Hur formas vår tro eller uppfattning om världen? Vad är det som gör att vi faller för just den läran, den religionen eller den vetenskapsinriktningen? Vad i mitt inre avgör vad som är sant eller inte? Och vidare: Vad underbygger jag min tro eller påstådda vetande med? Hur många av mina påståenden om verkligheten eller religiöst färgade trossatser är mina egna, är självupplevda? Vad är det som ger resonans i mitt inre när jag tilltalas av ett begrepp, en mening eller en religiös eller vetenskaplig förklaringsmodell? I ett försök att svara på åtminstone några av de ovanstående frågorna, har jag den här gången (i sällskap med Martinus världsbild som referensram) intresserat mig för vetenskapsmannen, jesuitprästen och mystikern Pierre Teilhard de Chardins (1881−1955) tankevärld och trosuppfattning. (En kortare levnadsbeskrivning av Teilhard de Chardins liv och verksamhet finns att läsa i slutet på blogginlägget.) Det som intresserar mig hos Teilhard de Chardin är hans kristna utvecklingslära och hur han som mystiker och vetenskapsman (paleontolog) kommer fram till sin syn på Gud, Kristus och den mänskliga fysiska och andliga utvecklingsprocessen. Många av hans tankegångar tangerar områden och tankegångar som Martinus djupgående har behandlat bland annat i sitt huvudverk Livets Bog, del 1−7, och i de så kallade symbolböckerna Den eviga världsbilden, del 1−6. Det är helt enkelt fascinerande att se hur en människa som Teilhard de Chardin, utan kosmiskt medvetande, genom ett inre seende kunde komma fram till så djupgående sanningar om det levande väsendets natur och relation till det gudomliga. Min uppfattning är att Teilhard de Chardin uppnådde sina djuplodade kosmiska insikter genom någon form av kosmisk glimt, vilket gjorde det möjligt för honom, att på ett logiskt och stringent sätt framlägga sin kristna utvecklingslära. 
Teilhard de Chardin, noosfären och den kosmiske Kristus
Teilhard de Chardin var en mångsidig person med djupgående kunskaper inom både naturvetenskap och teologi. Han var också mystiker med egna upplevelser av utvecklingens inneboende kärlekskraft och han intresserade sig särskilt för människans sociala och, framför allt, andliga utvecklingsmöjligheter. Teilhard de Chardins kristna utvecklingslära behandlar bland annat relationen mellan ande och materia och en holistisk vision som han kallar för ”det mänskliga fenomenet.” Bakom detta mänskliga fenomen finns en utvecklingstanke, menar Teilhard de Chardin, som leder till det han kallar ”noosfären” (från det grekiska ”noos”, medvetande eller sinne). Det är en sfär som utgör ”platsen” för utvecklandet av det Teilhard de Chardin kallar ”den kosmiske Kristus.” Teilhard de Chardin menar vidare att all utveckling leder till, och samlas upp i, det han kallar ”omegapunkten”. Denna kosmiska ”ur-punkt” eller ”kosmiska Kristusmedvetande”, är något jag återkommer till längre fram i texten. Teilhard de Chardin har på det ämnesområde som behandlar ”noosfären” sällskap av biologen Rupert Sheldrake, som talar om ett formskapande fält, det morfogenetiska fältet, och James Lovelock, som har utvecklat Gaia-hypotesen som innebär att jorden är en levande organism. Alla tre har det gemensamma synsättet eller uppfattningen, att de betraktar universum som en levande enhet, där allt står i relation till varandra (även om deras synsätt på Gud och Kristus med all säkerhet skiljer sig åt en del).
På sidorna 22−23 i boken Så tror jag (Förlagshuset Hagaberg, 1984) introduceras några av Teilhard de Chardins grundtankar om alla levande väsens samverkande medvetande, som till sist konvergerar, sammanstrålar, i en superpersonlighet. Han betonar i sina texter att det yttre och det inre hela tiden korresponderar med varandra. Ingrid Olausson skriver följande i förordet till boken:
”Teilhard de Chardin talar om ett organiskt universum, som är en levande enhet, där allt står i relation till allt annat. […] Han ser jorden som omsluten av ett enda tänkande. Våra medvetanden håller på att utvecklas för att slutligen förenas i ett övermedvetande, där varje del, varje enskilt personligt medvetande har funnit sig själv och kan ge uttryck för sin identitet i samverkan med andra medvetna individer. Våra samverkande medvetanden sammanstrålar – konvergerar – till sist i en superpersonlighet, som är det slutgiltiga målet för utvecklingen, i ett centrum som han kallar Omega” (ur förordet till boken Så tror jag, s. 22−23).
Redan här ser vi fler intressanta beröringspunkter med Martinus kosmiska analyser. Martinus skriver i inledningen av Livets Bog, del 1, om varje individs växelverkan med omgivningens eller universums energier.
”Eftersom upplevelsen av livet endast kan existera i form av en växelverkan mellan två former av energi, nämligen den från universum i form av vår omgivning, och den från vårt eget inre utstrålande energin i form av vår manifestation, och denna växelverkan i form av livsupplevelsen just är identisk med skapandet av vår tillvaro, blir det alldeles tydligt att var och en av oss utgör en icke obetydlig faktor vid detta skapande av vårt öde − särskilt som vi ju inom ett visst område äger en så kallad ’fri vilja’” (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 2).
Här beskriver Martinus de grundläggande förutsättningarna för vår livsupplevelse, den ständigt pågående växelverkan mellan vår egen och omgivningens energier. Denna växelverkan kommer så småningom att leda fram till utvecklandet av det kosmiska medvetandet och det efterföljande inträdet i Guds primära medvetandezon.
Tro, utveckling och förnuft
När Teilhard de Chardin talar om en ”superpersonlighet” och ett centrum som han benämner ”Omega”, som också enligt honom är det slutgiltiga målet för utvecklingen, tolkar jag uttrycket ”superpersonlighet” som kosmiskt medvetande och ”Omega” som Guds primära medvetandezon – i första instansen det som Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Teilhard de Chardin hade, så vitt jag vet, ingen kännedom om Martinus världsbild, och han omfattade heller inte tron på reinkarnation. Hos Teilhard de Chardin, som bekänner till den katolska läran, finns en utvidgad bild av troendet och Kristusmissionens kosmiska mening som går utanför den katolska läran, som jag uppfattar saken. Han beskriver det på följande sätt.
”På det strikt psykologiska planet, som jag här vill hålla mig till, menar jag med ’tro’ förnuftets samtycke till en allomfattande syn på universum. […] Att tro är att utveckla en på insikter grundad helhetssyn. […] Precis som friheten uttrycker sig i naturen samtidigt som den använder sig av och bygger på naturlagarna, så växer tron fram i oss, samtidigt som den väver kring sig ett sammanhängande nät av tankar och handlingar. Men detta nät håller egentligen bara ihop tack vare tron, som är den styrande principen från början. När det gäller den religiösa psykologin råder det alltså samma homogenitetsprincip som styr alla andar sammansatta förlopp i naturen. Att tro är att utveckla en helhetssyn vars ursprung är ofattbart” (Så tror jag, s. 30).
Teilhard de Chardin fortsätter detta intressanta resonemang om trons natur på följande sätt:
”Av denna tvåfaldiga sats följer att, om jag skall kunna klargöra min kristna tro för mig själv, så kan jag inte ha någon annan metod (och jag har heller aldrig funnit någon annan) än att i mig själv bekräfta en andlig och psykologisk utveckling” (Så tror jag, s. 30−31).
Berör inte Teilhard de Chardin här vår grundläggande förutsättning för inhämtade av kunskap? Innan något verkligen är självupplevt är vi utlämnade till vårt egen subjektiva tro eller till andra människors utsagor, om t ex himmelska ting. För inte sant. Hur förhåller vi oss till Martinus kosmiska analyser? Vad av det han skriver om i Livets Bog har jag själv upplevt?
Det finns en logisk stringens och en mycket sannolik förklaringsmodell på tillvaros grundläggande spörsmål om livet och döden hos Martinus, som jag finner oerhört tilltalande. Så här uttrycker sig Martinus i Livets Bog, del 1, om det han kallar ”logiskt sammanhängande tankekedjor” och den mentala känslo- och intelligenskombination, som gör det möjligt för den sökande individen att tillägna sig de kosmiska analyserna.
”Och det är i full harmoni med detta som den nya världsimpulsens analyser eller den gudomliga världsplanen, manifesterad i sammanhängande tankekedjor − och därmed åskådliggjord inte bara för känslan utan även för intelligensen eller förnuftet − genom de följande kapitlen överlämnas till den allvarligt sökande läsaren” (Livets Bog, del 1, st. 252).
Här menar alltså Martinus att vi under läsningen av Livets Bog, genom en kombination av känsla och intellekt, kan tillgodogöra oss den nya världsimpulsens analyser eller den gudomliga världsplanen.
Men hur mycket av det jag läst i Martinus samlade verk Tredje testamentet, har jag egentligen själv upplevt som orubbliga fakta. Inte för att jag för en sekund själv betvivlar det Martinus uttalar sig om. Inte alls. För min del beskriver Martinus hur världen och universum är beskaffad. Men frågan kvarstår och den är principiellt intressant, tycker jag. Vad har jag själv upplevt och vad är det jag tror på? Vad finns det för erfarenheter i bråddjup av min själ som gör att jag tror på, och tar till mig, Martinus utsaga om t. ex. spiralkretsloppsprincipen, även om jag inte har upplevt de bakomliggande kosmiska mekanismer som håller denna eviga princip igång. Vad är det som gör att jag tror på det Martinus säger? Vad är det som skapar en samklang mellan de kosmiska analyserna och mitt eget liv, mina egna erfarenheter?
Allt hänger samman, världen utgör en enda helhet
Teilhard de Chardin vidareutvecklar sitt resonemang om tron:
”Om jag på grund av någon inre omvälvning i tur och ordning skulle förlora min tro på Kristus, på en personlig Gud och på anden, så föreställer jag mig att jag orubbligt skulle fortsätta att tro på världen. […] I sin djupaste form är tron på världen, så som jag uppfattar den, en alldeles speciell känsla för alltings ömsesidiga beroende av varandra. […] Ju mer jag tar fasta på min tankes lust att analysera och på de utmaningar som den moderna vetenskapen ger, desto mer finner jag mig inbegripen i de kosmiska sammanhangen” (Så tror jag, s. 36).
Teilhard de Chardin kommer lite senare i samma stycke in på hur hans tro föddes:
”Tack vare biologin (den beskrivande, historiska och experimentella) inser vi mer och mer vår samhörighet med hela biosfären. Tack vare fysiken upptäcker vi en enhetlighet och samhörighetskänsla utan gräns i materiens olika skikt. ’Allt hänger samman.’ […] Tron visar sig i en varm önskan att fördjupa detta faktum, som ingen egentligen tvivlar på (att allt hänger samman) samt i en vilja att prioritera detta faktum framför andra som man kommer fram till. Jag tror att jag tog det för mig avgörande steget utifrån denna lust och denna ’dragning’ − det var så min tro föddes” (Så tror jag, s. 36−37).
Det som jag uppfattar som det viktigaste hos Teilhard de Chardin är hans känsla av att världen utgör en helhet. Han skriver följande:
”Varje tänkande människa uppfattar universum som ett system som är oändligt sammanlänkat i tid och rum. Enligt allmän uppfattning utgör det ett sammanhängande block. Men jag uppfattar ordet bara som en provisorisk idé som oundvikligen leder vidare till ett mer 
avgörande uttryck: världen är en helhet” (Så tror jag, s. 37).
Teilhard de Chardin fortsätter sitt resonemang om helheten med att konstatera att tanken på en helhet till en början var både mycket svag och obestämd.
”Var det frågan om en statisk eller dynamisk helhet, materiell eller andlig, i rörelse framåt eller periodisk eller cirkulär? […] Det är helt enkelt så, att jag utöver sambandet mellan alla levande varelser och fenomen skymtar eller anar en global verklighet som i sig är nödvändigare, fastare, rikare eller mer bestämd än varje enskild del i den. Med andra ord ser jag inte längre olika ’saker’ i världen utan bara ’element’” (Så tror jag, s. 37).
Teilhard de Chardin fortsätter:
”Övergången från ’samband’ till ’helhet’, från ’saker’ till ’element’ kan tyckas omärklig: det behövs bara en liten förskjutning så kan vi säga att de är ’identiska’. Men, de är ändå just här som det finns en gränslinje för alla tänkande människor. Att indela intelligenser eller själar i någon sorts grupper kan tyckas vara omöjligt. Men i själva verket gäller här en mycket enkel lag” (Så tror jag, s. 37−38).
Nu kommer Teilhard de Chardin in på det han kallar för ”pluralister” och ”monister”. Två grupper med vitt skilda synsätt på livet och universum:
”Bortsett från en mängd varianter, beroende på vad man sysslar med i samhället eller vilken forskningsinriktning eller religiös åskådning man har, så finns de i grunden bara två synsätt: det ena uppfattar mångfalden och går aldrig bortom den och känner heller inget behov av att göra det – medan det andra betraktar samma mångfald som självklart ingående i en enhet. Pluralister och monister med andra ord, de som inte ser och de som ser” (Så tror jag, s. 38).
Här kan vi ana att tanken om ett levande, icke-statiskt universum har tagit form hos Teilhard de Chardin. Delarna eller ”element” utgör tillsammans en levande enhet. Teilhard de Chardin ställer sig följande fråga:
”Och är det möjligt, att om det ena eller det andra synsättet säga att det är ’det enda rätta’? Vi rör här vid problemet om tron har ett absolut värde och om en omvändelse är möjlig” (Så tror jag, s. 38).
När det gäller gruppen pluralister uttalar sig Teilhard de Chardin på följande sätt:
”Att vara pluralist uttrycker en brist, ett tomrum. Pluralistens attityd är inte positiv, han avstår från att finna en förklaring. Därför måste han låta bli att anse, att det positiva är bättre än det negativa – eller också måste han böja sig för den konstruktiva möjligheten: att betrakta universum som en enhet” (Så tror jag, s. 39).
Vidare konstaterar Teilhard de Chardin följande:
”Är det inte en självklarhet, något som vi utan vidare ser, att världen utgör en helhet? Jo, jag tror faktiskt det. Det är frågan om en grundläggande uppfattning, och det är, såvitt jag kan förstå, den som utgör grunden för hela min trosbyggnad” (Så tror jag, s. 39).
Teilhard de Chardin tycks också mena, att just för att människan ”är i denna världen”, äger hon ett speciellt sinne som gör att hon mer eller mindre uppfattar den helhet som hon är en del av. Teilhard de Chardin följer upp med ett mycket intressant konstaterande vad gäller medvetandets och upplevelseförmågans natur.
”Det finns inget förvånade i existensen av detta ’sinne’. Som sexuell varelse har människan en naturlig känsla för kärlek – varför skulle hon då inte, som en del av universum, ha en intuitiv känsla för detta universum? Faktiskt kan ingenting i mystikens väldiga och mångskiftande område (dvs. inom religion, poesi, samhälle och vetenskap) förklaras utan denna hypotes: vi har förmågan att uppfatta enheten – i tid och rum – i allt som finns; att alltså uppfatta helheten bakom mångfalden. Tala gärna om ”begåvning” eftersom detta kosmiska sinne precis som alla andra själsliga gåvor är mer eller mindre utpräglat hos olika individer. Men det är en begåvning som är djupt grundad i vårt väsen; den uttrycker hur vi är skapade och även vår längtan att nå ut över oss själva och förena oss med andra” (Så tror jag, s. 39–40).
I del 1, ”Tron på världen”, i den första delen av boken Så tror jag, avslutar Teilhard de Chardin sitt argumenterande för att världen utgör en levande enhet och att det, som jag tolkar det, finns en utvecklingstanke för mänskligheten inbakad i hans världsbild, om än en indirekt sådan, med följande konstaterande, där Teilhard de Chardin tyckas mena att utvecklingen går från att man är pluralist, till att man blir monist, dvs. pluralister är monister in spe.
”Jag skrev tidigare att det bara finns två grundtyper, pluralister och monister, men jag måste nu korrigera detta påstående. Hos den enskilda individen kan ’sinnet för helheten’ vara outvecklad eller rent av overksam. Men, ännu mindre än att ting kan vara opåverkade av jordens dragningskraft, kan en själ undgå att känna universums närvaro. Det blotta faktum, att de är människor, gör att till och med pluralister har förmågan att vara ”seende”. De är monister utan att veta om det” (Så tror jag, s. 39).
Hos Martinus kan vi på ett flertal ställen i Livets Bog läsa om människans utveckling från djur till människa:
”Vi har nu nått så långt fram i Livets Bog att vi fått en överblick över de realiteter och förhållanden som jordmänskligheten är underkastad. Genom dessa realiteters särskilda natur och karaktär har vi förstått att denna mänsklighet befinner sig i ett utvecklingstillstånd som kan beskrivas som övergången från djur till människa. Jordmänskligheten representerar härigenom ett sista större utvecklingsavsnitt före den verkliga människozonens början. Då jordmänniskan alltså är ett övergångsväsen mellan djur och människa, visar hon i sin manifestation, förutom sina djuriska tendenser, också mer eller mindre mänskliga tendenser. Och det är dessa sistnämnda tendenser som gett det ännu inte fullkomliga eller färdiga väsendet benämningen ’människa’” (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 171).
Martinus visar också i stycket nedan att det finns en moralisk aspekt eller dimension i utvecklingen från djur till människa, utvecklandet av förmågan att ”älska varandra”, som jag menar utgör en avgörande faktor när det gäller förmåga att se eller uppfatta universum som en organisk, levande helhet eller som en själlös företeelse, där ingenting har en djupare mening, utan styrs av en till synes slumpartad, meningslös process utan en medveten eller ändamålsenlig (teleonomisk) avsikt eller styrning. Har man inte kommit till det stadiet i sin utveckling då man, åtminstone som en hypotes, kan tänka sig att universum utgör en yttre manifestation av Guds medvetande och skapelseförmåga, ja, då är man hänvisad till uppfattningen eller tron på att universum utgör en samling medvetslösa skapelser och rörelser, utan ett högre bakomliggande medvetande eller ändamål. Man har då inte förmågan att uppleva universum som en helhet.
Martinus uttrycker sig på följande sätt om utvecklingen från djur till människa:
”Men då energierna från ’den gudomliga skaparprincipens’ ljusa utstrålning redan länge varit en dominerande faktor i jordmänsklighetens utveckling och därigenom gjort det till ett faktum att denna mänsklighet utvecklas från ’djurriket’ till ’människoriket’ och inte omvänt, och då denna utveckling kan fortgå enbart genom uppfyllandet av det stora budet ’Älska varandra’, och detta uppfyllande för jordmänniskans del, enligt den gudomliga världsplanen, i sin tur endast kan utlösas i form av de ovan nämnda realiteterna eller punkterna, så kommer utvecklingen av dessa, och det därpå vilande skapandet av ett gudomligt världsrike, också här att framstå som en absolut verklighet” (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 119).
I artikeln ”Jordens medvetande” (publicerad av tidskriften Artos) behandlar Teilhard de Chardin en mängd intressanta ämnen med underrubrikerna ”Medvetande eller materia”, ”Jorden och medvetandet”, ”Jordens medvetande”, ”Älskandets kraft”, ”Den mänskliga enheten”, ”Medvetandets framtid” och ”Guds uppstigande”. Det går tyvärr utanför detta blogginläggs ramar att gå igenom de enskilda rubrikernas innehåll. Jag rekommenderar den intresserade att själv botanisera i artikeln. Men något vill jag ändå säga om ett par av ämnena. Jag börjar med ”Medvetande eller materia”. Teilhard de Chardin börjar artikeln med att beröra det faktum att människan själv har förbisetts i så gott som alla vetenskapliga studier av naturen.
”För somliga är hennes ’andliga’ värde alltför högt för att hon utan helgerån skall kunna innefattas i en allmän historisk process. För andra är hennes val- och abstraktionsförmåga alltför främmande för den materiella determinismen för att det skall vara möjligt eller ens meningsfullt att förknippa henne med fysikens element. […] På grund av överdriven vördnad eller tvärtom brist på vördnad svävar alltså människan ovan världsalltet eller förpassas till dess utkant – hon är antingen rotlös eller ovidkommande. Den som bedriver vetenskap befinner sig på så vis själv utanför vetenskapens arbetsfält. Detta är roten till våra nuvarande intellektuella och moraliska bekymmer. Vi kommer aldrig att förstå vare sig människan eller naturen om vi inte gör vad de faktiska omständigheterna påkallar, nämligen försätter den ena i den andra (utan att fördärva någon av dem)” (Teilhard de Chardin, ”Jordens medvetande”, s. 1)
Är det inte här materialismens grundläggande problematik som vi ser beskrivas av Teilhard de Chardin? Den gängse materialistiska uppfattningen är att världen endast består av materia som existerar oberoende av människan; att det är ur materians komplexitet som medvetandet har uppkommit och att det inte finns en övergripande, meningsfull mening eller avsikt med våra liv. Allt utvecklas, enligt det materialistiska synsättet, genom slumpvisa mutationer i materien i en oändlig orsak- och verkankedja, där medvetandet inte kan korrespondera eller interagera med materien, utan är hänvisad till att ”lyda” den deterministiska lagen som säger att den fria viljan är en illusion och en människa inte kunde ha handlat annorlunda än hon gjorde. Med andra ord: vi är mentalt fängslade i en orsak-och verkankedja som dikterar våra liv och beslut.
Vår vilja är, enligt den determinism som följer på denna världsåskådning, precis som naturen orsaksbestämd, eftersom det finns redan givna villkor, såsom naturlagar, som gör att vi agerar på det sätt som vi gör. Inga andra alternativa är möjliga. Vårt medvetande utgör enligt epifenomenalismen (en materialistiskt grundad idéinriktning eller medvetandefilosofi) ett så kallat epifenomen, alltså ett sekundärt fenomen, och utgör endast en biprodukt av de elektromagnetiska aktiviteterna eller processerna i hjärnan. Tron på den fria viljan är enligt detta synsätt, endast att betrakta som en illusion. Inom medvetandefilosofin anses det alltså att alla mentala fenomen orsakas av fysiska fenomen (materien) och att medvetandet inte kan inverka på, eller orsaka, fysiska fenomen. Vidare anses det att den fysiska världen fungerar oberoende av den mentala världen; att denna mentala värld existerar som en derivat parallell värld till den fysiska världen (dvs. något som är bildat eller härlett ur något annat), påverkas av den fysiska världen, men inte har någon effekt eller påverkan på den fysiska världen.
Till denna minst sagt dystra världsbild ställer sig Teilhard de Chardin skeptiskt undrande:
”Livet är ju inte en statisk och orubblig relation mellan världens olika element, utan framstår tvärtom helt klart som ett alltomfattande förlopp, eftersom jordelivet är en del av globens planetära utveckling som i sin tur är en del av den totala kosmiska utvecklingen. Därav följer detta dilemma: antingen är det av tanken fullkomnade livet inget annat än en illusion i världen, eller så spelar det en universell, central och avgörande roll, hur obefintlig den fysiska realitet man tillskriver den än är. Detta är den verkliga vetenskapliga situationen” (”Jordens medvetande”, s. 2).
Teilhard de Chardin framlägger en intressant tanke gällande korrelationen mellan ”livet” och ”materien”:
”Det finns bara ett (i den mån det verkligen existerar) som kan mäta sig med livet och göra anspråk på samma storhet och universalitet. Det är entropin, denna gåtfulla inveckling av världen som ständigt lite mera verkar dra till sig den kosmiska energin och sända ut den i en mångfald som är helt och hållet sannolik och oorganiserad. Inför vårt sökande sinne utspelar sig alltså en slutgiltig tvekamp om herraväldet över universum mellan livet (tanken) och entropin (materien). Är liv och entropi två jämnstarka delar av en enda fundamental verklighet som för evigt uppväger varandra? Eller har en av de två djupast inne fördelen att av naturen vara ursprungligare och varaktigare än den andra?” (”Jordens medvetande”, s. 2−3).
Teilhard de Chardin argumenterar för materiens otillräcklighet som orsaken till själva livet och medvetandet:
”Eftersom materien är påtaglig och historiskt sett förefaller ha existerat före allt annat tar man den utan vidare granskning för kosmos ursprungsmaterial och begripligaste del. Men detta leder ingenstans. Inte bara undslipper materien i sig, symbol för mångfald och förgänglighet, tankens direkta grepp, utan den visar sig genom själva sin natur vara ur stånd att frambringa den värld som omger och formar oss – och detta är ett betydligt allvarligare tillkortakommande. […] Det är fullkomligt omöjligt att föreställa sig att ’interioriserade’ och spontana element någonsin skulle kunna komma till i ett universum som förmodas ursprungligen ha formats helt och hållet genom determinism. Den som utgår från detta kan aldrig anknyta till universums nuvarande tillstånd. I ett kosmos som ursprungligen består och bildas av elementär ’frihet’ leder däremot den stora mångfalden och vanorna lätt till slutsatsen av alla de synbart stränga regler som materiens matematiska fysik bygger på. Ett universum av ursprungligen ’materiell’ karaktär är oåterkalleligen sterilt och orörligt, medan ett universum av ’andlig’ karaktär äger all den böjlighet som krävs för att både utveckling (liv) och inveckling (entropi) skall kunna existera. Detta borde vara tillräckligt för att avgöra vårt intellektuella val” (”Jordens medvetande”, s. 3−4).
Följande citat får avsluta delinlägget om begreppen medvetande och materia. Här slår Teilhard de Chardin fast att människan är ”alltings nyckel och den yttersta harmonin”:
”Nej, kosmos kan inte betraktas som ett dammoln av omedvetna element i vilket livet på obegripligt vis har uppstått, ungefär som det sker en olycka eller uppstår röta. Kosmos är levande, först och främst och på fundamental vis. Hela dess historia är egentligen inte annat än ett enormt psykiskt fenomen: det långsamma, men stadigt fortskridande samlandet av ett diffust medvetande som gradvis befrias från de ’materiella’ omständigheter som ett ursprungstillstånd av extrem pluralitet har skymt det med. Ur denna synvinkel sett är människan i naturen endast den genombrottsort där denna djupa och kosmiska utveckling kulminerar och avslöjar sig själv. Därmed upphör människan att vara som en gnista som av en händelse fallit på jorden någon annanstans ifrån. Hela universum glöder och människan är som en låga som plötsligt flammar upp på jorden. Hon är inte längre naturens stumma gåta eller tonen som inte stämmer. Hon är alltings nyckel och den yttersta harmonin. Allt tar form i henne, allt förklaras” (”Jordens medvetande”, s. 4).
Här beskriver, som jag tolkar det, Teilhard de Chardin medvetandet (djupaste sett Guds medvetande) som lösningen på frågan om livets uppkomst och det mänskliga medvetandets komplexa uppkomst och framväxt, till synes ur materiens kokande kittel. Martinus beskriver den djupast bakomliggande faktorn till medvetandets uppkomst på följande sätt.
”Bakom alla synliga eller manifesterade företeelser hos det levande väsendet existerar som nämnt ’urbegäret’, vilket vill säga lusten till manifestation, som är detsamma som lusten till livet. Denna lust eller längtan ligger helt utanför individens fysiska dagsmedvetande, i det att den existerar som permanent vanemedvetande eller är en evig automatfunktion. Detta urbegär är mycket enkelt i sin analys, i det att det endast kan vara riktat mot manifestationen i dess helhet” (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 529).
Martinus skriver vidare om urbegäret som den första energin som ligger till grund för livets och medvetandet uppkomst:
”’Urbegäret’ är den första form av energi, genom vilken jagets närvaro eller existens kan bli känd. Vi är därför här vid livets allra innersta och första analys. ’Urbegärets’ energi är det material eller den materia, genom vilken allt framträdande eller all uppenbarelse av liv och tillvaro konstfärdigt förtonar sig in i det eviga allra högsta ’något’ (X1) och blir ett med detta. Här är gränsen för allt synligt, för all skapelse. Här står vi ansikte mot ansikte med själva ’Skaparen’. ’Urbegäret’ är den sista slöjan mellan forskaren och livets upphov, när han kommer utifrån materien och söker sig inåt mot livets förklaring, och den första slöjan, när han inifrån detta upphov söker sig utåt mot materien. ’Urbegäret’ är hans eget innersta väsen. Det är alla hans tankeklimats, hela hans medvetenhetslivs moder, medan jaget är detta hans dagliga väsens fader. Hela hans framträdande, hans tankar, viljande och kunnande är barn av detta eviga ’kosmiska äktenskap’ mellan jaget och ’urbegäret’” (Livets Bog, del 2, st. 530).
Som vi kan se av ovanstående citat, är livets och medvetandets innersta orsak och källa inte en materiell företeelse, utan en psykisk eller andlig sådan. Martinus stadfäster detta faktum på följande sätt:
”Dessa två realiteter framträder sålunda harmoniskt sammansmälta till ett begrepp med två analyser, en enhet bestående av två principer. Denna enhet utgör jagets sanna analys. Genom ’urbegäret’ är jaget rotfäst i materien och denna i jaget. Det existerar därför inte något jag som inte befinner sig i eller är sammansmält med materia, och inte någon materia, vari ’detta gudomliga något’ inte finns” (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 530).
I Martinus förklaringsmodell är det medvetandet som ligger till grund för materiens reaktioner, dess eviga variationsförmåga och eviga vara. I Martinus beskrivning av relationen mellan ande och materia, är materien att betrakta som ”den ena sidan” av jaget – den illusoriska och absolut nödvändiga komponenten, rörelsen, som krävs för livsupplevelsens förverkligande. Jaget, X1 eller ”Ett något som är” åstadkommer ett fanatiskt illusionsnummer genom att skapa en illusion av rörelse och förvandling. Djupast sett existerar endast X eller Gudomen. Allt annat i tillvaron, vare sig det handlar om det fysiska eller de andliga tillvaroplanen, är djupast sett en illusion och utgår i all evighet från det något som är rörelsens regulator.
”Att en sådan regulator finns kan vi inte komma förbi, eftersom alla rörelser som nämnt visar sig vara led i en logisk eller ändamålsenlig skapelse. Denna logik är alltså något som är överordnad rörelserna. Men då vi i vårt eget liv erfar som ett faktum, att logik inte kan existera som en självständig egenskap, utan endast uppträder som en förmåga hos ett ’något’ inom oss själva, vilket upplever rörelserna och önskar gripa in i dessa, så måste detta upplevande och önskande eller begärande ’något’ finnas till före logiken. Och då detta ’något’ upplever eller erfar rörelserna och i sin tur ger uttryck för dessa erfarenheter i form av ett logiskt ingripande i rörelserna, blir det alltså här till faktum, att detta ’något’ är den sista och djupaste orsaken till allting i hela det levande väsendets manifestation, existens eller framträdande” (Livets Bog, del 3, st 672).
Martinus förtydligar ytterligare jagets grundläggande betydelse för livsupplevelsen genom att beskriva att det finns ett viljebestämmande ”något” som är överordnat all rörelse:
”Det kan alltså inte i sig självt vara viljebestämt och skiljer sig därigenom från alla rörelsearter eller manifestationer. Det kan inte som dessa vara en produkt av ett föregående tänkande, utan är i sig självt ’det tänkande’, ’det skapande’, ’det manifesterande’. Då det inte kan vara en produkt av någon som helst form av föregående orsak, måste det med nödvändighet existera som den absolut ’första’ orsaken. Det skiljer sig därmed från alla andra slags ’orsaker’ genom att vara ’orsakslöst’” (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 686).
Här har Martinus beskrivit det han kallar för ”den orsakslösa orsaken”, tillika X, Gudomen eller evigheten och oändligheten. Vi befinner oss här vid livets djupaste och innersta ur-princip; det levande väsendet, som också i sig själv utgör det Martinus kallar för livsmysteriets lösning. Livet består av, och manifesteras genom, levande väsen, vilka i all evighet upplever tillvaron i Guds organism – universum: ”I honom är det som vi lever och rör oss och är till” (Martinus, Livets Bog del 2, st. 540).
I artikeln ”Jordens medvetande”, under rubriken ”Älskandets kraft”, skriver Teilhard de Chardin om kärlekens förunderliga och gåtfulla kraft:
”Älskandet är den mest universella, största och gåtfullaste av de kosmiska energierna. Efter månghundraårigt trevande har den ytligt sett ringats in och kanaliserats av samhälleliga institutioner. Moralisterna har använt dessa omständigheter för att reglementera den – utan att för den skull i sina framställningar nå bortom en nivå av elementär empirism med kvardröjande inflytande från överblommade föreställningar om materien och spår av ålderdomliga tabun” (”Jordens medvetande”, s. 11).
Teilhard de Chardin frågar sig vidare i samma stycke:
”Är det verkligen möjligt för människan att fortsätta att leva och växa utan att allvarligt fråga sig vilken sanning och kraft som förslösas i hennes otroliga älskarförmåga? […] Är det till sitt väsen inte helt enkelt just dragningen till det centrum som håller på att bildas i universum, upplevd av varje medvetet element?” (”Jordens medvetande”, s. 11).
Här kommer Teilhard de Chardin in på, menar jag, det ämnesområde som Martinus benämner som ”Den högsta elden” – Guds eget hjärtslag eller själva kärnan i ”den gudomliga skaparprincipen”. Martinus beskriver den högsta eldens intima förbindelse med urbegäret (och detta livets allra innersta begärs helt avgörande betydelse för livsupplevelsens tillkomst) på följande sätt:
”Det är det ständiga bindemedlet mellan jaget, dess ’övermedvetande’ och ’ödeselement’. Det är urkraften i dess ’evighetskropp’. Det är ’den högsta eldens’ grundkälla eller djupaste ursprung” (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 529).
Martinus fördjupar vår kunskap om medvetandets uppkomst genom att ta oss ännu djupare in i det eviga livets funktion genom beskrivningen av ett av dess helt centrala beståndsdelar: ”moderenergin”. Denna energi utgör den överordnade sjunde grundenergi av vilken alla eviga skaparprinciper består. Martinus beskriver också moderenergin som Guds egen medvetandeenergi. Det är den enda av det sju grundenergierna som inte ingår i ett kretslopp. Moderenergin är också ansvarig för det magiska trollerinummer, där det ”Ena” (Gud) blir till det ”många”, (alla levande väsen i mikro-, mellan och makrokosmos) dvs. den kosmiska funktion som möjliggör Guds och de enskilda väsendenas livsupplevelse. Det är på det viset, genom att dela upp sig i ett oändligt antal livsenheter, som Gud säkrar sin eviga livsupplevelse. Det är också Guds eller ”den orörlige rörarens” enda möjlighet att kunna uppleva en kontrast till sin evigt orörliga tillvaro; att genom detta trollerinummer skapa en illusorisk och timlig utgåva av sig själv.
Utvecklingens drivkraft, enligt Teilhard de Chardin
I boken Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon (Artos & Norma förlag 2007) kommer författaren Johannes Sandgren, under rubriken ”Utvecklingens drivkraft”, in på Teilhard de Chardins tankar om den fria viljan. I stället för en moral som hör till ett statiskt och slutet universum som vill försäkra sig om jämvikt och en framtida förutsägbarhet, presenterar Teilhard de Chardin, vad han kallar en ”rörelsemoral”, som både är helt annorlunda beskaffad och har ett annat perspektiv på tillvaron:
”För rörelsemoralen framstår … denna samma värld som en högre sfär i universum, mycket rikare på okända krafter och anade sammansättningar än materiens lägre sfärer. Det är på det gåtfulla havet av moralisk energi som morgondagens djärvaste navigatörer kommer ge sig ut för att utforska och förmänskliga. I ett universum som befinner sig i andlig förvandling är moralens allmänna och högsta lag att pröva allt och driva allt så långt som möjligt i riktning mot ett större medvetande. Att minska kraften (om det inte sker för att uppnå ännu mera kraft) – det är det som är synd” (Teilhard de Chardin, citerad ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, 2007, s. 51).
”Vad är det för energi han talar om här? Det är den gåtfulla kraft som driver utvecklingen framåt. Som vi har sett har denna ”kraft” stått i centrum för den moderna tidens grubblande över tillvarons mening och gett upphov till den skrämmande misstanken om att det kanske bara är en blind och amoralisk pulsering som inte leder någonstans. Själva personaliseringsprocessen som Teilhard de Chardin iakttar i utvecklingen av världen utesluter emellertid en sådan tolkning.” ( Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, 51-52)
”I och omkring oss … fortskrider världens element utan uppehåll mot en större personalisering genom att de ansluter sig till en enande personlig slutpunkt. Världens väsentliga energi strålar sålunda ut från denna yttersta samlingspunkt och strömmar också tillbaka mot denna slutpunkt. Det är denna energi som efter att ha rört om i den kosmiska massan på ett oklart sätt stiger fram för att bilda noosfären. Vad kan man kalla ett sådant inflytande? Det finns bara ett namn: kärleken” (Teilhard de Chardin, citerad ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, 2007, s. 52).
Syntesen mellan det materiella och det andliga fullkomnas i kärleken, skriver Teilhard de Chardin på ett ställe. Ett uttalande helt i linje med Martinus analyser av den högsta elden. Det är den ultimata kärlekskraften som strömmar genom allt och alla i avpassade styrka och form, allt utifrån det utvecklingssteg vi befinner oss på i spiralkretsloppet. Den högsta elden skulle också kunna beskrivas som Guds hjärtslag:
”Den för mänskligheten föreskrivna ’kärleken till nästan’, som alltså är ’uppfyllelsen’ av alla intellektuella lagar, är i absolut mening ’sexualitet’. Men när den allra högsta sympatin eller kärleksutlösningen är ’sexualitet’, är ju ’sexualitet’ den allra högsta och fullkomligaste utlösande kraften i själva livsupplevelsen. Det är av denna anledning som den här i Livets Bog uttrycks med begreppet ’den högsta elden’” (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1138).
Eller som Teilhard de Chardin återigen formulerar det: ”Kärleken är den mest universella, imponerade och gåtfulla av alla kosmiska energier” (citerat ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, s. 52).
Teilhard de Chardin uttrycker här, med andra ord än Martinus, precis samma sak. Martinus har full insikt i den högsta eldens uttryck, dess olika styrkegrader och verksamhetsområden. Teilhard de Chardin kan inte, av förklarliga skäl, presentera en fullständig redogörelse för denna kärlekskraft. Min förmodan är att han har sett eller upplevt delar av den högsta eldens djuplodade uttryck i ett själsligt ”förhöjt” ögonblick, möjligen genom en kosmisk glimt. Så uppfattar jag det.
Teilhard de Chardin är mycket optimistisk vad gäller kristendomens framtid. Han menar att världens framtid är intimt kopplad till kristendomen:
”I hela noosfären är kristendomen för närvarande den enda tankeströmning som är tillräckligt djärv och tillräckligt progressiv för att på ett praktiskt och verkningsfullt sätt omfatta världen i en fullkomlig och gränslös fulländbar gest, där tron och hoppet fullkomnas i kärleken” (citerat ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, s. 56).
Här kommer Teilhard de Chardin återigen in på begreppet noosfären. Denna sfär utgör, som jag uppfattar det, en växande ”uppsamlingsplats” för varje personligt medvetande. Dessa personliga medvetanden drivs mot ett allt intensivare samarbete med andra medvetandecentra, med vilka det kommunicerar. Det är detta växande av medvetandecentra som utgör själva noosfären. När varje personligt medvetande blir ett med allt, utan att förlora sin individualitet, växer medvetandet. Den yttersta spetsen på all evolution är ”omegapunkten,” menar Teilhard de Chardin. Mångfaldigandet av centra som återspeglar helheten av harmoniserade centra bidrar till den andliga uppståndelsen eller den kosmiske Kristus uppenbarelse.
Kristus, alltings mittpunkt, enligt Teilhard de Chardin
Som processteolog är Teilhard de Chardin intresserad av det han benämner som ”den nya människan.” Han ser Jesus som en representant för denna nya människa. I ett inlägg från bloggen ”Monasticera mera –liv i staden och öknen” med rubriken Teilhard de Chardins processteologi nedan kan vi bland annat ta del av Teilhard de Chardins beskrivning av det han kallar Omega-punkten, där Kristus framträder som den nya människan:
”Teilhard de Chardin menar att genom tidens gång, och med den kraft som vilar i evolutionen, går universum från att vara dött till att bli levande, personligt, där människan utgör kronan av denna process. Den evolutionära processen går från att vara automatisk till personlig, människan kan så att säga medvetet styra denna process genom medvetna val. Slutet på denna process kallar de Chardin för Omega-punkten, en punkt i vilken allting sammanfattas och når sitt mål – telos – genom en överpersonlig relation till Gud var agape, eller den självtranscenderande kärleken, råder. Detta Omega är inte heller enbart en slutpunkt utan samtidigt själva Logos, det vill säga Jesus, som ligger utanför tiden och som håller tiden och rummet samman. Kristus framträder så i omega-punkten som den nya människan i vilken mänskligheten och kosmos sammanfattas och var individens verkliga frihet vilar” (Teilhard de Chardins processteologi, 15 maj 2017)
Teilhard de Chardin fortsätter utveckla sina tankar om den kosmiske Kristus på följande intressanta sätt:
”Om verkligen Kristus står som Omega på vårt universums himmel … berikas hans uppståndna mänsklighet av en rad märkliga egenskaper. Först är han, både fysiskt och bokstavligen, den som uppfyller: det finns inget element i världen, vid någon tidpunkt i världen, som inte rör sig, rörs eller någonsin kommer att röra sig utanför hans ledande inflytande. Rymden och tidsförloppet är fulla av honom. Fysiskt och bokstavligen är han på nytt den som fullkomnar: ty världens fullhet består enbart i den slutgiltiga syntesen, där ett högsta medvetande kommer att visa sig i en fulländat organiserat, total komplexitet. Han, Kristus, är den organiska principen för denna harmonisering, och därför är universum ipso facto präglat av hans karaktär, format av hans val och inspirerat av hans skepnad” (citerat ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, s. 59).
Om sin egen insats och sitt eget arbete skriver Teilhard de Chardin följande:
”… Allt som rör sig mot materiell tillväxt främjar i sista hand anden, och allt som rör sig mot andlig tillväxt främjar i sista hand Kristus. Följaktligen … har jag glädjen att tro att mitt arbetes frukter är något som Kristus väntar på …” (citerat ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, s. 62)
I samma bok, under rubriken ”Den gudomliga miljön”, talar Teilhard de Chardin om ett allomfattande mysterium som han kallar ”världens skapande förenings mysterium” en ”pleromisering” (fullhet), där Kristus är den lysande mittpunkten.
”Det skymtar ett slags ”tredje kristusnatur” (om jag får vara djärv nog att säga så!) mellan å ena sidan Ordet och å andra sidan människan Jesus – en som överallt står att finna i Paulus skrifter: den totale och totaliserande Kristus, i vilken det mänskliga, individuella element som föddes av Maria genom uppståndelsens förvandlingskraft lyfts upp till att bli inte bara ett kosmiskt element, utan den yttersta psykiska mittpunkten för sammanfattningen av hela universum” (citerat ur Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon, s. 62).
Det som Teilhard de Chardin beskriver som en ”tredje kristusnatur” tolkar jag som Martinus beskrivning av Kristi återkomst, vilket återigen är det samma som utvecklandet av kosmiska medvetandet.
”’Kristi återkomst’ betyder alltså egentligen endast ’kosmiskt medvetande’. Med det kosmiska medvetandet har människan nått det utvecklingsstadium, där hon tillägnat sig den mentala frigjordhet, den förmåga att se med kosmisk klarsyn och den kärlek eller lust att osjälviskt älska och skapa fred och glädje för sina medväsen och sin omgivning, som Kristus manifesterade. Att erfara ’Kristi återkomst’ är alltså detsamma som att bli berikad med det medvetande som förvandlade ’Jesus från Nasaret’ till ’Kristus’. Och på så vis blir alla människor med den stora födelsen förvandlade. Från att vara en ’Jesus från Nasaret, född i krubban’, vilket vill säga: en person född bland folkets allmänhet utan någon synlig yttre glans, blir varje jordmänniska genom den stora födelsen förvandlad till en Kristus” (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1893).
Vi har i detta blogginlägg fått en liten inblick i Teilhard de Chardins fascinerande utvecklingslära. Det är en lära som har, vill jag mena, förvånansvärt många likheter med Martinus världsbild. Båda beskriver människans medvetandeutveckling, vars slutmål är ett totalt uppgående i det kosmiska kristusmedvetandet. Det jag tycker är fascinerande med vetenskapsmannen, teologen och mystikern Teilhard de Chardin, är hans djupgående insikter i det gudomliga mysteriet (hos honom sammanfattat i begreppet ”den kosmiske Kristus”); insikter framkomna utan ett kosmiskt medvetande. Genom Teilhard de Chardin, som ett exempel på en nutida mystikers upplevelse av det gudomliga, får vi alltså en bekräftelse på att den växande insikten om himmelska ting är något som kommer en människa till del, allteftersom hon utvecklas känslomässigt och intellektuellt. Teilhard de Chardins exempel visar oss också att utvecklingen fram emot kosmiska insikter går via en ökad humanitet och kärleken till nästan, vilket så småningom resulterar i en eller flera kosmiska glimtar. Vi kan därmed, varenda en av oss, med förtröstan se ljust på framtiden och med spänning invänta avslöjandet av de kosmiska hemligheter som Gud har i beredskap för oss, i takt med vår egen växande humana förmåga som möjliggör detta att känna kärlek till vår nästa och att praktisera ett osjälviskt handlande eller tjänande i vardagen. Eller som Teilhard de Chardin så klokt uttrycker saken:
”Världens utväg, framtidens port, ingången till det ’övermänskliga’ öppnar sig varken för några få gynnade individer eller för ett ensamt folk, som skulle vara utvalt framför andra. Portarna öppnar sig först när alla tillsammans skjuter på i en riktning där alla kan förenas – för att till sist nå sin fulländning i en jordens andliga förnyelse” (Teilhard de Chardin, Fenomenet människan, s. 6, Alhambra 2007).
Lars Palerius, november 2018
Kort biografi
Pierre Teilhard de Chardin,1881–1955, var en fransk jesuitpräst, filosof och geolog. Åren 1926–46 bedrev han omfattande geologiska och paleontologiska undersökningar i Kina, som omfattade bl.a. fyndet av Pekingmänniskan i slutet av 1920-talet. I sitt författarskap strävade Teilhard de Chardin efter att förena kristendomen och den naturvetenskapliga utvecklingsläran i en omdiskuterad helhetssyn som skrevs ner bl.a. i huvudverket Le Phénomène humain skrivet omkring 1940 men belagt med publiceringsförbud av romersk-katolska kyrkan och därför utgivet postumt först 1955. Verket gavs ut i svensk översättning 1961 under titeln Fenomenet människan. Från 1951 var Teilhard de Chardin verksam inom ramen för paleontologisk forskning vid Wenner-Gren Foundation for Anthropological Research i New York.
Källangivelse: Nationalencyklopedin, Pierre Teilhard de Chardin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/pierre-teilhard-de-chardin
