Hilma af Klint, Martinus och ”Atomserien”, del 2

”Manifestationen av livskraft kan spåras överallt ända ner i atomernas och elektronernas värld, som ju av vetenskapen till och med betraktas som ett slags mikrokosmiska solsystem. Skulle världen kunna existera utan atomkraften? Det skulle den inte. Varken människorna, jorden, solsystemet eller vintergatssystemen skulle existera, om inte de atomsystem existerade av vilka det hela är uppbyggt. Ingen partikel, den må vara aldrig så liten, existerar i mikrokosmos utan att vara till gagn för helheten” (Martinus: ”Universums vintergator”, kap. 2, ur: Kosmiska lektioner 2, Världsbild förlag, 2011).

Bild: Hilma af Klint: ”Atomserien”, nr 8

Denna artikel är nummer två i en serie på tre artiklar, vars syfte är att titta närmare på de många gemensamma beröringspunkter som jag har funnit mellan Hilma af Klints och Martinus syn på atomen som ett levande väsen. (Se första artikeln i serien här.)

Som framgår av den första artikeln i serien har Hilma af Klint inte bara gestaltat sin syn på atomen i bild, utan även ledsagat sina bilder med texter som beskriver atomen som en levande entitet. Jag har i denna tredelade artikel valt att fokusera på det Hilma af Klint skriver om atomen och inte på hur hon bildmässigt gestaltar atomen och dess utveckling. På så vis fattas det möjligtvis en dimension när det gäller Hilma af Klints uppfattning och beskrivning av atomen, men jag har likväl valt detta betraktelsesätt, då jag finner Hilma af Klints texter tillräckligt belysande för hur hon uppfattar atomens själsliv i den eteriska världens domäner i relation till dennas manifestationer och uttrycksformer i den fysiska världen. Jag har här inte möjlighet att visa alla bilder i serien, utan jag låter bild åtta, till vänster, få stå som ett riktmärke för hur Hilma af Klint har utformat det bildmässiga uttrycket som visar den eteriska och den fysiska atomens själsliga förvandlingsprocesser och olika uttrycks- eller manifestationsformer. Då flertalet bilder inte heller finns allmänt tillgängliga på internet hänvisar jag, liksom i den första delen av artikeln, till boken Hilma af Klint Notes and Methods (2018, The University of Chicago Press, red: Christine Burgin), där hela atomserien finns återgiven.

Hilma af Klints ”Atomserien” består av 22 bilder. De två första fungerar som en introduktion. De övriga 20 bilderna visar två sidor av atomen. Atomen uppe till vänster på bilderna visar en illustration av en atom på eterplanet. Atomen nere till höger på bilderna visar atomens energinivå på det fysiska planet. Hilma af Klints text till bilderna finns uppe i högra hörnet på varje bild i atomserien.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 8

”Atomen på eterplanet är i ständig växling mellan vila och verksamhet. Vid vila drager den sig inåt. Detta verkar på jordiska atomen så som utgivande av kraft. Kraften stötes utåt.”

Kommentar: Det pågår en ständig, ögonblicklig dialog mellan det andliga och det fysiska planet i form av ett utsändande av medvetandeenergier, eller mikroelektriska krafter, och ett inhämtande av erfarenheter relaterade till dessa energier eller krafter. Det tycks mig som om Hilma af Klint beskriver detta i texten till bild 8. Atomen på det andliga planet sänder ut energi och vilar sedan. Detta resulterar i den fysiska atomens utgivande av kraft. Kraft är en del av atomens medvetandeenergi, den utgör dess vilja. Den fysiska atomen stöter, med Hilma af Klints ord, ut kraften eller medvetandeenergierna, vilket resulterar i en kommunikation med atomens omvärld. Atomen får sedan svar från omgivningen på den utsända energin. Denna energi går tillbaka till atomen på det andliga planet i form av fysiska tankebilder. Dessa tankebilder omvandlas till elektriska våglängder som, via undermedvetandets nattmedvetanderegioner når jaget via dess upplevelseförmåga i övermedvetandet. Jaget registrerar och tolkar intrycken utifrån tidigare gjorda erfarenheter, som i form av talangkärnor finns magasinerade i ödeselementet. Därefter levererar jaget ett svar på de inkommande intrycken till omvärlden i form av utgående medvetandeenergier som, via jagets skaparförmåga i övermedvetandet och dess nattmedvetanderegioner i undermedvetandet, når det fysiska dagsmedvetandet. Denna medvetandeprocess sker blixtsnabbt och utgör en evig livsprincip. Martinus kallar den i Livets Bog del 3, st. 824–825 för ”Livssubstans 6, Jagets vändning av rörelsen eller energin”.

