Ingenstans
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.
Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita extaser.
Men ingenstans, ingenstans …
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Tonsättning och framförande: Lars Palerius.
Min läsning och tonsättning av Karin Boyes dikt ”Ingenstans” utgår från − som jag ser det − det faktum att hennes homosexuella läggning inte accepterades av samhället. Att hon inte fullt ut kunde leva som den polförvandlade person hon var. Karin Boye säger sig vara sjuk av gift, sjuk av en törst till vilken naturen icke skapade någon dryck. Hon kan njuta av naturens alla bäckar och källor, av rymdernas heliga floder och extatiskt uppleva livets och existensens svindlande skönhet utom på ett område – det sexuella. I Sverige finner Karin Boye inte det fysiska och mentala utrymme som hon så innerligt längtar efter. Det gör hon däremot i Berlin, dit hon reser i början av 1930-talet. Författaren Pia-Kristina Garde ger en intressant inblick i Karin Boyes tid i Berlin, där hon kunde leva ut sin homosexuella läggning, i en för henne nyfunnen frihet bland likasinnade.
”1932 åker Karin Boye till Berlin. Den officiella anledningen är att hon ska gå i psykoanalys hos en doktor Schindler och, bland annat, bli botad från sina ’homoerotiska besvär’. Samtidigt har Berlin just den öppenhet och det gayliv som Sverige och Stockholm saknar. ’Jag brukar säga att hon stod mellan två eldar, för i Berlin hade hon ju det liv hon hade längtat efter. Det måste ha varit väldigt påfrestande att försöka välja bort det’, säger Pia-Kristina Garde, som utifrån sitt eget privata intresse ägnat sig åt biografisk Boyeforskning under större delen av sitt vuxna liv. ’Jag måste vara ovanligt sinnlig’, skrev Boye i sina anteckningar. Hon vill inte bli botad, klagar doktor Schindler i samtal med en av den svenska poetens manliga älskare, Spektrumredaktören Josef Riwkin, som kommit på besök till Berlin. I stället byter hon psykoanalytiker och tar också chansen att träffa kvinnor på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Bland hennes nya vänner finns Margot Hanel, den kvinna som skulle bli hennes sambo i Stockholm. … ’Låt oss vara omoraliska i gott kamratskap, det är då skönt att man inte är ensam’ skriver Boye i ett brev till Victor Svanberg, hennes tidigare lärare, vän och älskare, tillika bisexuell. Garde intervjuade honom långt nere bland hyllorna i Kungliga biblioteket. Svanberg, mån om relationen till sin fru, var först motsträvig och ville inte att någon skulle höra.” (Källa: https://www.gd.se/artikel/karin-boye-befriad-fran-helgonglorian-1)
I Livets Bog, del 5, st. 1866, skriver Martinus om den kategori människor som svänger mellan könen i den sexuella könsakten. En kategori som Karin Boye förmodligen tillhör, men som hon i den här inkarnationen nu är på väg att lämna?
