”Djupt i den enskilda människans sinne finns det ett krav att möta Gud – att lära känna den verkliga tillvaron. Men människorna skulle inte känna Gud om det inte fanns ljus och mörker. Genom krigets förfärliga fasa mottar människorna i dag en undervisning som skall leda dem fram till en tillvaro av oanad skönhet. Detta låter paradoxalt, men såväl för de enskilda som för samhällena gäller att det är de upplevda lidandena som gör dem värdefulla. Lidandets innersta hemlighet är ju att det skapar de erfarenheter på vilka en ny tillvaro kan vila.”
(Ur Martinus artikel ”Julstjärnan”, Kosmos nr 10/2007.)
Dessa eviga kosmiska sanningar blir ämnet för denna artikel.
Vi människor kan alltså inte möta Gud innan vi har lärt känna den verkliga tillvaron, menar Martinus. Kan det betyda något annat än att vi måste få en dagsmedveten intelligens- och känslomässig upplevelse av det onda likväl som det goda. Vi måste alltså till att börja med genomleva mörkret i alla sina mest vidriga former, innan vi med dessa erfarenheter i bagaget kan påbörja självövervinnelsens mödosamma väg mot ljuset och det motsträviga avtagandet av egoismens benhårda tvångströja.
Vissa inkarnationer sätter djupare spår i själen än andra. En person som har förmågan att hos mig framkalla känslostämningar från en tidigare inkarnation är mystikern, poeten och konstnären William Blake (1757−1827). Hela hans konstnärskap har en mycket stark dragningskraft på mig. I dikten ”London” från Songs of Experience (1794), skildrar Blake arbetarklassens vardag i fattigdomens, misärens och utsatthetens London. Han beskriver människornas ansikten som är tyngda av fattigdom och hårt arbete, barnens rädsla och utsatthet, soldaternas meningslösa död i det brittiska imperiets tjänst och de äkta männen, som efter besöken hos de prostituerade smittar sina hustrur med könssjukdomar. Dikten illustrerar, som jag tolkar den, på ett skoningslöst sätt den frustration och hopplöshet som ligger som en våt filt över Londons utsatta och exploaterade arbetarklass, över gammal som ung, kvinna som man.
I wander thro’ each charter’d street,
Near where the charter’d Thames does flow.
And mark in every face I meet
Marks of weakness, marks of woe.
In every cry of every Man,
In every Infants cry of fear,
In every voice: in every ban,
The mind-forg’d manacles I hear
How the Chimney-sweepers cry
Every black’ning Church appalls,
And the hapless Soldiers sigh
Runs in blood down Palace walls
But most thro’ midnight streets I hear
How the youthful Harlots curse
Blasts the new-born Infants tea
And blights with plagues the Marriage hearse.
Jag har genom en kortare inblick i en tidigare inkarnation sett mig själv som liten pojke i London, bli illa behandlad och nedsparkad av en man i en mörk källarlokal, där kolet förvarades. Det finns få diktrader som berör mig så djupt som dessa från Blakes dikt ”The Chimney Sweeper: A little black thing among the snow” (Songs of Experience, 1794). Dessa dyrköpta erfarenheter hos den lilla pojken i dikten nedan, kan jag i djupet av min själ förnimma som mina egna erfarenheter.
Kan det vara så att dessa textrader skildrar mina egna erfarenheter från en tidigare inkarnation som sotarpojke i Londons arbetarkvarter?
A little black thing among the snow,
Crying ”weep! ’weep!” in notes of woe!
”Where are thy father and mother? say?”
”They are both gone up to the church to pray.
Because I was happy upon the heath,
And smil’d among the winter’s snow,
They clothed me in the clothes of death,
And taught me to sing the notes of woe.
And because I am happy and dance and sing,
They think they have done me no injury,
And are gone to praise God and his Priest and King,
Who make up a heaven of our misery.
I en annan dikt som också heter ”The Chimney Sweeper”, som är hämtad från Songs of Innocence (1789), beskriver Blake återigen sotarpojkarnas barska livsvillkor, där barn så unga som fyra år gamla köptes av sotarmästare för att klättra ner och upp i de trånga skorstenarna. Dessa skorstenar pryder än i dag Londons gatubild och kan, om man så vill, ses som minnesmärken över en svunnen tid då barn riskerade att kvävas eller brännas till döds vid arbetet med att skrapa bort aska och sot i skorstenarna. (Detta tillsammans med de lung- och cancersjukdomar som vanligtvis utvecklades hos dessa barn senare i livet.) Här följer ett utdrag ur denna dikt:
When my mother died I was very young,
And my father sold me while yet my tongue
Could scarcely cry ”’weep! ’weep! weep! weep!’”
So your chimneys I sweep & in soot I sleep.
There’s little Tom Dacre, who cried when his head
That curled like a lamb’s back, was shaved, so I said,
“Hush, Tom! never mind it, for when your head’s bare,
You know that the soot cannot spoil your white hair.
För mig ligger det nära till hands att tänka sig en tidigare inkarnation som ”chimney sweeper” eller sotarpojke, då dessa barns utsatthet, lidande och slavliknande arbetsförhållanden berör mig på ett känslomässigt sätt som, menar jag, inte kan förklaras på annat sätt än att jag tidigare själv har varit i den situationen. (Det kanske också kan förklara en del av de klaustrofobiskt känslor och rädslor jag har upplevt under mitt nuvarande liv, som en nästan panisk skräck för cancer under tonåren. En skräck som klingade av i 25-årsåldern.)
Under mitt senaste besök i London, november 2018, stod det klart för mig, klarare och tydligare än någonsin, att de minst sagt blandade känslor jag har av sorg och vemod inför åsynen av dessa skorstenar, härrör från en tidigare inkarnation. Det var också befriande att kunna konstatera detta som ett led i förståelsen av vem jag är i dag, och vad som har format mig från tidigare inkarnationer. Det blir en del i en försoningsprocess med mitt förflutna, där övergrepp på barn var ett naturligt inslag i vardagen.
Alla våra tidigare livs lidandeerfarenheter ( även positiva erfarenheter) finns nu ”paketerade och förvarade” i talangkärnor i ödeselementet i övermedvetandet. Om detta skriver Martinus bland annat följande:
”’Övermedvetandet’ är alltså fundamentet för hela individens framträdande. Dess förnämsta organ, ’ödeselementet’, är förrådskammaren för individens egenskaper och anlag, vilka i form av ’talangkärnor’ är förvarade i detta ’element’” (Livets Bog, del 2, st. 328, 1987).
Här omvandlas dessa talanger till en medlidandeförmåga, till en förmåga att ”se sig själv” i andras fysiska och psykiska lidanden:
”Alla sjukdomar, olyckliga öden eller upplevelser, sorger, bekymmer osv. som väsendet har gått igenom i tidigare liv, har till det nuvarande livet lämnat kvar ett omedvetet minne av dessa upplevelser. Detta betyder att väsendet alls inte förnimmer det som minne. Rent fysiskt, hjärnmässigt kan det naturligtvis inte alls komma ihåg något från sina tidigare liv. Alla erfarenheter av smärta eller lidande blir på det andliga eller psykiska planet ombildade till en förmåga att i väsendets medvetande skapa inte bara en rent intelligensmässig utan också en känslomässig eller själslig bild i dess innersta ”själv” av de lidanden det ser att dess nästa mer eller mindre plågas av” (Livets Bog, del 7, st. 2408, 1982).
Den 17 januari 2005 gjorde jag min hittills enda regression. Min förhoppning var att komma så nära som möjligt inpå den tid då Kristus levde och verkade. (Nu blev det inte så, jag kom som längst tillbaka till 800-talet i en muslimsk inkarnation.) Genom regressionen gick det en röd tråd: mitt förhållande till Gud, makten och medmänniskorna, samt det sätt på vilket jag handlade vid respektive inkarnation. Genomgående för dessa olika liv var budskapet om våldets fördärvliga inverkan och den kyrkliga maktens självpåtagna rätt, genom dess tolkningsföreträde av den kristna läran, att i religionens namn dräpa andra misshagliga människor. Något jag själv kom att betala dyrt för.
Den första inkarnationen tog mig tillbaka till en muslimsk kontext på 800-talet, där jag var en härförare med makt över många människor.
Jag ledde trupperna i de krig som fördes och hade också som uppgift, att med livet som insats, beskydda en mycket högt ansedd religiös person som tillfälligtvis gömde sig i en grotta i öknen. I en scen ser jag mig själv sittandes på knä framför denna grotta, framåtböjd med pannan tryckt mot marken. Ur grottans öppning strömmar det ett mycket starkt ljus som symboliserar denna heliga persons höga, religiösa status. Jag är en självklar del av det religiösa sammanhang där den här personen betraktas som en ledargestalt. Han anses allmänt vara en högt aktad uttolkare av de heliga skrifterna. Uppgiften att beskydda denna person var att betrakta som en stor ära.
Vid en tidpunkt väntade vi ett angrepp mot våra befästningar av kristna soldater. Det var med djup avsky jag betraktade dessa i mitt tycke okultiverade barbarer från norden, vilka hade för avsikt att besudla och utöva våld på våra landområden och heliga platser, mot kvinnor och barn.
Vid en sammanstötning med de kristna styrkorna skadades min vänstra axel svårt. Jag kunde inte längre leda mina trupper och vårdades nu av en kvinna, kunnig i läkekonst. Min äldste son tog nu över min position som ledare för trupperna. Från den plats i tältet där jag nu sittande vårdas, ser jag min son stå lutad över ett stort bord med kartor, tillsammans med några andra soldater i ledande ställning. De betraktar kartorna och går igenom olika försvars- och anfallsalternativ inför dagens kommande drabbning.
Efter en stund vänder sig min son om och går mot tältöppningen. Där blir han stående en kort stund. Innan han försvinner ut genom tältöppningen vänder han sig om igen och ser på mig. Då inträffar det ytterst märkliga, att han klädmässigt förvandlas till en fiendesoldat. Jag inser till min stora förvåning att det inte är någon skillnad på min son och den förhatliga fienden som vi slåss mot. Min son kunde lika gärna ha har varit en ung man från fiendesidan. Den djupt omtumlande insikten, budskapet från den här inkarnationen, var att det inte är någon skillnad på oss människor, antingen vi är vänner eller fiender, muslimer eller kristna. Vi tillhör djupast sett samma mänsklighet, vi är alla barn av Gud och har utgått från samma källa.
Lärdom 1: Den första stora insikten, att vi alla är likvärdiga människor och att vår gemensamma källa är Gud, har etsat sig fast i min själ och ligger till grund för min avsky mot krigshetsande politiker i maktställning, där det polariserande och självförhärligande budskapet om det egna folkets moraliska överlägsenhet, med den självklara rätten att med våld kränka och våldföra sig på andra folkslag, trumpetas ut och förhärligas via den kollektiva, nationalistiska självsuggestionens hypnotiska och erotiskt färgade kraft. I den här inkarnationen utmanades kanske för gången hos mig det instinktiva, oreflekterade stamtänkandet med sitt inbyggda vi och dem-tänkande; själva grunden för sammanhållningen, för gruppens eller klanens överlevnad i tider av ständigt pågående krig och konflikter. Vi ser här ett exempel på en moralisk vändpunkt i en människas liv. Det första fröet har såtts, vilket i en avlägsen framtid kommer att blomma ut i en fullständig förståelse för allt livs gemensamma och outplånliga samhörighet. Fröet, som under sin långsamma växtfas under inkarnationernas gång vattnas med lidandets och ångerns tårar, bär inom sig medlidandeförmågans storslagna och helande kraft. Det är den kraft som till slut kommer att utplåna allt vad kamp- och erövringslust heter, och förvandla fiendskap och hat till en allt inneslutande, villkorslös allkärleksförmåga.
I den andra inkarnationen ser jag mig själv som en cirka tioårig pojke i bondkläder, lekande på en bondgård i England. Husen ligger i en fyrkant. Jag leker på gräset i mitten av gårdsplanen. Jag måste då och då hjälpa min pappa med snickeriarbeten, och blir efterhand lärling hos honom.
I den följande scenen ser jag mig själv sittande som en ung man på en häst iförd tempelriddarutrustning. Hästen är full av kraft och ställer sig på bakbenen innan den skjuter iväg i full galopp. Platsen där jag ser mig själv nästa gång är ett slagfält någonstans i Portugal eller Spanien. Jag är utmattad av striderna. Jag är också förlamad av insikten om att krig inte är det sätt varpå ett fredligt budskap om den kärleksfulla kristna guden ska förmedlas till de otrogna och förhatliga muslimerna.
Runt omkring mig på slagfältet är det ett fruktansvärt oväsen. Ljudet av gnäggande hästar, skrik från kämpande och skadade soldater, från vapen som med klingande ljud slår mot andra vapen, är öronbedövande. Dammet som rörs upp från den torra jorden av hästarnas hovar, ligger som en dimma över slagfältet. Jag sitter på min häst, håller mitt svärd i den högra handen och ser med böjd rygg ned på det blodbestänkta svärdbladet. Svärdet har en skåra i mitten, vilket gör det lättare att hantera. Innan jag hinner se hur det går till, blir jag övermannad av en fiendesoldat, som med all sin kraft hoppar på mig från sin häst och vräker ner mig på marken. Jag hamnar på rygg med fiendesoldaten över mig och hinner inte försvara mig mot hans spjut, som han med våldsam kraft stöter i bröstet på mig. Jag dör på slagfältet och ser mig nu från ett perspektiv som närmast kan liknas vid det man ser när man vänder på en kikare och ser ut över ett landskap. Slagfältet är nu förminskat, blir allt mer avlägset och jag lämnar det till slut.
Min blick fäster sig nu på det jag ser därefter: en naken, nyfödd baby som svävar just ovanför min döda kropp. Långsamt stiger babyn uppåt i skyn. Jag får nu lov att betrakta min nästa födelse. Det är en förlossningsscen, där både mor och barn till allas glädje överlever. Den här gången föds jag in i ett slott någonstans i Frankrike.
Lärdom 2: Krig kan aldrig fungera som ett redskap för införandet av en religiös lära mot någons vilja. Människor kan visserligen tvingas till underkastelse, men konvertering under tvång eller dödshot, har inget med verklig kärlek till nästan att göra. Det är endast ett utslag av maktfullkomlighetens djuriska segerrus, där den starkes rätt är den mentala ledstjärnan. Krig kan inte heller vara ett redskap för införandet av demokrati. Att vilja leva i ett demokratiskt samhälle är inte i första hand en viljefråga, utan en mognadsfråga. Demokrati kräver ett rättvisetänkande och en uppriktig önskan om alla människors lika värde och rätt till mental och fysisk frihet för att kunna fungera. Demokratiprincipen står högt över diktatursprincipen, och det blir därför en fråga om en utvecklingsprocess innan detta styrelseskick kan införas i ett land. För en människa som fortfarande är på våglängd med diktatursprincipen, vilken har varit det ledande styrelsesättet under årtusenden, kan införandet av demokrati liknas vid en slags dressyr. Därför kan krig aldrig användas för att få människor att anamma ett politiskt system som den krigförande militärmakten, typ USA i Irak, − i egna ögon en representant för en överlägsen demokratisk samhällsmodell – med våld vill påföra andra länder.
Snarare kan detta destruktiva tillvägagångssätt leda till ett totalt sönderfall av ett lands infrastruktur, med stor potential för, som i det här fallet, utvecklandet av sekteristiskt våld, modell IS och andra jihadistiska grupper. Dessa grupper är att betrakta som fullskaliga representanter för det mentala stadie Martinus benämner som ”djävulsmedvetandet” − ett mentalt tillstånd i djurriket då människan befinner som längst bort från tankeklimatet ”att älska sin nästa som sig själv”, och därmed från Gud själv. Även västmakternas krigiska handlingssätt i den regionen faller in under detta mentala ”djävulska” medvetandeklimat, oavsett hur mycket de än menar sig representera fred och frihet. Den krigshetsande cynismen hos USA:s militära och politiska ledning, den pådrivande kraften bakom detta angreppskrig, visar här sitt demaskerade och dödskalleliknade ansikte.
Nej, den nyliberala, rovdjursliknade kapitalistiska samhällsmodellen är inte det politiska system varpå det framtida fredsriket kommer att byggas. Inte heller de nuvarande kinesiska, ryska eller liknande länders nationalistiska fantasier om starka, oberoende militariserade nationalstater – gärna i form av ett imperium där ledarna hyllas i gammal diktatorisk anda − kommer att vara den samhällsmodell som leder till fred och frihet för alla och envar. Det är en illusion som kommer att fall från människors ögon inom en relativt snar framtid, vill jag mena. Då, vid den tidpunkten, efter de krigiskt inställd stormakternas och nationalstaternas sammanbrott och ogiltigförklarande som samhällsmodell, kommer det att handlar om helt andra mentala tankegångar och visioner. Då kommer det gudomliga budskapet om en fredlig värld att realiseras och bli till verklighet, genom en världsregerings opartiska och fullständigt transparenta styrelseskick och hundra procent rättvisa administration och fördelning av naturens tillgångar. Krig som konfliktlösningsmedel, och tillika pengar som betalningsmedel, kommer då att vara ett minne blott. Det kommer då heller inte längre vara möjligt att leva på någon annans bekostnad. Se gärna Livets Bog, del 1, kapitel 4, för vidare läsning av det fascinerande framtidsscenario som Martinus där beskriver.
I den tredje inkarnationen växer jag upp och blir soldat. Jag blir en musketör som tjänar kungen och kyrkan. En av mina uppgifter blir att slå vakt om den rådande samhällsordningen. Jag lever nu i en tid då kättare blir mycket illa behandlade av den katolska kyrkans representanter. En sådan händelse, där jag själv medverkar, blir vändpunkten för min del i den här inkarnationen. Jag får, tillsammans med några andra musketörer, i uppgift att tillfångata och hämta en ung flicka på 16−17 år i en grannby. Hon är anklagad för något jag inte riktigt har fått klarhet i. Jag känner på mig att det inte har gå rätt till. Vi rider i hög fart genom en tät lövad skog och jag känner hur en del grenar slår mot mitt ansikte.
Vi hämtar flickan och för henne till borggården, där ett häxbål står förberett. Ett podium har byggts intill bålet. I mitten, lite högre än de andra medlemmarna av samhällets toppskikt, sitter en katolsk präst eller biskop i vit-röda kläder och en svart mantel över skuldrorna.
Hela det här skådespelet eller avrättningen, är inget annat än en maktdemonstration från kyrkans sida. Anklagelserna mot flickan är från början till slut ett rent påhitt. Vad vi här bevittnar är ett första klassens justitiemord. Kyrkan vill statuera ännu ett exempel för att ytterligare kuva och undertrycka befolkningen. Jag har, medan förberedelserna till flickans avrättning slutförs, fått full insikt i vad det hela handlar om. Flickan måste enligt kyrkans representanter dö i den goda gudens namn. Hon är en häxa och ska därför renas i lågorna, så att hennes själ kan räddas från helvete.
Jag iakttar förkrossad avrättningen från en plats högt uppe i ett av tornen med utsikt över hela borggården. Medan domen verkställs, står jag och skär mig med en kniv över min vänstra hands pulsåder i bottenlös avsky och förtvivlan över mina handlingar, över min medverkan i förbrytelsen mot flickan. Min egen kroppsliga smärta är dock inte nog för att dämpa den ångest och det hat jag känner mot den katolska kyrkans övergrepp. Jag står med ryggen mot väggen, aningen framåtböjd, med blicken riktad mot det brinnande bålet, och gråter högljutt ut min avsky mot den katolska kyrkan skändliga handlingar, medan blodet droppar ner på golvet från min vänstra handled.
Nästa scen jag bevittnar i den här inkarnationen visar att det har gått många år sedan avrättningen av den unga flickan. Jag har för länge sedan avslutat min tjänst som musketör och sitter nu som en gammal man på en parkbänk. Händelsen med den unga flickan, och min egen delaktighet i hennes avrättning, var något jag aldrig kom över i det här livet. Jag sitter nedbruten av sorg och ånger med händerna vilande på en käpp. Ingenstans, inte i något som helst sammanhang, ser jag en möjlighet att få förlåtelse.
Plötsligt ser jag i högra ögonvrån en ljusgestalt uppenbara sig. Den sänker sig sakta ned från skyn över den plats där jag befinner mig. Helt perplex lyfter jag upp huvudet och stirrar rakt in i ansiktet på det väsen som nu svävar några meter ovanför mig, och som utstrålar en gränslös, förlåtande kärlek.
Jag inser nu att detta väsen har kommit för att ta mig till sig, för att till sist komma med den så efterlängtade förlåtelsen. Med ett jubel i mitt inre lyfter jag mina händer mot ljusväsendet och tas emot av denna med en salighet som trotsar all beskrivning. Denna blir också den händelse som sätter punkt för denna inkarnation. I samma ögonblick som jag, nu stående upp, överger mig till ljusväsendet, stannar mitt hjärta och jag faller död ned på marken. Jag har till sist kommit hem till den plats, den kärleksocean, varifrån allt har sitt ursprung och utlopp.
Lärdom 3: Den smärta och sorg, som mitt deltagande i den unga flickans avrättning har inneburit för mig, har för all framtid vaccinerat mig mot arbeten eller deltagande i religiösa eller politiska grupper eller verksamheter, där maktövergrepp är ett legitimt sätt att behålla eller uppnå makten. Den erfarenheten har gjort att jag i dag är hyperallergisk mot alla politiska eller religiösa system som våldför sig på människor, som i religionen eller ideologins namn legitimerar avrättningar och andra fysiska och mentala övergrepp för att rättfärdiga sin lära eller politiska system. Detta har också hos mig lett till en instinktiv motvilja mot allt vad självförhärligande nationalism heter. Något som på nytt har blossat upp i vår tid, och som för mig mest liknar ett rangligt skelett från fascismens historiska skräckkabinett, vilket på nytt försöker ta mänsklig form genom populistpartiernas och extremhögerns självförhärligande och vulgära representanters allt mer oblyga och hetsande retorik.
I den fjärde och sista inkarnationen under den här regressionen ser jag mig själv till att börja med som en liten pojke i 10-årsåldern, bosatt på en plats som i dag benämns som Tyskland. Här, inför mina ögon, utspelar sig en oerhört brutal scen där jag är på väg att bli kastrerad. Jag ser mig själv sittandes i en stor trätunna med varmt vatten, fasthållen i armarna av två bastanta kvinnor. In i rummet kommer en katolsk präst med en kniv i handen. En av kvinnorna böjer sig ner över mig och säger att det som nu ska ske, är för mitt eget bästa. Hela den här ceremonin utspelar sig för att den katolska kyrkan behöver nya kastrater till de otaliga mässorna och andakterna, som jag framöver kommer att medverka i.
Scenen med den lilla pojken som kastreras är den som påverkar mig mest fysiskt under regressionen. Hela scenen är så realistisk, så fruktansvärt skrämmande att återuppleva, att det känns som att få en spark i magen. Jag mår oerhört dåligt av att betrakta det hela. Pojkens förtvivlade motstånd väger lätt mot de vuxnas råstyrka. Efter uträttat förvärv torkar prästen av den blodiga kniven med en handduk, som han sedan nonchalant kastar på golvet i det att han lämnar rummet.
Jag ser mig nu liggande på en bänk i fosterställning, inlindad i en ljus filt. Detta är ett övergrepp som kommer att förfölja mig resten av den här inkarnationen. I nästa scen ser jag mig själv stå och sjunga i en kör på en läktare i en kyrka. Skyddsräcket av trä är vackert utsmyckat med ornament av olika slag. Jag är nu mellan 18 och 20 år gammal.
Den scen som avslutar den här inkarnationen utspelar sig i ett kloster. Jag är nu i 50-årsåldern. I det här klostret har jag vid flera tillfällen hamnat i onåd hos abboten. Jag har åtskilliga gånger blivit inkallad till honom för att frågas ut, eller snarare förhöras. Min intellektuella kapacitet och mina tolkningar av skrifterna skrämmer abboten. Han betraktar mina utläggningar av texterna som rent svammel. Enligt min mening håller sig dessa utläggningar av de heliga skrifterna sig inom de kyrkliga ramarna. Jag delar dock inte klostrets och den katolska kyrkans syn på religionen och hur skrifterna ska tolkas. Den tolkningen är i mina ögon allt för dogmatisk och sträng. Här handlar det från abbotens sida, på sedvanligt sätt, mer om makt än att lyssna till det kristna budskapets innersta kärleksfulla kärna, och detta att försöka följa Kristus levnadsexempel. Min friare syn på Kristus kärleksbudskap utgör enligt abboten en fara för sammanhållningen i klostret. Han varnar mig åtskilliga gånger och manar mig till återhållsamhet med vad jag tänker och uttalar mig om när det gäller religiösa frågor.
I nästa scen sitter jag i min klostercell och ser ut genom fönstret. Fullmånen lyser upp den mörka natthimlen. Jag har aldrig känt mig så ensam som i det ögonblicket i den här inkarnationen. Min mentala hälsa befinner sig i ett upplösningstillstånd. I min själsliga ensamhet och nöd har jag genom spekulationer och grubblerier av olika slag, drivits till randen av vad mitt medvetande kan klara av. Jag är helt enkelt på väg att förlora förståndet. Hallucinationer med skräckinjagande syner driver mig nästan till vansinne. Jag skriker ut min ångest och förbannar allt och alla. I detta kolsvarta själsliga mörker känner jag mig fullständigt övergiven. Jag har krossats av insikten om det utsiktslösa i att bli befriad från detta helvete som livet i klostret innebär för mig. Gränsen för att begå självmord är mycket nära.
En sen kväll befinner jag inne i klostergården. Jag är på väg till min klostercell, då jag i ena ögonvrån ser två män som förföljer mig. Jag vänder mig om och ser att de gömmer sig bakom en pelare. Snabbt skyndar jag mig in i mitt rum och stänger dörren. Dessvärre går det inte att låsa dörren. Jag sätter mig på en stol och väntar under stora själsliga kval på vad som ska hända. I samma ögonblick rycks dörren upp och männen störtar in i rummet. Med våld trycker de ner mig på golvet. En av männen sticker en kniv i bröstet på mig och jag dör kort därefter.
Jag mördas på order från abboten, som inte längre klarar av mina utläggningar om Gud och universum. Många av dem var på en annan och högre nivå än det abboten själv kunde prestera. Jag hotade helt enkelt hans position och auktoritet i klostret och skulle därför undanröjas. Scenen avslutas med att jag ser min grav intill andra gravar, tillhörande munkar som har dött innan mig. Min grav är täckt med tunt lager av snö som ligger över ett tjockt lager av jord. Detta gör att graven ser större ut än andra gravar, vilka har sjunkit ihop och plattats till av väder och vind.
Lärdom 4: Känslan av att ha vuxit ifrån en viss religiös tolkning är något som alla människor till sist upplever. Det är en känsla som så småningom leder fram till ett ateistiskt stadium. Ett stadium som är ett obligatoriskt utvecklingssteg i människans religiösa utveckling. I stycket nedan beskriver Martinus de stadium i utvecklingen där intelligensen på det religiösa området har gått förbi det mer instinktiva, oreflekterade känslomässiga stadiet, där vi tror på dogmer och postulat utan att ifrågasätta sanningshalten i dem, då vi helt enkelt inte har något behov av att göra det. Det räcker med att tro.
”De är allesammans väsen, hos vilka intelligensförmågan blivit alltför dominerande i förhållande till känsloförmågan. Därför vill vi benämna dessa väsens samlade tankeatmosfär ’intelligensklimatet’. De är kulminerande skeptiker i fråga om allt religiöst. De traditionella religiösa sanningarna betraktas av dem närmast som uttryck för naivitet och övertro, emedan de enbart bedömer dessa sanningar efter den för en primitiv uppfattningsförmåga avpassade elementära terminologi som samma sanningar än i dag utläres eller framträder i. […] De sistnämnda väsendena har som nämnt en alltför dominerande intelligens i förhållande till känslan. Denna förmågas utveckling har för länge sedan kvävt deras trosförmåga. De har blivit ’analysmänniskor’. De vill i sin livsföring endast arbeta med absolut handgripliga, fysiska realiteter. Alla företeelser som inte kan vägas eller mätas är för dem onatur, overklighet eller övertro” (Livets Bog, del 2, st. 630).
I nästa stycke ger Martinus en beskrivning av de förutsättningar som krävs för att själv med hjälp av intuitionsförmågan kunna förnimma realiteter bortom tid och rum. Då har människan släppt taget om den materialistiska världsbilden och de teorier som den lutar sig emot. Det är en världsbild som hävdar att livet och universum uppstod ur ingenting för ca 13 miljarder år sedan, genom Big Bang, och att slumpmässiga mutationer, styrda av en deterministiskt sluten och opåverkbar orsak och verkankedja, ligger bakom tillkomsten fenomenet liv. Här betraktas medvetandet som ett epi-fenomen, orsakad av elektro-kemiska processer i hjärna. Djupast sett finns inte vårt jag. Jaget är enligt den materialistiska världsbilden en illusion. Det är ett något som hjärnas alla processer har fått oss att tro existerar, för att det har tjänat den evolutionära utvecklingsprocessen. Tron att vi kan göra egna medvetna val, är lika så en illusion. De val vi gör är enligt den materialistiska modellen en följd av en komplicerad orsak och verkankedja, ett slutet deterministisk system där vi inte kan påverka materien, eftersom jaget och den fria vilja betraktas som en illusion. Man skulle kunna säg att vi befinner oss i denna orsak och verkankedjas våld. I nedanstående citat ser vi att det endast är genom moralisk utveckling och inhämtande av erfarenheter som människan kan komma fram till att skåda de eviga realiteterna:
”Världsalltets kosmiska struktur kan alltså endast förnimmas eller upplevas genom ett högre sinnesredskap än de fysiska sinnena. Det bärande hos detta sinnesredskap är som nämnt en intellektualiserad total känsla eller kärlek och den därur utvecklade totala intuitionsförmågan. Detta förnimmelseredskap ger väsendet kosmiskt medvetande och därmed tillgång till det högsta kosmiska vetandet. Hur man skall kunna uppnå detta vetande är därför en fråga om moral, vilket åter är detsamma som en fråga om utveckling. För att utforska den rent fysiska världsbilden krävs absolut inte någon särskild moralisk utveckling. En tjuv eller mördare kan naturligtvis begagna sig av ett teleskop eller mikroskop lika bra som en ärlig människa med upphöjd moral. Men ett förnimmande av realiteter som ligger bortom mått och vikt och undandrar sig de fysiska sinnenas förmåga, realiteter som till sin struktur är eviga, detta kan väsendena uppleva av egen kraft endast i samma grad som de har denna utvecklade intellektualiserade känsla eller kärlek och den därav skapade intuitionsbegåvningen” (Livets Bog, del 7, st. 2647).
Det är med andra ord inte en världsbild som kan ge en meningsskapande relation till skapelsens oändliga och djupt fascinerande mångfald. Skapelsen är något som lika väl kunde klara sig utan vår medverkan eller deltagande. Men även den här världsbilden har sin plats i den religiösa utvecklingsprocessen, då det bästa ur den forskningen, bl.a. kvantfysiken och kvantbiologin, kommer att slås ihop med den framtida andliga vetenskapen. Först då har vi kommit fram till det fullkomliga sättet att forska på om livet och dess bakomliggande gudomliga utgångspunkt eller plattform. Människan inneboende längtan efter att få ta del av livsmysteriets lösning spränger till sist den materialistiska världsbildens trånga och livlösa ramverk. Något vi i våra dagar ser allt fler exempel på, inte minst genom den uppsjö av alternativa livsåskådningar som går att hitta på nätet eller i bokhandeln. Ett mentalt paradigmskifte är på väg att ta form inför våra ögon.
Den fjärde lärdomen från min regression innehåller alltså en självupplevd erfarenhet av varför den gamla världsimpulsens till sist kommer att spela ut sin roll som allena görande moraliskt fundament. Många av dogmerna och postulaten är sanna i sin innersta natur, men saknar en fullgod förklaring till de mest grundläggande frågorna om Gud och människan, om den inbördes relationen dem emellan som tillfredsställer både känslan, intellektet och den begynnande ännu svaga intuitionsförmågan.
När det gäller det ateistiska stadiet har jag i en vision som mycket väl skulle kunna vara min föregående inkarnation, sett mig framleva min sista tid i Uppsala. Jag har sett mig själv sitta ensam och bitter på en krog, och som en före detta präst förbanna religionen och den roll den hade spelat i mitt liv, där bland annat en olycklig och förbjuden kärlekshistoria med en gift kvinna, bidrog till att jag var tvungen att lämna min tidigare församling och flytta till Uppsala. Visionens första del avslutades med att jag såg baksidan på en vagn, dragen av en häst, rulla bort med mitt bohag från det lilla samhället. Här i detta liv tappade jag den sista lilla gnuttan av den trosförmåga som är den gamla världsimpulsens förutsättning. Svaren på frågor om förälskelse, sexualitet och dess relation till religiösa frågor hittade jag inte i de av kyrkan sanktionerade skrifterna.
I den visionens avslutande del satt jag berusad på en krog och hånade några unga studenter tyst för mig själv. Studenter som med stor glädje och stort framtidshopp just hade påbörja sina teologiska studier. Att jag där, i den inkarnationen, för alltid lämnade min gamla religiösa hemvist är för mig helt logiskt. Jag ser det som ett mentalt förstadium till det liv jag lever nu. I min nuvarande inkarnation har jag kommit i kontakt med Martinus analyser och genom dessa fått ta del av livsmysteriets lösning i en intellektualiserad form. Därigenom har jag också fått svar på de obesvarade frågor jag hade i min senaste inkarnation, bland annat genom den helt ovärderliga informationen om polförvandlingen och vad den sexuella kraften djupast sett är för något.
I kraft av att den instinktiva religiösa epoken inte har mer att ge, upphör den sidan hos oss att medverka i vårt dagliga liv, vilket den ovanstående visionen är ett tydligt exempel på. Vi blir därmed mer eller mindre utelämnade åt våra drifter och vår eventuella intelligens när det handlar om att skapa sig en plattform att bygga sitt liv och sina värderingar på. Många gånger leder detta rakt ner i fördärvet. Drifterna tar över och vi bli slavar under någon last som till sist förgör oss med sina destruktiva och nedbrytande krafter. Men även detta är en del i den religiösa utvecklingen och vårt sökande efter det förlorade paradiset. Vi blir fragmentiserade och förlora kontakten med den gudomliga helheten och den fasta punkten. Det är som att vi inte ser skogen för alla träden. Ett eller flera jordeliv kan framlevas i detta miserabla själsliga tillstånd. Men till sist kommer vändpunkten i form av ett återuppväckt intresse för andliga frågor – frågor om existensen innersta natur. Man bara måste få ett svar på dessa frågor. Ingenting i tillvaron är viktigare än det. Och den som söker ska till slut finna en ny, annorlunda och fördjupad kontakt med det gudomliga. En kontakt på en bergfast grund, som bär ända fram till det kosmiska medvetandets inträde i medvetandet.
Sammanfattningsvis har de här fyra inkarnationerna visat mig de erfarenheter jag har behövt göra på lidandets område. Naturligtvis finns det många fler liv som har format och gjort mig till den jag är i dag. Men den där gången, i januari 2005, var det dessa liv som skulle visas upp för mig. De är inkarnationer som sticker ut från mängden med sina speciella, mycket krävande fysiska och själsliga utmaningar. Dessa återblickar gav i sig inga direkta svar på frågor om lidandets mening, orsak och verka eller om livet efter detta. Däremot visade de mig vilka erfarenheter jag behövde genomleva eller göra, både som förövare och offer, för att formas till den jag är i dag.
För mig är dessa tidigare inkarnationer lika verkliga som det liv jag nu lever. De är en del av mitt själsliga kartotek. Då min uppriktiga önskan med regressionen var att komma så nära inpå den tid då Kristus levde som möjligt, att få se min religiösa utveckling genom århundradena och vad som har format den, är det inte alls konstigt att jag fick se tidigare liv i olika religiösa sammanhang. Som man frågar, får man svar.
Att utvecklas i en riktning där frågor om moral och etik står högt i kurs kräver att det skapas en plats i själen, en resonansbotten där dessa frågor kan härbärgeras och sedan ventileras och prövas mot den fysiska verkligheten i den tidsepok man för tillfället lever i. Och denna själsliga plats kan bara utvecklas genom egna lidandeerfarenheter. Det är det pris man blir tvungen att betala för att komma till insikt om sakernas tillstånd. Det är nämligen känslans ”levandegörande” funktion i en upplevelse som gör den fullständig. Enbart en intelligensmässig förståelse räcker inte för att få med en upplevelses alla dimensioner, alla ”färger” och nyanser. Känslan står i direkt förbindelse med ”det levande” i det levande – jaget. Därför är den helt central för förståelsen av livets oändliga mångfald och uttryck.
Det är alltså först när den intellektuella förståelsen av en situation eller ett problem går igenom hjärtats regioner, känslokroppens fysiska representant, och där bearbetas, som en fullständig förståelse av en företeelse eller upplevelse blir möjlig. Nästa steg i utvecklingen blir att vi ska lära oss att uppleva tillvaron med hjärtat eller känslokroppen. När det blir till en automatfunktion i vårt psyke, ja, då står vi på tröskeln till det riktiga människoriket. Då kan vi med glädje inte bara glänta på dörren, utan som den mest naturliga sak i världen öppna den på vid gavel och kliva in i detta fredens och allkärlekens rike eller tillvaroplan.
Som avslutning på den här artikeln vill jag låta Martinus komma till tals igen. Den här gången vänder han sig till den skara människor som har genomlevt en tillräcklig mängd lidandeerfarenheter för att vara mottagliga för, och framför allt intresserade av, att studera de kosmiska analyserna och efter bästa förmåga arbeta på att förvärva en större osjälviskhet, en ökad medkänsla med allt och alla och att återknyta kontakten med den outplånliga delen av ens eget inre, den delen som inget högre önskar än att nå fram till det stadium då en självupplevelse av Guds himmelska majestät åter blir ett faktum.
”Vi ser här i dessa ovannämnda väsens levnadsart och inställning till livet ett sinnelag som mer eller mindre har börjat växa bort från det stora flertalets livsinställning och levnadsart, den levnadsart som bildar grunden för det i dag mest framträdande kulturtillståndet. Det är ur detta nya sinnelag som alla humana förbättringar i samhället föds, och samma sinnelag kommer ständigt att växa och utvecklas till stor välsignelse och glädje för människorna. Det är detta sinnelag som är början till den nya, verkligt mänskliga världskulturen, som skall göra alla stater i världen till ett rike, vilket skall rymma själva kulminationen av allt som på det fysiska tillvaroplanet kan skapas av såväl fysisk som andlig fullkomlighet. Den nya världskulturen har alltså genom dessa humana och intellektuella sinnelag redan börjat födas på jorden. Vi ser att dess ideal är vida högre och kärleksfullare än idealen för den i dag alltjämt gällande allmänna och så kallade ’moderna’ kulturen. De utgör början till praktiserandet av den levnadsart och utveckling som beskrivits i Livets boks kosmiska analyser. Och det är därför som dessa analyser först och främst för dessa den nya kulturens föregångsmänniskor kommer att accepteras som vägledning till fullföljande och förståelse av den gudomliga väg mot ljuset, vilken de alltså enbart i kraft av sitt kärleksfulla sinnelag redan är i färd med att beträda” (Livets Bog, del 7, st. 2662).
Lars Palerius, maj 2019