Hilma af Klint, Martinus och ”Atomserien”, del 3

”Manifestationen av livskraft kan spåras överallt ända ner i atomernas och elektronernas värld, som ju av vetenskapen till och med betraktas som ett slags mikrokosmiska solsystem. Skulle världen kunna existera utan atomkraften? Det skulle den inte. Varken människorna, jorden, solsystemet eller vintergatssystemen skulle existera, om inte de atomsystem existerade av vilka det hela är uppbyggt. Ingen partikel, den må vara aldrig så liten, existerar i mikrokosmos utan att vara till gagn för helheten.”

(Martinus: ”Universums vintergator”, kap. 2, ur: Kosmiska lektioner 2, Världsbild förlag, 2011)

Denna artikel är den sista delen i en serie på tre artiklar vars syfte är att titta närmare på de många gemensamma beröringspunkter som jag har funnit mellan Hilma af Klints och Martinus syn på atomen som ett levande väsen. (Se den första artikeln i serien här och den andra här.)

Bild: Hilma af Klint: ”Atomserien”, nr 8

Som framgår av de första två artiklarna har Hilma af Klint inte bara gestaltat sin syn på atomen i bild, utan även ledsagat sina bilder med texter som beskriver atomen som en levande entitet. Jag har i denna tredelade artikel valt att fokusera på det Hilma af Klint skriver om atomen och inte på hur hon bildmässigt gestaltar atomen och dess utveckling. På så vis fattas det möjligtvis en dimension när det gäller Hilma af Klints uppfattning och beskrivning av atomen, men jag har likväl valt detta betraktelsesätt, då jag finner Hilma af Klints texter tillräckligt belysande för hur hon uppfattar atomens själsliv i den eteriska världens domäner i relation till dennas manifestationer och uttrycksformer i den fysiska världen. Jag har här inte möjlighet att visa alla bilder i serien, utan jag låter bild åtta, till vänster, få stå som ett riktmärke för hur Hilma af Klint har utformat det bildmässiga uttrycket som visar den eteriska och den fysiska atomens själsliga förvandlingsprocesser och olika uttrycks- eller manifestationsformer. Då flertalet bilder inte heller finns allmänt tillgängliga på internet hänvisar jag, liksom i den första och andra delen av artikeln, till boken Hilma af Klint Notes and Methods (2018, The University of Chicago Press, red: Christine Burgin), där hela atomserien finns återgiven.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 14

”Atomen har funnit den första egenskapen som frigör den från nedåtgående krafter; de är ”Pålitlighet och plikttrohet.”

Kommentar:  Ovanstående mening, där den första egenskapen ”Pålitlighet och plikttrohet” nämns, tolkar jag som en spegling av Hilma af Klints inställning till sin andliga mission, en egenskap som hon själv enligt min mening i hög grad var i besittning av. Som jag uppfattar det är pålitlighet och plikttrogenhet en grundförutsättning för kunna hålla sin inre kompassriktning stabilt riktad mot de goda och kärleksfulla krafter som styr utvecklingen på det personliga och universella planet. Utan pålitlighet, dvs. den inre beslutsamhet som ligger till grund för att inte vika av från ljusets väg, och plikttrogenhet, dvs. att inte ge vika när de nedåtgående, egoistiskt inriktade krafterna prövar ens själsliga motståndskraft – frestelsen att bejaka de lägre och primitivare sidorna i ens medvetande – äger man inte de  mentala förutsättningar som krävs för att fullt ur beträda den andliga utvecklingens mödosamma väg.