”Nästa typ av väsen i den jordmänskliga sexualismens förvandlingszon vill vi kalla ’E-människor’. Här är det fråga om väsen, vilkas sexuella inställning svänger mellan deras eget kön och det motsatta könet. De kan ha perioder, då de är inställda på det egna könet, för att därefter ha perioder, då de är inställda på det motsatta könet, för att så åter svänga tillbaka till det egna könet och så vidare. Det är ytterst sällan som dessa väsen går in i ett äktenskapligt samliv. Och i de fall då detta sker, blir de naturligtvis inte särskilt lyckliga, liksom de inte heller är lyckliga utanför äktenskapet. De utgör väsen, hos vilka den motsatta polens struktur är i färd med att tränga in i deras vakna dagsmedvetande. Mannen håller sålunda på att bli medveten i sin egen feminina natur, och kvinnan håller likaledes på att bli medveten i sin maskulina natur. Detta utvecklingstillstånd är i sig självt helt normalt och skapar inte några särskilt obehagliga situationer för den människa, vars intellektualitet, moral och gudsförhållande är situationerna överlägsna. En sådan människa kommer inte att förarga sina medmänniskor med sin speciella natur. Hon är tillräckligt klok att kunna skapa en sådan kontakt mellan sig själv och omgivningen att hennes natur inte blir alltför iögonfallande eller antipati- och ledaskapande hos andra människor eller de så kallade ’normala’. Ja, omgivningen kommer nästan inte alls att lägga märke till dessa väsens natur på annat sätt än att de i regel lever ogifta. På grund av denna deras vaknande motsatta pol har de stora intresseområden inom konst, litteratur och musik och ibland även inom vetenskapen. Många av dem framträder därför som stora konstnärer, genier eller virtuoser, under det att andra kanske särskilt hänger sig åt det religiösa, blir präster eller ledare för religiösa rörelser etc. För dem alla gäller det här, att deras moraliska standard och gudsförhållande är av en sådan struktur att den skyddar dem från varje urspåring och sålunda håller dem på den naturliga utvecklingslinjen. Om dessa väsen har sexuellt umgänge med väsen av det egna könet, sker det mycket intimt och osjälviskt och utan någon som helst förälskelsetendens eller lust till samliv och därav följande kval” (Livets Bog, del 5, st. 1866. Världsbild förlag 1980).
Karin Boyes kärleksdikter
Så här beskriver Johan Svedjedal, författaren till boken Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv (1917) Karin Boyes sexuella läggning som Svedjedal menar avspeglar sig i hennes könsneutrala kärleksdikter. I dem kan alla människor känna igen sig.
”Hon var bisexuell, men främst homosexuell. Talade aldrig om sig själv som lesbisk, men upptäckte tidigt att hon drogs till kvinnor – vilket inte var ett problem för henne, men däremot för omgivningen. Hon visste att det skulle skrämma dem. Hon upptäckte psykoanalysen som då sade att man kan ’bota’ homosexualitet genom att ha heterosexuella relationer. ’– Det är min teori om den berömda affären hon hade med Victor Svanberg, att de båda försökte ’bota’ sig, säger Johan Svedjedal som tolkar hennes äktenskap med en man mer som ett sorts ’kompisäktenskap’. Och ur ljuset av allt detta får Karin Boyes mest kända kärleksdikter ett helt nytt perspektiv: ’Kärleksdikterna riktas aldrig till ett namngivet kön, vilket man kan spekulera i och ger en uppenbarelse till de som läser dem. Det är kanske därför alla känner sig så drabbade. Läser man dikterna så ser man att det var ett medvetet grepp, och kan man följa vad som hände henne i tiden och läsa in det som hände samtidigt i hennes ord.” (Källa: selmastories.se, Johanna Stenius: https://www.selmastories.se/artikel/insikten-som-vander-upp-och-ner-pa-karin-boyes-karleksdikter/)
I Livets Bog, del 3, st. 857, beskriver Martinus fenomenet ”kompisäktenskap” med följande ord:
”Som vi tidigare nämnt är det också på det ovannämnda stadiet som individen ibland tror sig kunna ’rädda’ sig genom giftermål. Men något sådant låter sig självfallet inte göra. Det periodiska tillbakavändandet av det ’onormala’ tillståndet kan inte hejdas. Det är ett lika orubbligt led i spiralkretsloppet som själva reinkarnationen. Efter hand blir det då också allt kortare avstånd mellan de ’abnorma’ perioderna, tills dessa slutligen övergår i ett oavbrutet eller permanent tillstånd. Individen måste då leva hela den könsmogna delen av sitt liv med en tilltagande eller växande sympatisk inställning till väsen av sitt eget kön. Denna växande sympati kan till och med bli så stark, att den i alltför hög grad går ut över individens allmänna jämviktskänsla eller balans gentemot det motsatta könet. Han kan här tidvis mista så mycket av sin sympatiförmåga, att han inte ens kan visa vanlig hänsynsfullhet mot detta kön. Det är denna överdrivna sympati för det egna könet och bristande sympati för det motsatta könet som ligger till grund för begreppen ’kvinnohatare’ och ’karlhatare’” (Livets Bog, del 3, st. 857, Världsbild förlag 1975).
Vidare kallar Martinus homosexualitet för en ”vårbrytning”, som för många människor kan te sig nog så problematisk, för att inte säga direkt motbjudande på grund av sina ibland iögonfallande och från flocken explicit avvikande yttringar:
”’Homosexualitet’ är i verkligheten allmänhetens beteckning för hela den ovan beskrivna ’vårbrytningen’, med alla dess förgreningar av avvikelser från den så kallade ’naturliga’ sexualiteten. Då denna allmänhet hittills inte haft den ringaste förmåga att tränga in i vad det var som den egentligen var vittne till, och därför endast var i stånd att uppfatta allting som avvek från dess egen sexualitet som ’villfarelser’, vilka med all makt måste bekämpas, nästan ännu mer än rövare och mördare, blev den en mycket hård domare och förföljare av denna avvikande sexualitet och bekämpade den med juridiska lagar, fängelse och dödsstraff” (Livets Bog, del 3, st. 858).
Under huvuddelen av perioden i djurriket sitter nedärvda och skoningslöst straffande flockbeteenden mot sexuellt avvikande individer djupt rotfästa i den enpoliga människans psyke. Det som avviker från fortplantningssexualiteten måste undanröjas. Till och med våld eller dödsstraff om det bedöms vara nödvändigt. I djurriket − den enpoliga sexualitetens domän − gäller det att följa de religiösa lärornas påbud, vilka endast sanktioner det sexuella umgänget mellan mannen och kvinnan.
I slutfasen av djurriket börjar en påtaglig förvandling av det mänskliga psyket, hennes sexuella karaktär, ge sig till känna i det mänskliga psyket. Individen börjar då bli medveten i sin motsatta pol, vilket leder till en ökad sympatikänsla för det egna könet. Först på en platonisk nivå, sedan på en allt mer sexuellt inriktad sådan (se ovan citatet ur Livets Bog, del 5, st. 1866), för att till sist blomma ut i en fullt utvecklad homosexualitet.
Karin Boyes tid i Berlin 1932−1933
I författaren Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye, Den bästa dagen är en dag av törst (2013), får vi ta del av en fiktiv berättelse som bygger på Karin Boyes omvälvande liv i Berlin. I romanen besöker hon bland annat en historisk gayklubb, Eldorado, som också återfinns i romanen Farväl till Berlin (1954) av Christopher Isherwood, vilken i sin tur blir förlaga till filmen Cabaret. Några månader senare blir klubben ett nazistiskt högkvarter. Christopher Isherwood och Karin Boye var i Berlin samtidigt och Jessica Kolterjahn har läst Karin Boyes brev och bemödat sig att återge hennes språk i sin roman:
”’Jag tyckte det var viktigt att ha med hennes röst i boken eftersom det är en jagroman, det är mitt och hennes språk.’ Nästan alla människor i romanen är framskrivna utifrån Karin Boyes verkliga liv i Berlin. Även romanens pojkklädda grekinna är baserad på den kvinnliga gigolo som den svenska poeten lärde känna. I Kolterjahns fiktion är det tillsammans med henne som Boye blir sexuellt förlöst. ’– Karin Boye förförde både män och kvinnor, jag blev lite lycklig av det, av att hon var så stark’, säger Jessica Kolterjahn som själv har fått en helt ny bild av henne. ’– Ibland kände hon att hon hade en manlig kraft, och det hade nog något att göra med att kvinnor inte fick vara så driftiga på den tiden, det där finns ju fortfarande kvar i dag.’” (https://www.gd.se/artikel/karin-boye-befriad-fran-helgonglorian-1)
I den sista meningen finns en intressant kommentar om en ”manlig kraft” som Boye menar sig känna av. En manlig kraft som hon – som jag ser det − kan förnimma genom den långt framskridna utvecklingen av hennes motsatta maskulina pol:
”Med den ’maskulina polen’ förstår vi här alla sådana tankar som är uttryck för begär efter, eller sådana medvetandefunktioner som verkar befordrande för överlägsenhet i styrka och makt” (Livets Bog, del 3, st. 829).
Den fiktiva skildringen i Jessica Kolterjahns roman bekräftas också av de biografiska uppgifter som vi känner till om Karin Boye, bland annat hennes obesvarade kärlek till teologen och författaren Anita Nathorst, samt att hon levde tillsammans med den unga tysk-judiska kvinnan Margot Hanel fram till sin död, i en tid då homosexualitet fortfarande var ett brott i Sverige. (Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Boye)
Nazisternas totalitära världsbild gjorde ett ytterst skrämmande intryck på Karin Boye. Det var en samhällsmodell som utgjorde underlaget till hennes skildring av den totalitära Världsstaten i den dystopiska framtidsromanen Kallocain (1940). Så här beskriver Crister Enander romanens bakgrund och tillkomst och vilket intryck tidens politiska stämningar gör på Karin Boye:
”Karin Boyes Kallocain är inte först och främst, som många ansett, en skildring av en i tiden avlägsen totalitär stat. Den oinskränkta makten, det despotiska väldet, är en given och självklar förutsättning. Karin Boye skrev sin roman i skuggan av den tyska stövelklacken. Tredje riket var en blodig realitet och behövde därför inte skapas eller konstrueras som litterär fiktion. […] Hatet, blodtörsten och den växande fanatismens förblindning iakttar Karin Boye på nära håll under sina olika besök i Tyskland, främst då i Berlin. En kväll får Boye tillfälle att se både Göring och Hitler framträda. Det är Vilhelm Scharp – vilken genom nära förbindelser med Görings svenska släkt hade tillträde till nazismens högsta och allra innersta kretsar – som ordnar biljetter åt Boye och Nic Hoel (senare Nic Waal) till ett valmöte den 14 mars l932 i Sportpalats, där framför allt Görings retorik gör ett outplånligt intryck på Boye. […] När Karin Boye efter att romanen kommit ut hävdade att hon med Kallocain kände det som om hon ’fullgjort sin andliga värnplikt’ var det sannerligen ingen tom eller självgod retorisk fras. I Boyes fall var denna värnplikt mot barbariet dyrköpt. Hon drabbas av en svårartad depression, varpå ett nytt misslyckat självmordsförsök följer och hon har under en längre period svårt att återvända till ett någorlunda normalt liv”. (Källa: Crister Enander, 1997, https://www.karinboye.se/om/biografi/relief.shtml)
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det förmodligen var både den starkt polariserade tidsandan och svårigheten att leva ut sin homosexualitet på denna tid, samt den obesvarade kärleken till väninnan Anita Nathorst som nämndes ovan, som bidrog till Karin Boyes död genom självmord år 1941.
Martinus syn på homosexualitet
Varför finns det då en sådan stor motvilja, ja, rent av hat mot homosexualitet och homosexuella människor? Detta förklarar Martinus bland annat på följande sätt:
”Som vi här har sett, ligger kulminationen av spiralkretsloppets mörker i själva polförvandlings- eller hanköns- och honkönsområdet. Här möter vi alla slagen av själsliga eller andliga lidanden. Först möter vi de olyckliga äktenskapens zon. Därefter möter vi de andra, ännu mera från flocken avvikande väsendenas sfärer och typer. Vi har här betecknat de olika zonerna med bokstäverna A, B, C, D, E, F och G. Och det vi sett i dessa sfärer och typer har inte varit särskilt uppmuntrande. Det är inte så märkvärdigt, om många människor med fruktan och avsky i rösten frågar sig, om alla verkligen måste gå igenom dessa sfärers tillstånd, innan de når invigningen. Frågan formas i regel mycket konkret i orden: ’Ska alla människor bli homosexuella?’ Vad som väcker de spörjandes förakt för homosexualiteten − ty det är detta det rör sig om − är inte så svårt att förstå, när man känner till våra föregående analyser. Det är som om begreppet ’homosexualitet’ för flertalet eller flockens väsen blivit inbegreppet av alla tänkbara sexuella abnormiteter. Enbart detta, att se ’den kvinnliga mannen’ och ’den manliga kvinnan’, att se väsendena prostitueras inför sitt eget kön, att se dem bli kraftlösa eller kroniskt arbetslösa på grund av sexuella förvillelser, inre psykopatiska tendenser eller sjukliga tankearter, är ju mer än tillräckligt för att skapa förvirring hos den ännu kosmiskt ovetande, den så kallade ’normala’ människan. Men saken är den, att allmänheten eller flocken i verkligheten inte alls får se och därför inte heller får kunskap om den verkligt rena och fullt normala sexuella förvandlingens väsen, eftersom dessa i regel är så högt kultiverade och så medvetna om flockens totala okunnighet på det sexuella området och dess benägenhet att missförstå problemet, att de undviker att naivt eller dumt blotta sitt psyke för flockens väsen” (Livets Bog, del 5, st. 1871).
I artikeln ”Äktenskapet och allkärleken” (Kosmos nr 7/1987) ger Martinus ytterligare förklaringar till många människors djupa aversion mot sexuellt avvikande beteenden, något som har rottrådar långt tillbaka i djurrikets olika primitiva utvecklingszoner. Här beskriver han denna aversion som ”naturens egen självbevarelsestruktur”, där djuren har en tendens ”att dräpa väsen av sin egen art, som är abnorma och mer eller mindre avvikande från det normala”:
”Denna väsendets antipati mot den intima sympatin för sitt eget kön har sin rot i naturens egen självbevarelsestruktur. Djuren har i någon grad tendens att dräpa väsen av sin egen art, som är abnorma och mer eller mindre avvikande från det normala och ur stånd att klara de för arten gällande livsbetingelserna. Och det är denna tendens, som vi kan se gå igen ända upp i den ännu mycket starkt enpoliga människan, som ännu är helt blottad på behov att intimt smeka väsen av sitt eget kön. Ja, hon kan rent av hata och förfölja ett sådant väsen. Men efter hand som polutvecklingen skrider fram och framträder hos fler och fler människor, och det likaså märks, att denna förvandling från enpolighet till dubbelpolighet är en naturlig process, som är en livsbetingelse för väsendets förvandling från djur till människa, kommer man att ställa sig helt annorlunda förstående och sympatisk gentemot väsendena på detta stadium i utvecklingen än man tidigare varit i stånd till” (”Äktenskapet och allkärleken” (Kosmos nr 7/1987).
Karin Boyes självmord
Så kommer vi då fram till det oundvikliga (?) självmordet. Karin Boye hade uppenbarligen kommit till en punkt i livet då hennes depressioner, livsleda och krossade kärleksförhoppningar blev för svåra för henne att bära. Hon orkade helt enkelt inte leva längre. Genom att ta sitt sömnmedel avslutade Karin Boye sitt liv sittande i den mjuka mossan vid ett par stora stenar på utsiktsplatsen med utsikt över sjön Mjörn. Slutet på hennes liv beskrivs här i en artikel i Göteborgsposten:
”Så kom onsdagen den 23 april 1941. Karin Boye och Anita Nathorst hade bestämt att de skulle besöka en gemensam vän och därefter gå på bio. När hon fick beskedet att Anita inte orkade blev hon arg och gick tillbaka till sitt rum. Men strax var hon nere i köket hos trotjänarinna Märta Forsberg och la något på en bänk. Karin Boye stod sedan vid dörren och tvinnade en näsduk mellan fingrarna. Hon frågade Forsberg vad klockan var. ’Tjugo över ett’ blev svaret. Så försvann hon ut på gatan. En stund senare upptäckte Märta Forsberg att Boye lämnat sina nycklar på bänken. Det gjorde henne ängslig. Anita Nathorst gick in på Karins rum och såg att sömntabletterna var borta. Hon larmade polisen och föreslog att de skulle söka vid platser där hon och Karin brukade promenera, bland annat ett utsiktsberg vid Nolby. Men polisen letade i Simmenäs utanför staden där någon påstod sig ha sett henne gå av en buss. På kvällen läste TT i radion: ’Stadsfiskalen i Alingsås har begärt efterlysning av 40-åriga Karin Boye från Stockholm som tillfälligt vistas i Alingsås och som i dag försvunnit från sin bostad.’ Spaningarna fortsatte de följande dagarna med spårhundar och militär. Vänner och Karins bror Ulf Boye deltog också. Doktor Bratt menade att Karins sömnmedel, Adofenyl, var svagt och inte tillräckligt för att släcka hennes liv. Söndagen den 27 april var en solig och varm vårdag, tussilagon hade kommit. Vid halv tretiden på eftermiddagen gick lantbrukaren Carl Gottfridsson en promenad i skogen vid Nolby. Han kom till utsiktsplatsen varifrån man kunde se sjön Mjörn i väster där isen fortfarande låg vid stränderna. Vid ett par stora stenar i den mjuka ljungen hittade han en kvinna ’gråklädd, i nedhukad ställning, med mössan över ansiktet och armarna i kors över bröstet, till synes sovande.’ Hon hade en vichyvattenflaska brevid sig”. (Källa: https://www.gp.se/kultur/kultur/hon-tog-sitt-liv-i-en-skogsdunge-i-alings%C3%A5s-1.198831)
I artikeln ovan nämns att Karin Boye hade frusit till döds. En månad senare tog även hennes livskamrat Margot Hanel (se ovan) sitt liv. I augusti samma år avled också väninnan Anita Nathorst. I dag finns en minnesplats för Karin Boye i Alingsås.
På webbplatsen selmastories.se beskriver Johanna Stenius under rubriken ”Insikten som vänder upp och ner på Karin Boyes kärleksdikter” Karin Boyes självmord på följande sätt:
”Karin Boye är intimt förknippad med sitt självmord och enligt Johan Svedjedal har hon länge blivit alltför tolkad utifrån det, när det egentligen inte borde tolkas som något särskilt. Lika lite som vi tolkar en manlig konstnär utifrån hans missbruk. ’Bilden av självmordet har format bilden av henne jättemycket. Den storstilade döden som innebär att offra sig är en typisk kvinnoposition. Hon beskrivs som en kvinna som gick under för sina affekter. Och ja, Karin Boye var knepig. Hon hade depressioner och gjorde självmordsförsök men ville alltid bli stoppad, upptäckt. Allt var rop på hjälp. Till slut tog hon sömnmedel och satte sig ute i skogen. Natten var oväntat kall – hon frös ihjäl. – Jag tror att det här var ett rop på hjälp som blev fel. Vi ska akta oss för att läsa hennes liv utifrån hennes död’, avslutar Johan Svedjedal”. (Källa: (https://www.selmastories.se/artikel/insikten-som-vander-upp-och-ner-pa-karin-boyes-karleksdikter)
Avslutande reflektion
Som jag nämnde i inledningen har jag i min tonsättning av Karin Boyes dikt ”Ingenstans” försökt ge röst åt den stämning som åskådliggörs i dikten. Texten präglas av en fysisk och mental återvändsgränd, där frustrationen och hopplösheten framträder i hennes smärtsamt starka och koncentrerade textrader.
Aversionen mot homosexualitet är enligt Martinus, som vi har sett i citaten ovan, ett naturligt utvecklingssteg i människans utvecklingsprocess mot ett kommande, humant präglat samhällsklimat. Denna aversion är alltså en fullt naturlig reaktion på det från flocken avvikande sexuella beteendet på ett utvecklingssteg där enpoligheten är den dominerade mentala egenskapen hos jordmänniskan. Allteftersom utvecklingen framskrider kommer denna sexuella läggning att betraktas för vad den är – en förelöpare till det mentala tillstånd som i sitt fullt utvecklade tillstånd, dubbelpoligheten, i slutändan kommer att leda till förverkligandet att ett fredens rike, där den fullt utvecklade allkärleken, tillika universums grundton, kommer att vara det sammanfogande mentala kitt som sammanför mänskligheten till den gudomliga enhet som den en gång i framtiden är ämnad att vara.
Lars Palerius, juli 2019.