Ljusets och mörkrets kamp om psykets domäner, del 3

Ljuset och mörkret – jordklotets två mentala sidor

Efter att jag i del 1 av denna artikelserie kort har berört psykets centrala roll för livsupplevelsen som sådan och beskrivit det som ”platsen” för samspelet mellan aktiviteterna i det inre, själsliga området, och det yttre rummet, vår omvärld, och i del 1 och del 2 givit läsaren ett koncentrat av några av det bärande detaljerna och principerna i Martinus världsbild ‒ såsom det levande väsendets eviga struktur och livsupplevelsens möjliggörande och vidmakthållande ‒ är det nu dags att belysa de bakomliggande orsakerna till det turbulenta drama vi i princip dagligen upplever i vår omvärld. Samma grundprinciper går också igen inom oss själva, då yttervärlden är en spegelbild av vår inre tankevärld. Till att börja med vill jag återknyta till de inledande frågorna i del 1, för att sedan se vad Martinus har för svar på dem.

Fråga ett:

Vilka är de djupast bakomliggande orsakerna till det världsdrama vi i dag upplever, i form av en ökad polarisering mellan demokratiska och icke-demokratiska politiska partier och rörelser, vars olika ideologier står i en så skarp kontrast till varandra, att de inte är möjliga att överbygga eller förena? En bidragande orsak till detta potentiellt explosiva politiska läge utgörs av en starkt växande etno- och extremnationalism i USA, Europa, Ryssland, Asien, Indien och Mellanöstern. Vi ser där på flera håll hur den självförhärligande nationalismen starkt bidrar till ett konsoliderande av ett auktoritärt styre – auktoritarism[1] ‒ främlingsfientlighet, homofobi och kontroll av domstolar och medier, för att nu nämna några av de frihetsberövande åtgärder som dessa regimer, under ledning av den ”starke mannen”, förespråkar och genomdriver.

Fråga två:

Vad är det då som ligger bakom diktaturprincipen och varför har den varit så stark under de senaste årtusendena? Och varför dyker den återigen upp på den världspolitiska arenan, decennier efter Tredje rikets undergång? Nu i form av ledare världen över som förespråkar ett auktoritärt styre, med en nedmontering av den liberala demokratin och de mänskliga rättigheterna som följd. Ackompanjerad och känslomässigt underbyggd av ett utpräglat vi och dem-tänkande, i sann klanmässig anda. Tongivande representanter för denna politiska inriktning är Donald Trump med devisen: ”America First” ‒ ett politiskt förhållningssätt som förespråkar amerikansk nationalism, unilateralism, protektionism och isolation ‒ och Vladimir Putin med sin under senare år allt mer profilerade högernationalistiska ideologi, starkt influerad av ideologen Aleksandr Dugins politiska projekt ”Eurasianismen och den nya högern”. Ett nationalistiskt tankegods som rör sig i gränslandet mellan fascism och konservatism, vars mål är att återskapa Rysslands status som supermakt. Eurasienteorin och den nya högerns nyfascistiska tankegods har blivit central i Rysslands stävan att skapa en traditionalistisk stadsideologi för sitt unionsbygge[2].

Jordklotets ande

För att komma till klarhet om vilka som är de bakomliggande orsakerna till dagens världsdrama, dvs. vad det är som ligger bakom diktaturprincipen, varför den har varit så stark under de senaste årtusendena och varför den fortfarande blossar upp med jämna mellanrum i vår tid, ska vi inledningsvis titta på Martinus artikel ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1” (Kosmos nr. 24‒25, 1971). I artikelns femte stycke skriver Martinus om jordklotsjaget och forna tiders kungar:

”Bakom varje fysisk organism, det kan likaväl vara ett klot eller en cell som en vanlig mellankosmisk organism av kött och blod, existerar det en dirigerande ande, och det gör det också bakom det klot vi kallar vår jord. Jordklotets ande, dvs dess jag i förbindelse med dess vilja och medvetande, är den högsta auktoriteten inom jordens område. Alla andra maktfaktorer såsom stormakter, presidenter och kungar har alls inte den auktoritet man i allmänhet tillskriver dem. Jordjaget och dess andliga krafter är klotets absolut suveräna eller verkliga konung. Om en så kallad stormakt skall falla eller den skall gå framåt, om en ras skall utvecklas i den ena eller den andra riktningen, om landgränser skall läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld, eller om de skall fortsätta med att vara uppsplittrade och bekriga varandra, är frågor som endast kan avgöras av jordens sanna konung, jordanden eller jordjaget. Det var detta jordens jag, som med sin ande i särskild grad besatte de enväldiga konungarna förr i tiden. När det hette att de var ’Guds söner’, var det i verkligheten själva jordanden de stod närmast. De var således centrum för jordjagets fysiska talangkärnor, och genom dessa konungar kunde jordjaget reglera sina högst utvecklade fysiska mikroväsens, vilket vill säga mänsklighetens, fysiska och andliga kurs. Genom dessa ’talangkärnor’ eller ’kungar av Guds nåde’ utsände jordjaget sin vilja, som genom kungarnas diktatoriska maktutövning blev omvandlade till mellankosmiska tilldragelser.”

(”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971)

Vi ser här att Martinus i texten riktar vår uppmärksamhet mot det han kallar jordjagets ande, ”dvs. dess jag i förbindelse med dess vilja och medvetande”. Han beskriver denna ande såsom ”varande den högsta auktoriteten inom jordens område”. Martinus skriver vidare att ”Jordjaget och dess andliga krafter är klotets absolut suveräna eller verkliga konung”. Han fortsätter i samma stycke med följande ord:

”Om en så kallad stormakt skall falla eller den skall gå framåt, om en ras [3] skall utvecklas i den ena eller den andra riktningen, om landgränser skall läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld, eller om de skall fortsätta med att vara uppsplittrade och bekriga varandra, är frågor som endast kan avgöras av jordens sanna konung, jordanden eller jordjaget. Det var detta jordens jag, som med sin ande i särskild grad besatte de enväldiga konungarna förr i tiden”.

Här har vi den djupast bakomliggande förklaringen till det politiska maktspel vi kan läsa om i historieböckerna, som vi kan se på nyhetssändningar på TV och ta del av på sociala medier. Det är alltså jordjaget som bestämmer vilka ledare som ska styra eller vilka länder som ska dominera eller förlora sin maktposition.

Martinus konstaterar alltså följande när det gäller jordjagets inflytande på mänsklighetens utveckling, vilket tål att upprepas: ”… om landgränser skall läggas här eller där, om nationerna skall förenas till en värld, eller om de skall fortsätta med att vara uppsplittrade och bekriga varandra, är frågor som endast kan avgöras av jordens sanna konung, jordanden eller jordjaget” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

Vad är det då i jordklotets psykiska struktur som utgör redskapet för dessa krafter?

Djuret i oss kontra människan i vardande

Under rubriken ”’Domedag’ och ’nya tider’ sett ur kosmiskt perspektiv”, i artikeln ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, åttonde stycket, belyser Martinus de två faktorer som är i strid med varandra ‒ själviskhet och osjälviskhet:

”Det existerar i jordklotsväsendets medvetande två faktorer, som är i strid med varandra, själviskhet och osjälviskhet, och dessa andliga faktorer verkar ända in i den enskilda jordmänniskans medvetande i förhållande till hur ifrågavarande människa är på våglängd med dem. En gång i forna tider verkade jordanden 100 % som skyddsande för jordmänniskorna genom de invigda konungar, som var besatta av makroväsendets vilja. Det var den gudomliga diktaturen. Diktaturen degenererade, därför att både jordväsendet och jordmänskligheten skulle uppleva ett långt högre medvetandetillstånd, och ’nya tider’ bebådades av profeter, som också i större eller mindre grad var besatta av nya impulser från jordväsendets vilja. Samtidigt bebådade dessa profeter förfärliga tillstånd, som skulle komma: ’De yttersta tiderna’, ’domedag’, och vad man i övrigt har kallat dem”.

Vidare i samma stycke:

”Nutidens människor ser i allmänhet på de gamla profetiorna som struntprat, som inte har något med verkligheten att göra. Men varken de blint troende eller de materialistiska skeptikerna har rätt i sin uppfattning. ’De yttersta tiderna’, ’domedag’, ’ragnarök’ osv, är realiteter som människorna håller på att uppleva. Det är ’de yttersta tiderna’ för en gammal kulturform som dömer sig själv till döden, och den ’eld’ och det ’svavel’ som ’faller ned från himlen’ genom ’eldsprutande drakar’ och andra ohyggligheter, enligt de gamla profeterna, upplever människorna genom den moderna krigföringens allt ödeläggande vapen. Men jordväsendet begår inte självmord, och mänskligheten skall inte utplånas, allt det som pågår på jorden nu och under de kommande åren, har sin förklaring i den kosmiska världsbilden, och när jordmänniskan börjar förstå universums, jordklotsväsendets och sin egen kosmiska struktur och inbördes förhållande, kommer hon i samarbete med jordklotets vilja och genom bön till och koncentration på universums evige skapare, som jordklotsväsendets medvetande också är koncentrerat på, att kunna övervinna alla mörka, destruktiva krafter och vara med om att förvandla livet på jorden till att bli ett ’himmelrike’ eller ett ’riktigt människorike’.” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971)

Genom de kosmiska analyserna kan vi se att det inte kommer att bli ett globalt kärnvapenkrig, med mänsklighetens utplåning som slutresultat. Jordklotet kommer inte att begå självmord, som Martinus skriver i texten. En fördjupad läsning av Martinus analyser ger vid handen en förklaringsmodell som är både logisk och hoppingivande. Vi kan själva börja ställa in vårt medvetande på att övervinna all de mörka krafter, som i ett tidigare skede av utvecklingen var ett nödvändigt ont för att klara sig i en värld som dominerades av dräpande, krigiska handlingar och beteenden. Vi kan nu, genom kännedomen om vår psykiska strukturs eviga del och karmalagen, det feedback-system eller konsekvenspedagogiska redskap som visar oss resultatet av våra negativa respektive positiva handlingar och tankegångar, på allvar börja reflektera över våra beteendemönster och reaktioner vid olika mentala och fysiska utmaningar. Därigenom utvecklas vi allt eftersom till att bli medvetna aktörer i den psykiska förvandlingsprocess vi alla genomgår, och som kommer att leda fram till ett kommande fredsrike på jorden.

Jordjagets hierarki av medverkande jag eller levande väsen

Jordjaget har under sig en hierarki av medverkande jag eller levande väsen, för att förverkliga sina intentioner och syften. Martinus liknar det vid människokroppens olika funktioner:

”En levande organism kan inte bara ses från en fysisk synpunkt, där den med alla sina organ och celler osv, utgör en fysisk enhet; för det väsen, som har kosmisk klarsyn, kan den också ses ur ett andligt perspektiv. Ser man på en levande människokropp i det perspektivet, finns det förutom människans jag, som är makrojag för helheten, också ett jag inkarnerat i varje organ, samt bakom varje körtelfunktion. Dessa jag är dirigerande skyddsänglar för myriader mikroväsen; celler, molekyler, atomer och elektroner, som i sin tur för varje arts vidkommande blir dirigerade av bestämda jag. Hela organismen är således en organiserad värld, ett universum med levande väsen, som var och en på sitt plan är skapande och upplevande och har en ödesskapelse, som är orsak till att de just har dragits till den värld där de kan göra de erfarenheter som befordrar deras vidare utveckling. Varje fysiskt organ i en organism är alltså en bebodd värld, i vilken det lever ett samhälle av väsen underkastade och styrda av en skyddsängel. Där det rör sig om organ i en sund jordmänniskas organism, är dessa organ fullkomliga världar, som för länge sedan har funnit den mest fullkomliga formen av organisering. I hjärtat till exempel finns det inte någon vacklan med avseende på om dess manifestation av blodomloppet skall vara på det ena eller på det andra sättet. Det finns endast ett sätt, det mest fullkomliga, varje annat sätt skulle vara en abnorm, ofullkomlig, sjuklig manifestation, som skulle skapa disharmoni i hela organismen” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

Här ser vi att det bakom varje organ och varje körtelfunktion finns ett dirigerande jag: ”Dessa jag är dirigerande skyddsänglar för myriader mikroväsen; celler, molekyler, atomer och elektroner, som i sin tur för varje arts vidkommande blir dirigerade av bestämda jag.”

Här är det tal om ett mycket komplicerat sampel mellan olika jag på olika nivåer i organismen. Ett hierarkiskt system där varje organjag, i form av skyddsänglar för underliggande levande väsen, har sin speciella beskyddande och styrande uppgift. Detta belyses ytterligare i följande stycke där Martinus talar om nödvändigheten av ett friktionsfritt samarbete mellan kroppens olika delar, i en sann humanistisk gemenskap eller anda:

”De fysiska organen arbetar med hjälp av sina skyddsänglar och den av dem organiserade samhällsordningen så fullkomligt att makrojaget, organismens innehavare, inte behöver skänka dessa funktioner någon tanke, ja, egentligen alls inte märker att det har alla dessa olika organ, som kosmiskt sett är små stater eller nationer med sina mikroinvånare. Att dessa organ fungerar så bra, beror på att det mellan dessa små rikens invånare har uppstått en total humanistisk gemenskap eller ett verkligt broderskap. Lagen om nästakärlek har här för länge sedan blivit vaket dagsmedvetande, och det är en praktisk självklarhet att alla tjänar alla. De vet att om denna lag inte uppfylls, kommer deras rike att hamna i konflikt med de omkringliggande rikena (dvs med andra organ) och det skulle kunna betyda undergång för dem alla. Den enskilde individen i dessa samhällen är hundra procent medverkande till samhällets (och därmed organets) fortbestånd, liksom samhället sörjer för ett hundraprocentigt beskydd av individens välfärd. Det är alltså en politik som ännu inte blivit allmängiltig bland människorna i de samhällen, stater och nationer som finns på jorden. Det vill alltså säga att när det gäller en organism som jordklotet, är det vissa områden där det ännu råder ofullkomlighet i dess organism, därför att det gör det i dess medvetande” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

I följande stycke kommer Martinus in på den del av jordklotet som ännu inte har uppnått den fullkomliga ”invigningsgraden”, nämligen vi människor:

”Men det finns fortfarande ett område där detta makroväsen inte är färdigt med att bilda talangkärnor, och där funktionerna inte har nått den fullkomliga nivån, ’invigningsgraden’, vilket återigen vill säga talangkärnefunktioner som är uttryck för total självständighet, total suverän frihet i jordjagets favör, men utan detta jordjags dagsmedvetna medverkan. Detta ofärdiga område i jordjagets organism är den domän, inom vilken dess mikroindivider utgörs av jordmänniskor.” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971)

Diktaturens talangkärna eller skyddsängel

I nedanstående text beskriver Martinus bland annat den kris som jordklotet nu genomgår, strax före uppnåendet av det kosmiska medvetandet. Det är en kris som på ett eller annat sätt avspeglar sig hos samtliga människor på jorden. Han beskriver också i texten hur diktaturens skyddsängel besjälar ett flertal av jordens stater. Det är något vi i dag på ett nästan övertydligt sätt kan se i länder som USA, Ryssland, Kina, Indien, Saudiarabien, Brasilien, Ungern och Polen. Detta är länder vars nuvarande ledare aktivt motarbetar försöken till internationella, gemensamma lösningar på den mångfald av utmaningar som mänskligheten i dag står inför. Utmaningar som inte kommer att få sin lösning förrän de sker en omsvängningen i den nuvarande, hårt drivna nationalistiska politik som i dag präglar de ovan nämnda ländernas politiska agenda.

De ovanstående europeiska länderna gör vad de kan för att splittra EU och därmed undergräva dess samarbetsförmåga. Hos dem råder i stället en odemokratisk, navelskådande nationalism med klassiska fascistiska förtecken, där ledarna ser sig som räddare av respektive lands traditionella värderingar och ärevördiga historia. Varje land som går i denna bisarra och självförhärligande fälla ser sig själva som jordens, i alla avseenden, främsta nation. Denna mentala inavel kan bara sluta på två sätt, om det inte sker en ändring av färdriktningen mot ett demokratiskt slutmål: Antingen imploderar landets bärande samhällsfunktioner på grund av den återvändsgrändsliknande destruktiva, kortsiktiga och självförhärligande nationalistiska politiken, eller så ödeläggs landet, alternativt sargas svårt, genom krig i någon form. Genom den makt som självsuggestionen har över dessa politiska ledare finns inte dessa redan förutbestämda alternativ i deras medvetanderepertoar.

Vad gäller USA, under den patologiskt ljugande, narcissistiska och ignoranta personen Donald Trumps ledning, har landet gjort vad det kunnat för att försvaga FN. USA har även genom att dra sig ur och motarbeta flera internationella samarbetsavtal, däribland Parisavtalet från 2015, gjort det svårare för dessa samarbetsorgan att komma fram till lösningar som också gagnar andra länder än de ekonomiska och militära stormakterna.

Den eskalerande klimatkrisen talar här sitt tydliga språk. Det är i dag de mindre och av utsläppseffekterna märkta länderna som initialt tar styrk. I ett lite längre perspektiv kommer dessa utsläppseffekter, om de inte minskas drastiskt globalt senast 2050, och senast 2030 i Sverige (om vi ska klara 1,5 gradersmålet), att drabba oss alla med en, kanske irreversibel, förödande kraft. (https://www.naturskyddsforeningen.se/svar-pa-tal-om-klimatet)

Men trots denna nu allmänna vetskap är det i Donald Trumps endimensionella, klimatförnekande och självgoda värld i första hand den självdestruktiva parollen ”America First” som gäller ‒ till varje pris.

Så här beskriver Martinus i stycket nedan den kris som jordklotet och vi människor nu genomgår. I texten framgår det att denna kris har kosmiska dimensioner: ” Det fullkomliga samarbetet, den fullkomliga gemenskapen och broderskapet mellan jordmänniskorna har ännu inte uppnåtts, varken mellan de jordmänskliga individerna inbördes eller mellan deras nationers och staters dirigerande skyddsänglar”.

I texten kan vi också läsa att: ”De motstridiga ideologier som nu gör sig gällande har varsin talangkärna eller skyddsängel i jordjagets medvetande.” Dessa talangkärnor är den gamla, vanemässiga, men snart uttjänta talangkärnan för diktatur, och den växande, i styrka tilltagande, talangkärnan för demokrati. Denna demokratins talangkärna kommer att bli den styrande talangkärnan när jordklotet har genomgått sin kris.

”Som tidigare nämnt, finns det en nära förbindelse mellan den kris som jordväsendet för ögonblicket befinner sig i, omedelbart före sin invigning eller upplevelse av ’den stora födelsen’, och den kris de jordiska människorna upplever. Det fullkomliga samarbetet, den fullkomliga gemenskapen och broderskapet mellan jordmänniskorna har ännu inte uppnåtts, varken mellan de jordmänskliga individerna inbördes eller mellan deras nationers och staters dirigerande skyddsänglar. Då det inte råder enighet mellan nationernas, rasernas[4] och folkens skyddsänglar, kan det heller inte råda enighet mellan de fysiska överhuvudena eller regeringarna, då dessa är tillfälliga redskap eller medier för dessa skyddsänglar. Funktionen mellan skyddsänglarna är inte av fysisk natur, utan av andlig eller tankemässig. De motstridiga ideologier som nu gör sig gällande har varsin talangkärna eller skyddsängel i jordjagets medvetande, varifrån dessa mentala våglängder utgår. Jordväsendet har alltså dessa mentala klimat i sitt sinne och håller på att ta ställning till – inte så mycket vilket klimat som skall dominera, som på vilket sätt det skall dominera. Den verkliga demokratin eller det fullkomliga broderskapet kommer att bli resultatet av jordväsendets andliga kris, som alltså består i på vilket sätt det skall etableras. Diktaturens talangkärna är ännu så mycket vanefunktion att den inte kan sättas ur spel precis på en gång, även om jordandens motvilja är riktad mot den och önskar bli av med den. Diktaturens skyddsängel är därför alltjämt i funktion, vilket vi ju också ser resultatet av i åtskilliga jordiska stater, vilkas styrelse kallar sig demokratiska men faktiskt är en diktaturform. De olika makthavarna blir besjälade eller besatta av de bakom existerande skyddsänglarna, därför kan deras framträdande ibland bli av en väldig kraft och intensitet. Det stora problemet för människorna är att komma fram till en form av demokrati, där det varken är statens förtryck eller statens förföljelse av individen, utan tvärtom en frigörelse och statens beskydd av individens utvecklingsmöjligheter, så att samma individ lär sig att förstå samarbetets betydelse och övervinnande av egoism och maktbegär på andras bekostnad” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

Jordklotets talangkärnor för manifestation av ”det onda” och ”det goda”

Men på samma sätt som det finns en mörkrets talangkärna i jordklotets medvetande, finns det också en ljusets talangkärna i dess medvetande. Martinus talar i stycket nedan om jordklotsväsendets mentala organ för mörker och ljusupplevelser: två kraftcentrum eller talangkärnor, som var och en på sitt sätt är skyddsänglar för mänskligheten. Dessa kraftcentrum eller talangkärnor har såväl ljusa som mörka skyddsänglar under sig, vilka utgör ett slags ”transformatorer” som är nödvändiga för att mänskligheten ska kunna komma på våglängd med medvetandevibrationer av mörk och ljus karaktär. Den information vi här får av Martinus om samspelet mellan jordjaget och underliggande jags verksamhet å dess vägnar, tillsammans med den mörka talangkärnans ”död” och den ljusa talangkärnans tillväxt, är enligt min mening bland de mest intressanta han har skrivit om utvecklingen från djur till riktig människa. Här får vi en liten inblick i det omvälvande kosmiska drama som utspelar sig på det andliga planet mellan Guds sekundära och primära medvetandekrafter. Martinus börjar stycket med att beskriva människans två sinnen: det vi kallar det ”det goda” och ”det onda”:

”Liksom det i den enskilda jordmänniskans medvetande finns ’två sinnen’ som vi kallar ’det onda’ och ’det goda’, finns det också två sinnen i jordklotsväsendets medvetande; just därför passar jordmänniskorna in i detta makroväsens andliga och fysiska struktur. ’Två sinnen’ är liktydigt med två huvudtalanger i medvetandet, och för sådana huvudtalanger finns särskilda kraftcentra eller talangkärnor, som är levande andliga väsen. Dessa två levande väsen i jordmedvetandet är också skyddsänglar för mänskligheten, och vi kan gott kalla dem ’mörkrets ängel’ och ’ljusets ängel’, men det måste poängteras att det är viktigt för människorna att komma bort från gammal mystisk övertro på denna punkt och i stället se det naturliga i det. Det är lika naturligt att det finns två varandra motstridiga mentala organ i jordens medvetande som att det finns organ i människans medvetande, som å ena sidan kan utlösa hat och krig, å andra sidan kärlek och humanitet. Om vi inte hade såväl fysiska som psykiska mikroindivider i vår tjänst för att bilda våra fysiska och våra andliga kroppar, skulle vi över huvud taget inte vara i stånd att uppleva livet eller manifestera någon livsmanifestation, och detsamma gäller för jorden som levande väsen. Spiralkretsloppsprincipen, enligt vilken de levande väsendena i universum utgör världsrymd eller livsrum och materier för varandra, är så fundamental att växelverkan mellan makro- och mikroväsendena existerar bakom all livsupplevelse och förbinds med de andra kosmiska grundprinciperna, däribland även kontrastprincipen. De levande väsendenas upplevelse av mörker och ljus är en väsentlig sida av denna princip, och den förbinds alltså med spiralprincipen på ett sådant sätt att makroväsendets och mikroväsendenas mörker- och ljusupplevelser och motsvarande manifestationer är förbundna med och beroende av varandra. Jordklotsväsendets mentala organ för mörker- respektive ljusupplevelser är alltså två kraftcentrum eller talangkärnor, två väsen som var och en på sitt sätt är skyddsänglar för mänskligheten. De har andra skyddsänglar under sig, och såväl de ljusa som de mörka skyddsänglarna utgör just så många ’transformatorer’ som är nödvändiga för att jordklotsväsendets mörker- och ljusimpulser skall komma på våglängd med jordmänniskornas medvetandevibrationer av mörk och ljus karaktär. Talangkärnan eller skyddsängeln i jordmedvetandet för den princip, som i så många jordmänniskors mentala perspektiv nu måste kallas mörka, har till och med inkarnerat i jordklotets fysiska organism. Denna skyddsängels fysiska organism består av alla de väsen på klotet, som manifesterar den dräpande principen ända från köttätande växter till jordmänniskor. Djuren är besjälade av den ’mörka’ skyddsängelns medvetande, men dess mest utvecklade talangkärnor är de jordmänniskor som hyllar maktens princip och i samband med det också den dräpande principen. En gång var denna princip hundraprocentigt dominerande på jorden, också som religion med blodiga offer och svart magi, senare kom mer intellektuella krafter att dominera, vetenskapen utvecklades och kom i maktprincipens och den dräpande principens tjänst, alltsammans baserat på impulser från den skyddsängel som genom oerhört lång tid har varit jordmänsklighetens egentliga ledare, därför att jordklotsväsendets egen vilja besatte den. Den har symboliserats i Bibeln som ’ormen’, och naturligtvis är det denna skyddsängel som i senare tiders religioner har karakteriserats som djävulen eller satan, som har ’onda andar’ i sin tjänst och kämpar mot Gud för att få herradömet över mänskligheten” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

Vilken är den kosmiska sanningen om djävulen? Ja, här får vi svaret:

Den ”mörka” skyddsängelns död

”Det gäller att avlägsna all gammal övertro från denna uppfattning och sedan ändå förstå vad som symboliskt sett är riktigt i den, när vi ser den ur ett kosmiskt, ett universellt-organiskt perspektiv. Den kosmiska sanningen om djävulen är den att han är skyddsängel för makt eller diktatur i sin egenskap av talangkärna i jordklotsväsendets medvetande. Han representerar en princip som jordklotsväsendet med sin vilja håller på att lämna, men naturligtvis kan det inte ske på en gång, det sker genom en gradvis degenerering som efter hand kommer att medföra denna skyddsängels ’död’, vilket vill säga att den kommer att försvinna från jordklotsväsendets medvetande och organism. Denna form av vanemedvetande, som nämnda talangkärna eller skyddsängel representerar, försöker jordklotsväsendet nu medvetet bekämpa i sitt eget sinne. Men mycket gamla vanor, som är djupt rotfästa i medvetandet, kräver det stor viljekraft och koncentration för att övervinna. Denna ’mörkrets skyddsängel’ är dock faktiskt döende i jordmedvetandet, och jordväsendet håller på att sätta en annan princip i högsätet: allt vad som ligger bakom nästakärlekens, samarbetets och demokratins tankeklimat. ’Den dräpande principen håller då absolut inte på att dö ut bland jordmänniskorna för närvarande’, vill man kanske invända. Det gör den till synes inte, men i verkligheten är den dräpande principens starka manifestation på jorden i vår tid detsamma som en flammas starka uppblossande strax innan den slocknar. Döende väsen utlöser en viss kamp emot döden, en kamp som ibland kan visa stor kraftutveckling som ett slags kramp. Det är vad som håller på att ske med maktprincipens skyddsängel och därmed med den gamla ’mörka världsåterlösningsprincipen’, som under en lång period har varit absolut nödvändig för jordmänsklighetens utveckling, för att den skulle kunna lära sig att ’känna skillnad på gott och ont’” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr. 24‒25, 1971).

Vem eller vilka är då representanter för ljusets skyddsängel? Vilken roll spelar den praktiskt tillämpade kärleken till vår nästa i vår transformationsprocess för att bli ljusets medhjälpare? Vad innebär ”Kristi återkomst på jorden” i Martinus beskrivning? Dessa och andra frågor får vi svaret på i det sista och avslutande stycket i artikeln ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”:

Jordmänniskorna blir fysiska talangkärnor för ”ljusets skyddsängel”

”’Ljusets skyddsängel’ är rotfäst som talangkärna i jordväsendets medvetande och har börjat inkarnera i samma väsens fysiska organism, och liksom diktaturens skyddsängels fysiska inkarnation bildas av väsen ända från köttätande växter till djur och jordmänniskor, som hyllar kamp och makt och diktatur, håller den ljusa ängelns organism på att bildas av alla de jordmänniskor som efter hand naturligt kommer att kunna bli dess mikroväsen, därför att nästakärlekens och förståelsens vibrationer behärskar deras sinnen. Det är från denna nästakärlekens talangkärnor i jordväsendets medvetande som världsåterlösarna, som representerar den ljusa världsåterlösningen, utgår. Kärnan i de högre religionerna, dvs deras nästakärleksbudskap och deras lära om bönens betydelse eller koncentrationen på Gudomen, är impulser som utgår från denna ljusets skyddsängel, bakom vilken jordklotsväsendets vilja mer och mer är koncentrerad. En skara av ljusets väsen, som har kosmiskt medvetande och som tillhör samma utvecklingsspiral som jordmänniskorna, befinner sig i jordklotsväsendets andliga kroppar, som är de andliga världar jordmänniskorna upplever efter döden. Dessa andliga väsen är andliga talangkärnor för nämnda ljusets skyddsängel. De har kommit som bärare av en kosmisk impuls från högre världar, dvs. klot med kosmiskt medvetande och representerar Försynen eller själva Gudomens tankevärld, som de är ett med. Vi behöver inte känna dessa väsens namn eller identitet, de är Gudomens redskap i jordklotsväsendets medvetande, och när vi ber till Gud kommer vi naturligt i kontakt med dessa väsen och deras hjälpare. Ja, den enskilda jordmänniskan kan efter hand själv bli en av deras hjälpare. Ju mer de enskilda jordmänniskorna besjälas av den andliga våglängden, som är nästakärlek i praktisk tillämpning, desto mer förenas deras medvetanden med de ljusväsen som är andliga talangkärnor i den växande huvudtalangkärnan för kristusmedvetandet eller kosmiskt medvetande i jordklotets mentalitet. Jordmänniskorna börjar då bli fysiska talangkärnor för samma kristusmedvetande, det är ’Kristi återkomst på jorden’. Det betyder människomedvetandets förening med själva Gudomens tankevärld på ett sådant sätt, att vetandet om alltings sammanhang och betydelse strömmar in i människans sinne och fyller henne med kärlek till allt och alla. En sådan kärlek är inte en känslobetonad sentimentalitet, utan en med ett praktiskt sinne förenat sätt att vara, som är till gagn och glädje för helheten. Genom detta sätt att vara förenar människan sin vilja med jordklotsväsendets vilja och med den evige Gudomens vilja och blir efter hand ett gudomligt redskap i kärlekens och visdomens tjänst liksom ljusets skyddsängel i jordväsendets medvetande. Människan blir då själv i sin dagliga gärning och livsmanifestation en ljusets skyddsängel för de levande väsen, som hon kommer i beröring med.” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”)

Tre kosmiska principer för upplevelsen av mörker och ljus

För att skapa ytterligare klarhet i den utvecklingsprocess som ligger till grund för människans utveckling från det djuriskt betingade enpoliga stadiet: krigets, hatets och självbevarelsedriftens hemvist, via den begynnande dubbelpoliga, krigströtta, fredslängtande och humant utvecklade människans hemvist, till den dubbelpoliga, kosmiskt medvetna människans hemvist: ett utvecklingsstadium som kännetecknas av en fullt utvecklad osjälvisk kärleksförmåga, tillsammans med en glädjefylld, tjänande livsinställning riktad mot allt och alla, ska vi titta lite närmare på tre centrala kosmiska principer för upplevelse av ljus och mörker.

1) Människans kosmiska okunnighet ‒ enpolighet

2) Vägen ut ur mörkret ‒ begynnande dubbelpolighet

3) Den fullkomliga människan ‒ den kosmisk medvetna, dubbelpoliga riktiga människan

Människans kosmiska okunnighet – enpolighet

Symbol 19, ”Genom invigningens mörker (Helvetet eller ragnarök)”, representerar ett obligatoriskt utvecklingssteg hos människan – passagen genom mörkrets kulmination – där den bärande faktorn i denna kulmination är den dräpande principen.

Då människans ordinarie pol, som i huvudsak står för familjeliv, parningsdrift, självbevarelsedrift och konkurrenstänkande, ännu är allt för dominerande i förhållande till den sekundära polen, som i huvudsak står för humanitet, intellektualitet, osjälviskhet och kärleken till sin nästa, förmår hon inte på detta utvecklingssteg att se sin egen roll eller betydelse i det som utspelas i hennes liv. Det beror enligt Martinus på följande orsak, som han skriver i stycke 19.11: ”Så länge dess intellektuella sinnen – intelligens, human känsla och intuition – inte är tillräckligt utvecklade, kan det inte överblicka sina egna handlingars kosmiska förlopp och alltså inte se att dess öde endast är verkningar av dessa dess egna handlingar.”

Symbol 19 visar de konsekvenser som människans djuriska och dräpande sinnelag får för henne själv. Dessa ytterst obehagliga upplevelser av krig, konflikter och våldsamheter av allehanda slag, är helt och håller hennes eget verk, hennes egen skapelse. De är djupast sett konsekvenser av människans okunnighet om en av de kosmiska lagar som styr tillvaron och livet: lagen om orsak och verkan eller karmalagen. Genom sin enpolighets medvetandebegränsning, har människan här inte förmågan att handla på ett annat sätt än hon gör. Hon saknar ännu den tillräckliga mängd av lidandeerfarenheter, som får henne att på allvar ifrågasätta sitt eget aggressiva, själviska och direkt skadliga beteende. Människans motsatta pol, det kosmiska organet för humanitet, medkänsla och osjälviskhet, är ännu för svag; är ännu inte tillräckligt utvecklad för att kunna balansera upp den ordinarie polens aggressiva, inhuman och självcentrerade psykiska krafter. Invigningen i mörkret utgör, hur illa man än kan tycka om denna passage i spiralkretsloppet, den oumbärliga kosmiska undervisning om vad som verkligen är ont och vad som verkligen är ont. Vi börjar med några citat ur Den eviga världsbilden del 2, symbol 19, där Martinus belyser några centrala delar av mörkrets och inhumanitetens föreställningsvärld, för att sedan gå vidare till symbol 20, där Martinus beskriver vägen ut ut detta mentala, dräpande tillstånd. Genomgången avslutas med symbol 23, beskrivningen av den fullkomliga människans dubbelpoliga sinnelag och dess hundraprocentigt, kärleksfulla förhållningssätt till omgivningen: människor, djur, växter och mineraler. Genom dessa tre symbolers utvalda citat, kan vi på ett enkelt och schematiskt sätt, i koncentrerad form, följa vår månghundraåriga utvecklingsprocess från angrepps- och försvarsväsen – enpolighet och begynnande dubbelpolighet ‒ till förlåtelseväsen, det kommande fullt utvecklade dubbelpoliga stadiet, tillika världsfredens hemvist.

Symbol 19 ”Genom invigningens mörker (Helvetet eller ragnarök)”

19.1

”I årtusenden har mänskligheten levt på den övertron att allt det obehagliga, alla lidanden, krig, mord, dråp, förföljelser, sjukdomar, nöd och elände, alltså allt det ovan nämnda så kallade ’onda’, i själva verket var något som Gud inte var upphov till. Det måste finnas ett annat upphov till det onda, ty Gud var ju kärlek. Han kunde därför inte vara ond. Det onda måste ha ett upphov som var ont på samma sätt som Gud var kärlek. Och man gav detta upphov namnet ’Djävulen’, ’Ormen’ eller ’Den onde’. I tron på dessa båda mäktiga väsen – Gudomen och djävulen – levde människorna.”

19.7

”Det har blivit världsåterlösningens uppgift att avlägsna den ovannämnda, dödsbringande övertron och okunnigheten i fråga om mörkret, så att detta inte längre skall fortsätta att vara ett mysterium, men däremot bli känt som ett gudomlig led i den stor invigning i Guds medvetande som alla människor på jorden skall uppleva. Utan detta led skulle Guds skapande av människan till sin avbild vara en total omöjlighet. Guds skapande av detta sitt storverk sker uteslutande genom att han låter sin son, det evigt levande väsendet, uppleva den fullständiga kontrasten till sitt eget alltöverstrålande medvetande och uppträdande för att därigenom göra honom till ett geni i kunskapen om vad som verkligen är ont och vad som verkligen är gott.”

19.10

”Som vi redan har berört är ragnarök eller helvetet absolut inte något ’straff’ från Gud, men däremot en naturlig verkan av väsendenas förhållanden till orsak- och verkanslagen.”

19.11

”Så länge dess intellektuella sinnen – intelligens, human känsla och intuition – inte är tillräckligt utvecklade, kan det inte överblicka sina egna handlingars kosmiska förlopp och alltså inte se att dess öde endast är verkningar av dessa dess egna handlingar. Och eftersom det inte heller vet att det har levt i tidigare fysiska liv, kan det inte heller veta någonting om att det då har manifesterat handlingar av vilka dess nuvarande öde är verkningar. […] Hon tror att de människor som är onda mot henne, själva utgör det verkliga upphovet till de lidande de åsamkar väsendet. Hon uppfattar därför dessa människor som sina ’fiender’ och försöker hämnas på dem.”

19.14

”Varje väsens dagliga handlingssätt eller uppträdande utgör alltså den första orsaken till dess framtida öde. […] Krig eller fiendskap skulle sålunda aldrig i något enda fall kunna uppstå mellan väsen, om de inte utsände de mörka kosmiska ödesbågarna. […] Våra ’fiender’ är alltså i absolut eller kosmisk mening inte våra ’fiender’. Utan dem skulle inget enda väsen någonsin kunna bli fullkomligt, bli ’Människan som Guds avbild, honom lik. Våra ’fiender’ är Guds redskap till att uppenbara för oss verkningarna av det mörker, det lidande och det mordiska obehag som vi i vårt sätt att tänka och handla på utlöser mot andra levande väsen. […] Eftersom man själv är den absolut första och sanna orsaken till den fiendskap och det mörker, det hat och den bitterhet och vrede, den olycka och det lidande som man åsamkas av andra väsen, finns det absolut inte någon som helst räddning eller befrielse från mörkret, kriget, och lidandena eller de olyckliga ödena, så länge man fortsätter att vedergälla fiendskap med fiendskap, krig med krig, hat och förföljelse med hat och förföljelse. […] Att hata och förfölja andra väsen i den tron att de är vårt ödes onda ande, utgör den raka och kortaste vägen till helvete eller till inlemmandet i den världsbrand, det dödens panorama som symbolen i sin helhet visar. […] Varje väsen är kosmiskt sett uteslutande själv upphov till sitt öde, vare sig detta är ljust eller mörkt, ont eller gott.” (Den eviga världsbilden del 2, symbol 19)

För en kortfattad förklaring av symbol 19, se symbolförklaringen på Martinus Instituts webbplats.

Detta stadium i utvecklingen, passagen genom mörkrets kulmination, får genom sitt enorma fysiska och psykiska lidande som resultat en ökad medlidandeförmåga; en ökad känslighet inför andra människors lidanden, och en växande motvilja mot att skada eller behandla andra människor och djur illa. Genom dessa blodiga och djupt smärtsamma erfarenheter, tillsammans den motsatta polens tillväxt, den mänskliga och humana sidan i psyket, utvecklar människan sakta men säkert den mentala förmåga som leder henne ut ur mörkret: förmågan att förlåta en oförrätt, kränkning eller våldshandling. Först teoretiskt, sedan alltmer praktiskt. Som allt annat i människans psyke styrs denna förmåga av en talangkärna som går från ett teoretiskt stadium, A-stadiet, via ett stadium av praktiskt tillämpning och övning, B-stadiet, till en automatfunktion, C-stadiet, det fulländade stadiet. Detta för oss över till symbol 20, där Martinus redogör för den kosmiska principen ”syndernas förlåtelse”.

2) Vägen ut ur mörkret – begynnande dubbelpolighet

Symbol 20 ”Syndernas förlåtelse”

Symbol 20 visar den verkliga innebörden av begreppet syndernas förlåtelse. Det är en mental utvecklingsprocess som sträcker sig över ett flertal inkarnationer, där förmågan att förlåta sakta men säkert tilltar i styrka, alltefter det att genomlevda lidandeerfarenheter har bearbetats och blivit en del av individens samlade erfarenhetsmaterial.

Från ett kosmiskt perspektiv finns det inget som heter synd. Det finns endast okunskap. Förmågan att förlåta utvecklas alltså på område efter område, där okunskap omvandlas och blir till kunskap eller livsvisdom utifrån smärtsamma, genomlevda livsupplevelser. Förlåtelseförmågan utvecklas med andra ord över tid, lång tid. Slutmålet är att i hjärta och sinne kunna förlåta allt, även de allra grövsta våldshandlingarna, eller liknande, som riktas emot en och likt Kristus på korset kunna säga: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Det är mot det mentala stadiet som mänskligheten i dag är på väg.

Syndernas förlåtelse har genom kyrkans sakrament ”nattvarden”, används som ”ett lugnande suggestionsmedel mot ett starkt nedbrytande dåligt samvete”. Den är en symbol för den verkliga syndaförlåtelseprincipen. Syndernas förlåtelse har genom århundradena använts i den instinktburna religiositetens tjänst och kännetecknar i hög grad det utvecklingssteg som mörkerperioden på symbol 19 representerar. Genom den kunde den religiösa människan få sinnesfrid, uppleva att de fått sina synder förlåtna och därmed få sitt samvetes balans återställd.

Nattvarden har fyllt, och fyller alltjämt, en stor psykologisk funktion hos den instinktburna, religiösa människan, där karmalagen och andra bärande kosmiska principer ännu inte är möjliga för denna att ta till sig och än mindre ha som ledstjärna för sina handlingar och sitt tankesätt.

20.4

”Denna gudomliga företeelse [nattvarden] är ett på sinnet lugnande suggestionsmedel mot starkt nedbrytande samvete. Det är alltså i sig självt inte något syndaförlåtelsemedel, men detta gör inte nattvarden mindre helig eller gudomlig. Den instinktmässiga, religiösa trosmänniskan kan omöjligt uppfatta den verkliga analysen av syndaförlåtelseprincipen i den gudomliga världsordningen. Därför måste hon ha en symbol över denna princip som hon kan uppfatta och därmed få sitt samvete bragt i ordning eller i balans. Tros- eller instinktmänniskan kan inte förstå den verkliga kosmiska syndaförlåtelseprocessen på annat sätt än just i form av en föreställning om ’befrielse från straff’. Det är föreställningen om att ha ’syndat’ som kan tynga trosmänniskornas sinne. […] Med hjälp av detta sakrament, som i själva verket endast är en symbol på den verkliga kosmiska syndaförlåtelseprincipen, kan väsendet ju inympas en motförställning till sitt syndakomplex, varigenom det alltså får uppfattningen att det fått sina ’synder’ förlåtna. Och därmed blir den tyngande skuldkänslan alltså avlägsnad. Den heliga nattvarden har sålunda ett framträdande gudomligt syfte som hjälp för den av synd och skuldkänsla deprimerande eller nedtryckta människan.”

20.5

”Det människorna kallar ’synd’ är i absolut mening inte någon ’synd’. Det är däremot en felmanifestation. Denna felmanifestation kunde endast ske genom väsendets okunnighet. Ingen som helst felmanifestation i förhållande till livets lagar kan normalt bli till annat än genom väsendets ofärdiga mentalitet och uppträdande. Där väsendet in te är färdigutvecklat och ingen kunskap har, måste ju göra just fel. […] Eftersom det är Gud som har skapat människan, måste hennes framträdande, hennes uppträdande, ju vara avhängigt av detta skapande. Det uppträdande som hon ännu inte är färdigskapad till att kunna manifestera, kan hon naturligtvis inte prestera felfritt. Att hon här måste råka ut för att skapa felmanifestationer, är ju självklart. Men tror man att Gud straffar en människa därför att hon handlar ofullkomligt på de områden där han ännu inte skapat henne färdig? Eftersom människorna uppträdande är en produkt av Guds skapande, kan endast Gud ha ansvaret för väsendets manifestation. Endast skaparen kan vara ansvarig för det skapade.[…] Eftersom alla handlingar som kommer in under begreppet ’synd’ i sitt kosmiska facit uteslutande är det samma som felmanifestationer, finns det likaså i kosmisk mening absolut inte någon som helst form av synd.”

20.6

”Den verkliga sanningen bakom väsendets uppträdande är, som vin redan vet, att detta uppträdande endast kan finnas som en utlösning av orsak och verkan. Inget enda väsen kan utföra ens den allra minsta lilla manifestation eller skapelse utan att denna blir orsak till verkningar som i form av ödesbågar kommer tillbaka till väsendets liv och här kommer till utlösning som ljus eller mörker, allteftersom de av sitt upphov utlöses som ljus eller mörker. Det väsendet gör mot sin nästa gör det alltså mot sig själv. För att kunna vara i kontakt med livet, som bärs av världsalltets eviga lagar, måste man alltså uppfylla dessa lagar. Där man inte uppfyller dem och handlar felaktigt uppstår obehagligheterna eller ’det onda’ eller det som människorna uppfattar som Guds ’straff’ för ’synder’. Det levande väsendets manifestation är alltså orubbligt knuten till de nämnda lagarna. […] Vi förstår här hur det skulle gå om man genom nattvardens sakrament verkligen obegränsat kunde få syndernas förlåtelse, alltså helt bli fri från verkningarna av sina felaktiga handlingar. All utveckling skulle stanna upp, och väsendet skulle aldrig någonsin kunna uppnå att bli den verkliga människan som Guds avbild, honom lik. Ja, det skulle vara ett ’intet’ i stället för, som det nu är, ett ’något’.”

20.8

”Om människan har begått en ’synd’, alltså en felmanifestation, t ex ett mord, antingen på djur eller människa, så kommer verkningarna av detta mord ingå i mördarens framtida öde. Och detta väsen är därmed predestinerat till att själv mördas, när ödesbågen från detta mord kommer tillbaka till mördaren. Men om mördaren, innan denna ödesbåge kommer tillbaka, helt har förändrats på detta mordiska område och absolut inte längre vill eller kan mörda något väsen, då blir han genom sitt förändrade sinnelag immun mot detta mords ödesbåge eller verkningar. Omärkligt för väsendet neutraliseras eller upplöses dessa verkningar i väsendets förändrade aura eller utstrålning. Och väsendet undgår helt omärkligt den karma, verkningarna av det mord som det annars skulle ha blivit offer för, om dess medvetande inte hade förändrats innan ifrågavarande ödesbåge kom tillbaka. Här har vi sannerligen på ett logisk sätt en verklig kosmisk syndaförlåtelseprincip i form av befrielse från felmanifestationernas verkningar.”

20.9

”Verkningarna av den nämnda mördarens handling, som oundvikligen skulle ha kommit till utlösning som ett mord på sitt upphov, om inte detta hade förändrats under mellantiden, är avsedda att låta mördaren komma till insikt om att man inte skall mörda eller dräpa och att man således frö skörda det man sår. Men eftersom mördaren redan innan ödesbågen kom tillbaka hade förändrats, så att han absolut inte längre kunde mörda eller dräpa, fanns det alltså absolut ingen som helst anledning till att han skulle uppleva verkningarna av denna sin mörka handling. Lidanden eller de olyckliga ödena är inte till för sin egen skull. De är endast till för att utveckla väsendena bort från onda manifestationsformer. Men i en situation där väsendet inte längre kan göra fel eller göra ont, är det alltså beskyddat mot verkningarna av det mörka handlingssätt som det har begått och som oundvikligen annars skulle ha blivit dess öde, om det inte före dessa verkningars tillbakakomst hade förändrats. Det är alltså denna ödeslagens vedergällning av väsendets uppträdande mot nästan som är fundamentet för väsendets förvandling från ’djur’ till ’människa’.”

20.10

”Men eftersom de olyckliga ödena eller lidandena endast är till för att förvandla väsendet tankegång från hat till kärlek, skulle det vara helt i strid med naturens lagar eller all logik, om det ändå skulle få lidanden på områden där det inte längre kan så lidanden eller göra ont mot någon. […] Vad skall det med lidandet till där det redan har omskapats och inte längre kan göra det onda? Om det skulle överhopas med denna sin mörka ödesmassa och få flera livs lidanden efter att ha blivit fullkomlig, skulle det ju bli ett helvete för en människa som inte själv kunde nänns att göra något ont. […] Men då lidandena, såsom vi har sett, i sin tur skapar den humana förmågan i väsendena, och då dessa i motsvarande grad som denna förmåga utvecklas får ’syndernas förlåtelse’ eller den verkliga befrielsen från felmanifestationernas mörka verkningar, blir väsendena därigenom predestinerade till den vidare utvecklingen genom världsåterlösningens humana vägledning” (Den eviga världsbilden, del 2, symbol 20).

För en kortfattad förklaring av symbol 20, se symbolförklaringen på Martinus Instituts webbplats.

3) Den fullkomliga människan – den kosmisk medvetna, dubbelpoliga riktiga människan

Symbol 23 ”Den färdiga människan som Guds avbild, honom lik

Symbol 23 visar den färdigutvecklade, dubbelpoliga människan. Hon har genomlevt, och därmed övervunnit spiralkretsloppets hela mörkerzon, där hon kulminerade som djävulsmänniska eller som ett mörkrets eller den dräpande principens väsen. Människan här blev krigets och de olyckliga ödenas upphov. Verkningarna av dessa manifestationsformer resulterade i kulminationsupplevelsen av smärta och lidande. Med utvecklingen av den begynnande human förmågan, började väsendet så sakteliga komma i kontakt med universums grundton kärleken. Och med världsåterlösningens hjälp kunde väsendet börja bekämpa sin djuriska natur och därmed steg för steg utvecklas bort från de dräpande tankearter och manifestationsformer som tidigare i utvecklingen varit helt nödvändiga för väsendets överlevnad och säkrandet av dess materiella tillgångar.

23.2

”Med övervinnandet av en sista resten av den djurisk naturen i väsendets psyke utvecklades det till mottaglighet för permanent kosmiskt medvetande, vilket vill säga en permanent dagsmedveten upplevelse av hela den psykiska, andliga eller kosmiska världen. Med denna process blir det totalt andligt suveränt. Det upplever rent vaket dagsmedvetet Gudomen, det lever i daglig medveten samvaro med denna och är till hundra procent i kontakt med detta allsmäktiga väsens medvetande.”

23.4

”Den färdiga människan som Guds avbild är alltså ett väsen som har passerat hela spiralkretsloppets mörkerzon, helt har övervunnit den och nu är ett fullkomligt ljusets väsen. Hennes största utstrålning är ren nästakärlek, helt oavsett om denna nästa är växt, djur eller människa, helt oberoende av om det är vän eller fiende. Hon är alltså i kontakt med världsalltets grundton, som, såsom vi för länge sedan har sett, är kärlek. Det är också denna värmande och lysande egenskap som gör människan till ett med Gud. Hon är nu ett helt fullkomligt organ eller redskap i Guds primära medvetande.”

Här på detta utvecklingssteg kan väsendet med lätthet förlåta ett annat väsens onda handlingar, då denna har utvecklat en fullkomlig förlåtelseförmåga. Det här väsendet kan ta emot mörka ödesbågar med stor vänlighet. Det förstår att det är sitt eget öde (som det själv en gång har utlöst mot ett annat väsen) som det nu måste skörda, genom ett annat väsens fientliga handlingar. Men dess förlåtande och kärleksfulla uppträdande upplöser all fiendskap, allt som den mörka ödesbågen skulle ha förorsakat.

23.5

”Med detta förlåtande och kärleksfulla uppträdande har han inte endast befriats sig från det mörka öde eller den mörka karmautlösningen, utan också med sitt kärleksfulla uppträdande sänt ut en ny ödesbåge, men eftersom denna är en kärleksmanifestation mot nästan, blir den också vid sin tillbakakomst till sitt upphov en kärleksmanifestation mot detta. […] Det här symboliserade helt fullkomliga sättet att mottaga sitt mörka öde eller sin mörka karma har den orubbliga verkan att det leder människan ut ur djurriket och in i det riktiga människoriket, som också är det rike som betecknas som ’Guds rike’ eller ’himmelriket’. […] Det är ett sådant väsen som utgör den allra högsta rangen bland världsåterlösare eller Guds primära redskap eller organ för skapandet av planetbefolkningarnas världskulturer och moralbildningar samt för Guds fortsatta skapande av dessa befolkningar till människor som Guds avbild, honom lik” (Den eviga världsbilden del 2, symbol 23).

För en kortfattad förklaring av symbol 23, se symbolförklaringen på Martinus Instituts webbplats:

Avslutning

Vi har nu kommit till klarhet om följande faktorer:

I jordklotets medvetande finns det en mörkrets och en ljusets talangkärna.
Jordklotsväsendets mentala organ för mörker- respektive ljusupplevelser är två kraftcentrum eller talangkärnor, två väsen som var och en på sitt sätt är skyddsänglar för mänskligheten. De har andra skyddsänglar under sig, och såväl de ljusa som de mörka skyddsänglarna utgör just så många ”transformatorer” som är nödvändiga för att jordklotsväsendets mörker- och ljusimpulser skall komma på våglängd med jordmänniskornas medvetandevibrationer av mörk och ljus karaktär.
Talangkärnan eller skyddsängeln i jordmedvetandet för den princip, som i så många jordmänniskors mentala perspektiv nu måste kallas mörka, har till och med inkarnerat i jordklotets fysiska organism. Denna skyddsängels fysiska organism består av alla de väsen på klotet, som manifesterar den dräpande principen ända från köttätande växter till jordmänniskor. Djuren är besjälade av den ”mörka” skyddsängelns medvetande, men dess mest utvecklade talangkärnor är de jordmänniskor som hyllar maktens princip och i samband med det också den dräpande principen.
Då det inte råder enighet mellan nationernas, rasernas[5] och folkens skyddsänglar, kan det heller inte råda enighet mellan de fysiska överhuvudena eller regeringarna, då dessa är tillfälliga redskap eller medier för dessa skyddsänglar.
Funktionen mellan skyddsänglarna är inte av fysisk natur, utan av andlig eller tankemässig natur. De motstridiga ideologier som nu gör sig gällande har varsin talangkärna eller skyddsängel i jordjagets medvetande, varifrån dessa mentala våglängder utgår.
Den verkliga demokratin eller det fullkomliga broderskapet kommer att bli resultatet av jordväsendets andliga kris, som alltså består i på vilket sätt det skall etableras. Diktaturens talangkärna är ännu så mycket vanefunktion att den inte kan sättas ur spel precis på en gång, även om jordandens motvilja är riktad mot den och önskar bli av med den.
Diktaturens skyddsängel är därför alltjämt i funktion, vilket vi ju också ser resultatet av i åtskilliga jordiska stater, vilkas styrelse kallar sig demokratiska men faktiskt är en diktaturform. De olika makthavarna blir besjälade eller besatta av de bakom existerande skyddsänglarna, därför kan deras framträdande ibland bli av en väldig kraft och intensitet.
Ljusets skyddsängel är rotfäst som talangkärna i jordväsendets medvetande och har börjat inkarnera i samma väsens fysiska organism, och liksom diktaturens skyddsängels fysiska inkarnation bildas av väsen ända från köttätande växter till djur och jordmänniskor, som hyllar kamp och makt och diktatur, håller den ljusa ängelns organism på att bildas av alla de jordmänniskor som efter hand naturligt kommer att kunna bli dess mikroväsen, därför att nästakärlekens och förståelsens vibrationer behärskar deras sinnen.
Kärnan i de högre religionerna, dvs. deras nästakärleksbudskap och deras lära om bönens betydelse eller koncentrationen på Gudomen, är impulser som utgår från denna ljusets skyddsängel, bakom vilken jordklotsväsendets vilja mer och mer är koncentrerad.
En skara av ljusets väsen, som har kosmiskt medvetande och som tillhör samma utvecklingsspiral som jordmänniskorna, befinner sig i jordklotsväsendets andliga kroppar, som är de andliga världar jordmänniskorna upplever efter döden. Dessa andliga väsen är andliga talangkärnor för nämnda ljusets skyddsängel.
Vi behöver inte känna dessa väsens namn eller identitet, de är Gudomens redskap i jordklotsväsendets medvetande, och när vi ber till Gud kommer vi naturligt i kontakt med dessa väsen och deras hjälpare. Ja, den enskilda jordmänniskan kan efter hand själv bli en av deras hjälpare.
Ju mer de enskilda jordmänniskorna besjälas av den andliga våglängden, som är nästakärlek i praktisk tillämpning, desto mer förenas deras medvetanden med de ljusväsen som är andliga talangkärnor i den växande huvudtalangkärnan för kristusmedvetandet eller kosmiskt medvetande i jordklotets mentalitet. Jordmänniskorna börjar då bli fysiska talangkärnor för samma kristusmedvetande, det är ”Kristi återkomst på jorden”.
”Kristi återkomst på jorden” betyder människomedvetandets förening med själva Gudomens tankevärld på ett sådant sätt, att vetandet om alltings sammanhang och betydelse strömmar in i människans sinne och fyller henne med kärlek till allt och alla. En sådan kärlek är inte en känslobetonad sentimentalitet, utan en med ett praktiskt sinne förenat sätt att vara, som är till gagn och glädje för helheten.
Genom detta sätt att vara förenar människan sin vilja med jordklotsväsendets vilja och med den evige Gudomens vilja och blir efter hand ett gudomligt redskap i kärlekens och visdomens tjänst liksom ljusets skyddsängel i jordväsendets medvetande. Människan blir då själv i sin dagliga gärning och livsmanifestation en ljusets skyddsängel för de levande väsen, som hon kommer i beröring med.

Jag vill avsluta den här artikelserien med att citera en del av stycke 160 i Martinus bok Storkursen (2018). Det är ett stycke som i koncentrerad form beskriver vår utveckling från mörker till ljus, från djur till människa, och inte minst utvecklandet av den så avgörande balansen mellan ljus och mörker, vilken möjliggör att vi kan uppnå den fullkomliga mentaliteten, helt befriad från dräpande inslag.

”Hos djuret är mentaliteten ännu i övervägande grad mörk. Det finns ett mycket stort mörker och bara en liten smula ljus. Man kan säga att mentalitetens morgonrodnad uttrycks genom djurets mentalitet. När vi sedan kommer fram till människan, har ljuset nått lite högre upp, men hos naturmänniskan finns det ännu mycket mörker. Detta att dräpa och mörda överväger, det finns bara mycket lite ljus. Längre fram kommer vi till den moderna kulturmänniskan. Här har ljuset blivit något större, här finns fler detaljer, men det finns ännu alltför stora skuggor i skapelsen av konstverket. Mänsklighetens tillvaro på detta stadium är inte det färdiga konstverket; där finns allt för många skuggor, alltför mycket mörker. Ljuset är sparsamt. Men senare framträder ljuset mer, och det blir ett underbart förhållande mellan mörker och ljus. Mörkret, som förr var hatet, ombildas nu till skapande krafter i förbindelse med ljuset. Det blir så småningom till vetande, till visdom. Innan var det dräpande och dödsbringande realiteter vi utlöste, men efter hand gav det erfarenheter i medvetandet, och det blev till erfarenheter av mörkret, till ett vetande om mörkret. Det existerar således i den fullkomliga människan som erfarenhet av mörkret, och det är tillräckligt för att leda ljuset in i de banor där ljuset ska vara, så att det inte bara blir till en detaljlös flamma. Ljuset ska bli mycket detaljrikt. Ljuset styrs och leds så att människans sätt att vara blir till ett fullkomligt konstverk, där det är en strålande harmoni mellan mörkret och ljuset” (ur Storkursen st. 160).

Lars Palerius, juli 2020.

[1] Enligt den spanske sociologen och statsvetaren Juan Linz beskrivning av auktoritarianism karaktäriseras auktoritära regimer av fyra egenskaper:

Begränsad, ickerepresentativ politisk pluralism; det vill säga begränsning inom de politiska institutionerna, såsom lagstiftare, politiska partier, intresseorganisationer med flera
Legitimitet genom känslor och regimens centrala betydelse för att mota det onda i samhället, såsom lätt igenkännbara samhällsproblem
Varken koncentrerad eller omfattande politisk mobilisering är tillåten samt begränsningar för massmöten vilket fungerar som repressiv metod mot motståndare och ett förbud mot politisk verksamhet som undergräver regimen (till exempel uppror)
Den formella, verkställande makten är inte tydligt definierad, ofta skiftande och vag. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Auktoritarianism )

[2] I skrivande stund, juli 2020, har Putin och Kreml fått igenom en ny författningsreform, dvs. en ändring i landets konstitution, som gör det möjligt för Putin att ställa upp i presidentvalen 2024 och 2030 och därmed sitta kvar som president i ytterligare två sexåriga mandatperioder fram till 2036, då han fyller 84 år. Här talar vi med andra ord om en tsarliknande roll eller position för Putin med livstidsmakt. Den nya konstitutionen var redan godkänd av Duman, Federationsrådet, Författningsdomstolen och underskriven av Putin innan Kreml lät genomföra en så kallad ”allrysk omröstning”, där väljarna fick säga sitt. En hittepå omröstning utan krav på valdeltagande, eller på hur och när folk kan rösta, och inga oberoende valobservatörer. Det som väljarna nu röstade jag till, hur många av landets invånare som röstade redovisas inte, var alltså redan på förhand klubbat och klart. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/valjarna-har-rostat-om-nagot-som-redan-var-klart

[3] Här använder Martinus sin tids språkbruk. I dag ersätter vi ordet raser med folkslag eller etniska grupper.

[4] Här använder Martinus sin tids språkbruk. I dag ersätter vi ordet raser med folkslag eller etniska grupper.

[5] Se fotnot 1 eller 2