I ett stycke av Martinus som citeras nedan talar han om det långsamma kultiverandet av medvetandet som äger rum när atomen eller individen får tillgång till den mängd känsloenergi som är nödvändig för att balansera upp den nedåtgående tyngdenergins explosivt, utvidgande karaktär. Först då blir det möjligt för atomen eller individen att stå emot sina primitiva drifter, begär och önskningar. Först då blir det möjligt att tala om en intelligensmässigt reglerad eller styrd pålitlighet och plikttrogenhet som utmärkande karaktärsdrag hos en atom eller individ. Före dess leds väsendet av instinktstyrd egoism, utan några nämnvärda inslag av vare sig pålitlighet eller plikttrogenhet, undantaget när det gynnar individen i fråga. Känsloenergins förädlande inverkan på medvetandet utgör grundförutsättningen för tillägnandet av egenskapen pålitlighet och plikttrogenhet:

Den lägsta medvetandemässiga upplevelsen av denna manövrering har jaget i djurriket, där dess begynnande behärskning av eller övertag över ’tyngdenergin’ samt denna energis utnyttjande till explosioner i ’den dräpande principens’ tjänst mycket ofta på grund av väsendets okunnighet blir vänt mot det självt. Detta sker i form av själviskt uppträdande. I denna zon kommer individen därför också att få uppleva de största formerna av eldens eller ’tyngdenergins’ okultiverade verkningar. I alla situationer, där väsendet påför ’straff’ eller lidande eller utövar förföljelse mot andra väsen, kommer verkningarna slutligen att drabba det självt. Ty även här måste energivågorna gå i kretslopp och sluta först vid sin utgångspunkt, det vill säga hos sitt upphov. Men dessa upplevelser ger ju individen erfarenheter, och spiralens övriga grundenergier, det vill säga de intellektuella energierna, kommer mer och mer till användning. Och väsendets behärskning av ’tyngdenergin’ med hjälp av ’känsloenergin’ blir här, i samma mån som de nya energierna får insteg i medvetandet, alltmer kultiverad, det vill säga mer och mer i överensstämmelse med världsalltets logik eller den plan som utgör den slutliga gudomliga bestämmelsen med alltet, vilken återigen är detsamma som väsendenas högsta harmoniupplevelse eller kulminationsupplevelse av intellektualitet” (Livets Bog, del 2, st. 432).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 15

” Atomen har funnit den andra egenskapen, ’Ordning och renlighet’, som löser den från nedåtdragande krafter.”

Kommentar: De andra egenskaperna ”ordning och renlighet” är också de beroende av ett kultiverat och balanserat medvetande eller sinne. Stabila själsförnödenheter möjliggör en strukturerad och ordningsam tillvaro, utan inre störande känslomässig obalans. ”Renlighet” tolkar jag som en själslig sådan, bland annat i form av ett kontrollerat driftsliv, där den parningsinriktade enpoliga sexualiteten alltmer förlorar sitt grepp om individens dagsmedvetande och handlande. Ett yttre, rastlöst flackande hit och dit ersätts av mer lugna vänskapsförhållanden, s.k. kamratäktenskap, där de intellektuella intressena dominerar medvetandet och leder atomen eller individen i riktning mot en allt större individuell självständighet och ett manifesterande av en genomgripande altruistisk livshållning vid mötet med omvärlden. Här är det den eller de personer man möter eller umgås med som står i centrum för ens uppmärksamhet, i stället för en själv.

I nedanstående stycke beskriver Martinus människans intellektuella och sexuella utveckling, vilken möjliggörs av känslokroppens tilltagande kapacitet. Martinus belyser också i stycket nedan utvecklingen av människans intellektuella centrum, vilken gör henne allt mindre beroende av den animaliska sidan i medvetandet. Detta sker genom en inre själslig utvecklingsprocess som leder fram till ett avvecklande av de animaliska sidorna i medvetandet, så som egoism, självbevarelsedrift och kamp om makten, till förmån för utvecklandet av den mänskliga sidan i medvetandet, vilken kännetecknas av en organiskt betingad osjälviskhet och en förmåga att älska allt och alla.

”Med ’avkylningen’ kommer individen alltså att mer och mer kunna begagna sig av spiralens intellektuella energier. Och detta blir möjligt för individen endast genom skapandet av den animaliska organismen. Utan denna kunde jaget omöjligt föra in intellektualitet på det fysiska planet. Under sin fysiska eldtillvaro har det blott en begynnande automatfunktion på detta plan. Med den animaliska organismen får det alltså dagsmedvetande på det fysiska planet. Den animaliska organismen kommer efter hand att rymma ett ganska omfångsrikt centrum för individens intellektuella förmågor och krafter. Han blir därvid i stånd att utveckla sig inte blott ‘sexuellt’ utan även intellektuellt. Medan individen i sol- eller eldstadiet och de efterföljande mineral- eller ‘avkylningsstadierna’ endast har ett ‘sexuellt’ centrum, genom vilket hela hans fysiska framträdande sker i form av automatfunktion, i vilken funktion han alltså måste vara omedveten, så har han i sitt animaliska stadium tillika ett intellektuellt centrum, genom vilket han blir medveten i själva den fysiska tillvaron, i sitt eget liv och framträdande. Från sin animaliska tillvaro utvecklar individen så sitt intellektuella centrum vidare, gör det alltmer oavhängigt av animalismen, överför så småningom både sitt sexuella och sitt intellektuella centrum på ‘känslokroppen’, det vill säga den del av den samlade organismen, genom vilken han kan behärska ‘känsloenergin’. Och med överförandet av dagsmedvetandet till denna kropp uppstår det väsenstillstånd som jag här i ‘Livets Bog’ kallar ‘det riktiga människoriket’. Från denna tillvaroform går utvecklingen, som vi redan vet, bort från de animaliska tillstånden och fram mot spiralens högsta, skönaste och mest frigjorda intellektuella tillvaroformer i Guds egen zon, för att därifrån åter gå vidare in i nya gudomliga spiraler eller kretslopp i Gudomens eviga famntag” (Livets Bog del 2, st. 433).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 16

”Atomen har funnit att Tålamod och Fördragsamhet är ett oeftergivligt villkor för att kunna gå vidare i utvecklingen.”

Kommentar: Utvecklandet av ”Tålamod och Fördragsamhet” ger atomen eller individen de själsliga förutsättningar som krävs för att kunna vara den goda jord, i vilken livets högsta visdom kan planteras. Återigen ser vi vikten av ett balanserat själsliv: ”fördragsamhet”, för inhämtandet av högre visdom. ”Tålamod” är en själslig egenskap som är intimt förknippad med en hållning till livet som innebär att själv träda tillbaka, att vara inlyssnande och att sätta andra människor i centrum. Att helt enkelt inte låta sig styras av egots tyranni med sitt i det närmaste outsläckliga behov av nya upplevelser, bekräftelse och driftstyrd sexualitet.

I nedanstående stycke från boken Logik, kap. 13, beskriver Martinus den mentalitet som präglar de människor vilka utgör ”den goda jorden”, i vilken livets högsta visdom kan ”sås” och bära frukt ”hundrafalt”. Deras personlighet behärskas av ett mentalt klimat som kännetecknas av tålamod, fördragsamhet och ödmjukhet, vilket möjliggör att de i sitt inre ”kan skapa den lugna mottagligheten för en absolut saklig och nykter utforskning av livets högsta mysterium”:

”För utomstående, dvs. personer som inte kan tro på någon av de hittills relaterade materialistiska eller religiösa dogmerna eller påståendena om världsanalysen, är den stora frågan ’Vad är sanning?’ ständigt mycket aktuell. Dessa personer har, trots att de inte tror på de ’auktoriserade’ religiösa eller de ’moderna’ materialistiska dogmerna, likväl ett okuvligt instinktmässigt begär efter vetande om det okända. De har i själva verket en omedveten eller dold ’tro’ på att det finns en för logik, intelligens eller förnuft mera tillfredsställande, detaljerad lösning än den som de traditionella dogmerna och påståendena representerar. Även de är alltså ’troende’ väsen, utan att deras tro för den skull har fått något bestämt, accepterat ideal. De är alla i verkligheten också representanter för en annan stor fråga: ‘Vad skall jag göra för att bli salig?’

Men trots detta är inte på långt när alla lika känslo- och förståndsmässigt kvalificerade att motta den stora lösningen på livets mysterium, svaret på den innersta, djupaste frågan. För somliga är accepterandet lätt. De har det nödvändiga, medfödda harmoniska sinnelaget, som hindrar dem från att råka i stark känslomässig affekt mot oliktänkande och som inte skapar ett starkt begär att överlägset dominera över andra människor, inte ger näring åt eller stimulerar högmodiga illusioner om att redan vara ’högt utvecklade’ väsen. De har alltså talang för tolerans, talang för att inte överilat låta sig ryckas med av nya känslomässiga ’väckelser’ eller ’rörelser’. Detta i förening med deras ödmjuka och kärleksfulla väsen ger dem den stora tålmodighet, frid och ro i sinnet, den balans i deras undermedvetna, som allena kan skapa den lugna mottagligheten för en absolut saklig och nykter utforskning av livets högsta mysterium. De är ’den goda jorden’, i vilken livets högsta visdom kan ’sås’ och bära frukt ’hundrafalt’. Det är de, som hör ’ordet’. Genom hjärta och förstånd blir det till faktum, och genom deras sätt att leva blir det till kärlek” (Logik, kap. 13).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 17

”Atomen har upptäckt den 4:e egenskapen som för mänskligheten framåt, Brinnande verksamhetslusta och Seg ihärdighet.”

Kommentar: Den människa som har lämnat det utpräglade enpoliga stadiet kan med lätthet styra sin nu utökade skaparlust i riktning mot verksamheter eller områden som har det stora flertalets bästa för ögonen. Atomen eller individen förstår nu att den sanna lyckan finns i att vara till glädje och nytta för andra, oavsett vilka dessa personer än är. Här står helheten i centrum, till skillnad från de tidigare egocentrerade behoven, där den egna tillfredsställelsen var det övergripande målet med livet. Här på det mer dubbelpoliga stadiet ger sig ”den heliga anden” eller stålarna från det eviga ljuset till känna i väsendets dagliga samvaro med andra människor.

I följande stycke från Livets Bog, del 4, st. 1166, redogör Martinus för vad begreppet ”den heliga anden” djupaste sett står för och vilken avgörande betydelse uppenbarandet av denna heliga ande har för ”det högintellektuella eller efter andlig vetenskap hungrande väsendet”:

”De gudomliga, traderade berättelserna i Bibeln och andra heliga böcker har alltså mer till ändamål att vara en ’vägledning’ för ett särskilt utvecklingssteg inom ’tillvänjningszonerna’, där väsendets egen synkraft ännu inte är tillräcklig, än de har till uppgift att vara ett för alla steg vetenskapligt detaljerat uttryck för den eviga, absoluta sanningen i sin helhet. En sådan analys är ju enbart till för den högintellektuellt begåvade och inte för den primitive. Det är denna insikt som får världsåterlösaren att förebåda ankomsten av en sådan högintellektuell analys i form av ’Hjälparen, den heliga anden’, som skall lära människorna det som hans samtid inte kunde förstå. ’Den heliga anden‘ är ingenting mindre än det allra högsta vetandet om Gud, ja, är själva lösningen på livsmysteriet, vilket alltså vill säga den absoluta sanningen avklädd sina forna slöjor och anpassningar till de ointellektuella utvecklingsstegen, och som därför framträder i sin absolut rena form som en logisk tankeföljd eller vetenskaplig uppbyggnad, som kan vara näring för det högintellektuella eller efter andlig vetenskap hungrande väsendet. Detta uppenbarande av ’den heliga anden’ är således världsåterlösningens sista fas i spiralkretsloppet. Efter denna fas kan väsendet börja se detaljerna i det högsta ljuset med egen synkraft eller förnimmelseförmåga och behöver då inte längre andra väsens vägledningar eller tolkningar av det eviga ljuset” (Livets Bog, del 4, st. 1166).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 18

”Atomen upphämtar ur sitt väsen Sanning och Rättfärdighet.”

Kommentar: Texten på bild 14–18 visar, som jag tolkar det, Hilma af Klints förståelse för att atomen utgör ett levande, självmedvetet väsen. I texten beskriver Hilma af Klint att det sker en moralisk utveckling från mer jordiskt bundna mentala energier, till ett högre moraliskt tillstånd, där begrepp som ”Tillförlitlighet och pliktkänsla”, ”Ordning och renlighet” samt ”Tålamod och Uthållighet” utgör mentala egenskaper som leder fram till att atomen inom sig själv finner ”Sanning och Rättfärdighet”.

Begreppen ”Sanning” pekar ut den moraliska vägen mot framtiden, mot ett kommande fredsrike, där individerna talar och lever i sanning. Begreppet ”Rättfärdighet” visar på en mental inställning hos atomen eller individen, där godhet och fromhet är självklara ingredienser i gemene mans  förhållningssätt till sin omgivning. Dessa båda honnörsord leder fram till den samhällsform som Kristus kallar ”himmelriket”, där fred, frihet och rättvisa råder bland alla jordens invånare.

I nedanstående stycke i Livets Bog, del 3, st. 874, betonar Martinus vikten av självupplevelse i kombination med ”de vises moralundervisning och vägledning” för utvecklandet av det fysiska och mentala ”himmelrike”, som inom en inte allt för avlägsen framtiden kommer att bli ett faktum på jordens kontinenter. Om denna själsliga utvecklingsprocess skriver Martinus bland annat följande: ”Är det inte den genom individens utveckling tilltagande avlagringen i medvetandet av moralkunskap och humanism, som Kristus uttrycker som ‘himmelriket’?” Läs vidare med hans egna ord nedan:

”Om det inte var just en kommande fysisk tillvaro som världsåterlösaren avsåg, vad menas då med begreppet ’rättfärdighet’? I ’himlen’ existerar det väl inte någon som helst form av ‘orättfärdighet’? När dess invånare ‘änglarna’ är tjänande andar för dem som skall ärva salighet, kan de väl knappast vara ’banditer’ fyllda av ’orättfärdighet’ eller ’synd’? Inte tror man väl att det är för att skapa fullkomlighet i ‘himlen’ som världsåterlösarna kommer till jorden? När världens allra störste vise outtröttligt uppmanar och stimulerar till kärleken till nästan överallt var de går fram och vad de än befattar sig med, är då inte detta månne för att omskapa jordmänniskornas fysiska tillvaro till att bli lik ‘änglarnas i himlen’. Heter det inte i ’Fader vår’: ‘Ske din vilja, såsom i himlen så ock på jorden’? Är månne inte detta för att införa ’änglarnas’ och ’himlens’ tillstånd på jorden eller det fysiska planet? Och är det inte detta införande eller detta arbetes tillväxt som Jesus liknar vid ett ’senapskorn’ som efter hand blir till ett stort och mäktigt träd …? Var inte detta träd just ’himmelriket’? Bekräftar inte världsåterlösaren här med den gudomliga liknelsen, att detta rike endast kommer till stånd genom växande? Hur kan detta växande ske annat än genom träning, erfarenhet och upplevelse? Och till vilken nytta skulle annars de vises moralundervisning och vägledning vara, om den inte var avsedd att sammankopplas med detta individens praktiska upplevelse- och erfarenhetstillstånd? Är det inte individens – genom hans erfarenhets- eller upplevelsetillstånd manifesterade – mentalitetstillväxt som vi kallar ‘utveckling’? – Är det inte den genom individens utveckling tilltagande avlagringen i medvetandet av moralkunskap och humanism, som Kristus uttrycker som ’himmelriket’?” (Livets Bog, del 3, st. 874).

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 19

”Atomen utgiver genom Allvar Kraft och tillbakastöter Svaghet.”

Kommentar: Då atomerna eller individerna har kommit så långt i sin mentala utveckling att de står som mentalt fria väsen, fjärran från flockmentalitetens trånga och instinktivt driftsstyrda horisont, karaktäriseras deras själsliv av bland annat följande egenskaper, med Martinus ord:

”Sådana väsen framträder därför alltid med en sund jämvikt i medvetandelivet; deras känsloliv råkar nämligen aldrig in i överdrivna eller obalanserade utbrott, tack vare att deras intelligens- eller förnuftsförmåga just är så stark att den alltid finns till hands som en behärskande eller reglerande faktor” (Livets Bog, del 1, st. 123).

Vidare beskriver Martinus hur vi hos dessa individer ser prov på följande förhållningssätt till sin omgivning:

”Eftersom väsendena av första kategorin nått därhän i sin utveckling att de känner stor respekt eller tolerans för andra väsens religiösa meningar och uppfattningar, trots att de ju själva vuxit förbi dessa, hör man dem aldrig kritisera eller deltaga i diskussioner, och det är i själva verket mycket sällan som dessa personer uttalar sig om sin egen speciella syn på tillvaron – utom på enträgen uppfordran och då det kan vara till verklig nytta. Förkärleken för obemärkthet är hos dem en särskild dygd, och de blir därigenom ibland ett slags ’enslingar’ eller ’eremiter’, som mitt i civilisationens största centra okända uppoffrar sig till gagn och välsignelse för den stora massan. Här bör dock tillfogas att det bland dem finns vissa enstaka väsen som kommit att avvika från vad som är regel, och som dels genom sin egen halvinvigning, dels genom stöd från högre andliga väsen, gett upphov till betydande andliga ordnar, rörelser eller brödraskap. Den första kategorins väsen har alltså, som beskrivits här i analysen, absolut inte något begär efter makt, men genom sitt stilla, visdoms- och kärleksfyllda väsen smittar de av sig på sin omgivning och förlänas därigenom själva en makt som – överglänsande all jordisk glans och härlighet – gör dem till de ’stöttepelare’ på vilka det kommande ’riktiga människoriket’ kan byggas. De utgör de ädlare delarna av det kommande ’gudsrikets’ nuvarande fosterkropp på jorden.

Väsendena av den första kategorin är således utvecklingsmässigt jordmänsklighetens främsta representanter, och på grund av deras särskilt utvecklade natur – frigjorda från alla gamla traditioner och fördomar, befriade från dogmer men med fast stöd i det andliga – har de lätt att förstå den nuvarande världssituationen och kommer att öppet och kärleksfullt möta den nya utlösningen från skaparprincipen. De är därför de mest lyhörda och bäst kvalificerade sanningssökarna och kommer att i stillhet bli den nya, andliga kulturens främsta utövare inom jordmänskligheten” (Livets Bog, del 1, st. 123).

Ovanstående kan sammanfattas med att dessa individer, genom sin höga andliga standard, inte längre är mottagliga för den ”vanliga, mer enpoliga människans” frestelser. Därför finns det i deras aura en oemottaglighet vad gäller flockbetonade beteendemönster. Dessa mer primitiva beteendemönster får inte fäste i den mer utvecklade individens mentalitet, utan dessa energier ”stöts” helt enkelt bort av individen genom dennas i det närmaste totala ointresse för mer djuriskt betonade levnadssätt. Det ”allvar” som vi kan se hos dessa individer är inte ett avvisande av nöjen eller avkoppling. Dessa individers intressen ligger på ett helt annat mentalt plan än genomsnittsmänniskorna och uppfattas därför av dessa som ”allvarliga” eller tråkiga, då de inte innehåller något som är i närheten av eller påminner om det sexuella spel som är en underliggande drivkraft hos mer enpoliga individer. De sistnämnda ägnar sig ofta dessutom åt en lustfylld konsumtion av allehanda materiellt inriktade företeelser, fysiska såväl som mentala. Mot dessa mentala krafter är de högst utvecklade människorna immuna.

Hilma af Klints text till ”Atomserien”, bild nr 20

”Atomens Oskuld är skyddad av Helighet som uttryckes i Barmhärtighet.”

Kommentar: I denna avslutande text beskriver Hilma af Klint det kosmiska beskydd som en atom eller en livsenhet har när den inte längre kan skada eller leva på någon annans bekostnad. Vad Hilma af Klint gör i sin beskrivning av atomen är att hon, enligt min tolkning, beskriver den som en levande entitet, där en överordnad kärlekskraft eller kärleksmoral ligger till grund för dess liv och existens. Man skulle, med Martinus ord, kunna säga att den livsenheten är fri från negativ karma och endast utstrålar osjälvisk kärlek åt allt och alla i handling såväl som i tanke. Hilma af Klints avslutning kan ställas i relation till följande citat av Martinus: ”Vartenda levande väsen i universum lever, rör sig och är till i den eviga Gudomen, och alla levande väsen är därför Gudomen lika nära och omfattas av samma Gudom med lika stor kärlek och sympati” (”Partiklar, tomrum och tankekraft”, Kosmos nr 1/2001).

Avslutning

Som framgår av dessa tre artiklar menar jag att det finns en slående överensstämmelse eller samstämmighet mellan Martinus och Hilma af Klints syn på atomen. Båda betraktar atomen som ett levande väsen som står i direktkontakt med den andliga världen – djupast sett med Gudomen. Båda Martinus och Hilma af Klint beskriver att atomen genomgår en utveckling från ett lägre till ett högre medvetandetillstånd, och att livet uttrycks och upplevs genom rörelsekombinationernas möte med andra rörelsekombinationer. Atomens styrka ökar när den erkänner sitt beroende av den gudomliga energins livgivande kraft – den förstår att den är en livsenhet i en oändlig mångfald av andra livsenheter, som är beroende av andra för att kunna förverkliga sitt liv. Både Martinus och Hilma af Klint menar att atomen inom sig finner ”Sanning och Rättvisa” vid en viss tidpunkt i utvecklingen. Livsenheten uppnår i sin utvecklingsprocess ett moraliskt stadium där alla lägre, primitiva sidor i psyket är utrensade, vilket resulterar i att sanningen och rättvisan uppenbaras för livsenheten som en grundläggande egenskap i den kosmiska världsordningen. Detta beskrivet av Martinus som det ögonblick då livsenheten upplever ”den stora födelsen” och får det han kallar ”kosmiskt medvetande”. Ett medvetande som ger livsenheten tillgång till Gudomens primära medvetandeområde, till hela visdomsoceanen i Martinus terminologi, utgörande universums och dess egen tidigare historia genom eviga tider.

En tillvaroform i de högsta andliga världarna tar nu sin början. Den sträcker sig årmiljoner och åter årmiljoner framåt i tiden, till det skede i utvecklingen då livets upplevelse kulminerar i ”salighetsriket”. Den tillvaroform då väsendet under eoner av tid lever i sina minnen, bestående av så kallade guldkopior: minnesmaterial utan någon som helst form av mörka minnen. Här i salighetsriket upplever den enskilda livsenheten hur det är att vara en Gud i sitt eget kungarike. Det är den upplevelseform då livsenheten är som närmast Gudomens egen livsupplevelse. Här dväljs livsenheten i extatisk lycksalighet. Här upplevs alla tidigare händelser genom hela det innevarande spiralkretsloppet i ett strålande guldskimmer. Här, bortom vår nuvarande föreställningsförmåga, kulminera själva livet och livsenheten framlever sina dagar i den högsta formen av alla existerande lyckotillstånd. Livsenheten sitter på gudomens tron och blickar ut över sin skapelse omvandlad till extatiska minnen av fullkomlig, oöverträffbar skönhet.

Lars Palerius, februari 2020

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial