”Imaginationen är inte ett tillstånd: den är människans själva existens.”
William Blake (1757−1827)
William Blake är idag känd som en av de största poeterna och konstnärerna inom den engelska konsten och litteraturen. Som så många andra genier förblev han under sin samtid dock relativt okänd för allmänheten. Som poet, gravör, målare, eventuellt även kompositör och framför allt visionär, var Blake ett allkonstgeni, vars betydelse idag utgörs just av hans originella förmåga att förmedla sina visioner, snarare än hans enskilda prestationer inom de olika konstarterna. Själv såg sig Blake framför allt som visionär och profet. Under hela sitt liv kunde Blake, vilket såväl hans egna som hans vänners brev vittnar om, umgås med änglar, andar, både behagliga och obehagliga, och träffa avlidna personer. William hade en yngre bror, Robert, som stod honom mycket nära. När denne broder dog vid endast drygt 20 års ålder, kunde William se hans själ röra sig genom taket, klappande händer av glädje. Även efter Roberts död fortsatte William att ha daglig kontakt med honom. Bland annat såg han vid ett tillfälle sin avlidne bror i en vision visa honom hur han skulle gå tillväga för att trycka böcker själv, med en speciell färgtrycksteknik. Både hans samtida och eftervärlden har ofta betraktat Blakes visioner med stor misstänksamhet. Han ansågs helt enkelt vara ”mad”, och även i dag kan man läsa på Wikipedia att Blake förmodligen inspirerades till sina mytologiska verk av hallucinationer. Men för Blake stod det helt klart att det var den andliga verkligheten som var den riktiga verkligheten, och att det var den nutida människans största misstag och illusion att enbart se den yttre, materiella verkligheten som sann.
”Introduction”
I denna dikt illustreras människans fall. Det är natt, både fysiskt och andligt, och människan är ensam, men det finns hopp − en avglans av ljuset avspeglas i det mörka vattnet, och någon gång kommer dagen att inträda. Profetens uppgift är att förmedla det Heliga Ordet som han hört ”gå omkring” i det förgångna; han ser nuet, dåtid och framtid, och han kallar nu på människan – ”the lapsed soul” att erinra sig sitt ursprung. Dikten”Introduction” inleder Blakes diktsamling Songs of Experience, och bygger i hög grad på en gnostisk uppfattning om livet på jorden som ”natten”, som den egentliga döden.
Hear the voice of the Bard,
Who present, past, and future, sees;
Whose ears have heard
The Holy Word
That walk’d among the ancient trees;
Calling the lapsed soul,
And weeping in the evening dew;
That might control
The starry pole,
And fallen, fallen light renew!
’O Earth, O Earth, return!
Arise from out the dewy grass!
Night is worn,
And the morn
Rises from the slumbrous mass.
’Turn away no more;
Why wilt thou turn away?
The starry floor,
The watery shore,
Is given thee till the break of day.’
Musik: ”Introduction” tonsatt och framförd av Lars Palerius
William Blake presenterar poeten som en bard. Ursprungligen var en bard en professionell poet, anställd av härskaren för att lovsjunga denna. Här adresserar han dock den fallna och syndiga jorden, ber denna att återvända till Gud. Det är dock inte klart vilken Gud barden tjänar. Då barden är en talesperson för regenten, och härskare generellt sett misstros av Blake, verkar det troligt att barden inte är en röst att lita på. Som en professionell poet, vilken rör sig genom alla tider, finns den frihetliga kontrasten hos barnängeln, vilken introducerar diktsamlingen Songs of Innocence från 1789.
(En bard, av gälisk bard, ”sångare”, var ursprungligen en keltisk episk diktare eller sångare som ofta verkade vid de medeltida hoven som genealog och sändebud. Från 1700-talet har ordet bard mer kommit att användas som en poetisk omskrivning för diktare i allmänhet.)
Följande analys eller beskrivning av dikten ”Introduction” är hämtad från nedanstående hemsida och är fritt översatt av mig. (https://crossref-it.info/textguide/songs-of-innocence-and-experience/13/1539)
”Blake var starkt influerad av John Milton. Här använder Blake Miltons idé från Paradise Lost (1667), att Kristus, som i Bibeln benämns som ’Ordet’, upptäcker Adams olydnad i Edens lustgård. Ancient trees: De gamla träden framkallar bilden av Edens lustgård. Gud beskrivs som vandrandes runt där, sökande efter sin skapelse. Då Adam och Eva inte följde Gud påbud att inte äta av kunskapens träd på gott och ont, gömde de sig bland träden, för att de nu insåg att de vara nakna. (Skapelseberättelsen 3:8-9) Lapsed Soul: Den fallna själen. Barden refererar till själen efter fallet. Blakes utgångspunkt gällande denna bibliska lärdom var att: Själen faller till ett tillstånd av ”delat självmedvetande” − divided self-consciousness – och till separation av könen. Denna fallna själ skapar sig ett religiöst system som binder människor i grymhet, avundsjuka, habegär och egendomsrätt. Emellertid, dessa är själens egna böjelser − tendencies – och av dessa böjelser frambringar den en Gud och en värld utifrån sin egen bild. Här är det heller inte riktigt säkert om barden vill att själen ska återvända till sitt odelade tillstånd, eller om han önskar att själen borde återvända till en härskande, möjligtvis auktoritär, ’Gud’. Ljus och mörker – tidsperioden för mänskligt liv som övervakas av barden är de tolv timmar mellan skymningen och gryningen: Ordet som vandrar mellan träden är förknippad med tidig kväll – dagens svalka möjliggjord genom daggens ankomst. (Skapelseberättelsen 3:8) Kvällsdaggen ger plats åt en stjärnhimmel. (På andra ställen i Blakes poesi associerar han stjärnorna med en rationell Gud.) Därefter närmar sig natten (den är ’sliten’) och himlens stjärnor börjar lysa. Slutligen inträder dagen åter med gryningens inträde. Scenen beskriver den fallna mänskligheten som har trätt in i syndens och nattens mörker, genom vilken de kan ledas fram till en ny gryning som erbjuds av Ordet.”
Martinus, den gudomliga skaparprincipen och spiralkretsloppen
Martinus förklarar i sin beskrivning av den eviga världsbilden ljusets och mörkrets oumbärliga funktion och samspel. Få saker är så grundläggande i hans kosmologi som växelspelet mellan just mörker och ljus. Dessa båda evigt pendlande kosmiska principer ligger till grund för själva livsupplevelsen – utan upplevelsen av mörkret ingen upplevelse av ljuset, och vise versa. Den gudomliga skaparprincipen, huvudfaktorn i X2, tillika ett evigt pågående förnyande av Guds och därmed alla livsenheters medvetande och livsupplevelse, verkar bland annat genom det Martinus kallar för ”utvecklingsspiraler” (Se gärna förklaringen till symbol 14, ”Det kosmiska spiralkretsloppet I”, i Den eviga världsbilden, del 1).
”Såsom redan påpekats utgör denna skaparprincip fundamentet för all utveckling eller upplevelse av livet, men för att förstå detta måste man kunna överblicka ett så stort kosmiskt horisontområde som krävs för att principen ska kunna iakttas i sin helhet eller med sina yttersta konsekvenser. Ett sådant område finner vi inom vart och ett av de kosmiska utvecklingsavsnitt som i denna bok betecknas som ’utvecklingsspiraler’, och som vart och ett just utgör en helhet, inom vilken alla världsalltets ledande kosmiska realiteter eller principer kommer till likformig manifestation. Inom ett sådant område avslöjar sig ’den gudomliga skaparprincipen’ genom två sinsemellan rakt motsatta tendenser. Dessa behärskar varandra ömsesidigt, på så sätt att den ena tendensen har övertaget i första hälften av en ’spiral’, medan den andra har övertaget i den senare hälften. Därigenom kommer de levande väsendenas upplevelse av livet inom vardera av de två hälfterna av en spiral att forma sig ytterst kontrastmässigt.” (Livets Bog del 1. st. 34)
Martinus skriver vidare om det han kallar det eviga livets ”dagar” och ”nätter” eller den mörka och den ljusa utstrålningen:
”Den gudomliga skaparprincipens helhetsutveckling i världsalltet manifesterar sig alltså i form av en ljus och en mörk utstrålning. I enlighet härmed befordras således väsendenas eviga utvecklingsvandring genom en zon där den mörka utstrålningen är härskande och därefter genom en zon där den ljusa utstrålningen besjälar allt. Två sådana zoner bildar tillsammans ett utvecklingsavsnitt, inom vilket de levande väsendenas upplevelser av livet i lika mån kommer att kulminera i kosmiskt mörker och ljus. När ett väsen har passerat ett sådant avsnitt, har det fått sina kvalifikationer så mycket utvecklade, att dess upplevelse av livet kan föras vidare in i ett nytt avsnitt av samma slag men naturligtvis i en högre form, och så vidare. De levande väsendenas eviga liv kommer därigenom att forma sig till en upplevelse av växlande perioder av ljus och mörker, det eviga livets ’dagar’ och ’nätter’. Den gudomliga skaparprincipen sänder således i kraft av sina
två motsatta poler sina andliga ’dagar’ och ’nätter’ in genom världsalltet, på samma sätt som den
låter solarna i förening med sina planeter sända dagar och nätter in i den fysiska världen.”
(Livets Bog del 1, st. 37)
”The Garden of Love”
I went to the Garden of Love,
And saw what I never had seen:
A Chapel was built in the midst,
Where I used to play on the green.
And the gates of this Chapel were shut,
And Thou shalt not writ over the door;
So I turn’d to the Garden of Love,
That so many sweet flowers bore.
And I saw it was filled with graves,
And tomb-stones where flowers should be:
And Priests in black gowns, were walking their rounds,
And binding with briars, my joys & desires.
Musik: ”The Garden of Love” tonsatt och framförd av Lars Palerius
Många av Blakes största dikter är skrivna med ett klart och enkelt språk. Han använder sig ibland av kvatrinen i en dikt indelad i grupper om fyra rader. Men några av hans dikter, allegoriska och symboliska till sin natur, kräver en mer närgående läsning och textlig analys. Dikten ”The garden of Love” är ett sådant exempel. Följande analys eller beskrivning av dikten är hämtad från nedanstående hemsida och fritt översatt av mig. (https://interestingliterature.com/2018/01/08/a-short-analysis-of-william-blakes-the-garden-of-love/)
Vad handlar då dikten om?
”I den oförstörda naturen finns den naturliga glädjen, leken, blommorna, ljuset och kärleken, vilket kan tolkas både generellt och mer specifikt i sexuellt avseende; i vilket fall som helst ges i princip en vision av paradiset, där allting bär frukt. Men nu är paradiset förstört − ett kapell har byggts, det går inte längre att leka här. Men inte bara det, portarna till kapellet är stängda, det finns bara en avvisande dörr, där det står ’Du skall inte’ på dörren. Där blommorna fanns, ligger nu gravar och gravstenar, och präster går runt i avskräckande svarta dräkter; med törneblommor binds den naturliga glädjen och längtan. Motsatsen mellan den ’naturliga’ religionen, där Gud sväljs i allt och blommorna i naturen utgör en korrespondens till kärlekens allmakt, och den ’mänskliga’ kristna religionen full av förbud, skräck och missförstånd, kan inte bli större − återigen förstår vi att människan i sin materialistiska okunnighet bara skapar död och ofruktbarhet, där det av sig själv annars skulle funnits liv och kärlek.
Denna sång anses, liksom de två sista sångerna som följer senare, vara tydligt inspirerad av Swedenborgs tankar om korrespondenser mellan allt i skapelsen − det som finns i det lilla avspeglas i det stora, det materialistiska avspeglas i det andliga. Man kan dock förstå sångerna idag utan att gå in på detaljer i Swedenborgs lära, men en av de viktigaste grundtankarna som Blake hämtade från såväl Swedenborg som framför allt Böhme var den panteistiska gudssynen, att Gud finns i allt och att Naturen innebär ett ständigt pånyttfödande av Guds kraft.”
[…] ”Trädgårdar i dikter syftar ofta på den första bibliska trädgården, Eden lustgård, och det paradis som Adam och Eva förlorade när de inte kunde motstå frestelsen, frestade av Ormen som de var, och smakade på den förbjudna frukten. ”The Graden of Love” är en dikt som visar på Blakes inställning till den organiserade religionen. Blake var en djupt spirituell artist och poet, men han ogillade institutioner som associerades med religion. Detta är något som med all önskvärd tydlighet framträder i den här dikten, där the garden och love, tidigare förknippad med lek och en sorglös barndom, vilket klart och tydligt framgår i texten, nu är platsen för ett kapell: ett fysisk förkroppsligande av kyrkan. Detta är inte ett välkomnande kapell. Grindarna är stängda och kapellet är markerad med påbud som förbjuder vissa saker: ’Du skall icke’ återkallar de tio budorden från Gamla testamentet. Men även om trädgården som omsluter kapellet är förändrad, den har blivit en kyrkogård med gravstenar: döden har ersatt livet. Prästerna sprider vidare religiösa påbud som begränsar poetens ’glädje och önskningar’. Budskapet är klart och entydigt: den organiserade religionen är ett anatema till kärleken (bannlysnings eller förbannelseformel eller senare uteslutning ur kyrkans eller församlingens gemenskap). Religionen inför restriktioner och begränsningar, den dödar vår glädje och hämmar våra naturliga begär och önskningar. Den styr världen från en trädgård till gravstenar.”
Som konstnär måste Blake alltid följa sitt eget temperament i sitt skapande. Han var mycket arbetsvillig och åtog sig också illustrationsuppdrag till andras dikter, inte sällan dikter som konstnärligt sett var underlägsna hans egna dikter. En del av dessa illustrationsuppdrag räknas i dag heller inte till Blakes mer betydande verk.
Ofta kände Blake sig missförstådd och uppgiven, då han kände att vänner och bekanta och ”patrons” inte hade samma uppfattning som han själv om naturens sanna andliga väsen:
”I feel that a Man may be happy in this world. And I know that This World is a World of Imagination and Wisdom. I see everything I paint in this world, but Everybody does not see alike. To the eyes of a Miser a Guinea is far more beautiful than the Sun & and a Bag worn with the use of Money has more beautiful proportions than a Vine filled with Grapes. The Tree which moves some to tears of Joy is in the Eyes of others only a green thing that stands in the way. […] But to the Eyes of the Man of Imagination, Nature is Imagination itself. As a Man is, so he sees. As the Eye is formed, such are its Powers.’ (1799) − Mottagaren av brevet, en Dr Trusler, kommenterade det med “Blake, förvirrad av vidskeplighet”.
(https://interestingliterature.com/2018/01/08/a-short-analysis-of-william-blakes-the-garden-of-love/)
Människan och den degenererade trosförmågan
Var befinner sig den enskilda människan på den religiösa utvecklingsskalan? Hur mycket av den traditionella religionens dogmatiska lärosatser styr den enskildes tänkande i vardagen? Vem eller vilka har eventuellt frigjort sig mentalt från detta djupt inarbetade själsliga regelverk och synsätt på relationen mellan Gud och människan, och börjat betrakta relationen mellan Gud och människan mer som en fråga om villkorslös kärlek från Guds sida och en långsam utvecklingsprocess mot ett högre medvetandestadium för människans vidkommande, där vi kan komma på våglängd med denna Guds kärlek och omsätta den i vardagen, i form av omtanke och osjälviskhet gentemot allt levande vi möter i vår vardag? Skulle man kunna säga att William Blake har gjort det? I vilken mån har vi själva gjort det? Går det att mäta eller registrera det? Ja, det gör det. Martinus använder begreppet ”den gamla världsimpulsen” som den fasta punkt varifrån man kan se eller konstatera den mentala utvecklingens framåtskridande process. Nedanstående stycken är hämtade från Livets Bog, del 1, kapitel 5, under rubriken ”Jordmänsklighetens mottaglighet för den nya världsimpulsen.”
”När vi så skall börja analysera eller mäta jordmänsklighetens andliga standard, måste vi ha en fast punkt utifrån vilken vi kan utläsa resultatet av vår mätning. En sådan fast punkt får vi just i mänsklighetens inställning till den gamla världsimpulsen. Genom denna inställning kan vi se, att för tusentals jordmänniskor har nämnda impuls blivit föråldrad, oavsett om den nu framträder som buddhism, islam eller kristendom och helt oberoende av om man är född som öster − eller västerlänning. […] Religionerna var alltså bara utformade för att ge svar på de för den tiden mest aktuella frågorna. Och eftersom jordmänsklighetens andliga standard, särskilt på intelligensens område, var mycket primitiv, var även frågorna, eller det begär efter verkligt vetande som man då uppnått, i motsvarande grad primitiva. Religionerna måste därför, för att inte verka alltför fantastiska eller osannolika, anpassas till dessa väsens primitiva utvecklingsnivå.
Men eftersom årtusenden nu passerat sedan den gamla världsimpulsen översattes till religionsform, och dessa årtusenden inom alla övriga områden av jordmänskligt medvetande satt sin prägel på utvecklingen, medan religionsformerna inte genomgått någon motsvarande förvandling eller utvidgning, utan alltjämt i form av dogmer endast täcker sina primitiva eller begränsade områden, så är det givet att de mest framskridna eller av utvecklingen mest påverkade väsendena i tillvaron med stora delar av sitt medvetande måste färdas utanför religionernas gränser, ja, de måste rent av råka i konflikt med dessas ordformer, när de uppfattas bokstavligt och inte symboliskt, såsom egentligen är den ursprungliga meningen med dem i världsplanen. Och ju större de utanför religionerna existerande nya medvetandeskikten är − vilka framför allt representeras av teknik, vetenskap och konst − desto mer kommer deras upphov att vara i disharmoni med ordformen eller dogmerna. Och genom att konsekvenserna av detta för stora delar av jordmänsklighetens vidkommande blivit en frigörelse, helt eller delvis, från dogmerna eller en lösryckning från religionerna, blir det alltså tydligt för oss att denna mänsklighet framträder för oss i två stora huvudgrupper. Av dessa utgörs alltså den ena av de nyss nämnda väsendena som lösgjort sig från religionerna, dogmerna eller den gamla världsimpulsen, medan den andra däremot består av de individer för vilka dessa företeelser fortfarande har sin fulla inspirationskraft, och för vilka de därför ännu är en oumbärlig välsignelse. Dessa två stora huvudgrupper kommer här i Livets Bog att benämnas ’grupp A’ och ’grupp B’.”
(Livets Bog del 1, st.122)
”Liksom det nyfödda barnet inte kan smälta eller intaga grövre och fastare livsmedel, utan måste näras genom mjölk eller annan flytande föda, kan inte heller jordmänniskorna själva i sina första utvecklingszoner från djur till människa uppta religiös näring från de grövre dagliga materiella händelserna och upplevelserna, utan måste så att säga näras med ’flytande’ religiös föda. Denna ’flytande’ näring har här i Livets Bog fått namnet ’den gudomliga suggestionen’. Eftersom suggestion utgör en föreställning som påförs individen – inte genom intelligensen utan helt genom känslan − och som till följd härav får verklighetsprägel och makt över individens sinne utan någon materiell eller intelligensmässig motivering, så blir den ’flytande’ religiösa näringen eller den gudomliga suggestionen alltså en religiös föreställning, som på detta sätt påförts individen och som − utan att hos denne vara intelligensmässigt underbyggd, medveten eller motiverad − helt behärskar honom. Då ett sådant behärskande i sin tur är detsamma som ’tro’, blir alla de individer vilkas religiösa tillstånd gör dem till ’troende’, identiska med väsen vilkas religiositet ännu upprätthålls genom den gudomliga suggestionen. Att vara orubbligt ’troende’ på något som inte är intelligensmässigt bevisat är alltså detsamma som att vara suggererad. Och alla ’troende’ väsen är därför undantagslöst individer som ännu inte förmår att på egen hand få religiös inspiration eller förståelse genom de dagliga materiella händelserna, utan som får sina religiösa behov tillfredsställda genom ’tro’.
[… ] ”Tron” är alltså den absolut enda väg på vilken det kosmiskt sett ännu primitiva väsendet kan erhålla sin religiösa näring och tillfredsställelse. Den är den enda väg på vilken det kan tillföras den för sin vidare utveckling nödvändiga kosmiska kraften eller energin. Att komma till tro på ett religiöst ideal är alltså för en sådan individ ett andligt livsvillkor. Men eftersom detta att tro inte är underkastat viljan − varför det ju också är omöjligt att med fysisk makt påtvinga någon en tro − måste den bibringas individerna på andra vägar. Ju mindre intelligent individen är, desto lättare har han att tro. Och ju lättare han har att tro, desto mera öppen och mottaglig är han för andliga energier utan intelligensmässig motivering. Han tar alltså emot de religiösa eller andliga energierna mera i form av impulser eller psykisk påverkan än i form av verkliga analyser, medan motsatsen är förhållandet med den mer framskridna jordmänniskan. Ju mer utvecklad hon är, desto svårare blir det för henne att tro utan intelligens − eller förnuftsmässig motivering. Hon kan därför, efter hand som hennes utveckling skrider framåt, endast bli mottaglig för religiös näring eller kosmisk kraft genom verkliga analyser, egna erfarenheter och upplevelser, vilket är detsamma som verkligt ’vetande’. Och vi har härmed kommit fram till skillnaden mellan grupp A och grupp B. [… ] Grupp A består alltså av väsen som inte längre kan få sitt medvetande eller sin växande intelligens i en för dem tillfredsställande samklang med den gamla världsimpulsen, medan Grupp B däremot består av väsen som ännu inte har tillräcklig intelligensförmåga för att börja kunna förstå livets stora och verkliga kosmiska analyser, och som därför kan ledas framåt mot ljuset enbart genom den gudomliga suggestionen eller tron.”
(Livets Bog del 1, st.140)
Martinus och det sanna gudsförhållandet
Finns det ett sant gudsförhållande? Vad eller vilket är det i så fall? I artikeln Det sanna Gudsförhållandet 2 – ”Lönnkammaren”, Kosmos 2013/10, redogör Martinus för det han kallar det sanna gudsförhållandet. Han inleder artikeln med att prata om att det gäller att få en ”grundlig kunskap om och förståelse av den tekniska sidan av förhållandet till Gud, ty utan den kommer det inte vara möjligt att nå fram till en verkligt fullkomlig korrespondens med honom.” Martinus önskar hjälpa oss att ställa in medvetandet på den fasta punkten i världsalltet.
”Så länge en människa inte har nått fram till det sanna gudsförhållandet – och det har hon inte så länge Gudomen inte har blivit ännu mer levande för henne än hennes medväsen – finns det oro, rastlöshet och otillfredsställelse i hennes sinne oro, rastlöshet och otillfredsställelse i hennes sinne. I ena ögonblicket intresserar hon sig för en sak, men förkastar snart denna sak, därför att hon inte därigenom har fått frid och jämvikt i sinnet, i andra ögonblicket för något helt annat, och nu menar hon återigen att hon i det nya som hon har intresserat sig för, har funnit det riktiga, men efter en tid mister hon intresset också för detta, därför att det inte var det som hon sökte, och så söker hon på nytt.” ( ”Det sanna Gudsförhållandet 2 – Lönnkammaren”, Kosmos 10/2013, st. 1)
Jag tror det är få sökande människor som inte känner igen sig i ovanstående rader. Mig tycks denna ”oro, rastlöshet och otillfredsställelse” vara ett oundvikligt steg på vår väg mot en verkligt meningsbyggande relation till allt och alla. Vi söker med ljus och lykta efter en plats där vi kan vila, både mentalt och fysiskt. Inte sällan handlar det om ett läsande av en mängd litteratur på området. Kanske letar vi efter kurser eller liknade aktiviteter, för att uppnå det efterlängtade lugnet i sinnet och slippa brottningsmatchen med egot – denna evig jagande och aldrig nöjda beståndsdel i vårt psyke.
Martinus betonar bönens betydelse i denna process. Här handlar det om något mycket mer än att be om någonting:
”Ni måste förstå att även om allt är mycket gott, är det ändå nödvändigt att be till Gud, ty detta att be till Gud omfattar mycket mer än bara detta att be om något. Ni ska helst nå fram till att utveckla ett medvetet, intimt förhållande till Gudomen, som ligger långt över även det mest intima och harmoniska materiella förhållandet till er allra bästa vän, era föräldrar, er äkta hälft, förlovade eller vem ni än håller mest av. Det är detta medvetna, intima förhållande till Gudomen som uttrycks med hjälp av ’lönnkammaren’.” (Kosmos 10/2019, st. 2)
Begreppet ”lönnkammaren” definierar Martinus som en ”plats” där vi kan be lugnt och tyst för oss själva, för att därigenom uppnå en intim och personlig kontakt med Gud. Därigenom får det karaktären av ett förtroligt samtal mellan oss själva och Gud, ”utan att det finns någon ovidkommande som blandar sig i.” Vi finner ett exempel på detta förhållningssätt i liknelsen om den förlorade sonen. Martinus rekommenderar vidare att vi innan läggningsdags gör en summering av dagens händelser. Han skriver följande:
”Och slutligen hör det också till den verkliga bönen i ’lönnkammaren’ att man varje kväll, innan man går och lägger sig gör en personlig värdering av sitt handlingssätt under dagens lopp, så att man så snart som möjligt kan lägga den aktuella dagens manifestationer bakom sig och förstå essensen av dem, så att man inser vad man helst inte ska göra en annan gång.” (Kosmos 10/2019, st. 3)
I stycke fyra i artikeln formulerar sig Martinus på följande sätt om begreppet ”lönnkammaren”:
”Nu är ni vana vid att se allt det som existerar, naturkrafter, klot, solar, stjärnor, vintergatssystem, människor, djur, växter, mineraler m.m., som en mångfald, och då ni genom mina analyser har lärt er att allt detta tillsammans är Gudomen, så betyder det att ni snarare ser Gudomen som en mångfald, men att se Gudomen som en mångfald leder inte till något intimt, sant gudsförhållande. Därför existerar det en annan princip i tillvaron, som leder fram till att se Gudomen som en enhet, och denna andra princip är det jag kallar ’lönnkammaren’. I ’lönnkammaren’ är man i stånd att manifestera den högsta och mest intima formen av ’bön’. Bönen är inte något som ska bli omodernt en gång och därför försvinna. Tvärtom, den utvecklade människan kommer att nå fram till att använda bönen varje dag i en utsträckning som man i dag endast vagt kan föreställa sig. Bönen är ju en princip som finns nedlagd i varje levande väsen som en inställning mot Försynen.” (Kosmos 10/2019, st. 4)
I stycke 11 skriver Martinus följande om ”lönnkammarens” roll i relation till energiutveckling och skapelse:
”Vandringen mot ljuset är samma sak som vandringen mot en direkt inställning på Gudomen. När man är direkt inställd på Gudomen, då förnimmer man hela världsalltet, alla levande väsen som ett enda väsen, då blir hela tillvaron en enda korrespondens med ett enda väsen, Gudomen. Hela tillvaron blir en enda stor ’bön’ till Gudomen i ’lönnkammaren’. Det blir en enda stor koncentration av hela vår energiutveckling. Oavsett vad vi gör mot vår nästa, blir det något vi gör mot Gudomen. Men precis som vi inte kan göra något som helst mot vår nästa, mot Gudomen, utan att använda våra sinnesorgan, på samma sätt kan Gudomen inte heller göra något mot oss utan att använda sinnesorgan. Ska Gudomen förnimma oss, måste det ske genom sinnesorgan. Vem är då Gudomens sinnesorgan? Det är alla de levande väsen som existerar. När Gudomen ’talar’ till oss genom ett av de levande väsendena som är hans förnimmelseredskap, utstrålar han energi. Denna energi går inte ut i tomma rymden. Den möter en energivåg utsänd från ett annat väsen, och där de möts, uppstår det skapelse [… ] Men all denna energiutveckling skulle ingenting betyda, om den inte var en reaktion på en annan energiutstrålning som kommer från världsalltets centrum. Där det enskilda levande väsendets energier möter energierna från Gudomen, där uppstår det skapelse, där uppstår det en reaktion mellan Gudomens kraft och det enskilda levande väsendets kraft. När ni hör något och upptar det med era sinnen, har det skett en reaktion mellan den energi som ni utsänder med hjälp av era sinnen, och den energi som det aktuella väsendet, som berättar något för er, utsänder. ” (Kosmos 10/2019, st. 11)
Martinus skriver vidare om mångfalden och enheten:
”Så länge som vi endast ser de enskilda mineralerna, kloten, solarna, stjärnorna, växterna m.m. och inte förstår att de är levande väsen, som är Gudomens förnimmelseredskap, är världen i verkligheten ett dött ting för oss och Gudomen djupast sett ingenting som har med oss att göra. Då ser vi endast Gudomen som en mångfald, men vi bör lära oss att se Gudomen inte endast som en mångfald, utan mer som en enhet, som det enda som i verkligheten existerar för oss, som det centrum som kan dirigera allt annat. Men här har Försynen också kommit oss till hjälp. Det är så förnämligt inrättat att vi inte kan se allt på en gång, ty om vi kunde det, skulle det bli svårt att uppfatta Gudomen som en enhet. Nu finns det alltid något som vi kan omfatta med våra sinnen. Det är det kända. Det är mångfalden. Så finns det något som vi inte kan omfatta med våra sinnen, nämligen det okända. Men vi kan vända oss till det okända i ’lönnkammaren’, som vi har var vi än befinner oss, om det så är på oceanen, i öknen, i skogen, eller var det nu är, där kan vi vända oss till Gudomen som en enhet. Det okända är i verkligheten ’lönnkammaren’, där vi ska finna Gudomen.”
(Kosmos 10/2019, st. 25)
Om vikten av att studera de kosmiska analyserna i förhållande till hjärnans utveckling kan vi läsa följande i stycke 27:
”Detta studium av den andliga vetenskapen gör att vissa latenta hjärnceller, som ligger och väntar på att tas i bruk, börjar utvecklas så att man med hjälp av kombinerad intelligens och känsla börjar utforska de kosmiska realiteterna. Ni får efter hand ett visst behov av att få dessa latenta hjärncentrum utvecklade, och det medför att ni tränar upp dem mer och mer till att bli mottagliga för de högre kosmiska energierna, och då sker det något egendomligt.” (Kosmos 10/2019, st. 27)
Utifrån den horisont, den överblick som Martinus har tillgång till, kan han uttala sig på följande sätt om sitt kosmiska medvetande, och om vilket enormt privilegium detta medvetande skänker sin innehavare:
”Den kosmiskt medvetna ser hela tiden världsalltet som en strålande ljusocean, ser samma ljusgloria antingen det är en mördare eller ett helgon det rör sig om, ser samma ljus överallt. Då kan man endast hänge sig helt åt Gudomen och göra Kristi ord till sina, där han säger: ’Fader ske inte min vilja, utan din gudomliga vilja’. Har man kosmiskt medvetande, behöver man absolut inte fråga någon om det är något man gärna vill veta. I samma ögonblick som önskan om att veta någonting infinner sig, riktar man in sitt medvetande på detta. Världsalltet öppnar sig för en, och man ser fritt det man önskar.” (Kosmos 10/2019, st. 29)
Avslutning
För mig är William Blake en person som genom sitt geniala konstnärskap har hjälpt mig att återknyta kontakten med svunna tider och med en andlig inriktning, i huvudsak den gnostiska världsbilden, som en gång var min egen. Blake är en portalfigur, vars visuella uttryck och skrivna ord, än i dag gör ett mycket starkt intryck på mig. Min strävsamma vandring genom seklernas gång, har nu i denna inkarnation fört mig fram till Martinus kosmiska analyser. Detta gör att jag nu en gång för alla, kan lägga tanken på en självständigt existerande ont makt åt sidan. Martinus beskrivning av ondskan, eller med hans egna ord ”det obehagligt goda”, som utgörande en integrerad del i det gudomliga allväsendet eviga ”ljus- och mörkermaskineri”, ger mig den nödvändiga teoretiska förståelsens för denna krafts absoluta nödvändighet vad gäller Gudomens upprätthållande av världsalltets yttre fysiska värld och den inre andliga världen, samt vad gäller det evigt pågående förnyandet och upprätthållandet av medvetandet.
Kommer det då någon ytterligare person efter Martinus som kommer att presentera en ny epokgörande världsbild? Någon som vänder upp och ner på min nuvarande syn på Gud, universum och det levande väsendets? Nej, det gör det inte. Martinus har genom sitt verk Tredje testamentet gett mänskligheten den logiska och grundläggande beskrivningen av Gud och världsalltets oöverskådliga mångfald och uttrycksformer. Martinus har genom X-analysen beskrivit det levande väsendets evighets- och odödlighetsdimension. Vad som kommer att ske framöver är, enligt Martinus, att kosmiskt medvetna personer efterhand kommer att inkarnera på jorden, för att komplettera och vidareutveckla de delar av analyserna som han själv inte har gick in på djupet med. Detta kommer att ske i kontakt med jordmänsklighetens moraliska utveckling, som allteftersom den framskrider, öppnar upp våra medvetanden för förståelsen av ännu mer avancerad och livsbejakande kunskap om livets innersta och djupaste mysterier. Det material Martinus har efterlämnat till oss räcker mer än väl för att vi ska få kosmiskt medvetande en gång i framtiden. Intill dess får vi sträva på och efter bästa förmåga tackla våra olika utmaningar med hjälp av den fantastiska kunskapskällan Livets Bog vi nu har fått till skänks, för att till sist med hela vårt hjärta instämma i Martinus uttalande att ”allt är mycket gott.”
Lars Palerius, september 2019
