Vad är det som gör att vi kan känna tacksamhet?
Vilka mentala mekanismer reglerar denna inställning?
När bryter den djupa tacksamheten verkligen igenom känslan av att vara ett offer, att vara kränkt eller orättvist behandlad? När skiftar du perspektiv?
Är djup tacksamhet detta att leva i eller med Gud?
Hjärtats expansion blir tydlig, lugnet lägger sig och fokus ligger inte längre på egna känslor, på egna reaktioner, utan på djupet inom dig.
Du iakttar, reagerar, men låter det stanna vid det.
Du svävar liksom ovanför händelsen och inte mitt i den.
Du har en skyddande mur av iakttagande runt omkring dig.
Du vilar i ett djup som expanderar bortom den timliga tillvaron och är gränslöst till sin natur.
Du styr mer över dig själv då du har djupet som utgångspunkt och inte de upprörda känslornas timliga virrvarr.
Du låter mer och mer tingen vara ifred och gå sin gilla gång.
Du är nu aktivt fokuserad på djupet inom dig. Du blickar inåt istället för utåt. Du är förankrad i någonting som är större än dig själv. Trots gamla negativa tanke- och vanemönsters ihärdiga påtryckningar på din uppmärksamhet, är du mindre sårbar för dessa tankemönster nu än tidigare. Du distanserar dig, du lägger till ett avstånd mellan djupet inom dig och vardagen, men du finns ändå kvar där du alltid har varit – i vardagen.
I tacksamheten finns en stillsam glädje som inte har några gränser. Den utgör den energi som gör dig livgivande och oberoende av tillfälliga svackor eller tillkortakommanden. Du blir lugn, varm och inte som tidigare taggig, kall och retlig.
Är detta vad djup tacksamhet gör med mig? Gör att jag faktiskt förändras och att en inre värdighet sakta växer fram som ytterligare ökar mitt oberoende av vad andra tycker och tänker om mig? Som inte gör mig kallsinnig utan mer inkännande och inlyssnande.
Så, vad är då tacksamhet djupast sett?
Tacksamhet är Guds egen våglängd.
Tacksamhet är att tänka med hjärtat; att vibrera med i den kosmiska kärlekens väldiga kraftfält.
Tacksamhet attraherar istället för att repellera, den välkomnar istället för att stöta bort.
Tacksamhet är ömsinthet och tillit, men framför allt innebär den ett inkluderande av min nästa. Det är därför kraften i tacksamheten är så stark och läkande.
I tacksamheten bottnar vi i en samhörighetskänsla som suddar ut den mentala gränsen mellan människor. Detta hotar egot. En viss rädsla eller tveksamhet kan infinna sig. För om det inte finns några gränser mellan mig och alla andra människor, vem är jag då? Vad definierar mig då? Egot klamrar sig fast vid gamla flockinstinkter, kämpar för sin överlevnad, gör ett lönlöst motstånd mot den allt starkare känslan av samhörighet.
Nu måste jag se på mitt ansvarsområde på ett nytt sätt, bortom min bekvämlighetszon. Jag upplever en mental samhörighet med den som råkar befinna sig närmast mig. Orkar jag bära det ansvaret? Är det så att den universella kärleken faktiskt skrämmer mig? Vad gör jag med den känslan som inkluderar alla som finns runt omkring mig, när lidandet är så stort och påtagligt och när min möjlighet att utöva en påverkan detta faktum i princip är lika med noll? Är det då inte bättre att slå ifrån sig allt, stänga dörren om sig och tänka: sköter du ditt, så sköter jag mitt? Att bejaka egots locktoner om att var och en är sig själv närmast, att ensam är stark? Tacksamheten sätter just denna fråga i ett nytt perspektiv. Allt är en utvecklingsprocess, allt går från mörker till ljus. Tacksamheten gör dig klar över att du inte har ett personligt ansvar för världens lidande. Du kommer att kunna göra nytta där du för ögonblicket befinner dig, om du så önskar. Du får vägledning om du lyssnar på rösten bakom tacksamheten. Har du en välkomnande inställning till livet öppnar sig fler och fler möjligheter att vara till hjälp.
Benediktinmunken David Steindl-Rast menar att tacksamhet kan förändra världen. Han säger bland annat följande: ”Är du tacksam är du inte rädd. Är du inte rädd, är du inte aggressiv eller våldsam. Är du tacksam handlar du utifrån känslan av att du har tillräckligt så du klarar dig, inte utifrån knapphet och känslan att du behöver mer, och då du är villig att dela med dig. Är du tacksam värdesätter du skillnaden mellan människor och handlar respektfull mot alla du möter. Balansen mellan människor förändras när vi respekterar alla människor. Detta är den stora revolutionen. Den bygger på jämlikhet, inte på makt eller tillgången till resurser” (TED-föredrag, 27/11 2013: ”Want to be happy? Be grateful”, min översättning).
Det är ingen bullrig eller aggressivt omstörtande revolution Steindl-Rast här talar om. Det är en stillsam inre revolution som jag ser det, där vi befäster insikten att tacksamhet och jämlikhet går hand i hand. Respekterar du din medmänniska är du inlyssnande och uppmärksam på vad denna har att säga. Den personen blir utgångspunkten för samtalet och inte du. Du värderar naturligtvis personens utsagor utifrån ditt eget erfarenhetsmateriel, men nu med den stora skillnaden att om du på allvar lyssnar på vad personen har att säga, kan du lättare sätta dig in i den personens tankar och behov. Dina egna idéer och tankar kommer nu inte först. Det låter nästan banalt att säga detta, men jag undrar, hur många gånger lyssnar du verkligen förbehållslöst på vad andra har att säga? Utan att du samtidigt förbereder dig på vad du ska svara eller säga? Egots domän tar en stor plats i vårt medvetande. Men en sak är säker, den domänen går inte hand i hand med tacksamheten.
Tacksamheten ger dig en möjlighet att för en stund släppa på självcentreringen och inskränka egots handlingsutrymme. Det ger en omedelbar stryka och ett inre lugn. Det är inte du som entitet som betyder någonting, det är helheten. Helheten är din verkliga och sanna identitet. Där har du ditt jag, ditt centrum, din medelpunkt.
Men åter till frågan: Orkar du bära den universella kärleken inom dig? Ja, det gör du. Gå i tanken bortom och förbi den materiella världens ting och begränsningar. Sök efter ett ”Något som är” bortom detta. Öppna upp dig för hjärtats kraft. Du förlorar ditt egos perspektiv, men vinner istället ett universellt perspektiv. Du vidgas istället för att krympa. Hela jorden får plats i ditt hjärta. Den upplevelsen är en variant på texten: Den som ger sitt liv för andra, han ska vinna det. Att känna djup tacksamhet är att ge sitt liv för andra, även om det inte sker bokstavligen. Du förlorar dig själv, ditt egos snäva och tillslutande perspektiv, och blir öppen för ett mottagande av helheten. Tacksamhet ger dig tillgång till kraften bortom tingen, bortom skapelsens mångfald.
Tacksamhetens våglängd är Guds egen våglängd. Gud blir du och du blir Gud, för djupast sett är vi ett.
Tacksamhet är en av nycklarna till den kosmiska dörren som leder till ett ”Något som är”. Du står på tröskeln till Guds egen festsal. Nästa steg kommer du att ta den dag då tacksamheten genomsyrar hela din tillvaro, hela din organism, mentalt som fysiskt. Kanske får du tillträde till Guds festsal snarare än du anar. Men är det inte för närvarande fullt tillräckligt att bara stå på tröskeln och känna tacksamhetens vidunderliga kraft i hjärtat? Jo, det är det. När och var själva inträdet in Guds festsal äger rum spelar igen som helst roll. Med tacksamhet som utgångspunkt försvinner varje form av längtan till något annat än till din nuvarande tillvaro. Att vila i det som sker är på sätt och vis att redan vara i Guds festsal. Den omfattar hela skapelsen. Jag är redan där. Alla konstraster samlas i en pott och mynnar ut i att jag vilar i ett ”Något som är”, mitt i skapelsen och stillheten. Guds festsal är själva livet, själva livsupplevelsen. Att förstå detta är gåvan som ett ”Något som är” skänker dig när tacksamheten är förankrad i dig. Förståelsen av att Gud och livet är ett ”Något som är”, är evigheten och skapelsen, gör att du inte längre behöver söka den innersta meningen. Du har nu hittat den. Den finns inuti dig, inte utanför dig.
Nästa steg handlar om en fördjupning av förståelsen av vad tacksamhet, evigheten och oändligheten är för något. Kanske blir det ett steg framåt och två steg bakåt. Men om man en gång upplevt effekten av ett steg framåt, spelar två steg bakåt inte så stor roll. Och djupast sett rör vi oss inte en millimeter. Vårt djupaste inre, vårt jag, befinner sig i absolut vila, i absolut stillhet. Däremot växer stillhetens andliga organ, känslokroppen, vid varje timligt steg framåt. Det
är det vi ska ta fasta på när vi har att göra med vardagens olika utmaningar och glädjeämnen. Det är så tacksamheten tilltar i styrka, för att till sist en dag omsluta hela ditt väsen. Gud har då blivit Gud i dig och du har blivit Gud i Gud. Den mentala resan, och förvandlingen från djur till riktig människa, är därmed fullbordad. Du bor nu i det eviga centrum som inte har ett centrum, utan som är ett ”Något som är”. Du bor i det omanifesterades absoluta urgrund. I varats, av tomhet fyllda, fullhet eller i den absoluta kärlekens eviga utspring.
Ingen har förklarat den inbördes relationen mellan jaget, tiden och evigheten bättre är Martinus. För ett kort ögonblick ser jag inåt, bakåt i tiden, och tänker på alla de tidigare liv jag levt och funderat på frågan om Gud, jaget och evigheten i olika religiösa sammanhang. Några delsvar har jag tidigare funnit hos mig själv eller genom andra mystikers skrifter och tal. En del har varit nära i sin analys, men ingen av dessa personer har kunnat ge den fullständiga och heltäckande bilden av relationen mellan vår egen innersta kärna och det gudomliga allväsendet själv. Så det är med stor tacksamhet som jag låter Martinus få avsluta denna text. Han skriver följande om evigheten, tiden, jaget och det levande väsendet:
”Evigheten” utgör således på inget vis något slags skapad företeelse, utan är endast det levande väsendets ”jag”. ”Evigheten” är inte något som finns ”utanför” det levande väsendet, utan är det levande väsendets egen djupaste beståndsdel, den axel, det fundament, kring vilken ”tiden” eller ”livet” rör sig. Tillsammans utgör ”tiden” och ”evigheten” en oskiljbar enhet. Denna enhet är heller inte något som existerar ”utanför” det levande väsendet, utan är det levande väsendet självt. Och något annat existerar över huvud taget inte. Utan ”tid” och ”evighet” inget ”väsen”, och utan ”det levande väsendet” ingen existens av ”tid” och ”evighet”. Och härmed är det levande väsendets identitet och odödlighetsanalys orubbligt grundade i själva den oförgängliga verkligheten. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1070)
Lars Palerius, september 2018
