En artikel av Christian Berg
Jag tycker det är spännande att följa hur Martinus Sak sprids, och hur man diskuterar problematiken kring denna intressanta uppgift. Det känns som en förmån att få vara med i begynnelsen av en ny världsimpuls, även om ett och annat väl ärligt talat kan få mig att undra över om inte många ”av de första skola bliva de sista”. Det är med förundran jag upplever hur de tankar som är mitt kött och blod inte det minsta intresserar praktiskt taget alla de människor som står mig nära. Det är även lätt för mig att se att jag inte är mer moralisk än min omgivning. Vi tycks kämpa med ungefär samma problem, en egoistisk självbevarelsedrift som krånglar till det med jämna mellanrum, och vi verkar ha samma humana ideal. Varför ges då Martinus underbara tankevärld till mig? Varför ser jag så tydligt det andra inte ens bryr sig om?
Om man nu känner inspiration att faktiskt försöka informera sin omgivning om det vackra och hoppfulla man hittat hos Martinus så kan det vara intressant att se hur man gick till väga under den tid då Martinus fortfarande var med oss här på det fysiska planet. Förvisso hade Martinus sagt att analyserna först skulle spridas efter hans bortgång, att Tredje Testamentet mest var avsett för framtidens människor, men att det ändå under Martinus livstid togs viktiga beslut utifrån hur informationsverksamheten skulle organiseras. Om man ser på Sakens historia så får i vart fall jag en upplevelse av en sakta men säker utveckling. Det får väl sägas vara naturligt att man inom Martinuskretsar förväntat sig en snabbare utveckling av omvärldens intresse för Martinus, men att man gång på gång, säkert lite besviket, konstaterat att tiden ännu inte varit mogen. Martinus Sak har haft perioder av starkare frammarsch, medan andra perioder varit av en mer stillastående karaktär. På det hela taget så får man väl fortfarande säga att Martinus är tämligen okänd och att Saken fortfarande kan sägas befinna sig i sin linda.
Martinus i Indien
En spännande period i Saken historia beskrivs i Knud Højgaards lilla häfte om ”Martinus’ sags historie i Indien”. I slutet på 1950-talet försökte nämligen Martinus att etablera verksamhet i Indien. Kanske kan vi lära oss något av detta spännande försök i vår egen strävan efter att kunna ge andra något av det fina vi funnit i det Tredje Testamentet.
1954 fick Martinus en invitation att delta i en världsreligionskongress i Japan. I Indien fanns det några Martinusvänner som, när de fick veta att Martinus skulle till Asien, omedelbart bjöd in honom till Indien. Där blev han mottagen av Anna Örnsholt. Hon var från början teosof och ledare av premiärminister Nehrus hushåll, sedermera hängiven Martinus-anhängare och översättare av Livets Bog till engelska. Anna Örnsholt organiserade en rad föredrag. Bland annat så blev Martinus inbjuden till det teosofiska högkvarteret i Adyar, där han exempelvis gavs möjlighet att helt kort träffa Krishnamurti.
Erik Gerner Larssons informationsarbete
Erik Gerner Larsson, Martinus första sekreterare, arbetade från 1929 ihärdigt, och med en arbetsiver som enligt många saknar motstycke i Sakens historia, på att göra Martinus känd för omvärlden. Gerner Larsson funderade hela tiden över Sakens framtid både i Danmark och utomlands. I en artikel i Kosmos 1947/8 (”Næste etape!”) redogör han för sina förväntningar inför framtiden, där han beskriver hur Martinus Sak nu kommer att växa utanför Danmarks gränser. Han beskriver Martinus arbete som ”super-internationalt” och att det överordnade målet är att föra ut analyserna till hela världens folk. Gerner Larsson ser framför sig hur studiegrupper snarast kommer att skapas över hela världen. Nu blev det inte riktigt så. Det enda land som i någon liten mån kan sägas ha ”erövrats” är Sverige, och möjligen då även Island. Gerner Larsson var en stor optimist men också en realist så till vida att han inte förväntade sig någon explosionsartad utveckling av intresset för Martinus. Han menade att det inte hade någon betydelse vad folk i allmänhet nu ansåg om Martinus arbete därför att det var hävt över all timlighet. Det kommer i sinom tid att fullborda sin bestämmelse. Nu är det en sak att etablera sig hos ett broderfolk, en helt annan att nå avlägsna kulturer och språkområden.
Erik Gerner Larsson reser till Indien
Efter Martinus besök i Indien intensifierades översättningsarbetet. Då Martinus ännu inte var färdig med Livets Bog, och dessutom började bli lite till åren, så blev det snabbt tydligt att det nu var Gerner Larsson som skulle fortsätta det som Martinus startat. Det var inplanerat en resa 1956, men då Martinus blev allvarligt sjuk och var tvungen att opereras, fick Gerner Larsson överta Martinus föredragsverksamhet och resan till Indien fick vänta.
Tack vare en gåva från Sakens vänner kunde Gerner Larsson 1957 resa till Indien utan att belasta Sakens ekonomi. Gerner Larsson såg hur världsreligionerna nu höll på att degenerera och att tiden var mogen för upprättandet av nya andliga centra runt om i världen.
Efter sin ankomst till Bombay så blir Gerner Larsson inbjuden att tala vid en vegetarisk världskongress, där det kom att skapas flera nya kontakter och där han inbjöds att hålla flera föredrag i Nordindien. Så småningom fick han möjlighet att besöka premiärminister Nehru i Delhi och hålla ett föredrag i Ramakrishnatemplet inför ca 1000 åhörare. Ledaren för ett av Ramakrishnamissionens centra i Delhi, M S Mathur, kände att han i Martinus funnit det han länge sökt. Snabbt organiserar han utbredningen av Martinus arbete i Indien med ett huvudcenter i New Delhi och två mindre centra i Sydindien, i Kotagiri och Bombay.
I sitt sista kontaktbrev från New Delhi skriver Gerner Larsson: ”Jeg ved i mit hjerte, at det løfte, jeg ved afskeden gav Martinus om at prøve på at skabe en lang række kontakter herude, er lykkedes lang mere end både han og jeg turde drømme om. Indien er nu en del af vort arbejdsområde, og muligvis må jeg tilbage hertil.”
Kontaktbrev på engelska
Eftersom det var Martinus önskan att expansionen i Indien skulle fortsätta så började man planera för en ny resa. De ekonomiska medlen var dock mycket små och dessutom saknades litteratur på engelska. Martinus Institut försökte lösa problemet genom att skicka kontaktbrev på engelska helt gratis: ”Contact Letters”. På så vis kunde man både fortsätta undervisningen och vidmakthålla kontakten med varandra. Så småningom fick man även fram en maskinskriven ”nödutgåva” av Livets Bog 1 på engelska.
I december 1958 är Gerner Larsson tillbaka i Indien. Arbetet går mycket bra. Många nya kontakter knyts och Gerner Larsson är så pass optimistisk att han nu tror att det bara är en tidsfråga innan man kan läsa Martinus på hindi, även om han också ser alla svårigheter som måste övervinnas med hårt arbete. De engelska kontaktbreven tas nu emot av uppemot 1000 indier varje månad.
Arbetet fortsätter
Gerner Larsson gör en tredje resa i november 1959. Martinus arbete verkar vara på stadig framväxt i Indien. ”Martinus Institute of Spiritual Science – Delhi Centre” kan nu sägas vara väletablerat. En av ledarna för arbetet i Indien, Advani, beskriver hur Martinus Sak i Indien blivit ”ett träd som har slagit djupa rötter i indisk jord och som i de närmaste åren kommer att breda ut sin krona över hela Asien!” Ett påstående som vi idag kanske ler åt, men som då åtminstone föreföll trovärdigt för Gerner Larsson.
Efter några månader så tär arbetet i allmänhet och värmen i synnerhet på Gerner Larssons krafter. Det planeras en mindre bok om Martinus på hindi. Man gör en mer långsiktig planering vilket inkluderar ett snart återvändande av Gerner Larsson. Men först måste han återvända till Danmark och fortsätta sitt arbete där och lösa många av de problem som krävs ”om vort center her i Norden skal blive det der er dets bestemmelse: en lysende fredens fakkel i en verde, der på ny befinder sig på rande af en katastrofe, hvis virkninger ingen fantasi evner at forestille sig”. Kring 1960 var det kalla kriget frostigare än någonsin och sällan har väl världen varit så nära ett atomvapenkrig som då. I sina kontaktbrev ger Gerner Larsson uttryck för sin oro att det tredje världskriget kan vara nära förestående.
Motgångar
I juni 1960 avlider hastigt Mathur endast 54 år gammal. Detta var inte bara en personlig förlust för Gerner Larsson utan även för spridning av Martinus arbete i Indien. Advani tar över ledningen av arbetet men kommer även han att avlida ett halvår senare. Situationen är nu kritisk då det visar sig att ingen kan ersätta någon av dessa två, men Advanis yngste bror, T P Advani, gör ett försök. Det förbereds en massupplaga av ”Den idealiska födan” både på engelska och hindi. 1962 förbereder sig Gerner Larsson på en ny resa till Asien, där det nu även verkar finnas intresse i Japan. Men den dåliga ekonomin sätter käppar i hjulet. Det är nu svårt för en historieforskare att undersöka utvecklingen av Martinus Sak i Indien. Exempelvis så vet man inte mycket om Anna Örnhults sista år. 1962 fyllde hon 80 år, och vid Gerner Larssons sista besök i Indien höll hon fortfarande på med att översätta Livets Bog till engelska.
1965 genomförs en omorganisering av arbetet i Danmark där Gerner Larsson får ansvaret för Kosmos Ferieby. Hans uppgift där blir att skapa ett internationellt center för kosmisk undervisning. Gerner Larsson blir frigjord från sina uppgifter på institutet och flyttar till Klint. Det ges nu inga möjligheter för honom att förverkliga sin plan på en resa till Asien. Till följd av hårt arbete börjar även hans hälsa också att försämras.
En väg till mental frigörelse
1966 skriver Gerner Larsson en intressant artikel om Martinus andliga vetenskap i relation till andra källor till andligt vetande och inspiration. Han beskriver hur det finns en risk att man gör Martinus analyser till ett slags mentalt fängelse i stället för den väg till mental frigörelse den är menad att vara. Martinus livsverk syftar inte till att stänga in oss i ett nytt bås med en prydlig etikett, utan i stället till att inspirera varje självständig personlighets egenart. Till synes kom nu Gerner Larsson resignera något vad gäller optimismen att Martinus snabbt skulle bli känd världen över. 1966 skriver han: ”I modsætning til mange nærer jeg inga illusioner om, at Martinus’ tanker vil spredes med lynets hast. Jeg tror ikke på at disse ideer vil få flertalets interesse før de store lidelsesbølger har passeret gennem verden. Jeg tror tværtimod at det i langt hjøere grad er vor mission i det stille at værne om denne åndelige spire og beskytte den mod at blive knust igennem dette, hver på sin plads at søge at leve det budskab Livets Bog indeholder.”
Spridningen i Indien tappar fart
Av allt att döma så gick arbetet i Indien efter 1965 i stå. Erfarenheterna från detta försök borde dock kunna vara till glädje för de som idag känner inspiration att tala om Martinus utomlands. En personlig reflektion är väl att det förefaller mer genomtänkt att se till att man har gott om material på det språk man ger sig in på. Så vitt jag förstår, så prioriterar Institutet idag också bra översättningar till andra språk, inte minst engelska. Intressant i sammanhanget är också Martinus tilltro till esperanto.
Varför fick då Martinus andliga vetenskap inte fotfäste i Indien trots en hoppfull inledning? Resursproblem, nyckelpersoners dödsfall och översättningsproblematiken kan väl sägas utgöra en del av svaret. Højgaard skriver en del om att folk som fortfarande har glädje av den gamla världsimpulsen kanske inte är så öppna för Martinus. Jag har även hört Martinus-intresserade i USA ange just amerikanarnas religiositet som ett skäl till att det förmodligen dröjer minst en generation till innan man får upp ögonen för Martinus ”over there”.
Det finns ett danskt talesätt: ”Guds mølle maler langsomt men sikkert”. Något som kan vara nyttigt att tänka på när man blir otålig och tycker att Sakens utbredning går för långsamt. Eller som Erik Gerner Larsson skrev 1965: ”Vort arbejde følger en tidløs plan. Lykkelig den der ikke alene ser dette, men også forstår det!”
Som bekant så var Paul Brunton intresserad av Martinus och tillbringade även en längre period på Insitutet i Köpenhamn. Han planerade att ge ut en bok om Martinus vilket säkert hade skapat en hel del uppmärksamhet, men manuskriptet till boken försvann under en båtresa. 1952 skrev han dock företalet till den engelska utgåvan av ”Mänskligheten och världsbilden”.
Martinus sökte inte uppmärksamhet
På något sätt kan man få en upplevelse av att det inte varit Försynens syfte att Martinus skulle bli speciellt känd under sin livstid, något Martinus också ska ha gett uttryck för då han behövde så lugna arbetsförhållanden som möjligt. Martinus sökte inte på något sätt uppmärksamhet för sitt eget vidkommande. Jag tror inte heller någon speciell person eller något speciellt center i framtiden kommer att ha en överordnad funktion vad gäller Sakens spridning, utan vi kommer att få uppleva en rad olika initiativ till olika speglingar av det komplexa verk vi kallar det ”Tredje Testamentet”. Alla försök att använda Martinus analyser till att förstärka sin egen persons betydelse kommer att falla på sin egen orimlighet. Det är inte det att vi inte ska tro att vi är något, utan tvärtom så måste vi alla förstå att vi är oändligt värdefulla, var och en på sitt sätt, var och en med sin unika pusselbit till livets och universums mysterier!
Bildmaterial är hämtat från fotogalleriet på www.martinus.dk
Bild 1: Lulu Wilding, Martinus och Anna Örnsholt 1954
Bild 2: Erik Gerner Larsson 1957
Bild 3: Premiärminister Nehru, troligtvis 1958