I nedanstående citat ur Martinus artikel ”Partiklar, tomrum och tankekraft” finner vi en beskrivning av hur vår medvetandekraft eller mikroelektriska kraft via hjärnan styr och reglerar kroppens alla partiklar eller atomer och uppmagnetiserar vårt blod, vilket sedan förs till ”alla de övriga galaxsystemen med deras partiklar och tomrum”:

”Partiklarna styrs från tomrummet, som genomströmmas av vår ande och tankekraft, som åter styrs av våra önskningar och begär. Dessa önskningar och begär framträder som mikroelektriska krafter och utlöses av vårt övermedvetande genom undermedvetandet till vårt dagsmedvetande. Denna vår medvetandekraft eller mikroelektriska kraft förs genom vår hjärna, som utgör ett speciellt inrättat eller uppbyggt galaxsystem till vår nervgalax, varigenom medvetandekraften genom uppmagnetisering av blodet förs till alla de övriga galaxsystemen med deras partiklar och tomrum. Hjärngalaxen är det högst utvecklade systemet i vår fysiska organism eller vårt jags universum, eftersom den är organet för överföring av vårt medvetande och vår vilja till organismen och likaså för överföringen av vår genom den fysiska upplevelsen skapade serie av tankebilder tillbaka till vårt under- och övermedvetande, som finns i den osynliga världen eller det vi kallar tomrummet” (”Partiklar, tomrum och tankekraft”, Kosmos 1/2001).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 9

”Atomen äger 4 olikartade grader av utveckling, som den kan uppnå i kroppen.”

Kommentar: Atomen, eller det levande väsendet, utvecklas från djurisk primitivitet till mänsklig högintellektualitet. Det är en utveckling som Martinus bland annat beskriver i boken Kulturens skapelse (Världsbild förlag, 1982). Här beskriver han i kapitel 9 skillnaden mellan ”den djuriska och den mänskliga livsprincipen” och lyfter fram att ”denna utveckling framträder i tre olika på varandra följande speciella avsnitt eller epoker” (Kulturens skapelse, kap. 9).

Den första epoken representeras av de första primitiva mänskliga varelserna på jorden. Denna epok kallar Martinus för ”primitivitetens epok”. Här präglas väsendenas mentalitet av en allt dominerande tyngdenergi i kombination med mycket primitiv känsla och obefintlig intelligens. Tillvaron och livsvillkoren är här starkt instinktbetonad. Här är det den renodlade självbevarelsedriften och makten, eller den starkes rätt, som styr tanke och handling.

Detta stadium skulle kunna sägas utgöra den första graden av utveckling hos atomen.

Den andra epoken kan sägas representeras av ointellektuella och starkt dogmatiskt, religiöst troende människor som ”tror det är en vanära och en gudsbespottelse att att hävda att människan härstammar från djuren och att hon ännu i viss utsträckning är ett djur” (Kulturens skapelse, kap. 10). Dessa högreligiösa människor tror att ”människan är en särskild favorit hos Gud och att djuren endast är till för att vara hennes föda” (Kulturens skapelse, kap. 10).

I citatet nedan kan vi följa Martinus beskrivning av människans religiösa och begynnande intellektuella utveckling fram till det kosmiska medvetandets inträde i individens medvetande:

”Dessa religiöst troende människor befinner sig alltså i mänsklighetens första stora tillblivelseepok” […] Man trodde på dräpande gudar och djävlar. Man trodde att gudarna eller försynen måste kämpa med livsfarliga fiender liksom man själv. […] Människorna trodde att det djuriska livsvillkoret ’att dräpa för att leva’ var det absolut riktiga” (Kulturens skapelse, kap. 10).

Detta stadium skulle kunna sägas utgör den andra graden av utveckling hos atomen.

Den tredje epoken kan sägas representera den gamla världsimpulsens främsta representant: Kristus. Han blev modellen för den fullkomliga framtidsmänniskan. Kristus kosmiska vishet kommer till uttryck inte minst i hans bergspredikan. Denna vishet kulminerar under korsfästelsen, där han förlåter sina bödlar och visar med denna mentala inställning på vägen ut ur våldsspiralens hämnd- och hatmentalitet. Här föds, genom Kristus ord: ”Herre förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”, den förlåtelsekultur som är mänsklighetens nuvarande, och framförallt kommande, mentala kompassriktning.

Detta stadium skulle kunna sägas utgör den tredje graden av utveckling hos atomen.

Den fjärde epoken kan sägas representeras av människan med det kosmiska medvetandet. Här har slöjan till de kosmiska hemligheterna dragits åt sidan. Här är individen en del av Guds primära medvetande. Här har individen utvecklat den dubbelpoliga människans fysiska kropp, som rakt igenom är ett redskap för mottagande och utgivande av hundraprocentig osjälvisk kärlek.

Detta stadium skulle kunna sägas utgör den fjärde graden av utveckling hos atomen.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 10

”Atomen äger inom sig 4 grader av livaktighet, som äro beroende av varandra.”

Kommentar: Denna text av Hilma af Klint är, som jag tolkar den, besläktad med texten ovan till bild nummer 9. Vi kan här följa samma tankegång som i ovanstående förklaringsmodell gällande atomens utveckling från primitivitet till högintellektualitet, uttryckt i ett Martinusperspektiv. I takt med utvecklingens fortskridande, och att atomen eller individen gör erfarenheter främst på lidandets område, kan atomens eller individens kraft och energi få en alltmer konstruktiv och kärleksfull inriktning; ta sig alltmer osjälviska uttryck. Här tänker jag mig att det ena utvecklingssteget avlöser det andra, att utvecklingen går mot alltmer strålande och livgivande manifestationsformer.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 11

”Atomen äger förmåga att själv avstöta av materiens inneboende motståndskraft tröghet.”

Kommentar: Då atomen är ett levande väsen har den en egen vilja som möjliggör olika former av manifestationer eller aktiva skapelseprocesser. I artikeln ”Den kosmiska läroanstalten” (Kosmos 1/1986) skriver Martinus att det levande väsendets jag, själva stillheten, också är en energi. Med denna energi kan jaget utöva ett mottryck mot materien. Detta mottryck är det samma som jagets vilja. Martinus skriver:

”Kan energi och stillhet verkligen utgöra en enhet? Ja, när två kontraster blir en enhet, uppstår det en företeelse som kan inverka på sinnena som ett tillkännagivande av existens, som manifestation eller uppenbarelse. Manifestation eller uppenbarelse är detsamma som upplevelse av livet. En upplevelse av livet vore en komplett omöjlighet om inte liv utgjorde en enhet kombinerad av rörelse och stillhet. Men hur kan rörelse och stillhet kombineras till en enhet? Det kan de av den enkla anledningen att stillheten eller rörelsens kontrast också är energi. Det är en motvikt eller ett tryck som kan ställas mot rörelsen. Det är detta mottryck mot rörelsen som åstadkommer att denna framträder i olika grader av hastighet” (”Den kosmiska läroanstalten” (Kosmos 1/1986).

I ovanstående citat beskriver Martinus jagets vilja som energi. Det är en energi som jaget använder som ett mottryck för att med sin vilja reglera rörelser och energiyttringar. Jaget består följaktligen av energi, en energi som är i fullständig balans och därför inte är möjlig att upptäcka eller registrera med våra sinnen. Detta upplevande eller erkännande av Guds energi är förbehållet den kosmiskt medvetna personen. Martinus skriver vidare om det levande väsendets vilja som ett mottryck:

”Då detta mottryck är detsamma som det levande väsendets vilja, är alla former av rörelse och energiutlösningar och därmed alla former av manifestation eller skapelse något som utlöses i ett levande väsens medvetande. Universums otaliga vintergatssystem med deras solar och klot såväl som dess atomsystem med elektroner och protoner är rörelser, som utlöses och regleras av viljeförande krafters mottryck” (”Den kosmiska läroanstalten”, Kosmos 1/1986)

Atomens jag kan med andra ord själv med sin viljekraft ”avstöta av materiens inneboende motståndskraft tröghet”. Denna jagets energi i form av ett mottryck, gör det kanske lite lättare att förstå hur jaget, stillheten eller ”den fasta punkten” kan vända rörelsen eller energin så som det beskrivs i Livets Bog, del 3, st. 824–825 ”Livsubstans 6, Jagets vändning av rörelsen eller energin”).

Både Hilma af Klint och Martinus talar om atomen som en levande entitet med en egen vilja. När denna vilja mer och mer överensstämmer med Gudomens vilja, dvs. hundraprocentigt osjälviskt givande, får atomen en allt större möjlighet att påverka sitt liv och sina beslut. Detta sker nu utifrån ett erkännande av den gudomliga allmakten, ”det ofattbara livet självt”, som utgör den innersta och bakomliggande faktorn i universums smått ofattbara mångfald av livsyttringar.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 12

”Atomen tilltar i styrka allt eftersom den känner och erkänner sitt beroende av Gudomlig kraft, det är det outtömliga och det ofattbara livet självt.”

Kommentar: Martinus utsaga ”ödmjukhet är nyckeln till visdomens port” (Martinus, Vägen till invigning, Världsbild förlag, 1984) beskriver en oeftergivlig mental inställning som en individ måste besitta innan tillägnandet av verklig kunskap om de kosmiska hemligheterna blir möjlig för denna att erhålla. Många människor kan tillägna sig en stor mängd teoretisk kunskap på det esoteriska området genom sin intelligensförmåga. Men verklig kunskap på det här området är inte en fråga om intelligens. Verklig kunskap är förankrad i hjärtat, det är först där den blir levande, blir en verklig personlig angelägenhet. Till grund för den ligger det mentala klimat som styrs och regleras av intellektualiserad känsla, dvs. ödmjukhet.

Ödmjukhet innebär ett avlägsnande av alla djuriska sidor i den egna mentaliteten. Här finns ingen önskan kvar av personlig beundran eller vinning på något område. Enbart en förståelse för ens egen litenhet och därmed bristande förmåga att på egen hand skåda in i den kosmiska visdomsoceanen. Att helt enkelt inse att tillägnandet av verklig esoterisk kunskap är en fråga om kärlek. Villkorslös kärlek. För att nå detta stadium krävs det att individen genomgår en mycket lång och krävande utvecklingsprocess liv efter liv efter liv, för att till slut nå den punkt då den materiella världen, med alla sina djuriskt betingade levnadsvillkor, inte längre finns som ett alternativ i individens sinne. Istället brinner en innerlig längtan efter sann kunskap om människans innersta väsen i individens bröst. En eld som stundtals med nästan förtärande styrka driver denna vidare fram mot sökandet efter den nyckel som ska öppna porten till den gudomliga visdomen.

Nu är vi framme vid det sista hindret som ska avlägsnas innan inträdet kan ske genom denna port. Här måste eldens förtärande lågor omvandlas till ett livgivande, svagt värmande ointresse för den egna personen. Här slutar jakten på insikt och kunskap om universums mysterier. Frånvaron av den gamla djuriska drivkraften kan då kännas som likgiltighet inför tingens innersta natur. Här är den stora vändpunkten. Individen är nu mogen för tillägnandet av verklig kunskap om sakernas tillstånd. I stället för att som tidigare sträva efter denna kommer den nu till individen, sakta men säkert, steg för steg, utportionerade allt utifrån individens kärleksstandard och osjälviska mottaglighet. Att inte ha några som helst önskemål om personliga fördelar, framgång eller beundran på det materiella området, det är verklig ödmjukhet. Det är en nåd att stilla be om.

Bönens mysterium avslöjas först genom total osjälviskhet. I nedanstående citat beskriver Martinus den avgörande skillnaden mellan att be för sin egen skull, ”till ett tänkt strålande väsen” med en förväntan om egna fördelar, och att vara hundraprocentigt inställd på att tjäna andra, att uppfylla ”Faderns önskan”:

”En tillvaro där intelligensförmågan inte kan garantera den sanna lyckan och där smärta och lidande florerar kommer i en sådan grad att avslöja själslig oförmåga att människan intuitivt förnimmer en längtan efter Gudomen. Men denna längtan är inte ett starkt begär efter att spela en stor yttre glansroll i fadershuset, vara son i huset eller liknande. Begäret är totalt fritt från fåfänglighet. Nej, så högt hade ’den förlorade sonen’ i sin förnedring kommit att älska sin himmelske Fader att enbart tillvaron som denne Faders ringaste tjänare eller daglönare var full livslycka eller högsta åtrå för honom. Här började bönens mysterium för första gången verkligen avslöjas. Medan de starkt religiöst troende sänder sina brinnande böner till någon plats hinsides himlen, till ett tänkt strålande väsen, och väntar sig detta väsens mirakulösa ingripande på det ena eller andra området för bönens uppfyllelse, så är den återkomne förlorade sonen endast inställd på att uppfylla – inte sin egen önskan – utan Faderns önskan. Att han önskar vara daglönare och inte son i huset visar ju att han kommit tillbaka, ’inte för bli tjänad utan för att tjäna’” (Bönens mysterium, kap. 7).

Innan atomen eller det levande väsendet kan nå den mentala våglängd som är lika med den gudomliga allkärlekens våglängd, måste individen genomleva hela sin repertoar av djuriskt inriktade livsyttringar. När dessa livsyttringar en dag är helt förbrukade och genomlevda, dvs. när individen till fullo har upplevt och därefter genomskådat materialismens hypnotiska och framsuggererade begär efter den glittrande guldkalven – makt och rikedom – och ser den för vad den verkligen är: en själsligt tom och illa grinande karikatyr av mänskligt liv framlevd i djurisk skepnad, är individen mogen att ta till sig en högre kunskap om livet och dess eviga lagar. Det är ett mentalt utvecklingsstadium som Hilma af Klint beskriver i nedanstående citat till bild nr 13: ”Atomen är på väg att frivilligt och medvetet omdanas i efterföljd av Herren Jesus, som banat vägen för hela mänskligheten.” Detta utvecklingssteg beskriver Martinus i nedanstående citat från Bönens mysterium, kap. 12.

”Genom erfarenheterna blir det till ett faktum vad som är Guds vilja. Guds vilja är alltså ’djurets förvandling’ eller den jordiska människans inhämtande av alla intellektualitetens högsta och skönaste dygder. Himlen är ju just ett mentalt tillstånd, i vilket alla dessa högsta och fullkomligaste medvetandemässiga egenskaper kulminerar, och där till följd av detta en hundraprocentig harmoni härskar överallt mellan de levande väsendena. Då jordmänniskan är ett väsen som befinner sig under utveckling från det primitiva, icke färdiga eller djuriska tillståndet till den fullkomliga, högintellektuella, mänskliga tillvaron, har hon två mentala naturer i sig, nämligen de degenererande djuriska anlagen och de begynnande eller spirande mänskliga anlagen. Ibland kan de djuriska anlagen behärska individen, medan de rent mänskliga anlagen är viljebestämmande i samma väsen vid andra tillfällen. Eftersom de djuriska anlagen försätter individen i kamp och strid med livet och nästan, medan de rent högintellektuella eller mänskliga anlagen bringar individen i harmoni med livet och nästan, och då denna sista manifestationsform är identisk med den som tar sig uttryck som Guds vilja i himlen, så är den fjärde tankekoncentrationen i ’Vår Fader’ detsamma som en bön om att de högintellektuella eller rent nästakärleksfulla anlagen ska bli så starka i ens mentalitet att de alltid kommer att utgöra det överlägsna, viljebestämmande momentet i ens manifestationer. (Bönens mysterium, kap. 12).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 13

”Atomen är på väg att frivilligt och medvetet omdanas i efterföljd av Herren Jesus, som banat vägen för hela mänskligheten.”

Kommentar: När den personliga äregirigheten har slocknat, när behovet att höras, synas eller uppmärksammas har suddats ut, när viljan att bli något speciellt, något iögonfallande har reducerats till ett ingenting, då kan individen frivilligt, med öppet hjärta och sinne, bli ett fysiskt och mentalt redskap som kan tjäna de ljusa, nu inte längre nedtonade eller avbländande, kärleksfulla ljuskrafterna i universum. Att nå dit hän är inte en fråga om vilja, det är en fråga om utveckling. Den tilltagande balansen mellan känsla och intelligens öppnar upp för intuitionens inträde i sinnet. Intuitionen, denna magiska synförmåga, ger individen tillträde till tidigare fördolda, obegränsade kunskaps- och medvetandenivåer i de andliga världarna.

Att vara en tjänande del i den gudomliga mångfalden är nu för individen meningen med hans eller hennes liv. Nu är individen, kanske för första gången, verkligen beredd att ge sitt liv för andra. Den känslomässigt intellektualiserade upplevelsen av den gudomliga enheten bakom allt skapat, bär nu fram individen i vardagen. Den river ner mentala murar och överbryggar fysiska gränser. Förståelsen för att mitt liv är ditt liv och ditt liv är mitt liv är nu inte längre en teori, utan ett dagsmedvetet faktum. Livet har besegrat döden genom förståelsen för den organiska samhörigheten med evigheten och oändligheten, genom delaktighet i den gudomliga fasta punkten – Ettheten. Alltings innersta källa och eviga varande. Gud är nu inte längre en trossak, utan ett levande dagsmedvetet faktum i själ, hjärta och hjärna. Individen vilar och verkar nu som en införstådd och outplånlig del i ”den orörlige röraren” eller ”det gudomliga något som är”. Individen är nu en lysande cell i Guds evigt glittrande, gyllene strålgloria. Vägen dit går dock endast genom utvecklandet av kärleksförmågan:

”De jordiska människorna är alltså verkligen på väg mot en ljusets tillvaro, inte på ett sätt som kan betecknas som en diktatur från högre utvecklade väsen eller genom mirakler, utan genom att de med sin egen viljekraft, sina önskningar och sin längtan kommer på våglängd med jordklotsväsendets lysande tankekraft, bakom vilken ligger lysande tankeimpulser från solsystemsväsendet, vintergatsystemsväsendet osv., vilket alltsamman betyder de lysande kärleksimpulser som utstrålar från den eviga Gudomen, i vilken vi lever, rör oss och är till. Människan måste arbeta med att utveckla sin talang för att uppfylla kärlekens bud, då kommer detta utvecklande av kärlek att stråla som livgivande krafter i det universum som är vederbörande människas fysiska kropp, och det kommer att stråla ut mot nästan i vardagen som humanitet och nästakärlek” (”Partiklar, tomrum och tankekraft”, Kosmos 1/2001).

Martinus talar om kristusmentaliteten som slutmålet med vår utveckling från djur till människa. Han skriver följande om denna mentalitet i fjärde delen av Livets Bog:

”Kristusmentaliteten är alltså detsamma som kulminationen av kärleken till nästan. Men kulminationen av kärleken till nästan är ju detsamma som detta: att endast leva för att tjäna och inte för att låta sig tjänas, att alltid hellre ge än ta, att hellre själv gå i döden än att andra utsätts för denna av allmänheten ännu så fruktade företeelse, att endast leva för att älska sin nästa som sig själv” (Livets Bog, del 4, st. 1364).

Kristusmentaliteten beskrivs vidare i samma stycke som: ”det färdiga resultatet med avseende på fullkomlighet i tänkande, viljeföring eller handlingssätt” (Livets Bog, del 4, st. 1364).

Sammanfattningsvis har vi nu sett en övergripande samstämmighet mellan Hilma af Klints och Martinus syn på atomen som en medveten livsenhet. Hela den fysiska världen är uppbyggd av atomer, vilket visar att universum, med Martinus ord, består av levande väsen inuti levande väsen (se gärna Martinus symbol nr 7, ”Livsenhetsprincipen” i Den eviga världsbilden, del 1). Som framgår av jämförelserna ovan ger Hilma af Klints texter uttryck för samma syn på verkligheten.

I den avslutande delen av artikeln, del 3, presenteras Hilma af Klints texter till bilderna 14 till 20 i ”Atomserien” och jämförs med Martinus analyser av atomen som en dagsmedveten livsenhet.

Lars Palerius, december 2019

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial