Kosmologipodden presenterar en artikel av Christian Berg som har studerat Martinus andliga världsbild sedan 1980-talet. I sin artikel refererar han till en dialog mellan Lars Nibelvang och Martinus.
Lars Nibelvang var den person som lånade ut den teosofiska bok som inspirerade Martinus att meditera över Gud och som utlöste hans ”invigning” 1921. Han blev sedan Martinus första anhängare och elev. Nibelvang har skrivit ett längre manuskript kring de allra första åren med Martinus under 1920-talet publicerat i Kurt Christiansens Martinus-biografi. Han var väl
påläst i ockultism i allmänhet och teosofi i synnerhet. Självklart är det en befogad fråga om inte Nibelvang påverkade Martinus med all sin bokliga kunskap. I sitt manuskript ger Nibelvang en helt annan bild där det inte finns någon tvekan om vem som är lärare och vem som är elev. Gång på gång ger Martinus en annan bild av verkligheten än den man finner i teosofin eller antroposofin, och efter intensiva diskussioner tvingas ideligen Nibelvang att ge med sig och inse vad det är för en man han står inför. För Nibelvang fanns ingen tvekan om att Martinus helt och fullt var sin egen med ett inre skådande denna planet hitintills inte skådat. För Nibelvang var det viktigt att ge sin vittnesbörd om de sällsamma omständigheter som gjorde att han under flera år stod den outsinliga kunskapskälla Martinus utgjorde så nära. Jag tänker återge några små utdrag från detta manuskript fritt översatt till svenska av mig. Först en liten glimt av Martinus sätt att se på ockulta författares beskrivning av den andliga världen:
En sällsam gäst
Nibelvang: ”Vem var då denna sällsamma gäst som hade blivit min dagliga lärare och förtroliga vän? Jag kunde inte likna honom vid en enda av de ockultister vars ande och verk och vars förmågor syntes mig nästan principiellt olika Martinus. Det var inte adepten eller Mästaren i sträng teosofisk betydelse, med deras språkkunskaper, clairvoyance och övriga psykiska krafter. Även dessa för den vanliga människan så eftertraktade former av kunskap och makt, var så oändligt likgiltigt för denna lärare, för länge sedan utlevt och verklighetsfrämmande – och ändå flög hans tankar högt över allt vad jag hittills hade sett och hört när det gällde att hantera eller behandla ett ämne.
”Vet du att det finns olika plan?”, frågade jag tillfälligtvis en dag under ett samtal.”
Martinus: ”Ja, det vet jag nog, men vet du”, tillfogade han med ett leende, ”att det strängt taget finns lika många plan som det finns former av medvetande eller att det djupast sett endast finns ett plan, nämligen det gudomliga!”
Nibelvang: ”Skulle jag själv kunna se och förstå alla dessa ting du lär mig, om jag t ex var i besittning av dessa former av clairvoyance som jag tidigare antytt?”
Martinus: ”Nej! Du ser ju hur få förklaringar du i verkligheten har på de ting du dagligen är omgiven av i den värld du nu är medveten i. Om nu den så kallade astralvärldens många former och mysterier ytterligare visade sig för dina ögon skulle du blott bli vittne till ännu mer som du inte förstod. Håll alltid fast vid den tanken att allt är bäst som det är. Det finns inte en enda sak i världen som inte är uttryck för den mest hårfina fullkomlighet i själva utlösningsögonblicket, d v s allt är på det mest fullkomliga steg det kan vara idag – men ingalunda som det kan bli imorgon. Jag ser nog att de berättelser du antytt om innehåller vissa delar av en större sanning, men jag känner också att dessa former av clairvoyance och astrala vandringar är framställda på ett nästan fysiskt sätt. Just av denna anledning kommer de att väcka sensation hos människorna och ett visst begär, men de ger dessvärre också anledning till några mycket seglivade missförstånd.”
Nibelvang: ”Jamen Martinus, du vill väl inte påstå att det hela är en illusion, att dessa kunskaper inte finns!”
Martinus: ”Naturligtvis vill jag inte det! Dessa former av clairvoyance hör dessutom till de simplaste som finns därför att de har så stor likhet med det jordiska synsinnet, så de utövar en stark attraktion på människorna. Naturligtvis finns också specialister på dessa områden, men sådana förmågor betyder ingenting för mig. Lösningen på allting min vän, finns inte i formernas värld, men i den andliga världen.”
Nibelvang: ”Hur kan man då utveckla sådana andliga sinnen som kan göra oss medvetna i denna idéernas eller orsakernas värld?”
Martinus: ”Helt enkelt genom att bli goda, genom att anstränga sig att älska alla ting. När denna förmåga är tillräckligt utvecklad kommer Gud att avslöja sig i Allt!”
Martinus och samtiden
Även om Martinus helt och fullt var sin egen kunskapskälla var han tvungen att verka i ett sammanhang. Martinus försökte utarbeta sin andliga vetenskap på ett så neutralt och internationellt sätt som möjligt, men redan idag kan vi väl se hur hans arbete ändå till vissa delar är präglade av sin samtid och den kultur den uppstod i. Han lånade en del termer från andra religioner som gjorts kända i västerlandet tack vare teosofin, som ”reinkarnation” och ”karma”. Martinus använder gärna beteckningen ”andlig vetenskap”, som både Steiner och Bailey tidigare gjort. På så sätt menar Martinus att teosofin och antroposofin kan ses som en sorts ”Johannes döparen” funktion till kosmologin. Darwins utvecklingslära och Einsteins relativitetsteori, liksom astronomins landvinningar, kan väl också sägas vara viktiga utgångspunkter för att lättare förstå allt det nya Martinus kommer med.
Mina egna ockultistiska kunskaper är mycket begränsade, fast jag vet så mycket att jag törs säga att det finns ett tydligt släktskap men ändå betydande olikheter mellan Martinus kosmologi å ena sidan och andra ockultistiska åskådningar å den andra. Olikheterna må vara många, men släktskapet är ändå tydligt och viktigt att understryka tycker jag. Jag måste säga att jag alltid hos Martinus-intresserade mött en stor respekt för både antroposofin och teosofin, men jag undrar vad teosofer och antroposofer tycker om Martinus? Jag har även stött på ett litet antal mycket seriösa studenter av både Tredje Testamentet och dess släktingar.
Det var i antroposofiska kretsar som Martinus höll sina första föredrag i slutet på 20-talet. Tyvärr blev han inget vidare bemött i dessa kretsar trots stödet från Bernhard Löw, ledaren för det antroposofiska samfundet i Danmark. Det är inte här Martinus hittar det stöd han behövde i början av sin gärning. Bland den lilla grupp som så småningom samlas kring Martinus får jag känslan att man förvisso har respekt för teosofin och antroposofin, men ser de som utdöende rörelser, som något gammalt och förlegat. Återigen känns det som att Martinus helt står på egna ben och inte på något sätt låter sig lockas vare sig hit eller dit. Hans auktoritet verkar tydlig.
Jag tycker inte man ska vara orolig för att Martinus inte helt var sin egen. Hur det helt och fullt ligger till kommer vi aldrig att få veta, men Martinus författarskap är fritt för oss alla att studera, och ingen kan väl förneka dess originalitet! Personligen är jag mycket fascinerad av Martinus Saks historia, men det är förstås ändå analyserna som sådana som är det viktiga, och inte ur vilka omständigheter de uppstod.
Jag fortsätter med fler citat från Nibelvangs manuskript översatta från danskan av mig.
Inkarnationen av en högre visdom
Nibelvang: ”Åter fick jag en bekräftelse på vem jag hade framför mig. ”Du är en Mahatma!”, nästan ropade jag ivrigt till honom.”
Martinus: ”Tyst! Vi ska inte tala om vem jag är eller göra jämförelser. Jag är för var och en det lilla, stora eller intet som vederbörande själv kan känna eller se. Du får absolut inte säga något till dina vänner eller bekanta. Min tid är ännu inte kommen. Dessutom är jag ingen vän av rangordningar, det finns bara en klass för mig, och det är som söner av Gud. Jag är den lärare Gud har gett dig, och du ska enbart lyssna till vad jag har att säga dig och efter förmåga försöka följa mitt exempel. För övrigt är jag allas vän och tjänare för den minsta.”
[…]
Martinus: ”Jag organiserar inte bara ert erfarenhetsmaterial, men jag riktar även er uppmärksamhet mot de verkliga områdena, så att ni i framtiden kan veta var det är ni själva ska söka.”
[…]
Nibelvang: ”Vi hade bara känt varandra ett år, men jag hade allaredan lärt mera på detta enda år än på en lång årsräckas mödosamma bokstudier. Jag hade tillägnat mig så många nya synsätt och mottagit lösningen på så många frågor att jag knappast vågade behålla dem för mig själv.”
[…]
Nibelvang: ”Jag hade tillbringat nästan varje dag tillsammans med honom och utnyttjat varje timme, men jag hade så ofta dragit felaktiga slutsatser att han var tvungen att gripa in och korrigera mig. Måste inte sådana erfarenheter göra varje allvarligt sanningsälskande människa betänklig när det gäller att på egen hand återge och vidarebefordra en världsbild som är sin egen horisonts så förlamande överlägsen.”
[…]
Nibelvang: ”Nu stod han framför mig som inkarnationen av en högre visdom. Men lika lyhörd, aktningsfull och tolerant mot människors egna personliga synsätt, lika överlägsen och självsäker kunde han vara när det gällde hans eget framtida arbete.”
När Nibelvang någon gång lyfte fram vad en eller annan forntida auktoritet sagt, kunde Martinus svara:
”Det betyder inte något för mig om en nog så stor auktoritet har lärt människorna det ena eller det andra, mitt samvete tillåter mig inte att ta upp det minsta lilla i mitt livsverk som jag inte själv har sett, undersökt eller prövat. Jag är nämligen själv utrustad med de förmågor och medel jag ska använda. Jag har i själva verket inte sett någon gräns för mitt medvetandes omfång, jag vet att denna gräns finns, men knappast innanför människans områden.”
[…]
Martinus: ”Människorna får förbereda sig på att se något de aldrig förr sett, och höra saker de aldrig förr hört eller tänkt, annars var det ju inte nödvändigt för mig att komma hit. Jag har kommit för att försvara Gud och rättfärdiggöra Kristus. Jag ska visa er hans storhet på ett sådant sätt som ni inte kunnat drömma om. Jag ska dra förhänget åt sidan så människorna själva kan se vad som väntar dem. När jag talar ger det återklang på alla plan.”
Så här kunde alltså Martinus låta, enligt Nibelvang, redan i början på 1920-talet, innan han ens skrivet en enda rad.
Martinus: ”Det uppstår aldrig någonting nytt utan att det ögonblickligen uppstår en motvikt mot det nya – allt tar tid att smälta. Därför kommer min lära också att bli nedlagt som ett litet frö, som ska få lov att gro långsamt och säkert. Medvetenheten i världen måste få lov att utveckla sig så mycket att den kan motta det.”
Lagen är lika för alla
Nibelvang fascinerades av Martinus till synes oändliga tålamod med olika människors mer eller mindre märkliga uppfattningar om livet och tillvaron. En dag utbrast Nibelvang: ”Martinus, kan du inte för ett ögonblick låta lite av ditt eget vetande lysa så pass mycket igenom så att dessa människor kan bli uppmärksammade på några av dina idéer och tankar. Kanske skulle de bli både begeistrade och glada om de bara fick en aning om hur överlägsen dina tankar i verkligheten är.”
Martinus svarar: ”Nej min vän, du gör dig återigen skyldig till en felbedömning. Jag känner till deras tillstånd. Så länge en människa inte blivit trött på att lyssna till sig själv har de inte användning för mig. Det är endast de högre lagarna som verkar. Ja, jag förstår nog att det kan göra dig ont, men det är en gång för alla bäst så här. Deras tid är ännu inte kommen, men du kan vara övertygad om att ingen kommer att vänta ett endaste ögonblick längre på ljuset än vad som strängt taget är nödvändigt. Lagen är lika för alla!”
[…]
Martinus: ”När ni vill hjälpa människor försök då att inte påvisa deras fel eller röra vid deras så kallade dåliga sidor. Försök först att vinna deras fulla förtroende med hjälp av ert sätt att vara. Låt dem känna att du har sympati och värme för deras goda sidor, så ska de så småningom komma att hålla av dig. Och först från det ögonblick man har vunnit en människas sympati och beundran är det möjligt att börja tala. Det är ytterst få människor man kan påverka med ord, men man kan tala till alla med sitt sätt att vara. Man räcker nämligen inte en millimeter längre i moral än till den punkt man kan praktisera med sitt sätt att vara. Går man blott ett enda steg längre blir ens kunskap teoretisk och man själv till förargelse.”
[…]
Nibelvang: ”Förväntar du dig verkligen att man ska älska en förbrytare lika högt som ett helgon, och är det din mening att man utan motstånd ska finna sig i allt och bara säga ’Ja tack och amen till allt?'”
Martinus: ”Jag förväntar mig inget överhuvudtaget. Det är ingen som kan springa från sitt utvecklingssteg, men den dagen kommer då människan ska se Gud i alla ting och i alla väsen, vare sig de finns bland de man kallar fula eller vackra, onda eller goda. I mina ögon är det ingen skillnad på något väsen, dess yttre manifestationer angår mig inte. Jag ser Gud i alla ting och fäster mig inte vid formen. Man kan ju inte förvänta sig detsamma från ett barn som av en vuxen, men människor begår dessvärre det felet att kräva samma handlingar från de lägre utvecklingsstegen som från de högre. Jag visar dig den enda väg som kan leda dig bort från dessa tankezoner och skapa en dragning till högre världar. Du kan självklart ge efter för frestelsen att använda dina försvarsförmågor, det finns användning för skarprättare på alla steg. Gud använder nämligen alla nyanser i dessa zoner.”
[…]
Nibelvang: ”Nu stod jag alltså inför den märkligaste av mitt livs många märkliga händelser. En stor och säregen begåvning hade plötsligt korsat min väg och gripit in i mitt öde med en stark men varsam hand. Även om han vid denna tidpunkt hade varit en av de mest obelästa människorna på Jorden skulle jag böjt mig för omfånget i hans medvetande. Vad jag genom studier hade använt många år att leva mig in i, kunde han läsa sig till i de mest vardagliga händelser som omgav oss. […] Det är onekligen en märklig känsla som griper en när man efter en mansålders studier i ockulta ämnen plötsligt ställs ansikte mot ansikte med en man som utan spår av förkunskap eller yttre vägledning avslöjar för oss de högsta sanningarna från sitt eget medvetandes djup.”
[…]
Kärleken är universums grundton
En dag frågar Nibelvang Martinus vilken väg som är den kortaste för att bli medveten i Gud, och får detta svar:
”Människorna ska börja be till Gud även om Han inte blivit till verklighet för dem, men de ska ändå be så gott de kan, efterhand blir det till en vana, och vanan blir senare en förmåga. Den man talar mycket med lär man så småningom att känna. Människorna bör varje dag be till Gud om att de får förmågan att älska alla väsen och att de får lov att vara till lycka och välsignelse för sin omgivning överallt, vart de än kommer, att de aldrig viker en millimeter från sanningens fasta klippgrund, att de lär sig skilja mellan det eviga och det timliga, det verkliga från det overkliga, att de frivilligt ställer sin egen personliga lilla vilja under Faderns visa styre, att de alltid ska vara på det ställe och i den tjänst där Han vill ha dem.
När människorna rent bokstavligen uppfyllt Kristi ord: ”Du skall älska Gud över allt annat och din nästa som dig själv!”, då börjar den verkligt medvetna utvecklingen, ty i den verkliga världen bedömer man inte människor efter deras vetande men efter vad de kan känna för sin omgivning, efter graden av deras kärleksutstrålning. Kärleken är universums stora grundton, alla övriga lagar är endast variationer av denna. Människan kommer aldrig att komma i beröring med den sanna förstahandsvisdomen innan de lärt sig älska alla ting. När dina ögon utstrålar kärlek till allt och alla utan undantag, trots deras yttre form och utseende, därför att du känner att allt är delar av Gud, då är du på väg mot ett andligt medvetande, och Gud börjar avslöja sig överallt vart än du riktar din uppmärksamhet. En människa är nämligen inte en millimeter större än sin kärleksförmåga. Kunskap kan monopoliseras och köpas för pengar som vilken annan handelsvara som helst, men den sanna, eviga visdomen kan inte köpas för pengar, den måste betalas med ens karaktär.”
Efter att ha sagt detta berättar Nibelvang vidare hur Martinus är närmast uppgiven över hur han ska lyckas förmedla dessa som han ansåg vara enkla grundläggande sanningar, de har ju faktiskt berättats för mänskligheten på en mängd olika sätt tidigare i historien. Vid denna tidpunkt var Martinus inte klar över sin egen mission, och Nibelvang undrar om han på något sätt redan här kunde känna att det skulle bli hans: ”speciella uppgift att demonstrera för intelligensen de sanningar som hitintills varit lidandets uppgift att demonstrera för känslorna.”
[…]
Martinus: ”Du kan tro att det är märkligt för mig när jag på spårvagnen eller i tågkupéer ser hur förälskade människor går upp så fullständigt i varandra så att de glömmer att det existerar andra människor runt dem som också kan ha krav på deras uppmärksamhet. För mig är varje skapelse, ung eller gammal, ful eller vacker, innefattad i en kärlek som är starkare än den som finns mellan man och kvinna. Med andra ord en kärlek som är helt oavhängig av kön. Men det är ingen som kommer att få möjlighet känna denna min kärlek genom yttre tecken, min kärlek är disciplinerad och anpassad efter ert utvecklingssteg. Men jag är fortfarande glad att se de två könens kärlek till varandra, för jag vet vart den leder.”
[…]
Vid ett tillfälle utbrister Nibelvang: ”Kära Martinus, det är verkligen lika stor andlig skillnad mellan dig och mig som det är mellan mig och en hund.” Nibelvang ser hur detta påstående smärtar Martinus då han upplever hur Martinus hela tiden försöker dölja det andliga avstånd som ändå finns mellan dem. Martinus svarar:
”Man ska aldrig göra jämförelser på det sättet. Egentligen finns inget som är stort eller smått. Skillnaden mellan oss är inte så stor som det kan verka. Ni är som örnungar allesammans som ännu inte kan se ut över redet. Jag är endast den gamle som flyger ut och kommer tillbaka med andlig föda. En dag kommer ni också att fälla ut era vingar och då kommer väldiga vidder att öppna sig för era ögon.”
[…]
Jag låter Martinus, genom Nibelvangs penna, avsluta dessa glimtar från Sakens absolut tidigaste historia med dessa ord:
”Kärleken är och förblir den högsta manifestationsfaktorn. Man kan experimentera så länge med visdomen att den liksom rinner mellan fingrarna på en om man glömmer kärleken. Det är endast genom att dela ut kärlek åt alla håll som människan kan komma i kontakt med universums högsta lagar!”
Av Christian Berg
Fotografier är hämtade från fotogalleriet på www.martinus.dk
Omslagsbild och bild 1 i artikeln: Lars Nibelvang 1930-1939
Bild 2 i artikeln: Martinus 1920