Hilma af Klint, Martinus och ”Atomserien”, del 1

”Manifestationen av livskraft kan spåras överallt ända ner i atomernas och elektronernas värld, som ju av vetenskapen till och med betraktas som ett slags mikrokosmiska solsystem. Skulle världen kunna existera utan atomkraften? Det skulle den inte. Varken människorna, jorden, solsystemet eller vintergatssystemen skulle existera, om inte de atomsystem existerade av vilka det hela är är uppbyggt. Ingen partikel, den må vara aldrig så liten, existerar i mikrokosmos utan att vara till gagn för helheten.”

(”Universums vintergator”, kap. 2, ur: Kosmiska lektioner 2, Världsbild förlag, 2011.)

I boken Hilma af Klint Notes and Methods (2018, The University of Chicago Press, red: Christine Burgin) skriver Iris Muller-Westermann att Hilma af Klint, efter att ha färdigställt ”Målningar till templet”, riktade uppmärksamheten mot den mikroskopiska atomvärlden (2018, s. 149). ”Atomserien” är från 1917 och lade grunden både för en mängd nya arbeten och för ett nytt sätt för henne att arbeta.

I den här tredelade artikeln kommer jag att presentera Hilma af Klints texter som ledsagar ”Atomserien” och se vilka beröringspunkter som finns mellan Hilma af Klints syn på atomen och Martinus beskrivning av atomen som en livsenhet med ett jag, ett övermedvetande och ett undermedvetande med tillhörande fysisk kropp.

Atomserien består av 22 bilder. De två första fungerar som en introduktion. De övriga 20 bilderna visar två sidor av atomen. Atomen uppe till vänster på bilderna visar en illustration av en atom på eterplanet. Atomen nere till höger på bilderna visar atomens energinivå på det fysiska planet. Hilma af Klints text till bilderna finns uppe i högra hörnet på varje bild i atomserien.

Vad Hilma af Klint gör i sin beskrivning av atomens manifestation och utvecklingsprocess är att hon beskriver den som en levande entitet, där en överordnad kärlekskraft eller kärleksmoral ligger till grund för atomens liv, existens och utveckling. Den insikten och kunskapen kom Hilma af Klint till del bland annat genom ett inre skådande av hennes egen eterkropp. Hon arbetade vid det här laget utan direkt vägledning från de höga mästare som tidigare hade ansvarat och guidat henne från de andliga världarna, och tillika instruerat henne i valet av motiv i hennes andliga måleri.

Det Hilma af Klint ser genom sitt inre skådande bekräftar hennes tanke om universum såsom utgörande en sammanlänkad, levande helhet. Hon skriver på den andra bilden i serien: ”Varje atom har sin medelpunkt men varje medelpunkt står i direkt förbindelse med universums medelpunkt.”

Denna tankegång är helt i linje med Martinus uttalande om den eviga princip som existerar i det han kallar X2-området: Gudomens inneboende förmåga att genom ”moderenergin”, jagets eviga energifaktor, och ”urbegäret”, jagets eviga motivationsfaktor, dela upp sig själv i ett oändligt antal livsenheter. Denna uppdelning av ”det gudomliga något” kan liknas vid en ”kosmisk födelse”, för att tala med den medeltida mystikern Mäster Eckhart. Det immateriella, objektivt existerande, omanifesterade ”något som är”, den absoluta kontrastlösa stillheten, ”Fadern” hos Mäster Eckhart, föder fram det immateriella ”något som är”, ”Sonen”, vilket tar sig uttryck som den subjektivt, upplevande mittpunkten i varje livsenhet. Genom ”Sonens” eviga upprätthållande av rörelsen, kontrastskapelse, upplever ”Fadern” och ”Sonen” livet i dess obegränsade och evigt skiftande uttrycksformer. Denna ”kosmiska födelse” ger varje livsenhet en evig och helt unik individualitet, samtidigt som det är evigt förankrat i X1: ”det gudomliga något”, ”den fasta punkten” eller ”ett namnlöst något som är”. Denna kosmiska födelse gör det möjlig för X1, eller med Mäster Eckharts ord ”Fadern”, att i all evighet speglas sig själv i myriader av livsenheter och därigenom få en bekräftelse på, och en upplevelse av, sin existens. Detta ömsesidiga beroende mellan ”Fadern” och ”Sonen” (djupast sett är ”Sonen” detsamma som Gud eller ”Fadern”) garanterar varje livsenhet en evig existens, då ”Sonens” jag samtidigt utgör jaget i ”Faderns” eller ”det gudomliga Något som är”.

Martinus X-analys, moderenergin och urbegäret

Enligt Martinus är jaget, X1, odelbart till sin natur. Alla livsenheters jag utgör enligt honom en del av Gudomens jag. Djupast sett existerar bara Gudomen. Den upplevda separationen är ett illusionstrick verkställt av Gudomen genom X2-principen, skapar- och upplevelseförmågan. X2-principen möjliggör en evig, oavbruten förnyelse av livsupplevelsen för Gudomen och livsenheten i all evighet, verkställd i första hand genom ”urbegäret”, jagets eviga motivationsfaktor, och ”moderenergin”, jagets eviga energifaktor.

Urbegäret och moderenergin utgör den ”bro” som går från den absoluta stillheten över till den skapade världen, X3-området, tillika ”scenen” eller ”platsen” för vår timliga och ständigt skiftande livsupplevelse. Principerna X1, X2 och X3 utgör de tre ”beståndsdelar”, eller de funktionella principer, som definierar och utgör ett levande väsen. De utgör samtidigt en pedagogisk förklaringsmodell, en teoretisk uppdelning av det allomfattande, i sig odelbart, evigt existerande ”Något som är”. Tillvarons och livets innersta kärna och utgångspunkt, till vilken all rörelse och energiomsättning återvänder, som ett led i Gudomens upprätthållande av sin eviga livsupplevelse, markerad genom ett oändligt antal livsenheters skiftande och mångfacetterade livsupplevelser.

Det är enligt min mening ett smått hisnande utvecklingsperspektiv, som både Martinus, genom sina texter och symboler, och Hilma af Klint, genom sina målningar, ger oss en ingående och utvidgad inblick i.

Min tanke med denna tredelade artikel är att titta närmare på de många gemensamma beröringspunkter som jag har funnit mellan Hilma af Klints och Martinus syn på atomen som ett levande väsen. Jag har i artikeln valt att fokusera på det Hilma af Klint skriver om atomen i atomserien, inte på hur hon bildmässigt gestaltar atomen och dess utveckling. På så vis fattas det möjligtvis en dimension när det gäller Hilma af Klints uppfattning och beskrivning av atomen, men jag har likväl valt detta betraktelsesätt, då jag finner Hilma af Klints texter tillräckligt belysande för hur hon uppfattar atomens själsliv i den eteriska världens domäner i relation till dennas manifestationer och uttrycksformer i den fysiska världen. Jag har här inte möjlighet att visa alla bilder i serien, utan jag låter bild åtta, till vänster, få stå som ett riktmärke för hur Hilma af Klint har utformat det bildmässiga uttrycket som visar den eteriska och den fysiska atomens själsliga förvandlingsprocesser och olika uttrycks- eller manifestationsformer. Då flertalet bilder inte heller finns allmänt tillgängliga på internet hänvisar jag till den ovannämnda boken Hilma af Klint Notes and Methods (2018) där hela atomserien finns återgiven.

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 1

Hilma af Klint börjar sin atomserie med att konstatera att ”Universums medelpunkt består av oskuld”. Vidare nämner hon fyra begrepp som tycks känneteckna universum och dess medelpunkt:

”Universums medelpunkt av består av oskuld.”

Omutlig sanning

Stolthet

Ödmjukhet

Barmhärtighet

Ytterligare text på den första bilden: Atomen nere till höger på bilden är förstorad fyra gånger.

Kommentar: Detta är en mycket intressant start på vår jämförelse mellan hennes och Martinus syn på atomen som ett levande väsen. Vad Hilma af Klint gör i sin beskrivning av atomen är att hon, enligt min mening, beskriver den som en levande entitet, där en överordnad kärlekskraft och kärleksmoral ligger till grund för dess liv och existens. Orden ”Omutlig sanning, Stolthet, Ödmjukhet och Barmhärtighet” speglar i mina ögon också Hilma af Klints egen själsliga hållning. Att hon kunde härbärgera och framleva sitt liv utifrån dessa begrepp i sitt inre är, menar jag, bland annat ett resultat av att hon under en tioårsperiod ”renade sin själ” under andliga mästares ledning, och via dem till att börja med, sedan på egen hand, fick instruktioner om vilka realiteter i den andliga världen hon skulle gestalta eller återge i sitt måleri.

I följande stycke ur boken Enheten bortom mångfalden (1999) får vi en liten inblick i hur denna förberedelsetid gick till samt hur ”De Fem” samarbetade med och instruerades av andliga entiteter.

”Hilma af Klint och hennes väninnor blev invigda av De Höga i deras budskap under en förberedelsetid från 1896 till 1906. Under detta decennium kommunicerade de med högre entiteter genom ett medium, Sigrid Hedman, eller med hjälp av en psykograf, ett slags ouija-bord. Deras främste läromästare var Gregor, en osynlig intelligens som faderligt undervisade kvinnorna. Han assisterades av Georg, ett översinnligt väsen som gav mer detaljerade upplysningar om hur sammankomsterna skulle utformas och entiteten Agnes som med sin mildhet lugnade kvinnorna. När Gregor lämnade dem för en lång tid i maj 1902, lämnade han fältet öppet för andra andar, som till exempel Amaliel som hjälpte Hilma af Klint under framställandet av hennes bilder. Budskapet som lämnades under dessa år är svårt att överblicka, men skulle kunna sammanfattas som ett kärlekens budskap om alltings enhet bortom mångfalden, där frälsningen innebär ett frigörande från de bindande formerna. Trots de tusentals sidorna med anteckningar från De Fems seanser under förberedelsetiden, utvecklades inte det esoteriska budskapet nämnvärt under de år det mottogs. Utvecklingen skedde istället inom kvinnorna, som under sin andliga mognad successivt kom till insikt om budskapets innebörd” (Anna Maria Svensson: Enheten bortom mångfalden, s. 48-49, Rosengårds förlag, 1999).

 Martinus understryker i Livets Bog, del 1, vikten av en inre utrensningsprocess för att utveckla den kosmiska klarsynen:

”Den absolut ofelbara klarsynen kan endast nås genom utrensning ur medvetandet av lägre tendenser, såsom äregirighet, högmod, intolerans, maktbegär, oärlighet etc. Bekämpandet av sådana företeelser är det ofrånkomliga pris som den fullständiga kosmiska klarsynen måste betalas med. Detta bekämpande gör ju väsendena renhjärtade’ och är alltså den naturliga och äkta övningen eller vägen till den gudomliga synen” (Livets Bog, del 1, st. 208, Världsbild förlag, 1985).

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 2

Varje atom har sin medelpunkt men varje medelpunkt står i direkt förbindelse med universums medelpunkt.

Kommentar: Texten till bild nr 2 är helt i överensstämmelse med Martinus analys av det levande väsendet och dess mittpunkt i form av principen X1 eller jaget. Enligt Martinus har det levande väsendet följande grundstruktur:

”Det levande väsendet utgör en evig treenig princip: ett jag’ ─ skaparen, en skaparförmåga och det skapade. De tre elementen i denna princip har fått beteckningen X1, X2 och X3” (Symbol nr 6, Den eviga världsbilden, del 1).

 X1 eller jaget är odelbart till sin natur. Man skulle också kunna beskriva jaget som den kosmiska atomen. (Ordet ”atom” kommer från grekiskan och betyder ”odelbar”). Jaget är omanifesterat och består inte av någon materia. X1 eller jaget utgör Gudomens och de levande väsendenas gemensamma urgrund och utgångspunkt – ”den fasta punkten”. Det är den källa varifrån livsupplevelsen härstammar och utgår. Alla levande väsens enskilda jag eller X1 utgör Gudomens jag eller X1. Genom X2-principen, skapar- och upplevelseförmågan, spaltar Gud upp sig själv i ett oändligt antal livsenheter. Denna evigt verkande ”konstruktion” möjliggörs genom moderenergin,  X1:s eviga energifaktor, och urbegäret, X1:s eviga motivationsfaktor. Detta ”samarbete” mellan moderenergin och urbegäret (dessa båda storheter är djupast sett identiska med jaget eller X1, de har sitt ”utspring” ur detta) gör det möjligt för Gudomen att vara allestädes närvarande överallt, i alla skapade sammanhang, i all evighet. Detta oavsett den enskilda livsenhetens storlek eller placering i tid- och rumsdimensionen, X3-området, tillika ”scenen eller platsen” för livets upplevelse.

I nedanstående citat kallar Martinus atomerna eller partiklarna för ”kraftcentrum”, som likt solen utstrålar medvetandeenergier och kosmiska skapelsekrafter i form av de sju grundenergierna:

”Universums partiklar är var för sig organiserade kraftcentrum för de kosmiska grundenergierna, som kastar reflexer genom solspektrumets sju färgstrålar: rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett” (”Partiklar, tomrum och tankekraft”, Kosmos nr 1/2001).

I följande citat från Den eviga världsbilden, del 5, skriver Martinus att porten från den andliga världen in till den fysiska går genom atomen eller solen. I Martinus beskrivning av mikrokosmos är atomen och solen principiellt det samma: ett ”kraftcentrum” för överföring av kosmiska medvetandeenergier och ”material” för utveckling och vidmakthållande av livet på jorden:

”Porten in till den materiella världen är alltså soltillståndet eller eldtillståndet” (Den eviga världsbilden, del 5 st, 45.2, Världsbild förlag, 2012).

Det är alltså genom atomerna, dessa ”kraftcentrum”, som de andliga energierna strömmar från det andliga planet in till det fysiska planet. Solen, den också en atom enligt Martinus, ger oss inte bara värme, utan strålar ut de medvetandeenergier som medverkar till den fysiska och materiella utvecklingen på jorden. Denna jordens utveckling belyses ytterligare i Den eviga världsbilden, del 5, där Martinus talar om den psykiska energin som ”koncentrerar sig fram” genom atomen och in på det materiella planet.

”En gång hade detta jordklot inte nått längre på det fysiska planet än att det var en glödande eldmassa, men nu har det nått till ett avkylt tillstånd så att vi kan leva på det. Allting har kommit gradvis, men det kom alltså från det fysiska planet, det kom från tomrummet. Porten in till den materiella världen är alltså soltillståndet eller eldtillståndet. Nere i vår organism har vi dessa solar eller atomer som är samma slags kraftcentrum som vår sol. Vad är det som sker? Det som sker är att den psykiska energin utvecklas, den koncentrerar sig fram och kommer igenom atomen och in på det materiella planet på samma sätt som sker igenom solarna i makrokosmos” (Den eviga världsbilden, del 5, st. 45.2).

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 3

Kroppen måste förvandlas genom att ingå i sitt centrum och upphämta av den nya kraften.

Kommentar: Kroppen utvecklas genom samspelet med omgivningens fysiska energier och vår tanke- eller medvetandemateria: den strålformiga materien. Denna kroppsliga utveckling äger rum genom inhämtandet av livsupplever, det vill säga jagets ”dialog” med omvärldens energier, som sedan omformas till bilder i strålformig tankemateria. Detta inhämtande av livsupplevelser tillgodogör sig jaget genom den ”procedur” som Martinus beskriver som ”jagets vändning av rörelsen eller energin”. Genom existensen av denna eviga ”procedur”, möjliggörs det levande väsendets eviga livsupplevelse och tillika dess eviga utvecklingsprocess mot allt högre livsformer och medvetandetillstånd.

För ytterligare information se livssubstans nr 6 i Livets Bog, del 3, st. 824–826. Denna företeelse illustreras också av symbol 98, ”Jagets vändning av rörelsen eller energin”i Den eviga världsbilden, del 6:

”I jagets ’vändning’ av en  ’rörelse’ eller energi upplever vi såväl en ’befruktning’ och ett ’havandeskap’ som en därpå följande ’födelse’. Genom vårt jags tilldragning och mottagande av en ’rörelseart’ upplever vi en ’befruktning’. I denna ’rörelsearts’ speciella ’vändning’, det vill säga utveckling och förvandling i jagets ägo, upplever vi ett ’havandeskap’. Och i denna förvandlade ’rörelsearts’ frigivning eller tillbakavändande från jaget upplever vi en ’födelse’. Den ’rörelseart’ som jaget genom sitt urbegär drar till sig, utgör alltså ’säden’ eller ’sädesvätskan’. Genom uppsamlingen av denna inom jagets domäner förvandlas den till ett ’foster’. När ’rörelsens’ vändning är fullbordad, det vill säga när den fått jagets fulla påverkan och åter lämnar dettas domäner, har ’fostret’ blivit till ett ’barn’ och ’föds’. Detta barn kan så leva vidare, bli till ny ’säd’, som gör andra jag ’havande’, varefter nya ’foster’ uppstår och blir till ’barn’ som lever vidare som nya medverkande faktorer vid den eviga befruktning och fortplantning som vi kallar  ’livet’” (Livets Bog, del 3, st. 825).

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 4

Genom sin längtan att uppbygga allt skönare och skönare former, först på eterplanet, sedan i materien, blir kroppen till sist i stånd att genomträngas av ljuset.

Kommentar: Martinus beskriver att alla fysiska skapelser manifesteras först i andlig materia på det andliga planet. Genom lidandeerfarenheterna utvecklas människans medvetande i en allt mer human och osjälvisk riktning, och hon får därigenom tillgång till allt högre andliga energikombinationer i sitt medvetande. Lidandet skapar en längtan efter fred och skönhet. Denna längtan tar sig efter hand uttryck i det som Hilma af Klint beskriver i texten till bild nr 4 i Atomserien: … blir kroppen till sist i stånd att genomträngas av ljuset. Ur lidandet växer det universella, kosmiska ljuset fram i människan, vilket gör att hon till sist endast kan skapa och manifestera ljus mot allt och alla i sin omgivning – allkärlekens ljus.

”Hela vårt tanke- och själsliv, och därmed också vårt fysiska liv, är baserat på materialisation och dematerialisation. Det är riktigt att den fysiska materialisation vi betecknar som skapelse’ är av en mer robust och besvärlig natur. Men innan en sådan skapelse med hjälp av väsendets fysiska kropp blivit skapad i fysisk materia, har den i form av tankar materialiserats i väsendets medvetande eller tankevärld. Där har den automatiskt materialiserats i tankematerien som modell för dess skapelse i fysisk materia. Alla det levande väsendets fysiska alster eller skapelser är således kopior av föregående tankar eller tankemodeller, som blivit till genom automatisk materialisation i andlig materia, vilket är det samma som det vi kallar tänkande. Denna vår andliga skaparfunktion eller tänkande upplever vi genom våra andliga sinnen som vår medvetandefunktion. På det andliga planet är väsendenas tankar och därmed deras karaktär något utvändigt och därför synligt för andra andliga väsen” (Den eviga världsbilden, del 3, symbol 33, st. 33.80).

Martinus beskriver också den strålformiga materien som varande detsamma som elektricitet. I Livets Bog, del 6, skriver Martinus följande om elektricitet:

 ”Vi har redan nämnt att all kraft som befordrar manifestation och rörelse i materien i världsalltets tre kosmos härrör från tre motsvarande former av elektricitet. I mellankosmos, mikrokosmos och makrokosmos är det således mellankosmisk, mikrokosmisk respektive makrokosmisk elektricitet som är drivkraften. Elektriciteten är således alla existerande krafters innersta analys” (Livets Bog, del 6, st. 2173).

Elektricitetens helt avgörande roll för skapelsen av den fysiska världen skildras på detta sätt i Livets Bog, del 2:

 ”Genom längtansenergins beröring med ’instinktenergin’ i ’salighetsriket’, vilken energi, som symbolen visar, redan är i sitt andra uppåtgående stadium, och genom denna energikombinations beröring med ’tyngdenergin’, som i denna zon endast är i sitt första uppåtgående stadium, uppstår den ocean av kraftreaktioner eller energiformer som man på det fysiska planet känner till under namn av – ’elektricitet’. Och härmed är det första grundmaterialet tillrättalagt för skapelsen eller tillkomsten av en fysisk värld. ’Elektriciteten’ utgör bron mellan ’salighetsriket’ och den fysiska världen. Allt som existerar av osynliga krafter, ända ifrån tankevågorna som går genom de fysiska varelsernas hjärnor och till ljuskällan i deras elektriska ljuskronor eller drivkraften i deras elektriska tåg, alltifrån radiovågorna i deras rum och till livskraften i deras fysiska organismer, allt utan undantag hör i form av strålar och vågor in under begreppet ’elektricitet’” (Livets Bog, del 2, st. 418). 

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 5

Kroppen äger förmåga att höja sig över sin jordbundenhet genom att villigt lyssna till överfysisk kraft.

Kommentar: Det gigantiska tomrummet mellan de fysiska partiklarna i universum är uppfyllt av vår jag och vårt medvetande. Det finns alltså inget egentligt tomrum. Vi kan bara ännu inte uppfatta den strålformiga materien som utgör den ”kosmiska väv”, i och genom vilken hela den gudomliga skapelsen och livsupplevelsen äger rum. Upplevandet av denna ”kosmiska väv” är förbehållet en individ med det Martinus kallar ”kosmiskt medvetande”. Ett själsligt, moraliskt högtstående tillstånd, som ger fri tillgång till ”visdomsoceanen” – Gudomens samlade vetande om sig själv genom evigheten. Enligt Martinus genomgår alla individer en invigningsprocess i slutfasen av djurriket, som utmynnar i vederbörandes tillägnande av kosmiskt medvetandet. Individen har nu, genom denna invigningsprocess, dagsmedvetet upplevt livsmysteriet lösning, sin odödliga evighetsnatur och Gudomens eviga närvaro i allt och alla. Det sammanfattas på följande sätt i den ovan citerade artikeln ”Partiklar, tomrum och tankekraft”:

”Tomrummet mellan partiklarna är alltså uppfyllt av Guds mentalitet, bestående av de levande väsendenas mentalitet. Från denna osynliga värld dirigerar de levande väsendenas jag genom sitt övermedvetande sin organism och sitt dagliga uppträdande. Och från denna osynliga värld dirigeras sålunda hela världsalltets planeter, solar och vintergator. Vi är här vittne till Guds mentalitet som styr världarnas gång i det eviga oändliga universum. Vad kan vi nu lära oss av detta? Vad är det Gud här avslöjar för oss? Här avslöjas det för oss hur världsalltet styrs genom mentalitet eller tankekraft, som tillsammans med jaget utgör Guds osynliga del av detta världsallt, medan partiklarna utgör Gudomens fysiska kropp. Och eftersom vi själva också representerar ett osynligt jag och en osynlig mentalitet, blir vårt medvetande och vårt jag likaså, sett från den fysiska världen, tomrummet, medan vår organism består av partiklarna. Vi är ’Guds avbild’, eftersom också vi representerar universums grundprincip: partiklar och tomrum” (”Partiklar, tomrum och tankekraft”, Kosmos nr 1/2001).

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 6

När atomen är i vila på eterplanet indrages i dess centrum av kraft och magasineras där. När kroppen är harmonisk utgår från atomernas centrum kraft, som stålar genom dem uppåt.

Kommentar: Atomens eller individens inre balans är helt avgörande för avgivande och mottagande av högre kosmisk energi. På det andliga planet, manifesterad i strålformig materia eller elektriska strålar och vågor, finns den kärleksfulla, livgivande energi som atomen eller individen i ett harmoniskt själsligt tillstånd; genom en väl avvägd balans mellan de två grundenergierna tyngd och känsla, kan tillgodogöra sig för osjälviska manifestationer och tankearter (de övriga fyra grundenergierna är: instinkt, intelligens, intuition och minne, alla utlöpare eller delar av den överordnade sjunde grundenergin: moderenergin, tillika Guds ande eller medvetandeenergi, enligt Martinus).

”För att livet ska kunna existera på det materiella planet, måste det finnas ett centrum från vilket energierna kan föras in från det andliga planet. Detta centrum för tankeenergi i form av en sol eller en atom kan sända in medvetandeenergi på det materiella planet och hålla det vid liv. Genom solen får vi alltså inte bara fysiskt solsken och värme, utan genom solen kommer också en ofantlig mängd elektriska krafter och kosmiska strålar som är medvetandeenergi eller tankeenergi. Det är dessa energier som ligger bakom de fysiska yttringar som formar tingen, som ligger bakom planerna, och som har betingat att vi fått den form vi har” (Den eviga världsbilden, del 5, st. 49.2).

Hilma af Klints text till Atomserien, bild nr 7

”Atomen äger på en gång begränsning och utvecklingsförmåga. När atomen vidgas på eterplanet uppstår glöd i den jordiska atomens fysiska del.”

Kommentar: I Den eviga världsbilden, del 5, skildrar Martinus i liknande ordalag det som Hilma af Klint beskriver som att atomen vidgas på eterplanet och att det då uppstår glöd i den jordiska atomens fysiska del. Kraften från det andliga planet skapar just denna process, där gasdimmorna genom atomernas verksamhet blir till ett glödande eldhav:

”Ute i makrokosmos ser vi också hur atomer i form av solar, stjärnsystem osv. framträder, först som värme, sedan blir de till gasdimmor, och gasdimmorna förtätar sig och blir till glödande eldhav. Dessa eldhav innehåller ämnen som är desamma överallt i världsalltet, ämnen som efter hand kan omforma sig och utlösa sig i olika solar, planeter osv. Därnäst utvecklar sig det vegetabiliska och det animaliska livet, en process som vi ju känner till från det materiella planet. Livet kommer alltså från solen, det kommer från ljuspartiklarna i världsrymden; därifrån kommer livet fram.” (Den eviga världsbilden, del 5, st. 49.2)

I nästa del av artikeln, del 2, presenteras  Hilma af Klints texter till bilderna 8 till 13 i Atomserien och jämförs med Martinus analyser av atomen som en dagsmedveten livsenhet.

Lars Palerius, november 2019.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial