Den här artikeln är den andra i en serie på tre artiklar som handlar om de ljusa och mörka psykiska krafter som kämpar om herradömet i oss människor. I förra artikeln diskuterade jag psykes roll i vår livsupplevelse och i relation till världssituationen, som i hög grad är en spegelbild av våra inre mentala processer. Jag diskuterade också, med utgångspunkt i Martinus världsbild, de kosmiska detaljer och principer som möjliggör vår livsupplevelse. I den här delen kommer jag att fortsätta på samma tema och utforska de eviga kosmiska strukturerna som styr tillvaron och som möjliggör vår egen och Guds gemensamma livsupplevelse.
Spiralkretsloppet, de kosmiska tillvaroplanen och medvetandets utveckling
De sex grundenergierna instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne är i olika styrkegrader och genomslagskraft medverkande i skapandet av organismer och medvetande, alltefter vilken del av ”spiralkretsloppet” individen befinner sig på. Spiralkretsloppet är i Martinus terminologi en spiralformad utvecklingsbana bestående av sex stycken tillvaroplan, där varje grundenergi är den dominerande på ett av de sex tillvaroplanen. Utvecklingen går från primitivitet och lågintellektualitet, det två första tillvaroplanen, till högintellektualitet och kosmisk klarsyn, de fyra resterande tillvaroplanen. Mänskligheten befinner sig i slutet av det andra tillvaroplanet – djurriket. Det är också här som kampen om psykets mörka och ljusa domäner äger rum. Vi som mänsklighet är nu, sakta men säkert, på väg att vänja oss av med vår egoistiskt, djuriskt betingade livsstil, där var och en är sig själv närmast, till förmån för utvecklandet av en organiskt betingad osjälviskhet, där var och en är sin nästa närmast. Denna utvecklingsprocess kommer att ge oss människor tillgång till en annan, högre energifrekvens eller medvetandenivå. Detta skapar möjligheter för etablerandet av ett annat, mer humant inriktat samarbets- och samförståndsklimat på jorden, än det i dag rådande närmast rovdjursliknade spekulationsekonomiska tillståndet, där makt går före rätt. Eller jag kanske ska säga: där vapenmakt går före rätt.
Förverkligandet av ”himmelriket på jorden”
Mänsklighetens framtida politiker och ledare kommer, när rätt går före makt, genom ett batteri av ekonomiska och socialpolitiska åtgärder se till att alla människor på jorden lever i ett socialt och materiellt välstånd som vi i dag inte ens kan drömma om. Här förekommer inga orättvisor, missförhållanden, fattigdom eller social utslagning. Ingen människa lever på någon annans bekostnad, i någon form. Dessa primitiva, djuriska företeelser är vid den här tidpunkten så gott som utraderade ur människors medvetandet och har ersatt av ett mentalt klimat som har tjänandet av sin nästa som den naturliga utgångspunkten för vardagens alla sysslor och göromål. Här härskar fred, frihet och rättvisa. Himmelriket har nu flyttat ner på jorden. Här kan vi till fullo instämma i Martinus uttalande: ”Allt är mycket gott”.
Varje individ i världsalltet utgör en strukturell kopia av Gud
Det är genom denna eviga princip, passagen genom spiralkretsloppets mörka och ljusa domäner, som ”det gudomliga något som är” kan förnya och vidmakthålla sitt medvetande. Detta förnyande och vidmakthållande av medvetandet sker genom detta ”någots” skapar- och upplevelseförmågas aktiviteter i X3-området, den fysiska världen. Dessa aktiviteter manifesteras och kommer till uttryck genom världsalltets oräkneliga antal livsenheters dagliga livsupplevelse. Alla existerande livsenheter utgör Guds manifestations- och upplevelseorgan. Rent ”tekniskt” utgör varje livsenhet i världsalltet en strukturell kopia av Gud, då alla livsenheter har ett Jag, X1, en skapar- och upplevelseförmåga, X2, med vilken de manifesterar sig i den skapade fysiska världen, X3-området.
Det eviga, ömsesidiga beroendeförhållandet mellan Gud och världsalltets livsenheter
Det existerar ett evigt, ömsesidigt beroendeförhållande mellan Gud och världsalltets alla livsenheter. Utan Gud, inga livsenheter. Utan livsenheter, ingen livsupplevelse för Gud. Gud skulle visserligen existera utan alla livsenheter som ett ”något som är” bortom tid och rum. Men, Gud skulle vara totalt omedveten om sin egen existens, då det inte skulle finnas någonting för Gud att ”spegla” sig i eller uppleva sin existens igenom. Detta ömsesidiga beroendeförhållande, och genom det faktum av vi alla har samma Jag som Gud (då det till sin natur är odelbart), gör att alla existerande livsenheter i hela världsalltet är garanterade en evig existens. Varje livsenhets odödlighet är därmed orubbligt fastslagen.
X2 och skapandet av illusioner
Det är i X2 som rörelsen har sin början, sin upprinnelse. Det är där stillheten transformeras till rörelse. Jaget består inte av rörelse eller energi, det utgör absolut stillhet och tomhet, men kan genom X2-principen skapa en kontrast till denna sin absoluta stillhet och tomhet, och därigenom skapa en värld av rörelse och förvandling, vilket är synonymt med upplevelsen av kontraster. Genom X2-principen kan Jaget eller X1, genom en speciell spaltningsprocess i moderenergins regi, skapa ett oändligt antal livsenheter utifrån sin suveräna egennatur. X1 eller ”det gudomliga något som är” är djupast sett det enda som har verklig existens i världsalltet. Allt annat i världsalltet, alla rörelser, skapelser och manifestationsformer är illusoriska, timliga utgåvor av detta evigt omanifesterade, evigt orörliga ”något som är” eller X1.
Livet och tillvaron är ett gigantiskt, evigt pågående skådespel där ”det gudomliga något som är” manifesterar och upplever sig själv genom myriader av livsenheters individuella manifestations- och upplevelsemöjligheter eller skapande aktiviteter. Livsenheternas manifestations- och upplevelsemöjligheter är obegränsade till sin natur, då evigheten och oändligheten per definition inte har några begränsningar. Variationsmöjligheterna, vad gäller skapandet av organismer, livsupplevelser och uttrycksformer, är helt enkelt obegränsade.
X1 och illusionernas värld
Men det ska understyrkas att illusionernas värld är nog så påtaglig och verklig. Det är i illusionernas värld vi framlever våra liv. Då jaget eller X1 utgör allt som över huvud taget existerar, dvs. innefattar alla tänkbara kontraster, motsättningar och glädjeämnen samtidigt, upphäver alla dessa kontraster, motsättningar och glädjeämnen varandra och blir lika med X1 eller jaget. Evigheten och oändligheten, X1, har per definition inga kontraster, utan utgör den eviga princip som genom sin obegränsade potential av skapar- och upplevelsemöjligheter, blir den källa varur alla timliga skapelser och manifestationer emanerar. För att det ska bli möjligt att uppleva X1 måste evigheten och oändligheten, X1, utplåna sin evighets- eller tomhetsnatur och förvandla sig till timliga, kontrasterande skapelser med en början och ett slut. Detta är en omöjlighet då X1 inte består av energi eller rörelse, dvs. inte utgör något som är förvandlings- eller delbart. X1, som alltså utgör den absoluta, odelbara Ettheten, Varat eller Urgrunden, finns till före skapelsens tillblivelse och fortsätter att finnas till efter det att den timliga skapelsen har upphört att finnas till. Därför blir det endast möjligt att uppleva X1 indirekt, genom illusoriska utgåvor av densamma. Lösningen på mysteriet med den eviga och den skapade verkligheten, är alltså att alla kontraster i den skapade världen upphäver varandra och blir lika med X, eller noll om man så vill. Det är i X vi hittar utgångspunkten för livet och för vår livsupplevelse. Illusionerna är de tillfälliga materiella 
förklädnaderna vi iklär oss, vilka markerar rörelse och förvandling och därmed tid och rum. Illusionerna är den ”box” vi upplever livet i. Det är först när vi tänker utanför boxen som det blir möjligt att få ögonen på X. Den första illusionen vi måste göra oss av med för att detta ska bli möjligt är således att vi ser boxen för just vad den är – en enda stor illusion, evigt emanerande ur X eller ”det gudomliga något som är”.
X3 och illusionernas värld
Det är i illusionernas värld som det gör ont att handla felaktigt, och det är där som det är fantastiskt att uppleva det man så hett har eftertraktat. Livet består, skulle man kunna säga, av en absolut verklighet bortom tid och rum, och en skapad, timlig upplevelsesfär där den ena manifestationsformen efter den andra avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Där, i X3-området eller skapelsernas värld, kan jaget eller ”det gudomliga något som är” dansa sin kosmiska skapelsedans genom spiralkretslopp efter spiralkretslopp efter spiralkretslopp i all evighet och genom ett oavbrutet skapande av nya och hittills oprövade organism- och manifestationsformer och medvetandeuttryck, få en konstant bekräftelse på sin egen, eviga existens.
X2 och perspektivprincipen
I X2 finns också ”perspektivprincipen”. Perspektivprincipen är den kosmiska skaparprincip som gör att det obegränsade, evigheten och oändligheten kan bli till begränsningar, till illusioner, och därmed möjliga att uppleva. Eller som Martinus skriver i Livets Bog, del 1, st. 267:
”Perspektivprincipen utgör alltså i sin högsta analys den begränsning som gör oändligheten eller världsalltet tillgängligt för förnimmelse och som därmed gör upplevelsen av livet till ett faktum” (Livets Bog del 1, st. 267).
I samma stycke skriver Martinus att all materia är ljus och att detta ljus blir tillgänglig för förnimmelse genom perspektivprincipen:
”Den ’kosmiska kemin’ visar oss, att all ’materia’ är ’ljus’ och att detta genom ’perspektivprincipen’ blir tillgängligt för förnimmelse, i det att jaget genom samma princip upplever det i form av en skala, vilket vill säga att det upplever det liksom framträdande i olika, efter varandra följande grader eller stadier av styrka, kraft eller glans. Då förnimmelsen av de svagare ’ljusgraderna’ uppfattas som ’mörker’, har jaget alltså genom ’perspektivprincipen’ fått förmågan att uppleva själva ’ljuset’, vilket då framträder som två olika fenomen, nämligen som ’ljus’ och som ’mörker’. Dessa två fenomen är, som redan framhållits, en och samma företeelse. Genom ’perspektivprincipen’ upprätthålles förmågan att uppleva denna företeelse. Företeelsen skulle utan denna princip vara absolut otillgänglig för förnimmelse. Inga kontraster skulle då existera och därmed heller ingen som helst grundval för förnimmelse. Genom ’perspektivprincipen’ blir jaget alltså i stånd att uppleva ’något’ som genom förnimmandet blir till ’ljus’ och ’mörker’, till ’ämnen’ eller ’materia’, till ’skapelse’ och ’upplevelse’ av livet, med andra ord: blir till den realitet som gör jaget till ’ett levande väsen’ (Livets Bog, del 2, st. 504).
Om perspektivprincipen och de illusoriska storleksförhållandena kan vi också läsa följande i Livets Bog, del 1, st. 267:
”Vad perspektivprincipen beträffar, är det denna vi upplever när vi befinner oss på en väg, som i en lång rät linje försvinner vid horisonten. Vi ser då att denna väg, som överallt är exempelvis femton meter bred, vid horisonten krymper samman till en spets. Från horisonten och till det ställe där vi befinner oss visar sig alltså denna storlek för vår förnimmelseförmåga i alla olika storlekar upp till femton meter. Liksom dessa olika storlekar är lika med en och samma storlek eller enhet, är också allt annat som är föremål för förnimmelse, det vill säga all manifestation, lika med samma enhet, samma facit, nämligen ’X’ eller oändligheten. Perspektivprincipen utgör alltså i sin högsta analys den begränsning som gör oändligheten eller världsalltet tillgängligt för förnimmelse och som därmed gör upplevelsen av livet till ett faktum. De levande väsendenas ålder, utvecklingsstandard, deras storlek, manifestation eller hela deras framträdande för förnimmelseförmågan är alltså i absolut mening inte något uttryck för ålder, utan för ett kosmiskt perspektivförhållande. Varje levande väsens så kallade ålder kommer i realiteten, alltså i form av dess eviga existens, att utgöra förutsättningen för att denna existens kan komma till det levande väsendets egen kännedom” (Livets Bog del 1, st. 267).
Så här beskriver Martinus i Livets Bog, del 2, st. 535 den process där X1 genom X2 skapar en ”syn” av sig själv, X3:
”Det första ’något’ kan alltså i kraft av ’något nr 2’ ’skapa sig en synlighet av sig självt’. Denna ’synlighet’ är som nämnt ’något nr 3’. Detta tredje ’något’ är sålunda en syn av ’något’ som i sig självt är ’osynligt’. Denna ’syn’ blir därför en illusion. Den framträder blott som en utifrån den absoluta verkligheten frambragt, skapad eller ’tänkt’ verklighet och kan under inga omständigheter bli något annat. Det kommer alltid att finnas en oöverstiglig mur mellan den absoluta verkligheten och den illusoriska eller ’skapade’ verkligheten.” (Livets Bog, del 2, st. 535)
I Livets Bog del 2, st. 549 kan vi läsa att principerna X2 och X3 tillsammans utgör en ”illusionsprincip”:
”Som du ser, käre läsare, är ’något nr 1’ det allt dominerande, det enda absolut existerande. Allt annat är och förblir illusioner. Men illusionerna är en oumbärlig faktor i det levande väsendets analys, eftersom det inte kan finnas något ’levande väsen’ utan dessa. De är livets detaljer. Livet är ’något’, bestående av illusioner. Detta ’något’ är, som vi nu har sett, detsamma som ’något nr 2’ och ’något nr 3’, som åter i sin högsta analys är detsamma som ’något nr 1’. Den treeniga principens två principer ’X2’ och ’X3’ utgör alltså tillsammans en ’illusionsprincip’. Det är denna princip som vi i det dagliga livet möter i form av allt som kommer in under begreppet ’perspektiv’. Vi vill därför här i ’Livets Bog’ benämna denna princip ’perspektivprincipen’.” (Livets Bog del 2, st. 549)
I Livets Bog del 2, st. 549 Martinus skriver att förståelsen av perspektivprincipen utgör lösningen på livets gåta. En full förståelse av denna kosmiska princip innebär att det inte längre finns något ”livets mysterium”.
”Den treeniga principens två principer ’X2’ och ’X3’ utgör alltså tillsammans en ’illusionsprincip’. Det är denna princip som vi i det dagliga livet möter i form av allt som kommer in under begreppet ’perspektiv’. Vi vill därför här i ’Livets Bog’ benämna denna princip ’perspektivprincipen’. Som vi sett, skulle all förnimmelse vara omöjlig utan denna princip. Men när all förnimmelse är omöjlig utan denna princip, blir denna ju förnimmelsens och därmed själva livets eller medvetandets allra högsta analys, ty liv och förnimmelse är ju identiska begrepp. ’Perspektivprincipen’ är sålunda lösningen på själva ’livets gåta’. Med lösningen eller förståendet av denna princip finns inte längre något ’livets mysterium’” (Livets Bog del 2, st. 549).
En full förståelse av kontrastprincipen, vilken bland annat möjliggör upplevelsen av avstånd och storlekar, ligger och väntar på oss i en avlägsen framtid, då vi har genomgått den stora födelsen och uppnått kosmiskt medvetande. Fram till dess får vi nöja oss med våra egna och andras intelligensmässiga spekulationer, vad gäller denna princips centrala betydelse för livets upplevelse. För inte sant, vad är det för inneboende kosmiska krafter i denna princip som gör att vi kan uppleva olika storlekar och hur går detta till?
En summering av X-analysen, livsupplevelsens ”maskineri” och spiralkretsloppets funktion
Då Jaget är odelbart till sin natur, betyder det att alla individer, oavsett fysisk eller andlig manifestationsform, har samma jag. Vår djupaste och innersta natur härstammar från det gudomliga allväsendet – X1.
Vi upplever i all evighet en ”kopia” av det gudomliga något eller oss själva – aldrig det gudomliga någots innersta själv, och därmed heller inte vår egen djupaste beståndsdel. ”Det gudomliga något som är” måste, då det inte består av energi eller rörelse, hela tiden skapa en illusorisk kontrast till sin egennatur, stillhet och tomhet, för att få en bekräftelse på sin egen existens. Detta åstadkommer alltså X1, stillheten, via X2, energi, genom X3-principen, rörelsernas och manifestationernas värld.
I X3-området manifesterar sig Jaget i all evighet i ständigt nya organismer, variationer och former, genom spiralkretslopp efter spiralkretslopp. X1, X2 och X3-principerna, tillsammans med urbegäret, moderenergin, perspektiv- och kontrastprincipen, garanterar Gud och alla livsenheter i världsalltet en evig livsupplevelse tack vare den eviga vandring som varje livsenhet i världsalltet företar mellan spiralkretsloppens mörker- och ljusdomäner. Det är livsenheternas eviga vandring genom spiralkretslopp efter spiralkretslopp som möjliggör för Gud att uppleva sig själv, dvs. få en bekräftelse på sin existens, och som utgör innehållet i Guds livsupplevelse.
Variationerna mellan mörker och ljus, och jämvikten dem emellan i de andliga världarna, är de företeelser varpå Guds och alla livsenheters livsupplevelse vilar. Det är det fulländade kosmiska samspelet; samspelet mellan Gud och den enskilde individen, vars syfte är förnyandet och upprätthållandet av medvetandet och därmed vidmakthållandet av själva livsupplevelsen, i all evighet.
Talangkärnor eller jagets förvarande av talanger, erfarenheter och färdigheter
Det finns enligt Martinus eviga och timliga talangkärnor. De eviga talangkärnorna, de kosmiska skaparprinciperna och grundtalangkärnorna eller spiralcentra, finns i den evigt existerande delen av oss själva, X2, övermedvetandet eller evighetskroppen, bortom tid och rum. Dessa talangkärnor kan inte förändras eller påverkas av jagets vilja. De är lika eviga som jaget självt och tillhör dess kosmiska grundstruktur. En talangkärna är ett slags kosmiskt ”frö”, en matris eller prototyp (går principiellt att jämföra med ett växtfrö), där essensen eller mallen till olika talanger, färdigheter och erfarenheter finns lagrade.
De timliga talangkärnorna däremot, kan påverkas och förändras av jaget genom dess skapande verksamhet. Vi tillägnar oss ständigt nya färdigheter, erfarenheter och förmågor, vilka om de inte används, kommer att ”förtvina” och bytas ut mot nya och bättre fungerande färdigheter och förmågor, mentala såväl som kroppsliga. Dessa förvärvade färdigheter och förmågor lagras i nya talangkärnor, tills även de en dag byts ut mot nya, förvärvade färdigheter och förmågor som lämpar sig bättre för den utvecklingsnivå vi då har utvecklats till. Det är lite som att vi växer ur för trånga kläder och byter ut dessa mot en mer passande storlek.
Moderkärnan eller huvudtalangkärnan
I det levande väsendets X2-område, övermedvetandet eller evighetskropp, finns en överordnad huvudtalangkärna: den så kallade ”moderkärnan” eller ”den eviga livskärnan”. Denna moderkärna är det förmedlande ”huvudorganet” för det Martinus kallar ”den högsta elden”. Den högsta eldens högsta struktur, denna väldiga kosmiska urkraft, är identisk med det levande väsendets övermedvetande eller X2 (Livets Bog del 5, st. 1802). Den högsta elden har sitt ursprung i urbegärets möte med moderenergin, och utgör individens förmåga eller ”redskap” för att uppleva lust eller olust, behag eller obehag, välbehag eller livsleda osv. Så här definierar Martinus den högsta elden i Livets Bog, del 4, st. 1473:
”Denna ’högsta eld’ är alltså i sig själv helt neutral. Den är varken ’ond’ eller ’god’. Den utgör det namnlösa ’X1:s’ utstrålning av ’något som är’ och är därmed en självbevarelsens eviga urkraft, genom vilken jaget kan uppleva och skapa. Den är själva skaparförmågan eller ’X2:s’ vibrationsdomän, genom vilken jaget eller ’X1’ utformar ’X3’, som därvid blir kulminationen av ’den allra högsta eldens’ tillfredsställelse. Hela tillvaron är en sexuell njutning. Det eviga livet är ett äktenskapligt samliv med Gud. Ja, i sanning, ’kärleken till nästan’ framträder därigenom som uppfyllelsen av alla lagar” ( Livets Bog del 4, st. 1473).
Martinus skriver följande om den högsta elden, ”den allra högsta och fullkomligaste utlösande kraften i själva livsupplevelsen”, i Livets Bog, del 4, st. 1138:
”Den för mänskligheten föreskrivna ’kärleken till nästan’, som alltså är ’uppfyllelsen’ av alla intellektuella lagar, är i absolut mening ’sexualitet’. Men när den allra högsta sympatin eller kärleksutlösningen är ’sexualitet’, är ju ’sexualitet’ den allra högsta och fullkomligaste utlösande kraften i själva livsupplevelsen. Det är av denna anledning som den här i Livets Bog uttrycks med begreppet ’den högsta elden’.” Livets Bog del 4, st. 1138)
Moderkärnan eller den eviga livskärnan
Moderkärnan, som består av den maskulina och den feminina polen, administrerar och reglerar dessa båda polers inbördes styrka och manifestationskraft, och utgör jagets högsta ”redskap” för mottagande och avgivande av energi. Den inbördes balansen mellan dessa båda poler är helt avgörande för vilken typ av livsupplevelse vi kommer att ha, och vilken manifestationsform vi kommer att framträda med. Moderkärnan är rotfäst i X2 eller övermedvetandet och organiserar även de sex grundenergierna i X3-området – instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne – via sex spiralcentra eller grundtalangkärnor, som även de är rotfästa i X2 eller övermedvetandet. Talangkärnorna bildar ett organ, ödeselementet, där alla våra talanger, erfarenheter och färdigheter lagras. Talangkärnorna har en inbördes hierarkisk struktur och rangordning. Här spelar moderkärnan en överordnad roll. Moderkärnan kan följaktligen beskrivas som själva huvudtalangkärnan i övermedvetandet. Martinus beskriver moderkärnan och de sex grundtalangkärnorna som eviga realiteter, vilka reglerar individens eviga liv i små och stora kretslopp.
Jag återkommer till den maskulina och den feminina polen längre fram i artikeln.
Reinkarnation, materialisation och dematerialisation
I Martinus världsbild är reinkarnation en fundamental princip, en oumbärlig faktor och grundbult i spiralkretsloppet mörkerzon. Reinkarnationen en absolut förutsättning för den utvecklingsprocess som varje individ genomgår under sin passage genom de fysiska tillvaroplanen. Reinkarnationsprincipen tar sin späda början i växtriket, kulminerar i djurriket och upphör successivt från mitten av det riktiga människoriket. Den fysiska födelse- och dödsprocessen avlöses då av materialisation och dematerialisation. Individen har vid den tidpunkten uppnått en så stark koncentrationsförmåga, att denna med sin tankeförmåga kan skapa en interimistisk organism för sin temporära vistelse i den fysiska världen. Med sin utvecklade tankeförmåga kan individen likaså upplösa organismen vid återvändandet till den andliga världen. Individen kan alltså i den sista delen av det riktiga människoriket växla mellan en fysisk och en andlig tillvaro. Det riktiga människoriket kan ses som en övergångsform mellan en fysisk och en rent andlig tillvaroform.
Individen lever efter tiden i det riktiga människoriket endast i de andliga världarna: visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket. Denna är nu hemmahörande i Guds primära medvetandeområde – det dubbelpoliga, hundraprocentigt kärleksfulla mentala tankeklimatets domäner.
Reinkarnationen i växtriket
I växtriket är reinkarnationen partiell: ”Växten kan bara utskifta sitt bladverk, medan dess stam och grenar i viss grad alltjämt kan hålla stånd emot årskretsloppets vinterköld. Dock blir efter hand vinterns påverkan och annan yttre påverkan av dräpande natur så stark, att stam och grenar till slut åldras och förgår och avskiljs från växtens mentalområden, till vilka de är knutna. Och detta är början till den totala reinkarnationen” (Livets Bog del 6, st. 1968).
Reinkarnationen i djurriket
I djurriket är reinkarnationen total: ”Hos djur och människor, d.v.s. de animaliska väsendena, sker reinkarnationen inte längre delvis. Här är det endast fråga om en total reinkarnation eller utskiftning av organismen. Väsendet lämnar helt den fysiska världen, när det mister sin fysiska organism. Och dagsmedvetandemässigt lämnar det den andliga världen, när det inkarnerar i den fysiska organismen” (Livets Bog del 6, st. 1969).
Reinkarnationsprocessen i det riktiga människoriket
I det riktiga människoriket avtar reinkarnationsförmågan och ersätts av materialisation och dematerialisation:
”Först i de senare och högst utvecklade stadierna av sin inkarnation i den fysiska materien kan väsendet få andligt dagsmedvetande med sig in på det materiella eller fysiska planet. Det är detta som sker till fullkomlighet vid den stora födelsen eller invigningen. Men här befinner sig också reinkarnationsprincipen i förfall eller är i avtagande, i samma grad som det andliga dagsmedvetandet tränger in i den fysiska hjärnan. Och väsendets inkarnation eller framträdande i fysisk materia blir alltmer eterisk. Den fysiska organismen blir efter hand så genomsyrad av andliga materier, att reinkarnation i detta tillstånd försiggår i vaken dagsmedveten viljestyrning av väsendet självt. Det är denna form av reinkarnation som redan nu är under utveckling genom de så kallade materialisationsseanserna” (Livets Bog, del 6, st.1969).
Martinus skriver vidare i samma stycke:
”Det är denna form av reinkarnation som redan nu är under utveckling genom de så kallade materialisationsseanserna. Väsendet kommer alltså att kunna reinkarnera utanför de animaliska födslar eller däggdjursfödslar, där kvinnan föder sina barn med smärta. Denna reinkarnation blir en gudomlig, vaken, hjärnmedveten upplevelse, varvid väsendet så att säga föds vuxet eller färdigt och inte behöver genomgå de drastiska repetitionerna i form av fostertillstånd i moderlivet och det efterföljande hjälplösa tillstånd i den fysiska världen som vi kallar barndom. Detta är det riktiga människorikets stora privilegium, att väsendena här på det fysiska planet får uppleva himmelriket eller kulminationen av ljus på det materiella planet, liksom de i djurriket eller den dräpande principens regioner fått uppleva kulminationen av mörker” (Livets Bog del 6, st.1969).
I stycket nedan får vi en liten inblick i de mekanismer som möjliggör reinkarnationsprocessen. Här spelar X1 och X2, tillsammans med talangkärnorna, en helt central roll.
”Då individens fysiska kroppar hör till ’det frambragta’, måste de ha en ’frambringare’ som existerar utanför dem och före dem. I kraft av sitt ’övermedvetande’, d.v.s. i kraft av sitt ’X1’ och ’X2’, blir det levande väsendet alltså identiskt med denna ’frambringare’, vilken härigenom uppenbarar sig som en evig realitet. Det är sålunda i kraft av ’övermedvetandet’ som det levande väsendet existerar som odödligt. Och genom detta ’övermedvetande’ är väsendet således permanent fungerande. Det är i kraft av detta som det skapar sin ’reinkarnation’ eller är sina inkarnationers eller återfödelsers verklige herre och skapare. I kraft av samma ’övermedvetande’ lever det alltså i en oavbruten tillvaro, ständigt förnyande sina kroppar eller manifestationsredskap. I kraft av sitt ’övermedvetande’ existerar individen livslevande och fungerande, likaväl i det vi kallar ’döden’ som i det vi kallar ’livet’. Då ’övermedvetandet’ alltså blir det levande väsendets förnämsta redskap, eftersom det är organet för kroppsuppbyggandet och i sig självt befinner sig utanför ’det timliga’, trots sin inre förvandlingsförmåga, kan vi också kalla samma ’övermedvetande’ för ’evighetskroppen’. I denna kropp har det levande väsendet i frötillstånd (’talangkärnorna’) gömt ned konsekvenserna av tidigare liv, d.v.s. sädeskornen till dess framtida talangmässiga möjligheter. Den är sålunda dess verkliga ’ödeskropp’.” (Livets Bog del 2, st. 328)
Karma
En kosmisk princip som driver utvecklingen framåt i djurriket är karmalagen – lagen om orsak och verkan. Utan upplevelsen av återverkningarna från tidigare handlingar, i synnerhet handlingar som sker på andra människors bekostnad, alltifrån baktaleri och skvaller till grova våldshandlingar från misshandel till mord, skulle vi människor inte kunna utveckla humanitet och medkänsla. Intelligensen utvecklas genom olika utmaningar i tillvaron vars lösningar kräver logiskt tänkande, medan humanitet och medkänsla utvecklas genom självupplevelse av det fysiska eller psykiska lidande som vi har påfört andra personer. Intelligensen kan vi alltså utveckla genom t ex studier. Medkänslans utveckling kräver däremot lidandeupplevelser in på bara skinnet, så att säga.
Karmalagen har sin grund i att det inte finns några räta linjer i universum. De utsända energierna, vilka alltid har ett levande väsen som avsändare, vänder förr eller senare tillbaka till sitt upphov. På denna lag grundar sig varje livsenhets livsupplevelse. Man kan se karmalagen som ett feedback-system, som ger oss ett svar på de handlingar och tankar vi har riktat mot våra medmänniskor och djuren.
Varje handling representerar en egen energiform. Det är den energiformen som återvänder till oss i form av våra medväsens handlingar gentemot oss. Dessa medväsen kan ses som kosmiska budbärare, vilka levererar det återvändande verkningarna av våra egna, tidigare handlingar. Karmalagen är ett konsekvenspedagogiskt redskap som Försynen använder för att skola oss i humanitet och utveckla medkänslan och osjälviskheten.
Då ingen upplevelse kan äga rum annat än som ett svar på våra egna utsända energier (en verkan har alltid en orsak, på detta faktum bygger hela karmalagen) innebär det att vi själva, djupast sett, alltid är orsaken till vårt eget öde. Med en full förståelse av karmalagens fysiska, psykiska och inte minst moraliska konsekvenser, kan vi på allvar bli medvetna, aktiva medskapare i våra egna liv. Karmalagens betydelse för vår fortsatta moraliska utveckling är en av de viktigaste beståndsdelarna i Martinus världsbild, menar jag. Den utgör nyckeln till vad vi själva, rent konkret, kan göra för att vi ska få det liv vi själva önskar.
I Livets Bog, del 4, st. 1262 beskriver Martinus karmalagen som en ”spegelprincip”, grundad på ”lagen om orsak och verkan”. Det är en lag som bygger på energiernas lagbundenhet; en lagbundenhet som ligger till grund för uttrycket ”som man sår, får man skörda”.
”Återgäldandet av öde eller karman är ju en ’spegelprincip’ som – om inget annat ingriper – utlöser en absolut exakt återgivning i ens eget öde av det man själv befordrar i andra väsens öde. Om man förtrycker ett annat väsen eller berövar det något av dess frihet, måste således denna utlösning ovillkorligen åstadkomma ett motsvarande förtryck och frihetsberövande i ens eget öde. Man kan inte återgälda eller ersätta ett förtryck eller frihetsberövande som man utsatt ett annat väsen för med något slag av sjukdom eller kroppslig svårighet i sitt eget öde. Hur skulle väl en sådan svårighet kunna gagna det andra väsendet? Och på vad sätt skulle det gagna en själv i den givna situationen? Karma eller återgäldande är ju inte i något avseende en ’straffprincip’. Det finns inte något lidande eller obehag som i absolut mening kan existera som utlösning av ’hämnd’. En sådan uppfattning kan bara förekomma i den ännu djuriska delen av den primitiva människans medvetande eller mentalitet. All utlösning av energi, rörelse eller manifestation kan ju i sin djupaste analys endast existera som ’orsak och verkan’. Inför denna ’lag om orsak och verkan’ står det levande väsendet. Med sin självbevarelsedrift och sin viljeföring, med tillfredsställandet av sina önskningar och begär, griper väsendet in i denna lags domäner. Det sätter vissa slag av energivågor eller svängningar i rörelse. Och vissa bestämda energivågor måste enligt denna lag åstadkomma vissa bestämda ’verkningar’. Varje ’orsak’ kan bara ha sin egen bestämda ’verkan’. ’Salt’ måste alltid verka som ’salt’. Det kan inte ibland verka som ’socker’, lika lite som ’socker’ ibland kan verka som ’salt’ eller något annat ämne. En viss bestämd utlöst handling kan heller inte i ett fall skapa något helt annat än i ett annat fall. Den måste alltid utlösa samma verkan. Om den inte utlöser samma verkan, betyder detta bara att det vid det nya tillfället har kommit till nya moment, som har förändrat verkan. Går man på stegen uppför en trappa, måste verkan av detta oundvikligen bli att man oupphörligt stiger ’uppåt’. Verkan kan aldrig i något fall bli att man då stiger ’nedåt’ i samma trappa. Man kan inte gå ’nedför’ en trappa genom att följa dess trappsteg ’uppåt’. Varje ’verkan’ har således sin bestämda ’orsak’, utan vilken den omöjligt kan utlösas. Varje gång man vill uppnå en bestämd ’verkan’, måste man absolut utlösa den särskilda ’orsak’ av vilken denna ’verkan’ är ett resultat. Och här i dessa exempel ser vi således själva återgäldnings- eller karmalagens orubbliga struktur.” (Livets Bog del 4, st. 1262)
Om karmalagens absoluta nödvändighet för medvetandets utveckling skriver Martinus i påföljande stycke:
”I och med att allt således är ’bundet av orsak och verkan’, möjliggörs skapandet av mentalitet eller medvetande. Detta består ju enbart av den genom erfarenheterna samlade större eller mindre kunskapen om ’lagen om orsak och verkan’ och den genom denna kunskap utvecklade förmågan att sätta sig själv i kontakt med denna lag.” (Livets Bog del 4, st. 1263)
Karmalagen gäller naturligtvis även för de goda och kärleksfulla handlingar och tankar vi manifesterar och sänder ut mot vår omgivning. De återvänder till oss som motsvarande goda och kärleksfulla handlingar och tankar från vår omgivning. Det lönar sig med andra ord att vara god.
Det är denna universella princip, ”lagen om orsak och verkan”, som driver utvecklingen framåt. Det är också den lag som gör att alla människor på jorden inom en inte allt för avlägsen framtid, kommer att vända sig bort från krig, konflikter och våldshandlingar i alla dess former, såväl människor som länder emellan. Det är också den lag som gör att vi alla till slut kommer att utveckla en hundraprocentigt, osjälvisk kärleksförmåga i handling och tanke, och därmed ta steget över till det riktiga människoriket, vars grundinställning till alla och alla just bärs upp av den hundraprocentigt, osjälviska kärleksförmågans totala behärskande av våra sinnen, handlingar och beteendemönster.
Den högsta elden
Den högsta elden utgör den kosmiska kraft med vilken Gud styr och reglerar varje livsenhets upplevelse av mörker och ljus, ont och gott, kärlek och hat, genom hela spiralkretsloppet. Den högsta elden är synonymt med sexualitet i dess mest skiftande former. Hos Martinus har begreppet sexualitet en central betydelse och funktion. Den innefattar företeelser som traditionell sexualitet, förnimmelse, intellektualitet, inspiration, intuition och gudsupplevelse. Sexualiteten har med andra ord både en fysisk och en mental sida. Den högsta elden utgör den kosmiska kärleks- eller sexualkraft som ligger till grund för varje individs begär efter behagsupplevelse. Det är den mest grundläggande specificeringen av urbegärets verksamhet. Den högsta elden styr och reglerar också den maskulina och den feminina polens inbördes styrkeförhållande via moderkärna, och ligger bakom den process som Martinus benämner polförvandlingen – det skifte av psykosexuell karaktär, från enpolighet till dubbelpolighet, som varje individ genomgår i djurrikets sista stadium. Vi ska återkomma till denna process längre fram i texten.
Den maskulina och den feminina polen
Den högsta elden är också den styrande faktorn bakom regleringen av den maskulina och den feminina polens kapacitet. Det är dessa båda polers inbördes relation som avgör individens mentala uttrycksmöjligheter. Ju mer ”enpolig” en individ är, dvs. utpräglat manlig eller kvinnlig i sitt tänkande och beteende, desto mer mentalt begränsad, osjälvständig och gruppbetonad är denna. Hos dessa personer och grupper är de traditionella, heteronormativa könsrollerna som mest påtagliga, vilket här betraktas som något helt naturligt. Andra former av sexuella yttringar, så som homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet, betraktas som onaturliga, ja, rent av frånstötande och motbjudande. Detta resulterar allt som oftast i en stigmatisering och utstötning ur den heteronormativa samhällsgemenskapen. Denna stigmatisering och utstötning är en något mildare kvarleva från det renodlade djurriket barska livsvillkor, där skadade eller avvikande djur dödas av dess flockmedlemmar.
Flocktänkande och nationalism är tydliga mentala markörer inom den här samhällsgruppen. Här förväntas det, i egendomsrättens anda, att personer ingår äktenskap och skaffar barn, att man värnar om gruppens religiösa och sekulära traditioner och för dessa vidare, och att man är på sin vakt mot nytänkande som hotar gruppens sammanhållning eller det status quo som utgör ett livsstilsideal, ett mentalt kitt, för dessa människor. Här är män män och kvinnor kvinnor. Det är här, inom detta mentala område, som man finner det största motståndet mot andra religiösa inriktningar, internationalism, pacifism, vegetarism, homo- och transsexualitet, genusforskning, jämställdhet och ett könsneutralt synsätt på individen. Här inom detta mentala område är de rådande könsnormerna stöpta i en betongliknade form. Detta är också kampen och krigets hemvist, där öga för öga är den moral som styr människornas hämndinriktade och i högsta grad intoleranta konfliktbeteende.
Att, som Jesus säger i Lukas 6:27-29: ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er. Och om någon slår dig på den ena kinden, så vänd också den andra kinden till”, är för denna grupp människor en total omöjlighet. Denna citerade mentala inställning ligger många inkarnationer framför dem.
Verklig, villkorslös förlåtelse är en mental utmaning som vi människor kommer att få kämpa med under många inkarnationer framöver. Högmod och självgodhet, dessa tunga enpoliga stötestenar, är några av de hinder som måste genomskådas och övervinnas för att verklig förlåtelse ska bli möjlig. För den människa som är långt kommen i sin förvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet, kan Jesus uppmaningar vara möjliga att förverkliga steg för steg. Detta tar tid, men tid är något som vi har till vårt förfogande i överflöd, sett ur ett kosmiskt perspektiv. Och som med allt annat i tillvaron, får vi även på det här området göra så gott vi kan och ta en sak i sänder. Tids nog löser vi även den mentala knuten…
I nedanstående stycken, ”Enpolighet – mörkrets domän” och ”Enpolighetens grundläggande egenskaper och uttrycksformer”, kan vi läsa mer om vad Martinus skriver om den maskulina polen och den feminina polen.
Enpolighet – mörkrets domän
I Martinus terminologi finns det två grundläggande stadier i polernas inbördes balans – det enpoliga stadiet och det dubbelpoliga stadiet. Den enpoliga individen är hänvisad till djurrikets dräpande och konkurrensinriktade domäner ”där makt är rätt”. Här har vi krigets och lidandets hemvist. Detta medvetandeområde benämner Martinus ”Gud sekundära medvetandezon”. Tillika mörkrets domän i spiralkretsloppet.
Enpolighetens grundläggande egenskaper och uttrycksformer
I övermedvetandet förmedlas och regleras den högsta elden, som tidigare nämnts, av ”moderkärnan” eller ”den eviga livskärnan”. Moderkärnan innehåller två sexuella poler – den maskulina och den feminina polen. Dessa poler är enligt Martinus talangkärnor för avgivande av energi, den maskulina polen, och för mottagande av energi, den feminina polen. Det är på denna eviga process, avgivande av energi och mottagande av energi, som hela livsupplevelsen grundar sig. I Livets Bog del 3, st. 941 kan vi läsa följande om dessa båda poler:
”Med dessa två poler har vi kommit in till allt livs, allt medvetandes inre kärna. Alla materier, ämnen, energier, krafter, mentala och fysiska funktioner har sin rot i dessa två poler. Alla andra former av talanger hos det levande väsendet är underavdelningar till dessa två stora huvudtalanger. Ingen manifestation, ingen uppenbarelse av liv kan existera utan att vara ett utslag, en rytm eller en nyans i dessa två polers speciella verkningssätt eller samspel. Vi kan spåra detta samspel i varje manifestation. I somliga manifestationer är den ’maskulina polen’ särskilt dominerande. Och i andra är den ’feminina polen’ den bärande. Kulminationen av den ’maskulina polens’ verkningar framträder för oss i skapelsen av det fullkomliga ’hankönet’ eller ’hanväsendet’, liksom skapelsen av det fullkomliga ’honkönet’ utgör kulminationen av den ’feminina polens’ verkningar” (Livets Bog del 3, st. 941).
Polförvandlingen och den begynnande dubbelpoliga människans utmaningar
Men utvecklingen står inte stilla. Till sist eroderar de ovan beskrivna betongliknande ramarna för enpolighetens levnads- och tänkesätt. Detta gruppcentrerade mentala tillstånd kommer en dag att utmanas av en önskan hos individen om att leva sitt liv på ett annat sätt, än det förväntande grupporienterade levnadssättet. Denna önskan om förändring blir den naturliga följden av den motsatta polens tilltagande utveckling och kapacitet inom varje människa. Detta frammanar en längtan efter ett levnadssätt där den individuella friheten – med möjligheten att förverkliga sig själv på sina egna, icke grupprelaterade villkor – är den mentala inriktning som individen nu riktar sin moraliska kompass emot. Det är en inte helt lätt transformationsprocess detta att gå från enpolighet till dubbelpolighet. Många bittra och sorgfyllda tårar rinner nu ner på kinderna på den person som har beträtt den väg som leder bort från flocken.
Den nyvunna sexuella orienteringen, med en begynnande eller fullt utvecklad homosexualitet, erbjuder en mångfald av personliga och samhälleliga utmaningar. Här i den sexuella övergångens omtumlande tid, där den motsatta polens där den motsatta polens mildare och mer kärleksfulla behov och uttrycksformer allt mer sätter sin prägel på individens mentalitet, samsas olika svårare och lättare personliga motgångar med glädjen över den nyvunna friheten att äntligen kunna vara och ge uttryck för den man innerst inne är på det sexuella området. Att individen snubblar och faller i sin iver att leva ut sin nya sexuella läggning, är inget att förvåna sig över. Det handlar ofta om ett bejakande av en, kanske under flera inkarnation dold eller hemlig, tillbakahållen sexualitet, som inte har fått en möjlighet att hitta sina naturliga uttrycksformer. Det tar tid att finna sig själv, sin nya identitet och hitta den mentala balans som gör att den nya sexualiteten blir en lika naturlig och harmonisk del i den personliga repertoaren, som den tidigare enpoliga heterosexuella läggningen.
Begynnande dubbelpolighet och kosmiska glimtar
Den begynnande dubbelpoliga människan kan under särskilt gynnsamma omständigheter få uppleva det Martinus benämner ”kosmiska glimtar” – momentana ljusglimtar av eviga, kosmiska detaljer och principer. Om detta skriver Martinus följande i Livets Bog, del 6, st. 2139:
”De längst framskridna människorna har nått därhän, att de inte endast håller av sina medmänniskor. De kan inte nännas att dräpa djur eller förstöra växter. Och det är i och med denna kärleksgrad som människan blir kvalificerad till att ta emot första graden av den stora födelsen, vilken utlöser sig som ’kosmiska glimtar’. Med kosmiska glimtar skall här förstås moment- eller ögonblicksupplevelser på några få sekunder av det mentala ljus som i Bibeln betecknas som ’den helige Ande’. När denna överskyggning av Guds ande är i renodlad form och inte är en på konstgjord väg framkallad upplevelse, får väsendet alltså i en glimt uppleva sin egen odödlighet, får uppleva att världsalltets struktur är fullkomlig samt att kärleken är universums grundton. Likaså börjar väsendet genom sådana kosmiska glimtar förstå, att alla naturens skapelseprocesser i sina slutfacit är till glädje och välsignelse för levande väsen. Dessa kosmiska glimtar eller upplevelser bibringas väsendet i kraft av dess intuitionsförmåga, vilken här börjar utvecklas såsom den primära förmågan till kosmiskt förnimmande. Väsendets begynnande kosmiska förnimmande sker alltså endast genom enstaka glimtar. Upplevelsen är således inte permanent. Och det kan gå mycket lång tid mellan varje sådan glimt. Det är ytterst sällsynt att det kommer mer än en kosmisk glimt under ett jordeliv. Men efter hand som väsendet övervinner resterna av den djuriska naturen i sin mentalitet, återkommer upplevelserna av de kosmiska glimtarna allt oftare för att till sist bli helt permanenta. Intuitionen kommer under viljans kontroll och kan begagnas av väsendet när helst det så önskar. Den har alltså upphört med att vara något som endast utlöses automatiskt vid en eller annan lycklig sinnesstämning. Och väsendet har härmed uppnått den organiska invigning vi känner till som ’den stora födelsen’” (Livets Bog, del 6, st. 2139).
Dubbelpolighet – den riktiga människans poltillstånd
Den dubbelpoliga människan har lämnat den djuriska parningssexualiteten bakom sig och älskar nu allt och alla förbehållslöst, utan någon form av egendomsrätt eller favorisering. Den dubbelpoliga människans psyke behärskas fullt ut av den organiska osjälviskhetens livgivande kraft eller mentala tillstånd. Den dubbelpoliga människan framlever sina dagar under kärleksfulla och fredliga samlevnadsformer, där det är ”saligare att giva än att taga”. Här är krig, konkurrens och exploatering av vår nästa och naturens resurser sedan länge är ett passerat stadium i utvecklingen. Fred ett lika naturligt inre tillstånd, som krig är i djurriket. Mörkret har fått ge vika för ljuset.
Individen har nu likt dagsländan lämnat sin puppa, den kosmiska livmoderzonen med sitt växt- och djurrike, och flyger nu utan begränsningar, vare sig i tid eller rum, fritt i de andliga ljusvärldarna på intuitionens vingar. Vederbörande är nu en kärlekscell i Guds primära medvetandezon Detta medvetandeområde benämner Martinus ”Gud primära medvetandezon”. Tillika ljusets domän i spiralkretsloppet.
Genom studiet av den eviga konstellationen: jaget, urbegäret, moderenergin, ödeselementet, över- och undermedvetandet, den högsta elden, moderkärnan, den maskulina och den feminina polen, kan vi med hjälp av Martinus analyser redan nu göra oss en teoretisk föreställning av den verkliga evighetsmaskin – den kosmiska perpetuum mobile eller ”det gudomliga något som är”. För den uppriktigt intresserade, handlar det i många fall om ett livslångt studium av dessa kosmiska realiteter som avslöjar vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi på väg. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga, att ett mångårigt, djupgående studium av Martinus kosmiska analyser ger individen ett slags teoretiskt kosmiskt medvetande. Detta ämnesområde är ett, vill jag mena, obligatoriskt studium som förbereder oss för det kommande, fullständiga, kosmiska medvetandets inträde i vårt medvetande. Det är med andra ord väl använd tid, detta att fördjupa sig i Tredje testamentet, Martinus samlade verk.
För vidare läsning om angående denna psyko-sexuella förvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet, hänvisar jag till Martinus egen litteratur, i synnerhet Livets Bog, del 5.
Intuitionen, den stora födelsen och kosmiskt medvetande
Individen uppnår sin fullständiga mentala frihet och potential vid ”den stora födelsen”. Denna födelse är synonym med intuitionens inträde i medvetandet. Intuitionen är det kosmiska klarseendets grundenergi. Det är den grundenergi som ger individen fri tillgång till visdomsoceanen, Guds samlade vetande om sig själv. Det är med hjälp av intuitionsenergin som individen, genom självsyn, kan uppleva livsmysteriets lösning och sin egen odödlighet som ett faktum. Intuitionsenergin är den inträdesbiljett till de andliga världarna som gör det möjlig för individen att dagsmedvetet, med sin kosmiska klarsyn, utforska visdomsoceanens obegränsade innehåll av gudomligt vetande om det eviga livets mångfald och yttringar. Intuitionsenergin är det magiska nyckel som ger innehavaren möjligheten av öppna dörren till Guds hjärta, till det innersta rummet, där den eviga tillvarons alla hemligheter och mysterier finns lagrade i form av guldkopior – kosmiska facit eller själva essensen av gjorda erfarenheter, handlingarna och föremål. Eller med Martinus ord:
”Med intuitionen eller den kosmiska synen ’ser’ man alltså inte föremålen, utan de i föremålen inkarnerade idéerna och orsakerna” (Livets Bog, del 1, st. 216).
Vid den stora födelsen är de båda polerna, den maskulina och den feminina polen, i fullständig balans och helt jämbördiga styrkemässigt. Väsendet har nu genomlevt passagen genom växt- och djurriket, och har därmed uppnått den moraliska standard som gör det möjligt för denna att träda in i det riktiga människorikets vidunderliga och renodlade kärleksregioner. Den kosmiska födelsen äger rum i det sista stadiet av djurriket, på gränsen till det riktiga människoriket, i varje spiralkretslopp. Det är en evig kosmisk princip som innebär att individen ånyo ”föds in i” Guds primära medvetandezon och återerövrar sin primära mentala identitet, som varande en kärlekscell i Guds organism – det oändliga och eviga världsalltet.
För att ge en liten inblick i vad detta nya medvetandetillstånd, kosmiskt medvetande, innebär för den enskilde, ska jag ge ordet till Martinus, som i Livets Bog del 1, st. 20 och 21 beskriver sin egen upplevelse av denna medvetandeförändring och vilka uttryck det Martinus kallar ”min kosmiska förnimmelsehorisont”, tog sig för honom.
”Till upplysning om mig själv kan jag endast meddela, att min förmåga att uppleva livet på det sätt som beskrivits i detta företal uteslutande beror på realiteter som kommer att belysas mer ingående längre fram i Livets Bog under rubriken ’Den stora födelsen’. Här i företalet skall därför endast nämnas att denna födelse är identisk med utlösningen av en överfysisk eller andlig process, som inträder i varje individs medvetandekultur när denna bragts fram till manifestationen av ett för kärlek, intelligens och intuition särskilt avpassat utvecklingsstadium, varigenom den just har till följd att de i detta väsen boende latenta, överfysiska eller andliga förmågorna kommer till utlösning, och därvid bibringar individen en motsvarande andlig eller kosmisk förnimmelsehorisont, i vilken han fundamentalt upplever sin egen odödlighet, livets mening och den eviga Gudomen. Under nuvarande inkarnation upplevde jag denna andliga process i dess fulla vidd då jag var trettio år. Efter att upprepade gånger ha gått igenom dess starka vita och gyllene elddop, upptäckte jag att jag hade fått helt nya förmågor. Jag började liksom kunna skåda in i själva evigheten (Livets Bog, del 1, st. 20).
I stycke 21 beskriver Martinus det han kallar ”min kosmiska förnimmelsehorisont”. Det är alltså denna förnimmelsehorisont vi alla, hur märkligt det än kan låta, en dag kommer att utvecklas fram till. Öppnandet av det kosmiska medvetandet äger alltså rum den dag då våra nuvarande enpoliga djuriska begär, drifter och beteendemönster har levts ut och lämnat plats för den dubbelpoliga människans diametralt motsatta önskningar och begär. Dessa kan i korthet beskrivas som en obetvinglig, njutningsfull lust eller önskan att tjäna och vara till glädje för alla människor vi kommer i beröring med. Det är det medvetande som Martinus även benämner ”kristusmedvetande”.
”Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva tillvaroformer till vårt nuvarande stadium, och att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala, och att vi således var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet som i fråga om gudomlig utveckling och harmoni med lagen för tillvaron och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen kan liknas vid oasen i förhållande till öknen. Men jag såg också världar av vida lägre natur, världar i vilka barbariet utgjorde en så tvingande makt att de levande väsendena där måste dräpa för att leva; alltså världar där den högsta, bärande livsbetingelsen är identisk med den mest uppenbara form för överträdelse av lagen för tillvaron, vilket gör dessa världar till de främsta skådeplatserna för utvecklandet av sjukdom och nöd, elände, sorg och lidande – det vill säga en kategori av himlakroppar som jordklotet ännu inte helt kan frikännas från att tillhöra.
Vidare såg jag att mörkret eller det så kallade ’onda’ i verkligheten var identiskt med individernas utveckling av de kvalifikationer som är absolut nödvändiga för att livet i de högre världarna av samma väsen senare skall kunna upplevas som lycka eller salighet. Och jag insåg därvid att ’mörkret’ i kosmisk mening är en lika stor välsignelse som ljuset och att allt från gudomlig synpunkt är mycket gott. Men jag kände också att denna kunskap aldrig någonsin kunde bli upplevd eller framträda som sann verklighet för något väsen, förrän dess kärleksförmåga blivit så långt framskriden i sin utveckling, att väsendet endast kan vara god eller kärleksfull mot alla levande väsen, och alltså inte kan missbruka denna kunskap genom att utifrån densamma skapa sig försvar för egoistiska eller kärlekslösa handlingar. Jag kände således hela världsalltet genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i ’mörkret’ blev det ljust. – Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått, och vars närmare analys jag inte här kan gå in på, hade alltså resulterat i det faktum att det hos mig hade utlösts helt nya sinnesförmågor, förmågor som satte mig i stånd att – inte glimtvis, utan i ett tillstånd av permanent vaket dagsmedvetande – skåda alla de bakom den fysiska världen existerande bärande andliga krafterna, osynliga orsakerna, eviga världslagarna, grundenergierna och grundprinciperna. Tillvarons mysterium var därför inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i ’den gudomliga skaparprincipen’.” (Livets Bog del 1, st. 21)
Som en glödlampa i ett mörkt rum
En liknelse som beskriver vad kosmiskt medvetande är, skulle kunna vara denna: som en glödlampa i ett mörkt rum. Tänk dig att du är en glödlampa som hänger i en sladd från taket i ett nästan helt mörkt rum. Du anar svagt konturerna av en soffa, ett bord och några stolar, samt av något som hänger på väggen. Du misstänker att det är en tavla, men du är inte helt säker.
Plötsligt tänds den glödlampa som är du och lyser upp hela rummet. Du ser nu, genom att du har blivit din egen ljus- och kunskapskälla, alla detaljer i det möblerade rummet. Du ser färgen på soffan, små skavanker på bord och stolar, och motivet på tavlan som hänger på väggen. Nu kan du ta in hela rummet, med möblerna och tavlan, in i minsta detalj. Inget av det du ser är dig längre främmande. Du har en fullständigt klar bild av vad det är du ser, både intellektuellt och känslomässigt. Om det är något du skulle undra över, får du ett svar nästan i samma sekund som du tänker tanken.
Nu utvidgar vi denna parabel ett steg till genom att säga elektriciteten, som gör att lampan lyser, är det samma som den intuitionsenergi som nu fritt strömmar till, och in i, ditt medvetande. Ditt nyvunna kosmiska medvetande manifesterar sig genom glödlampan, som är din fysiska kropp, och gör att du ser och förstår allt i rummet – den fysiska världen, eller ”mellankosmos”. Mellankosmos är i Martinus terminologi det samma som den jordmänskliga förnimmelsesfären.
Men inte nog med att du ser och förstår allt som gäller rummet du befinner dig i – den jordmänskliga förnimmelsesfären. Du ser nu att detta rum ligger i en lägenhet på andra våningen. Ovanför dig finns ytterligare ett våningsplan, och under dig finns likaså ett våningsplan. Du kan nu med ditt nyvunna kosmiska medvetande utan svårigheter se vad som finns i våningen under dig – mikrokosmos. Det samma gäller för våningen över dig – makrokosmos. Utan vidare förstår du allt du ser i det lilla och det stora. Allt från mikroskopiskt små detaljer till väldiga, gigantiska företeelser. Det finns nu inte längre några mysterier i tillvaron. Du läser alla tre våningarna, med möblemang och allt, stort som smått, som en öppen bok. Det är innebörden av att ha kosmiskt medvetande. Du är nu en fullständigt suverän livsenhet, vars enda önskan är att vara till nytta och glädje för alla du kommer i kontakt med. Du är den osjälviska, uppoffrande kärleken personifierad.
Denna liknelse kanske haltar en aning, men den ger ändå en svag föraning om vad kosmiskt medvetande innebär: du är din egen ljus- och kunskapskälla. Du kommunicerar fritt med den andliga världens invånare och dess upphov ”det gudomliga något som är”. Du har nu fullständig tillgång till visdomsoceanen, Guds samlade vetande om sig själv. Du ser att du är en evig, odödligt livsenhet i den stora kärleksoceanen som är den källa varifrån allt härstammar och återvänder till. Du är lika med evigheten och oändligheten. Du är tidens och rummets herre. Du ÄR.
Ett kortare avsnitt nedan, ur Livets Bog del 2, st. 383, får avsluta beskrivningen av det kosmiska medvetandet och hur det genomsyrar och präglar den dagliga tillvaron i de andliga världarna. För vidare läsning om detta ämne hänvisar jag till Martinus egen litteratur.
”Det dagliga livet i spiralens högsta världar bäres alltså av ’kosmiskt medvetande’, vilket ju är detsamma som ’den helige Ande’, som åter är detsamma som de tankeformationer eller medvetenhetsnyanser som utgör den allra högsta harmoniska kosmisk-kemiska sammansättningen av grundenergierna. Det är själva intellektualitetens, vilket vill säga förståndets och kärlekens, kulmination. Det är upplevelsen av ett liv som är fullkomliggjort genom väsendets allra högsta utnyttjande av intelligensen för manifestation av osjälviskhet, och i kraft av denna gudomliga inställning kan väsendet endast befinna sig i själva Gudomens mentalitet. Det har gjort sig världen underdånig. Gudens visdom, önskningar, makt och kärlek har blivit dess egen mentalitet. Oberoende av tyngdlagar eller dräpande explosioner, såväl inuti som utanför väsendet självt, men med materien lystrande till dess minsta tanke, blir detta väsen här en strålande upplevelse för sig självt och andra” (Livets Bog del 2, st. 383).
Guds primära och sekundära medvetandezoner
Guds primära medvetandezon täcker över fyra av de sex tillvaroplanen, varav det första är det riktiga människoriket och den avslutande delen är salighetsriket. Växt- och djurriket representerar Guds sekundära medvetande – spiralkretsloppets mörkeravsnitt. Det är här som individens nya medvetandestruktur och manifestationsformer utvecklas och tar sin form. När denna fysiska och mentala resa har nått sitt slutmål, krönt av dubbelpolighetens psykosexuella intuitionsbaserade genombrott, inträder individen i det riktiga människoriket – det första av fyra tillvaroplan i Guds primära medvetandezon. I den avslutande delen av det riktiga människoriket har människan lämnat den fysiska världen till förmån för den renodlat andliga tillvaroformen. Denna andliga tillvaroform sträcker sig sedan vidare genom visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket. Dessa tillvaroplan representerar spiralkretsloppets ljusavsnitt.
I dessa andliga ljusvärldar eller guds primära medvetandezon, dvs. den avslutande delen av det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket, framlever individen sina dagar under miljontals och åter miljontals år i den högsta av alla upplevelsetillstånd – den fullkomliga kärlekens totala uppfyllande av uppmaningen:
”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa” (Markus 12:30-31).
Salighetsriket – den gudomliga extasens tillvaroplan
I den avslutande delen av salighetsriket, det sjätte och sista tillvaroplanet i varje spiralkretslopp, knyter individen an till den fysiska världen i nästkommande spiralkretslopp i form av mineralriket: den yttre, fysiska delen av salighetsriket. I sitt medvetande befinner sig individen fortfarande i salighetsriket, där det i slutskedet av vistelsen på detta tillvaroplan, under extatiska former, främst koncentrerar sig på forna tiders mörkerepok. Det är denna, nu så attraktiva och återupplevda konstrast till den andliga ljusvärldarna, som upptar individens hela medvetande. Det är alltså dessa extasupplevelser som fortplantar sig in till den fysiska världen i form av mineralrikets glittrande och glimmande manifestationer. Även blommorna i växtriket, med sina praktfulla och färg- och doftrika variationer, utgör ett återsken i fysisk materia av den extatiska utstrålningen från salighetsrikets mentala kärleksklimat.
Salighetsriket och minnesenergins kulmination
I salighetsriket, det sjätte och sista tillvaroplanet i spiralkretsloppet, har individen lämnat de yttre andliga världarna, visdomsriket och den gudomliga världen, och framlever nu sina dagar i en inre, helt privat värld. Individen kan nu i sitt minne röra sig fritt mellan de tidigare avsnitten av det nu genomlevda spiralkretsloppet. Allt vad individen har upplevt under passagen genom spiralkretsloppet under denna gigantiska, mångmiljonåriga tidsepok (samt möten med andra främmande livsformer och klot i andra spiralkretslopp som det upplevde under sin tid i den gudomliga världen, där det inte finns några som helst upplevelsemässiga gränser i världsalltet, varken i det stora eller det lilla) kan det nu, med en detaljrikedom som vi i dag har svårt att föreställa oss, in i minsta detalj återuppleva igen tack vare sitt kristallklara minne. Det kan nu obehindrat under extatiska former, då den högsta elden verkar utifrån sin fulla kapacitet, vandra fram och tillbaka genom spiralkretsloppets tillvaroplan efter eget tycke och smak. Salighetsväsendet får nu uppleva tillvaron på samma principiella sätt som det ”gudomliga något som är”. Närmare än så här går det inte att komma Guds egen form av livsupplevelse. Här i salighetsriket kulminerar minnesenergin och därmed all livsupplevelses livsupplevelse.
Salighetsväsendet, kontrastprincipen och medvetandets förnyande
Men då medvetandet är något skapat, behöver det skapas på nytt. Likaså är vår repertoar av olika manifestations- och uttrycksformer i varje spiralkretslopp, trots sin i det närmaste obegränsade mångfald, ändå begränsad. Variationsmöjligheterna har en början och ett slut, alla tänkbara motsats- och kontrastförhållanden till trots. Här träder nu kontrastprincipen in i bilden. Individen dras nu till motsatsen till de manifestationsformer det har upplevt under sitt årmiljoner långa uppehåll i ljusvärldarna. Nu är det tillvaron i djurriket, mörkerzonens kulminationsområde i spiralkretsloppet, som individen har fullt fokus på och dras till. Det är där, i djurriket, som individen kan få utlopp för sitt behov och sin önskan att utveckla, och medvetandemässigt uppleva, konkreta manifestationer i fysisk materia, och därigenom än en gång få sin individualitet befäst och utvecklad.
Denna företeelse, växlandet mellan mörker och ljus, drivs också på av den princip Martinus benämner ”hunger- och mättnadsprincipen”. Denna princip finns ”inbyggd” i vårt övermedvetande och gör att vi, när vi är mätta på någonting, känner en längtan efter något annat. Precis som när vi äter någonting. För mycket av samma sak, även vår favoriträtt, skapar oundvikligen en mättnad på den samma och en längtan efter något annat att äta. Hunger- och mättnadsprincipen är en av de grundläggande komponenterna eller principerna i den process som vidmakthåller den eviga livsupplevelsen.
Det kommande spiralkretsloppet och de nya, hittills oprövade manifestationsformerna
I det kommande spiralkretsloppet kommer individen att framträda i hittills oprövade manifestationsformer och påbörjar således denna stundande, gigantiska tidsepok med att utveckla ett nytt medvetande och en ny individualitetskänsla. I de tidigare, nu genomlevda ljusvärldarna, gick individen i den gudomliga världen helt upp i en kollektiv, hundraprocentigt kärleksfull manifestationsform, som till slut hotade att utplåna individualitetsförnimmelsen. Individen riskerade därmed att bli en slags ljusrobot utan kännedom om något annat än denna kollektiva ljusvärld, vars manifestationer utgörs av i det närmaste oreflekterade, automatiserade kärlekshandlingar. Kännedomen om mörkret är här i detta skede av spiralkretsloppet att betrakta som högst rudimentär. Här träder nu kontrastprincipen och hunger- och mättnadsprincipen in i bilden. Individens kännedomen om mörkret som kontrastform till ljuset, behöver återigen bli fullt dagsmedveten. Individen dras nu till det gudomliga ljusets motsats, mörkret, som vid den tidpunkten i utvecklingen upplevs som det högsta ljuset. Det är denna kontrastprincip, växlandet mellan en mörker- och en ljustillvaro som möjliggör, och därmed ligger till grund för, vår eviga existens.
Vår individualitet och vårt ödesskapande
Vi avslutar del två i denna tredelade artikelserie med att ställa oss frågan: vad är vår individualitet, vilken roll spelar den för vårt ödesskapande och vilken roll eller betydelse har moderenergin i denna process? I Livets Bog del 4, st. 1093 och i Livets Bog del 2, st. 532 ger Martinus ett svar på dessa frågor.
I Livets Bog, del 4, st. 1093 får vi en liten inblick i individualitetens roll för skapandet av vårt öde:
”Det som gör ’det levande väsendet’ till en ’individualitet’ är dess identitet som centrum i ett ’perspektiv’, vilket i sin tur är detsamma som ’det iakttagnas’ placering i förhållande till centrum i förnimmelseområdet. Eftersom inget väsen kan vara centrum i ett annat väsens förnimmelseområde, kan tingen, som redan nämnts, omöjligt uppvisa precis samma förhållande till det centrum vi själva utgör i förnimmelsen, som de uppvisar till det centrum ’nästan’ utgör i förnimmelseområdet. Och det är denna skillnad i tingens placering i förhållande till centrum som är förutsättningen för ’det levande väsendets’ eviga ’individualitet’. Här står vi inför den allvarligaste företeelsen i hela ’det levande väsendets’ framträdande. Ty dess ’identitet’ som ’individualitet’ är kärnan i hela väsendets ödesuppbyggnad, vilket åter vill säga fundamentet för väsendets upplevelse av sin ’nästa’ och därmed av Gudomen, och blir på så sätt helt avgörande för hur förhållandet mellan denna ’nästa’ och väsendet självt kommer till utlösning. Väsendets ’individuella’ förnimmelseupplevelse eller utblick bestämmer således helt väsendets ’förhållande’ till ’nästan’ eller tingen, bestämmer om företeelserna i dess omgivning skall vara ’fiendskap’, ’krig’ och ’lemlästning’, ’död’ och ’undergång’, eller om de skall vara ’vänskap, ’sympati’ eller ’kärlek’, ’smekning’ och ’välsignelse’. Att finna grunden eller orsaken till ’individualiteten’ är alltså detsamma som att finna roten till allt ont’, liksom även till allt ’gott’. Den fullständiga kunskapen om ’individualitetens’ orsak är i högsta grad ’de vises sten’. Den visar till hundra procent det dåraktiga i att utveckla ’vrede’, ’brutalitet’, ’våld’, ’hämnd’ och ’förföljelse’. Den gör Jesu ord till vetenskaplig sanning, när han säger om sina bödlar – och det gäller i själva verket alla som i en eller annan form utlöser ’inhumanitet’ eller ’kärlekslöshet’ – att ’de vet inte vad de gör’” (Livets Bog, del 4, st. 1093).
I Livets Bog, del 2, st. 532 beskriver Martinus moderenergins helt centrala roll för skapandet och vidmakthållandet av vårt medvetande och vår individualitet.
”Men i det att jaget sålunda blir ett med denna energi, [moderenergin] framträder det här för första gången som reaktionsdugligt. Det kan reagera gentemot de övriga sex grundenergierna i tillvaron. Resultatet härav är ett upprätthållande och vidmakthållande av övermedvetandet. Med hjälp av denna realitet upprätthåller jaget sin eviga ’individualitet’ och utgör alltså en självständig enhet i världsalltet. Övermedvetandets existens beror alltså i första hand på jagets delvisa identitet med ’moderenergin’ och dess härigenom framträdande förmåga att reagera inför de övriga energierna i tillvaron. Denna reaktion är desto viktigare för jaget som den utgör hela dess samlade medvetenhetsliv och gör jaget till ’ett levande väsen’.” (Livets Bog del 2, st. 532)
Det är alltså genom eller tack vare denna individualitet eller gudomliga ”jagdel” som vi själva existerar och kan uppleva och skapa. (Den intellektualiserade kristendomen st. 137)
I den tredje och avslutande delen av artikelserien ”Ljusets och mörkrets kamp om psykets domäner” kommer jag att diskutera jordklotets två mentala sidor – ljuset och mörkret. Vi ska fördjupa oss i jordklotets mörka talangkärna, djuret i oss kontra människan i vardande, diktaturens talangkärna eller skyddsängel, jordklotets talangkärnor för det ”onda” och det ”goda”, den ”mörka skyddsängelns” död och jordmänniskorna som blivande fysiska talangkärnor för ”ljusets skyddsängel”. Jag kommer i första hand att luta mig mot det Martinus skriver i artikeln ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”.
Lars Palerius, juni 2020