom på en arena mittemellan fåfänga och ödmjukhet … [… ] Där stod han i tillvarons mittpunkt som en profet, en vägledare med kunskap och ideal, och de andra måste tystna och höra på, medan den Evige lyste över hans ord och hans huvud. Det var då han började skämmas igen. Han kände igen sin hopplösa självupptagenhet. Hur ofta hade han inte försökt kämpa ner den! Men den kröp alltid in bakvägen, och nu förstörde den det här ögonblickets glädje” (citerat ur Ylva Eggehorn, Att ta ansvar för Gud, Bokförlaget Cordia, 2004, s. 46).

Vi anar här den inre kamp som redan i unga år tycks ha präglat Bonhoeffers liv: lusten att synas och höras, att vilja uträtta något i det godas namn, i kombination med djup förståelse för ödmjukhetens motsatta sinnelag; detta att inte ta plats för sakens egen skull, inte styra och ställa med andra, inte briljera med sitt kunnande och därmed låta högmodet får fritt spelrum.

Efter teologistudier i Thüringen och Berlin blev Bonhoeffer privatdocent och evangelisk-luthersk pastor. Som framgår av Eric Metaxas bok Bonhoeffer, präst, martyr, spion (Libris förlag, 2015), gjorde Dietrich många utlandsresor, bland annat till Italien, Nordafrika, Spanien, USA, Kuba, England och Sverige. Bonhoeffer studerade också ett år vid ”Union Theological Seminary” i New York 1930/31, där han knöt viktiga vänskapskontakter. Besöken på söndagseftermiddagarna i Baptist Church i Harlem gjorde ett starkt intryck på Bonhoeffer, inte minst genom framförandet av negro spirituals under gudstjänsterna (Metaxas, 2015). Här förstärktes Bonhoeffers övertygelse om musikens centrala betydelse under gudstjänsten. Bonhoeffer införskaffade skivinspelningar med negro spirituals, som han sedan tog med tillbaka till Tyskland. I början av 1930-talet föreläste Bonhoeffer som privatdocent vid Berlins universitet. Någon gång under den här tiden hände något med hans andliga utveckling. Bonhoeffer skriver i ett brev till en vän att han först kastade sig in i arbetet på ett okristligt sätt och att hans äregirighet gjorde livet svårt för honom. Bonhoeffer upplevde att han förlorade människors kärlek och förtroende. Han skriver i brevet att han kände sig ensam och överlämnad åt dig själv:

”Då kom något annat, något som har förändrat och kastat om mitt liv ända tills idag. Jag kom för första gången till Bibeln. Det är också mycket svårt att säga. Jag har ofta predikat, jag hade sett mycket av kyrkan och talat och skrivit om den – och jag hade ännu inte blivit kristen, utan var helt vilt och obändigt min egen herre. […] Jag hade heller aldrig, eller mycket sällan, bett. Jag var i all övergivenhet helt nöjd med mig själv. Från detta har Bibeln och i synnerhet Bergspredikan befriat mig. Sedan dess har allt blivit annorlunda” (citerat ur Johansson, Dietrich Bonhoeffer, perspektiv på hans liv, teologi och kyrkokamp, 2007, s.24−25).

Om denna inre förvandling ville Bonhoeffer inte prata. Förändringen visade sig i stället i hans dagliga liv och i hans sätt att undervisa. Bonhoeffers nyvunna fromhet, tillsammans med hans teologiska skärpa och hans vida kulturförståelse, gjorde ett starkt intryck på omgivningen (Johansson, 2007).

I och med Hitlers maktövertagande januari 1933, ville Bonhoeffer helt gå in för att förnya kyrkan och prästämbetet. Bonhoeffer ser hur den nazistiska regimen sakta men säkert tar över den tyska samhällskroppens sociala och byråkratiska strukturer. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och efter riksdagsbranden den 27 februari satte han den tyska rättsstaten ur spel. Därefter infördes den ena stränga lagen efter den andra med inskränkningar av judarnas medborgerliga rättigheter, som till slut nära nog innebar deras förintelse. Bonhoeffer var en av de första som reagerade mot detta. Den 15 april författade han skriften ”Kyrkan inför judefrågan” − en kraftig protest mot denna paragraf, som publicerades i juni samma år. Att Bonhoeffer reagerade så snabbt mot arierparagrafen, hade personliga orsaker (Johansson, 2007, s. 27). Både Bonhoeffers svåger Gerhard Leibholz, som var professor vid universitetet i Göttingen och hans nära vän Franz Hildebrandt, som var pastor, drabbades av denna paragraf och tvingades senare lämna Tyskland (Johansson, 2007).

Det nazistiska, byråkratiska maskineriet malde på, och den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna; två lagar som särskilde judarna från de ”ariska” tyska medborgarna. Enligt den första lagen förlorade judarna sitt tyska medborgarskap, och den andra lagen förbjöd äktenskap och sexuella förbindelser mellan judar och icke-judar. Dessa lagar fick ett tillägg den 14 november då judarna förlorade sin rösträtt.

Bonhoeffers engagemang för motståndet mot den nazistiska regimen kan ses mot bakgrund av att han var starkt påverkad av sin uppväxtmiljö. Hans familj och andra personer i vänskapskretsen var motståndare till Hitlerregimen (Metaxas, 2015). Onsdagen den 1 februari 1933 höll Bonhoeffer ett anförande i radio vid Potsdamerstrasse radiostation med rubriken ”Den yngre generationens förändrade syn på ledarskap”. Detta tal tog upp de grundläggande problemen med ett ledarskap lett av en Führer. Bonhoeffer förklarade att en sådan ledare ”ofrånkomligen blir en idol och en som leder fel” (citerat ur Metaxas, 2015, s. 69). Talet avbröts innan Bonhoeffer var klar.

Arierparagrafen från april 1933 gällde inte till att börja med kyrkan. Men redan den 24 augusti 1933 beslöt en provinsialsynod i Brandenburg, där den nazivänliga kyrkorörelsen Deutsche Christen (”Tyska Kristna”) hade majoritet, att arierparagrafen även skulle införas i kyrkan och Deutsche Christen framställde ett förslag om detta till den preussiska generalsynoden. Det medförde att Bonhoeffer författade en skrift som var ett polemiskt angrepp mot Deutsche Christen. Den tilltagande nazifieringen av kyrkan gjorde att Bonhoeffer anslöt sig till rörelsen Bekennende Kirche (”Bekännelsekyrkan”). Den var en rörelse som verkade för att motarbeta kyrkans anpassning till nationalsocialismen. Som en följd av detta beslut skrev Bonhoeffer ett brev till en vän den 12 juli 1934:

”Det finns inga anspråk, eller ens en önskan, att vara en fri kyrka bredvid rikskyrkan. Men det finns ett anspråk på att vara den enda teologiskt och juridiskt legitima evangeliska kyrkan i Tyskland… ” (Citerat ur Johansson, 2007, s. 28).

Bonhoeffer menade att den nazistinfluerade tyska rikskyrkan som Hitler önskade skapa, Nationale Reichskirche (”Nationella Rikskyrkan”), förrådde evangeliet i och med att den blev en kanal för en nazistiskt inspirerad, förvrängd arisk ”teologi”. 1933 antydde Hitler att han inte tänkte göra några särskilda ingripanden mot präster. De flesta präster var övertygade att han var på deras sida, eftersom Hitler hade uttalat sig positivt om kristen tro ända från starten av sin politiska karriär:

”År 1922 höll han ett tal där han kallade Jesus för ’vår största ariska hjälte’. Att få ihop bilden av den judiske Jesus med en arisk hjälte är inte mer befängt än att försöka få ihop Hitlers ideal – den hänsynslösa nietzscheanska Übermensch − med den ödmjuka självuppoffrande Kristus. Eftersom Hitler inte hade någon annan religion än sig själv, var hans motstånd mot kristen tro och kyrka mindre ideologisk än praktisk” (Metaxas, 2015, s. 82).

Ledande nazister som bl.a. Heinrich Himmler, Alfred Rosenberg och Reinhard Heydrich var starkt emot kristendomen (Metaxas, 2015). De ville ersätta den med en egen religion; de ville utplåna kristen tro i Tyskland och ersätta den med de nazistiska extremisternas nya hedniska religion. Alfred Rosenberg, som bekände sig som hedning, var mest aktiv när det gällde etablerandet av den nya religionen. Han utarbetade ett 30 punkters program för Nationale Reichskirche med Hitlers godkännande. Nedan följer ett par av punkterna som med all önskvärd tydlighet visar vad Nationale Reichskirche står för och dess planer för framtiden (Metaxas, 2015).

13. Den nationella kyrkan kräver att man omedelbart upphör med att publicera och sprida Bibeln i Tyskland.
18. Den nationella kyrkan kommer att rensa bort alla krucifix, Biblar och helgonbilder från sina altaren.
19. På altarna skall inget annat finnas än Mein Kampf (för den tyska nationen och alltså för Gud den heligaste boken) och till vänster om altaret ett svärd.
30. Den dag den grundas skall det kristna korset avlägsnas från alla kyrkor, katedraler och kapell … och det skall ersättas med den enda oövervinnerliga symbolen, hakkorset (citerat ur Metaxas, 2015, s. 83).

Ur ett Martinusperspektiv kan vi konstatera att ovanstående punkter vittnar om en önskan från nazisternas sida att etablera en satanisk kyrka; en ”kyrka” med dyrkan av urgamla hedniska, starka och våldsamma gudar. Hitlerismen är inget annat än ett uppblossande av den bloddrypande dikaturprincip som var rådande på jorden många sekler tillbaka i tiden. Nazismen mellan åren 1933−1945 i Tyskland representerade djävulsmedvetande i renkultur. Det besinningslösa utrotandet av judarna och andra ”oönskade element” återspeglar forna tiders dyrkande att mörka världsåterlösare och inslagen av människooffer i de hedniska riterna.

Bonhoeffer fick 1934 uppdraget att leda de alternativa, inofficiella pastorsutbildningarna i ”Bekännelsekyrkans” regi i den lilla orten Finkenwalde. En verksamhet som stängdes av Gestapo i september 1937. Bonhoeffer fortsatte nu att utbilda pastorer i Hinterpommern i mindre skala fram till 1940. Utbildningen stoppades även den av Gestapo. Samma år belades Bonhoeffer med talförbud för volkszersetzende Tätigkeit (”folkomstörtande verksamhet”). Hans egna ord vittnar om hans förtvivlan över den svåra perioden i hans land:

”Jag måste ta mig igenom denna svåra period i vårt lands historia tillsammans med de kristna i Tyskland … Kristna i Tyskland ställs inför det fruktansvärda valet att antingen eftersträva nationens nederlag för att kristen civilisation ska kunna överleva, eller eftersträva nationens seger och därmed tillintetgöra vår civilisation. Jag vet vilket av alternativen jag måste välja, men jag kan inte göra valet med tillförsikt” (Dietrich Bonhoeffer till vännen Reinhold Niebuhr i juli 1939; citerat ur Metaxas, 2015, s. 133).

År 1938 arresterades Bonhoeffer av Gestapo vid ett möte i Bekännelsekyrkan tillsammans med ett 20-tal andra. Bonhoeffer förhördes i Gestapos högkvarter på Alexanderplatz i sju timmar innan han släpptes. Han blev nu bannlyst i Berlin. Bonhoeffers fars position som professor gjorde det möjligt för honom att övertala Gestapo att låta bannlysningen enbart gälla tjänst och arbete. Bonhoeffer kunde genom detta ingripande från faderns sida fortfarande resa till Berlin som privatperson.

Kristallnatten den 9 november 1938 skakade om Bonhoeffer. Vetskapen om vad judarna fick utstå efter Kristallnatten åstadkom en stark inre rastlöshet och en helig vrede hos Bonhoeffer, som en vän till honom mindes det:

”I sin Bibel läste Bonhoeffer den dagen Psaltaren 74. Det var den text han råkade ha mediterat över. Det han läste skakade honom. Med sin penna gjorde han en vertikal markering i marginalen, med ett utropstecken intill. Han strök också under sista hälften av vers 8: ’Sie verbrennen alle Häuser Gottes im Lande.’ (’De bränner ner alla Guds hus i landet’.) Vid den versen skrev han: ’9.11.38’. Det var då Bonhoeffer fick sambandet klart för sig: att lyfta sin hand mot judarna var att lyfta sin hand mot Gud själv. Nazisterna angrep Gud när de angrep hans folk.” […] Det är omöjligt att säga när Bonhoeffer anslöt sig till konspirationen, främst därför att han alltid fanns i dess mitt, redan innan den ens kunde kallas en konspiration. Familjen Bonhoeffer umgicks med många personer med makt och myndighet, av vilka flera delade deras syn på Hitler” (citerat ur Metaxas, 2015. s. 140−141).

Redan från 1933 fanns alltså Bonhoeffer mitt ibland de kretsar som önskade konspirera mot Hitler. Bland dessa personer fanns hans egen svåger Hans von Dohnanyi, som arbetade under Reichsjustizminister (riksjustitieminister) Franz Gürtner och som därigenom fick full insyn i vad som föregick i den inre kretsen av nazistledarna. När kriget mot Polen startade 1939 ombads Franz Gürtner av general Wilhelm Canaris, som var chef för die Abwehr (den tyska underrättelseavdelningen) att sammanställa en dokumentation över illdåden som begicks av SS Einsatzgruppen i Polen (Metaxas, 2015). Genom dessa kontakter fick Bonhoeffer och hans familj tidigt information om massmorden i Polen och det systematiska nedbrännandet av synagogorna där, långt innan det kom till allmänhetens kännedom (Metaxas, 2015).

Ovan har vi några exempel på de händelser som kom att påverka Bonhoeffers hela existens. Flera liknade skeenden, med åtföljande ny information om nya illdåd, följde på varandra. Bonhoeffers position mitt i den grupp av personer som konspirerade mot Hitler, stärkte efter hand hans övertygelse om nödvändigheten av hans egen aktiva medverkan. Som tidigare beskrivits av en vän till honom, bars Bonhoeffer fram av en ”stark inre rastlöshet och en helig vrede” (Metaxas, 2015). Samtidig är det rimligt att anta att han, utifrån sin kristna övertygelse, drabbades av återkommande själsliga konflikter vad gäller efterlevandet av det femte budordet: ”Du skall inte dräpa.” (Andra Moseboken 20:13, Bibel 2000).

Ett exempel på Bonhoeffers själsliga strider när gäller hans engagemang i konspirationen mot Hitler − genom det inre, växande fredsväsendets begynnande mentala inflytande på honom − ser vi när han träffade den engelske biskopen George Bell i Sigtuna den 31 maj 1942. Ett möte som hade stor betydelse för Bonhoeffer. Motståndsgruppen ville att Bell skulle förmedla information till den engelska regeringen om vad som pågick i Tyskland; om konspiratörernas långt gånga attentatsplaner och om det stöd som Tyskland behövde av västmakterna för att tillsätta en ny demokratiskt sinnad regering efter attentatet. (Något som den engelska regeringen sa nej till.) Biskop Bell berättade senare om hur djupt plågad Bonhoeffer var av sitt engagemang i konspirationerna. Han förlorade därigenom sin rättfärdighet, som han uttryckte det. Men Bonhoeffer såg ingen annan väg än motståndets väg. Hans öde var därmed beseglat. Eller som författaren Metaxas uttrycker det i sin bok om Bonhoeffer när denne väl hade gjort sitt vägval, väl medveten om det själsliga pris han fick betala för sin medverkan i attentatsplanerna: ”Bonhoeffer skulle smutsa ner sina händer, inte för att han blivit otålig, utan för att Gud talade till honom om att gå vidare i lydnad” (Metaxa, 2015, s. 156).

Ett annat exempel som gestaltar den andra sidan i Bonhoeffers psyke, försvarsväsendets mentalitet, illustreras här genom ett av hans mer berömda citat: ”Tystnad inför ondskans ansikte är själv ondska. Gud kommer inte att betrakta oss som oskyldiga. Att inte tala är att tala. Att inte handla är att handla.”

Här vill Bonhoeffer få läsaren att tänka till, få denna att förstå att passivitet inför ondskan är ett val och ett slags medlöperi, och att vi inte kommer undan valet att ingripa eller inte ingripa, att tala eller inte tala. Vilket tillvägagångssätt vi än väljer, så är det en form av handling som vi har ett moraliskt ansvar för. Så tolkar jag Bonhoeffers citat.

Gestapo hade redan i oktober 1942 kommit Bonhoeffer på spåren. Bonhoeffer visste att han kunde bli arresterad. I december 1942 talade han med en kollega i kyrkan, som beskriver mötet på följande sätt:: ”Bonhoeffer anförtrodde mig att han var aktivt ansvarig och engagerad i det tyska motståndet mot Hitler och följde sin moraliska övertygelse att ’det ansvarsfulla agerandet innebär att vara redo att acceptera både skuld och frihet’ (citerat ur Metaxas, 2015, s. 188-189). Det sistnämnda citatet refererar till Bonhoeffers egen bok Ethik (Etik) som skrevs mellan 1940 och 1943 och som även slår fast att: ”Om någon försöker slippa undan skulden i ansvaret så undandrar han sig den yttersta verkligheten i människans existens, och därtill tar han avstånd för försoningens mysterium där Kristus bär skuld utan synd, och han har ingen del i den gudomliga rättfärdiggörelsen som finns i detta” (Ethik, citerat ur Metaxas, 2015, s. 188-189).

Stauffenberg (1907-1944)

Bonhoeffer förde en kväll  i november 1942 ett samtal med Werner von Haeften, adjutant till överste Claus Schenk von Stauffenberg; en av de ledande konspiratörerna bakom det kommande 20-juli attentatet, om begreppen frihet och skuld. Von Haeften var djupt engagerad i attentatsplanerna. Han envisades med att diskutera huruvida det är rätt eller fel att döda Hitler. Von Haeften kunde ta sig till Führerns högkvarter med sin revolver och skjuta Hitler. Han visste var och när mötena ägde rum. Han kunde få tillträde dit. Så här beskrivs deras samtal:

”Diskussionen varade i många timmar. Bonhoeffer menade att skjutande i sig betydde ingenting: man måste vinna något med det, en förändring av helheten, av regimen. Att avrätta Hitler var inte till nytta i sig; saker och ting skulle till och med kunna bli värre. Det var detta, sade han, som gjorde motståndsarbetet så svårt, att det där ’efteråt’ måste vara noga förberett” (citerat ur Metaxas, 2015, s. 190).

Werner von Haeften avrättades senare tillsammans med von Stauffenberg på  kvällen den 20 juli 1944, på befälsområdet vid Bendlerstrasse. Ögonvittnet säger att han mötte döden lugnt och modigt (Metaxas, 2015, s. 191).

Den 5 april 1943 blir Bonhoeffer arresterad av Gestapo. Han fördes till cell 92 i Tegel-fängelset, där han satt i 18 månader. Den 21 juli 1944 hör Bonhoeffer på radio om det misslyckade attentatet mot Hitler dagen innan. Han insåg vilka konsekvenser det kunde få för hans del (Metaxas 2015). Hans delaktighet i attentatsplanerna mot Hitler var nu kända av Gestapo, bl.a. genom dokumentationen av händelserna i Polen 1933, vilket innebar att både Bonhoeffer och hans svåger Dohnanyi avslöjades. Dohnanyi hade förts till koncentrationslägret i Sachsenhausen den 22 augusti för inblandningen i attentatet och Bonhoeffer fördes den 8 oktober till Gestapo på Prinz-Albrecht-Strasse i Berlin. Han placerades i en cell på 2,5 x 1,5 meter, där det fanns inte fanns någon möjlighet att se dagsljuset. Den 7 februari 1945 fördes Bonhoeffer till koncentrationslägret Buchenwald och han blev kvar där till den 3 april då han fördes till Flossenbürg, som låg en och en halv mil öster om den lilla staden Weiden (Metaxas 2015).

På morgonen den 9 april avrättades Bonhoeffer. Innan han fördes till galgen drog Bonhoeffer till sig den engelske medfången, underrättelseofficeren kapten S. Payne Best. ”Detta är slutet”, sade han. ”För mig är det begynnelsen på livet”. Lägerläkaren i Flossenbürg berättar långt senare följande om Bonhoeffers sista stund i livet:

”På morgonen den dagen mellan klockan fem och sex fördes fångarna, bland dem amiral Canaris, general Oster, general Thomas och Reichgerichtsrat Sack, från sina celler och krigsrättens dom lästes upp för dem. Genom den halvöppna dörren till ett rum i barackerna såg jag pastor Bonhoeffer, som innan han tog av sig fångdräkten knäböjde på golvet och innerligt bad till sin Gud. Jag blev starkt berörd av hur denne älskvärde man bad, så hängiven och så övertygad om att Gud hörde hans bön. Vid avrättningsplatsen bad han åter en kort bön och tog sedan stegen upp till galgen, modig och samlad. Döden inträffade några sekunder därefter. Under de nästan femtio år som jag arbetat som läkare har jag knappast någonsin sett en människa dö så fullständigt överlåten till Guds vilja” (citerat ur Metaxas, 2015, s. 261).

Den gamla och den nya världsimpulsens moral

Dietrich Bonhoeffer tillhörde det som Martinus kallar den gamla världsimpulsen, dvs. de traditionella världsreligionerna (t.ex. kristendom, buddhism och islam). Bonhoeffers liv är extra intressant just för att han levde under den nazistiska eran, där han ställdes inför svåra moraliska vägval. Jag kommer här att utgå från Bonhoeffers liv och gärning och belysa det ur ett Martinusperspektiv utifrån artikeln ”Den mentala treenigheten”, skriven år 1945. I denna artikel hittar vi en mycket intressant förklaringsmodell på människans etiska och moraliska utvecklingsprocess. Martinus delar in mänskligheten i tre huvudgrupper: angreppsväsen, försvarsväsen och fredsväsen. Mellan dessa tre stadier skiljer det tusentals år av utveckling.

Angreppsväsendets naturliga hemvist är djurriket, där den starkes rätt och egendomsrätten är den allt dominerade livsprincipen. Att själv döda eller dödas är här utvecklat till C-vetande eller automatfunktion. Här är muskulär styrka och aggressivitet givna betingelser för överlevnad. Ja, här gäller bokstavligen uttrycket: vinna eller försvinna. Det är det dagliga livets grundförutsättning nummer ett. Hitler och de ledande nazisterna under Bonhoeffers livstid utgjorde sinnebilden för angreppsväsen i modern tid, det som Martinus även benämner djävulsmedvetandet.

Om nästa mentala utvecklingssteg, försvarsmentaliteten, skriver Martinus följande:

”Efter hand tränas ’försvarsmentaliteten’ dock upp mer och mer, så att den inte bara utgör det som är nödvändigt för eget behov i självbevarelsedriften, utan också rent av utgör ett överskott som gör att väsendet känner ett behov eller ett begär att ’försvara’ andra. Det kan inte tolerera något som helst i riktning av vad det menar är ’orättvisa’. Det önskar försvara de svaga som inte själva kan försvara sig. Det hoppar i vattnet för att rädda en drunknade från drunkningsdöden, eller det springer in i ett brinnande hus för att rädda individer eller saker från de förintande lågorna, även med fara för sitt eget liv. Det går med i frihetskamper och motståndsrörelser mot framstormande ’herrefolk’ eller väsen som har i sinnet att göra andra människor till slavar. Ja, dess försvarsmentalitet kan vara så dominerande att det också här ringaktar dödsfaran och vågar sitt liv för andra. Detta mentala tillstånd är verkligen större och fullkomligare än ’angreppsmentaliteten’”(Martinus, ”Den mentala treenigheten”, st. 20.11, Artiklar 19451972, Världsbild förlag, 2018).

Det är här jag menar att vi i grova drag kan placera Dietrich Bonhoeffer. Det är utifrån detta utvecklingsstegs mentala komponenter som han gör sitt vägval, att medverka i motståndsrörelsen. Men jag menar också att Bonhoeffer hade starka begynnande inslag av ett kommande fredsväsens mentala komponenter i sin mentalitet, vilket med all säkerhet innebar återkommande själsliga grubblerier och en mängd moraliska överväganden att ta ställning till för hans del.

Dietrich Bonhoeffers liv och gärning blir här ett exempel på den gamla världsimpulsens begränsade mentala räckvidd. Bonhoeffers teologiska uppfattning präglades i hög grad av den tidsanda och religiösa kontext han levde i. Hans vilja att i praktisk handling omsätta sina tankar gjorde honom extra förhatlig för nazistregimen.

I Bonhoeffer teologi fanns det ett starkt inslag av kristologi. För honom var Kristus ett levande, fysiskt exempel på den fullkomliga människan. Bonhoeffers mål var, som jag läser honom, att i största möjliga mån efterlikna Kristus i tanke och handling. Till och med genom att, i värsta fall, offra sitt eget liv i kampen mot Hitler och för ett fritt Tyskland. Bonhoeffer hade med andra ord inte i första hand en idealistisk uppfattning av Gud, vilket är vanligt förekommande hos många kristna mystiker. Bonhoeffer ansåg, som jag har uppfattat det, att det som behövs är ett konkret fysiskt exempel i kött och blod i form av Kristus, som kan hjälpa människorna att vidta de handlingar som bedöms var de bästa för helheten och på så sätt vidarebefordra Kristus gärningar. Bonhoeffer var alltså inne på en annan linje än de mystiker som i första hand lägger vikt vid en transcendent upplevelse av det gudomliga; mystiker som i första hand eftersträvar ett möte med Gudomen bortom tid och rum. Bonhoeffer var ingen extatisk mystiker. Jag uppfattar honom som en person med ett mer jordnära, praktiskt förhållningssätt till Gud och framför allt till Kristusgestalten. Hos Bonhoeffer handlar det om en kristendom omsatt i praktiskt handlande.

Som framgår av hans egna teologiska texter, ansåg Bonhoeffer att mötet med Gud sker ute i världen, och där ska kyrkan vara, samt att det kroppsliga och det världsliga är sammanlänkat. Bonhoeffer tänker sig också att Kristus kan förlåta honom för att han har burit samma bördor och därigenom upplevt den litenhet som Bonhoeffer själv stundtals förmodligen kunde identifiera sig med. Bonhoeffer ansåg att Kristus inte kom till världen för att ge oss en ny religion, utan för att ge oss Gud och livet, och att vi inte ska gömma oss bakom någon religion eller gudsbegrepp, utan vi ska handla aktivt och medverka till att göra gott, och framför allt inte skylla på Gud om det uppstår motgångar och svårigheter. Bonhoeffer menade också att tvivlet är en förutsättning för en sann Gudskontakt. Han sökte efter en kroppsligt förankrad Gudsbild med Jesus liv, gärning och korsfästelse som förebild för sitt eget handlande. En tanke som med all säkerhet hjälpte honom igenom den sista svåra stunden innan avrättningen.

Ylva Eggehorn beskriver på ett fint och belysande sätt några av Bonhoeffers karaktärsdrag och vad som sker med en människa när Kristus har blivit dennas andliga centrum i förordet till Bonhoeffers bok Efterföljelse:

”Det blir nämligen en fråga om att lämna världen för varje människa som möter Kristus – men inte att ’lämna världen’ för att upprätta en ’religiös värld’ och så fortfarande leva i världen, utan att verkligen dö från hela sin jag-centrerade existens, det bästa såväl som det sämsta i den, så att Kristus får leva sitt liv i och genom den människan. Bonhoeffer var en myndig människa. Han var stark, frisk, begåvad, välutbildad, han levde rättfärdigt och hade ett rikt andligt liv. Men han visste att livet in Kristus varken var en tröst för svaga människor i livets utkant eller ett heroiskt program att förverkliga. Det finns bara en som kan leva det kristna livet, och det är Kristus själv. När han blir centrum in en människas liv, när han blir hennes ’nya jag’, finns där ett liv inom henne som inte behöver stöttas med ’religion’. Det är tillräckligt andligt i sig självt. När man fullständigt ha uppgivit att göra sig till någonting särskilt, då kastar man sig helt i Guds armar …” (Ur Ylva Eggehorns förord till boken Efterföljelse, s. 15. Verbum Förlag AB, 2006) .

Till sist frågar sig Bonhoeffer följande i sitt eget förord till boken Efterföljelse:

”Är det många eller är det få som tillhör Jesus? Jesus dog ensam på korset, övergiven av sina lärjungar. Bredvid honom hängde inte två av hans trogna utan två mördare. Men under korset stod de alla, fiender och troende, tvivlande och fega, bespottare och anhängare. Och det var för dem alla Jesus bad i den stunden: ’Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’ Guds förbarmande kärlek lever mitt bland dess motståndare. Det är samma Jesus Kristus som av nåd kallar oss att följa honom, och som på grund av den nåden säger till rövaren på korset i hans sista stund: ’I dag skall du vara med mig i paradiset’”(Efterföljelse, 2006, s. 26).

Men utvecklingen stannar inte vid försvarsväsendets mentala hållplats, det är inte slutstationen för mänskligheten. Livet har långt högre och skönare ideal är att göra väsendet en stabil försvarare, till en skicklig frihetskämpe, i ett överfallet land, som Martinus skriver i stycke 20.44 i ”Den mentala treenigheten”.  Vad är då enligt Martinus ett fredsväsen? I följande två citat ur denna artikel får vi en bild av vad detta tredje utvecklingssteg, fredsväsendet, representerar:

”Livet har alltså ett långt högre och skönare ideal än just detta att göra väsendet till en stabil ’försvarare’, till en skicklig ’frihetskämpe’, i ett överfallet land. Det kommer att göra alla väsen till ’stabila förlåtare’ av sin nästa. Det är detta ’förlåtelsepsyke’ som är den tredje mentala enheten, och som nu börjar bli det största idealet i den jordmänskliga mentalitetens högsta intellektuella sfär. […] Är det inte denna tredje mentalitetsenhet som är den sanna kristendomen? Och är det inte just ’försvars-’ och ’angreppsmentalitetens’ krigsbevarande moral ’synd för synd’, som är den sanna ’hedendomen’?” (”Den mentala treenigheten”, st. 20.44).

”Den jordiska människans psyke utgör alltså en mental treenighet. I kraft av sin ’angrepps-’ och ’försvarsmentalitet’ är hon ett djuriskt och kosmiskt sett primitivt eller ’hedniskt’ väsen. Men genom sin växande ’kärlek till nästan’ och den åtföljande degenererande straff- och hämndlystnaden mot denna, är hon ett uttryck för den sanna ’kristendomen’ eller en högre intellektuell kultur. Med kärleken till allt och alla i sitt hjärta är hon ett kosmiskt väsen. Hon är den begynnande ’freden på jorden’’ (’Den mentala treenigheten”, st. 20.46).

Hos detta fredens väsen ser vi den totala kapitulationen vad gäller användandet av våld som konfliktlösningsmedel. Här härskar i stället följande förlåtelsementalitet: ”Älska din nästa som dig själv”, ”Stick tillbaka dit svärd i skidan” och ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Under samma tid som Bonhoeffer, på en annan plats, satt Martinus och skrev på Livets Bog, del 4. Ett gigantiskt mentalt avstånd skiljer Martinus och Bonhoeffer åt. Hos Martinus ser vi ett helt annat mentalt förhållningssätt till den tyska ockupationsmakten än vad vi ser hos Bonhoeffer. I kretsen kring Martinus rådde, som jag uppfattar det, en lugnare, om än inte helt avspänd, inväntan på det kommande krigsslutet. För en person som jag, som inte själv har upplevt ockupationsåren i Danmark, är det svårt att föreställa sig att tyska soldater har gått omkring på området i Martinus Center i Klint, ja, till och med bott i Villa Rosenberg. Kontrasten mellan den tyska krigsmaskinens mentala nivå och de som arbetar med förmedlandet av Martinus världsbild är nästa hisnande, ja, den kan väl knappast bli större. Om ockupationsåren under Sakens tid har Søren Hahn skrivit tre intressanta artiklar i Kosmos 1994, nr 4−6, vilka av utrymmesskäl inte kan beröras närmare denna gång, men det är en läsning som rekommenderas varmt för den historieintresserade. Jag kommer för övrigt vid ett senare tillfälle publicera en ytterligare artikel om försvars- och fredsväsendet. I den kommer jag, bland annat utifrån Martinus artikel ”Freden” (1945), att i mer generella termer belysa och diskutera frågor kring segrarmakternas roll efter en väpnad konflikts slut, polisiära åtgärder vid ingripande mot så kallade kriminella; vad är angrepp och vad är försvar, vikten av att så fred om man vill skörda fred, och vad sann kristendom är. Kosmisk kemi i teori och praktik.

Att jämföra Bonhoeffers agerande med Martinus inställning och förhållningssätt till Hitler och den tyska ockupationsmakten, låter sig inte göras annat än som ett studieobjekt i moralisk utveckling. Bonhoeffer handlade utifrån sin jordmänskliga horisont, utifrån sin moraliska och religiösa övertygelse. Martinus är en person som har kosmiskt medvetande och som sitter med det kosmiska facit i sin hand. Han har det helikopterperspektiv på tillvaron som Bonhoeffer ännu saknar. Om det var rätt eller fel det Bonhoeffer gjorde, blir upp till var och en att bedöma. Men en sak är säker: Alla människor gör så gott de kan utifrån det utvecklingssteg de befinner sig på. Och för att verkligen kunna göra en rättvis bedömning av en situation, bör man nog själv ha varit med om den. Det är alltid lätt att vara efterklok och komma med det ena kloka moraliska påståendet efter det andra, speciellt om man lever i en helt annan, fredligare tid, och har ett intresse för etiska och moraliska frågeställningar.

Jag vill avsluta detta blogginlägg med att citera st. 2239 i Livets Bog, del 6, samt ett stycke ur Martinus artikel ”Den fasta punkten − Kan framtiden undvara Gudomen?” De talar för sig själva när det gäller att visa på vilket förhållningssätt som hör framtiden till och som utgör den sanna ”motståndsmannens” fredliga inställning och sätt att vara:

”Nutidens människor, såväl som gångna tiders, lever alltså i detta hopplösa förföljande av ’det onda’ med ’det onda’. Och det är detta mentala tillstånd eller handlingssätt som de utvecklar i ständigt stigande grad och till en allt större kapacitet. Aldrig någonsin har den dräpande principen här på jorden så kunnat massutvecklas av människorna som i dag. Följden härav blir en mångfald av dräpta väsen, som genom sin återfödelse kommer att stå livslevande inför sina mördare, vilka likaledes återföds på det fysiska planet. Och kriget dem emellan kommer att fortsätta. Fred uppstår varken genom mord eller förtryck av fiender. Människorna förstår inte, att detta deras handlingssätt inte har något med freden att göra och aldrig någonsin kan få det. De får uppleva att stater och människor växelvis beläggs med ’handbojor’ och kämpar för befrielse. Är det inte just denna befrielse alla människor i dag ropar efter och ständigt tror sig kunna uppnå genom att belägga andra med ’handbojor’ eller förtrycka dem? Hur skulle man kunna så ogräs och skörda brödsäd? Hur skall människorna lära sig förstå att lagen om sådd och skörd lika mycket gäller ödesskapandet som brödsäden? Liksom man måste så den säd man vill odla, så måste man även så det öde man önskar. Det är det absolut enda sättet, varigenom man till slut ovillkorligen skall segra och bli fri från ont öde eller ond karma. Och här har man även fullt stöd i själva livslagarna och får därmed själva naturen eller Gudomen till medskapare av freden och friheten i sitt eget inre. Och med denna skapelse i sitt inre har man skänkt sin omgivning det absolut bästa och enda som man själv kan bidraga med i sin medverkan till krigets degeneration och upphörande. Det är denna fredens skapelse som utgör den verkliga frihetskampen, och inte det dödsbringande sabotage eller den dråpmanifestation som människorna i dag i stor utsträckning känner sig tvungna att använda som ’ärofulla’ räddningsmetoder i kampen mot fiender − trots att detta är så fjärran från Jesu bergspredikan eller den sanna kristendom som dessa väsen anses tillhöra. Här ser vi tydligt hur hedendomen alltjämt har ett starkt grepp om människorna. Man kan därför inte göra dem några förebråelser. Deras beteenden är normala utslag av det utvecklingssteg de befinner sig på” (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2239).

”Nu kommer man kanske här invända, att man ju är nödsakad att försvara sig mot rövare och banditer, såväl inom staterna som individer emellan. Man är tvungen att upprusta och föra krig, annars så kommer man att slås ned eller förtryckas av de andra. Man är nödsakad att vara med i hemvärnet eller i motståndsrörelsen etc., i motsatt fall uppträder man ju nationellt ovärdigt. Ja, men är inte denna tendens, denna föreställning precis lika närvarande hos motparten? Tror man inte att väsendena också här betraktas som nationellt ovärdiga, om de inte lyssnar till parollen i deras flock? I motsatt fall skulle deras moral ju vara långt bättre och mer fredsvänlig och eftersträvansvärd än vår. Hur ska människorna få fred? Det är ju inte människorna som är orsaken till krigen och ofreden, utan inbillningarna, illusionerna eller de falska föreställningarna, den moderna övertron. Det är alltså inte människornas kött och blod, utan deras psyke som är krigens sanna orsak. Att föra krig mot kropparna, mot köttet och blodet, är således dåraktigt, när det inte är dessa faktorer som är fienden. Till vilken nytta är det att man dräper si och så många kroppar, när man lovprisar, dekorerar och svär en ed till övertron i sitt inre, som man dräper andra för? Till vilken nytta är det att man dräper ’krigshetsarnas’ kroppar, när man ger deras psyke och samma krigiska inbillningar och föreställningar om nationell värdighet och försvar, överdådiga levnadsvillkor i sitt eget inre? På vilket sätt kan drinkare vara de rätta förespråkarna för avhållsamhet? På vilket sätt kan slaktare vara agitatorer för vegetarianismen? På vilket sätt kan smittade läkare vara de rätta behandlarna? På vilket sätt kan människor som är besatta av krigspsykoser vara de sanna fredsstiftarna? Man kan inte avskaffa något genom att föröka det. Krigen avskaffas inte genom krig” (”Den fasta punkten − Kan framtiden undvara Gudomen?”, Kosmos 9/2006, min översättning).

Martinus, Klint, 1940-talet (www.martinus,dk)

Eftertanke
Det som slår mig vid genomgången av denna text, är hur oerhört stort avståndet är mellan att vara ett försvarsväsen eller ett fredsväsen. Hur många liv som skiljer dem åt. Det mentala universum och den världsbild med sina fantastiska framtidsutsikter för mänskligheten som Martinus presenterar, ligger på så högt plan att det nästan är svårt att fatta och ta in det.

Bonhoeffers tankevärld är inte bara mer naturlig för de flesta av oss, den kan också upplevas som mer handfast eller konkret i sin praktiska tillämpning: Det är ju självklart att man måste bekämpa det onda. Men den är också den återvändsgränd, den mentala fallgropen ner i, eller in i, ytterligare mörker som måste genomskådas av den människa som önskar se en varaktig fred manifesterad på jorden. Bonhoeffers reflexmässiga reaktion på Hitlerregimens barbari är fullt naturlig, men den är inte vägen framåt.

Fred är inget inlärt, inget man studerar sig till. Den är en fråga om utveckling, om tid, där djupt smärtsamma lidandeerfarenheter från hundratals liv bakåt i tiden omvandlats till förmågan att säga nej till vapen, säga nej till ett nationalistiskt förgudande av den egna staten och det egna folket, säga nej till ett vi − och dem tänkande som särskiljer människor utifrån tanken om den egna rasens, religionens eller samhällsmodellens självsuggererade, och därmed till synes självklara rätt att bestämma över andra. Det är bland annat det som jag själv tar med mig som en ännu klarare insikt vad gäller dessa båda väsentypers mentala egenskaper och förhållningssätt i tillvaron. Tack för det Martinus!

Lars Palerius, november 2018

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial