Världsjaget eller det alltomfattande X

Inledning

Frågor om existensen, om evigt och timligt, jag och det, varandet kontra icke-varandet, illusion och verklighet tillhör några av människans till synes eviga följeslagare. Går det att få ett slutgiltigt svar på dessa frågor eller är vi, likt personerna i Platons grottliknelse, för alltid hänvisade till ett begränsat tänkande som gör att vi inte kommer längre än till att diskutera de, av elden utanför grottan framkallade skugglika formationer – illusionernas skenbara verklighet – som syns på grottans vägg?

Vi ska i denna essä få ta del av några kloka personers tankar och synpunkter på den kanske svåraste existentiella frågan av dem alla: frågan om världsjagets – det gudomliga ”Något som är” – innersta vara och existentiella förutsättningar för skapandet av rörelse, liv och livsupplevelse. Hur kan något som är evigt omanifesterat och egenskapslöst, som utgör tomhet och absolut stillhet, skapa eller frambringa de myriader av levande väsens som finns i vår biosfär? För att inte tala om resten av det oändliga universum med sina enorma, oavbrutna skapelseprocesser, där vi och vår planet utgör en närmast mikroskopiskt liten del i periferin av vår galax. En galax bland myriader av andra galaxer i ett kosmiskt ”rum” utan början eller slut.

Ja, det finns mycket att fundera på när man närmar sig frågan om existensens innersta kärna – världsjaget. Att denna företeelse är så abstrakt och svårfångad på vår utvecklingsnivå, gör den bara än mer intressant, då det handlar om ingenting mindre än vår egen innersta livskärna – jaget. Det är detta jag, som vi för övrigt delar med världsjaget, som gör att vi kan ägna oss åt vad det nu är vi sysslar med på dagarna. Denna vår egen väsenskärna, ”vår gudomliga jagdel” som Martinus benämner den, är just den del av oss som gör ”att vi själva existerar och kan uppleva och skapa.” Så jag börjar helt enkelt med att slå fast följande:

Djupast sett finns endast X, ett allomfattande gudomligt ”Något som är” eller världsjaget. Allt annat i tillvaron utgör illusoriska, skapade, timliga utgåvor av detta namnlösa ”Något som är” eller Gudomen. Denna Gudoms innersta natur är ett mysterium, något som inte låter sig omfattas av vårt mänskliga tänkande.

Beteckningen X symboliserar att det enda man kan säga om det är att det utgör just ett ”Något som är”. All övrig beskrivning av detta universella X faller in under rörelsernas värld, och utgör beteckningar på egenskaper eller förmågor som detta X har. Förmågor som vi människor tillskriver detta X.

Något som inte har en början eller ett slut, inte har en ålder eller en rumslig placering, som inte kan delas, inte består av materia, energi eller rörelse, kan inte förändras. Det förblir evigt ett och det samma: ett ”Något som är”, bortom tid och rum. Men märk väl, ett levande något, som utgör ”det levande” i  det levande väsendet. Eller med Martinus ord:

”[Utan jaget] finns det inte något levande väsen. Jag har därför kallat jaget ’det levande’ i det levande väsendet. Det existerar i detta tillstånd som absolut stillastående eller som ’den fasta punkt’ kring vilket allt i världsalltet rör sig.” (Den intellektualiserade kristendomen, st. 11)

Denna essä utgör en del i en serie essäer där jag planerar att låta några framstående mystiker ge sin syn på detta med Jaget, evigheten och det skapade och jämföra det med vad Martinus säger om det samma.

* * * * *

Gudomens natur

Gudomen uppfyller allt som existerar. Det finns med andra ord inget utanför, ovanför eller vid sidan  om Gudomen. Det finns följaktligen ingen eller ingenting som kontrasterar mot Gudomen.

Gudomen kan inte kliva ut ur sig själv och betrakta sig själv från sidan. Det finns ingen annan gudom eller liknande medväsen som Gudomen kan kommunicera med. Det finns bara en Gudom – X.  Gudomen utgör Ettheten per definition, utgör det enda väsen av sitt slag, utgör det absoluta varandet, den högsta sanningsnivå som existerar. Gudomen utgör sin egen definition. Denna definieras genom sig själv och utgör det Martinus benämner som ”den orsakslösa orsaken”.

Erwin Bischofberger skriver följande om Mäster Eckharts* definition av Ettheten:

”Gud är bortom Guds egenskaper. Viktigt är att ordet Ett eller etthet enligt Eckhart inte ytterligare uttrycker en bestämmelse eller en egenskap bland andra. Ettheten syftar till egenskapen bortom alla egenskaper. Den återger den mystiska erfarenheten, en dimension som utmärks av att den saknar alla särskiljande egenskaper och därigenom uppfattas som alltigenom ett och detsamma. I den meningen är Ettheten en typisk meta-term.” (Erwin Bischofberger, Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

*Mäster Eckhart var en tysk filosof, teolog, mystiker och dominikanmunk som levde mellan åren 1260–1328. Han betraktas allmänt som en av medeltidens största mystiker.

Hos Martinus finner vi i boken Den intellektualiserade kristendomen, st. 134 benämningen 0X, också detta en meta-term för Gudomen eller Ettheten.

”Hur är de levande väsendena och Gudomen förbundna med varandra? För att förstår detta måste vi tillbaka till det område hos Gudomen som framträder som ett immateriellt något och som verkligheten utgör Guds ’jag’. Detta immateriella något ska vi hädanefter kalla ’0X’. Detta jag besjälar hela världsalltet, både den fysiska och den andliga sidan av det. Det utgör det evigt levande något.” (Den intellektualiserade kristendomen, 2016)

Dessa båda begrepp, Ettheten och 0X, kommer att behandlas löpande i texten, då de utgör nyckelbegrepp för att vi på ett teoretiskt plan ska kunna få en begynnande förståelse av Gudomens innersta natur och dennas eviga skapar- och upplevelseförmåga. Detta i relation till de myriader av livsenheter, bland annat vi människor, som utgör Gudomens ”redskap” och ”uttrycksmedel” för realiserandet av dennas skapar- och upplevelseförmågas outtömliga innehåll av manifestationsmöjligheter och upplevelseformer, vilken inte minst innefattar ett outsläckligt behov av att uppleva livet (i Martinus terminologi det så kallade ”urbegäret”). Dessa myriader av livsenheters separata livsupplevelser ger nämligen Gudomen en egen samlad – obegränsad och oändlig – mängd upplevelse av sig själv och därmed en evig bekräftelse på sin egen existens. Man skulle, om man så vill, kunna betrakta universum som Gudomens spegelsal, då varje enskild livsenhet utgör en unik nyans, en personlig spegelbild, av det gudomliga världsjagets outtömliga manifestations- och skaparmöjligheter.

*****

Några tankar om Gudomens natur

Nivå 1

Gudomen utgör den yttersta grunden: den Ena – bortom alla föreställningar eller begrepp. (Plotinos)

Gudomen utgör det fullkomligt annorlunda, som det inte går att säga någonting om.

Gud representerar Gudomens dynamiska aspekt – Gudomen som en personlig makt, som ett medvetet och därmed kommunicerande jag på det tids- och rumsdimentionella planet. (Mäster Eckhart)

Hos Martinus motsvarar detta det gudomliga ”Något som är” eller 0X.

Nivå 2

Ur den Ena uppstår Nous: förnuftet, anden eller intellektet. (Plotinos)

Andens uppkomst är en konsekvens av det Enas inneboende behovet att uppleva sig själv genom att manifestera livsupplevelse. Detta manifesterande utgör dess primära uppgift och sysselsättning: att skapa en kontrast till sin innersta, omanifesterade egennatur. Utan manifesterade kontraster ingen livsupplevelse.

Ande är därmed lika med medvetande. Medvetande uppstår genom rörelse, förvandling och kontrastskapelse. Rörelse utgör livets främsta kännetecken.  (Martinus)

Rörelsen registreras av det Ena. Detta registrerande (upplevande) utgör den Intellektuella principen. (Plotinos)

Anden är ett resultat av ett ”överflöd” inom det Ena, varav det skapas aktivitet och därmed livsupplevelse. (Plotinos)

Aktiviteten utgår från den Ena och återvänder till detta. Skapelsen av Intellektet utgör en inre nödvändighet hos det Ena. (Plotinos)

Då Gudomen utgör det enda väsen av sitt slag, finns det hos den samma ett inre tvång att ”bryta sig ur” den initiala ensamheten. Annars skulle, med Plotinos ord, ”alla ting förbli gömda och inte ha någon form i det Ena.”

Nivå 3

I Förnuftet eller Intellektet börjar mångfalden. (Plotinos)

Genom detta förnuft kan Gudomen ”ösa” ur sig själv, ur sitt eget förråd av potentiella skaparmöjligheter, låta vattnet från källan svämma över, och därigenom i all evighet ge världsalltets livsenheter en möjlighet att skapa organismer och medvetande i de mest skiftande former och kvaliteter.

Enligt Platons idélära finns det eviga arketyper, vilka representerar en obegränsad mängd av skaparmöjligheter. Dessa arketyper bildar en enhet bortom tid och rum. De utgör en del av den omanifesterade Gudomens verklighet; de utgör ett ”förråd” av potentiella skaparmöjligheter i den outtömliga källa som Gudomen själv utgör.

Förnuftet eller Intellektet utgör det Enas verksamma del; utgör den inre beståndsdel som aktivt omsätter det Enas tankar och önskningar till andliga och fysiska manifestationer:

”Den Intellektuella Principen är den aktivitet som styr över, reglerar och är överordnad utflödet av den universella ordningen.” (Plotinos)

I Förnuftet finns det, enligt Plotinos, inbyggt en evig dynamisk aspekt som medför att Förnuftet kontemplerar över sig själv.

Gudomens Sonfödelse

Mäster Eckhart talar om att Fadern i all evighet föder sin Son. Han har den kristna treenighetsläran som utgångspunkt för sin förklaringsmodell av Gudomens skapande verksamhet – aktiviteterna på Guds plan. Ur Gudomens grund väller Gud fram som ur en källa. Inom Gud uppstår sedan en aktivitet som Eckhart beskriver som en födelse. Fadern ”föder sin son och detta verk är för honom  så lustfyllt och behagar honom så väl, att han aldrig gör något annat än föder sin son och båda utstrålar de den helige anden.”

Enligt Mäster Eckhart föds den heliga anden i samma ögonblick som Fadern föder Sonen. Denna process (framfödandet av den helige anden) utgör ett resultat av Faderns kärlek till Sonen och Sonens kärlek till Fadern. Hela denna process sker eller äger rum av en inre nödvändighet.

Denna födelseprocess, skapande av rörelse (vilken blir till tankemateria), utgör den verksamhet som möjliggör medvetandets uppkomst hos livsenheterna och därmed hos Gudomen. Gudomens medvetande är enligt Martinus tids- och rumsdimensionellt. Rörelse, och därmed förvandling, kan endast äga rum i den tids- och rumsdimensionella världen.

”Gud är ett förnuft som lever enbart i kunskap om sig själv och blott står fast i sig själv, där ingenting har berört honom, ty där är han ensam i sin stillhet. I sin kunskap om sig själv känner Gud  sig själv i sig själv”. (Mäster Eckhart)

Det finns ett eko från nyplatonikerna i Eckharts texter. Hos Gud finns urbilderna, idéerna till skapelsen i ett evigt nu. Detta motsvarar hos Martinus ”den gudomliga världen”, idéplanet eller det femte av sex tillvaroplan i det kosmiska spiralkretsloppet.

* * * * *

Gudomens eller Etthetens livsupplevelse

Guds kontemplation över sig själv, ”I sin kunskap om sig själv känner Gud sig själv i sig själv”, är något Mäster Eckhart filosoferar över i sina texter. Det är i livsenheternas (Sonens) livsupplevelser, genom deras aktiva skapande, som Gudomen speglar sig själv. Enligt Martinus är det genom livsenheternas skapande verksamhet som Gudomen blir medveten om sig själv. Det är genom dessa livsenheter som Gudomens ensamhet och stillhet på en existentiell nivå bryts.

Gudomens innersta natur är och förblir evigt den samma: en omanifesterad stillhet bortom tankens räckvidd. Gudomen rör sig inte, då denna uppfyller allt som existerar. Var skulle Gudomen i så fall ta vägen? Rörelsen, den skapade medvetandedimensionen som bryter stillheten, kan inte finnas vid sidan om, under, över, bakom eller framför Gudomen. Den kan endast finnas inuti Gudomen. Den utgör en beståndsdel av denna; ett ”redskap” för upplevelse av jag och det, av begränsningar, kontraster och motsatsförhållanden. Kort sagt: den skapade världens oändliga mångfald av fysiska och mentala uttrycksformer.

Livsenheterna utgör objekt för Gudomens självbetraktelse. Det behövs med andra ord ett ”yttre” objekt för denna ”inre” medvetandeprocess. Det ligger i sakens natur att denna medvetandeprocess har evigheten som utgångspunkt; det finns ingen början eller slut på den. Den kan heller inte hejdas eller stoppas.

Dessa objekt, livsenheterna, är Gudomen. Det finns ingen gräns mellan dem båda, mer än varje livsenhets individualitet – den existentiella urgrunden för kommunikation och livsupplevelse, manifesterad i X2-området, enligt Martinus. Det är djupast sett en illusorisk gräns, då det inte existerar något annat i  världsalltet än Gudomen. Gudomens X2 består av alla livsenheters X2.

X2 kan definieras som Gudomens och livsenheternas skapar- och upplevelseförmåga, och som en ”plats” för de eviga kosmiska skaparprinciperna; Gudomens ”verktyg” för ett praktiskt realiserande av dennas skapande intentioner och önskningar.

Jag och det, eller jag och du, är på det högsta sanningsplanet en illusion. Gudomen kan inte vara separerad från sig själv, från sina upplevelseorgan, lika lite som vi kan vara separerade från våra fysiska och mentala upplevelseorgan eller från Gudomen. Att vi inte kan kommunicera med våra organ, celler osv. beror på det oöverstigliga utvecklings- och tidsavstånd som skiljer oss åt och som kommer till uttryck i eller genom det kosmiska spiralkretsloppet. Samt att vi inte har kosmiskt medvetande, vilket innebär att vi ännu inte har den obegränsad, gränslösa förmågan att kommunicera med allt och alla – oavsett form, storlek eller rumslig placering – som detta mentala tillstånd ger vid handen. På den gudomliga jag-nivån existerar inget utvecklings- eller tidsavstånd. Här är allt Ett, manifesterat i ett evigt pågående Nu.

Separationen mellan Gudomen och livsenheterna är en illusion och tillhör en utvecklingsnivå, ett upplevelsetillstånd i spiralkretsloppet, där vi på grund av bristande erfarenhet, kunskap och kärleksförmåga upplever tillvaron utifrån en atomiserad upplevelsehorisont. Vi når därigenom inte fram till upplevelsen av vår sanna identitet, som varande en levande cell i världsalltet eller Gudomens fysiska kropp.

Så här beskriver Martinus ”det gudomliga något”, det enda existerande väsendet i världsalltet:

”I realiteten existerar i världsalltet endast ’det gudomliga något’. Det är detta eviga ’något’ som ’ser sig självt’ i form av alla existerande kontraster, vilka åter i sin djupaste analys endast är uttryck för ’perspektiviska’ förhållanden och därmed är illusoriska. Detta betyder, att allt som förnimmes eller uppleves i själva verket är ’det gudomliga något’. Dock uppfattar eller förnimmer vi det inte i denna dess kontrastlösa eller ’immateriella’, men därför inte mindre absoluta, existens, emedan denna existens helt enkelt inte är tillgänglig för förnimmelse. Den är ju till före förnimmelsen. Och det är därför vi är tvungna att uttrycka dess analys som blott och bart ’ett något som är’. (Livets Bog del 2, st. 534)

* * * * *

Gudomen och det personliga Gudsmötet

Hur upplever Gudomen tillvaron? Det är en fråga som inte går att besvara på vår nuvarande utvecklingsnivå, annat än utifrån ett rent principiellt-tekniskt perspektiv, dvs. hur själva ”upplevelsemekanismen” är konstruerat. Gudomens personliga livsupplevelse finns utanför eller bortom begriplighetens intelligensmässiga ramar. Hur Gudomen kan registrera ett oändligt antal livsenheters individuella livsupplevelser samtidigt trotsar mänsklig förståelse.

Men kanske är frågan felställd och dessutom meningslös att ställa? Är den absoluta verklighetens, Gudomens, livsupplevelse beskaffad på ett sätt som för oss människor inte är möjlig att begripa? Svaret på den fråga är med säkerhet ja.

Det individuella Gudsmötet äger rum mellan två levande entiteter: Gudomen och den enskilda livsenheten. Som  jag förstår Martinus gäller detta vid en kosmisk glimt, vid invigningen och i den gudomliga världen.

I den gudomliga världen beskriver Martinus att livsenheterna kan gå in och ut i en sammansmältning  med Gudomen, där Gudomen har formen av en guldglittrande gasformig ljusocean.

”Här glittrar och lyser i strålande gasformigt guld det eviga livsdirigerande något, som är hjärnans och hjärtats upphov i varje levande väsen, likväl som det är den visdomens och förståndets upphov, som avslöjar sig i den logik genom vilket universums klot och de levande väsendenas organismer skapas. […] Här i den gudomliga världen kan väsendena således gå ut och in i denna ljusocean, in och ut ur denna sammansmältning där de är ett med Gudomen. In och ut ur denna deras egen personliga och individuella upplevelse av sin identitet med Fadern, evigheten och oändligheten.”(”Himmelriket eller det kosmiska livstemplet”, Kosmos 7/2018)

* * * * *

Gudomen och livsenheterna

Alla livsenheter i världsalltet, från människa, till våra organ, celler, atomer och ännu mindre partiklar till jordklotet, solen, vintergatan och ännu större planetsystem fungerar som Gudomens upplevelseorgan, som dennas ”känselspröt”. Alla livsenheter är i första hand organiskt förbundna med Gudomen genom jagidentiteten. Det är denna jagidentitet med Gudomen som gör att Gudomen kan kommunicera med dessa till antalet oräkneliga livsenheter. Gudomen framlever sina dagar i en slags inre kontemplation. Denna för en inre dialog med sig själv genom livsenheternas tankar, upplevelser och handlingar. Summan av dessa livsenheters livsupplevelser blir alltså Gudomens egen livsupplevelse. Både Gudomen och livsenheterna betingar varandra. De utgör varandras förutsättningar för upplevelsen av livet. De är organiskt sammanflätade i en evigt pågående skapelseprocess utan början eller slut. Gudomen och livsenheterna utgör det fulländade partnerskapet.

Gudomens jag – vilket utgör det enda i sitt slag i världsalltet, omfattar allt som existerar och ligger till grund för alla livsenheters livsupplevelse – utgör en odelbar enhet eller Etthet. Detta gudomliga jag befinner sig bortom tid och rum, bortom alla skapade företeelser, bortom det som kan omfattas av tanken. Som en konsekvens av detta, då det bara finns ett jag och detta jag är odelbart, har alla livsenheter samma jag som Gudomen.

Varje livsenhet upplever livet tack vare att Gudomen ”delar upp” sitt jag i ett oändligt antal mikrojag eller livsenheter med tillhörande skapar- och livsupplevelseförmåga, vilken omsätts till skapelsen av organismer och medvetande. Detta sker med hjälp av moderenergin, där två av dess skaparprinciper, livsenhetsprincipen och talangkärneprincipen*, utgör två betydande faktorer vid genomförandet av detta. Då Gudomens jag är odelbart, det är inte skapat, består inte av någon delbar materia eller liknade, kan det inte delas upp i vanlig bemärkelse.

*) ”Nämnda individualisering framställs i första hand av Martinus som en obligatorisk verkan av moderenergin, närmare bestämt av moderenergin i dess egenskap av en stoff- och livsenhetsprincip samt en talangkärneprincip. /…/ dessa båda skaparprinciper/…/ säkrar en kvantifiering av världsalltets energi (stoff- och livsenhetsprincipen) kombinerat med en specifik anhopning av erfarenheter hos den enskilda kvanten (talangkärneprincipen).” (Per Bruus-Jensen ”X” del 1, s. 297, Nordisk Impuls 1997. Min översättning)

Vad som sker är alltså att Gudomen med hjälp av moderenergin skapar en jag- eller ljusstråle för varje livsenhet av sig själv.** Gudomen ”föder” på detta sätt fram alla livsenheters mikrojag med tillhörande över- och undermedvetande. Man skulle kunna säga, att varje livsenhet utgör en av Gudomens kroppsdelar i den skapade eller manifesterade verkligheten: X3-området eller rörelsernas domän.

**) ” Vi möter här i det levande väsendets jag en stråle från det allra högsta elementet i världsalltet. Det utgör i sig självt ett evigt ’något’ som måste betecknas som ett ljus, vars strålar, genom en särskild princip, är uppdelat på ett sådant sätt att varje enskild stråle utgör det eviga jaget i varje levande väsen. Därmed kommer alla levande väsens jag att tillsammans utgöra ett gigantiskt jag eller jagelement bakom det synliga världsalltets struktur, ja, detta blir därmed, som vi senare ska se, synligt som en organism för detta gigantiska jag.” (Den intellektualiserade kristendomen, st.103)

Hur denna uppdelning går till i detalj har Martinus inte gett någon information om i sina texter, så vitt jag vet. Han beskriver det som en principiell företeelse som ingår i den gudomliga jagstrukturen. Med andra ord, den har alltid ägt rum och kommer alltid att äga rum. Den har, som jaget, evighetsnatur.

Martinus använder ibland bilden av en kula med en massa små hål, vilket vi ska se längre fram i texten. Ur varje hål kommer det en ljusstråle. Kulans inneboende ljus representerar Gudomens jag, och ljuset som strömmar ut ur de små hålen representerar livsenheternas jagdel.

Min hypotes om jagets uppdelning av sig själv

Martinus talar i boken Den intellektualiserade kristendomen, stycke 11, om guldglorian. Han skriver där att det i denna guldgloria uppstår en ny gloria som är början på ande, dvs. medvetande. I denna nya gloria menar jag att uppdelningen av Gudomens jag äger rum. Eller snarare, den nya glorian utgörs av alla livsenheters jag-delar och uppdelningen har följaktligen ägt rum ”bakom” denna. Det man ser i guldglorian är resultatet av denna jag-uppdelning i form av alla livsenheters gyllene ”strålar” av moderenergi. Det omanifesterade jaget döljer sig bakom det guldglittrande ljuset och kan endast uppfattas genom dess aktiviteter, eller verkningar, i materiens skapelseprocesser. Denna, av jag-delar bestående gloria, utgör den första synbara manifestationen av Gudomens jag, X1. Vi står här inför medvetandets källa och utspring – Gudomens medvetandekropp. Gudomen utgör därmed ett alltomfattande ”Något som är” bestående av alla livsenheters jagdelar, vilka utgör gudomens samlade medvetande.

I boken Den intellektualiserade kristendomen st. 128, besvarar Martinus frågan angående det levande väsendets ”konstruktion”, struktur och beståndsdelar. Här beskriver Martinus den, kanske enda, begränsningen som  jaget står inför: detta att inte kunna se sig själv. En begränsning som i sig är förutsättningen för den eviga livsupplevelsen.

”I var och en av dessa punkter finns de nämnda grundenergierna, och punkterna utgör var för sig ett levande väsens eviga, oföränderliga ’jag’ eller allra högsta ’jag’. Detta är alltså otillgängligt för vanlig förnimmelse. Det är däremot inte dematerialiserat för jaget själv. Det upplever i verkligheten jaget eller sitt verkliga ’själv’ varje ögonblick det lever. Men då det är dess jag eller själv, kan det inte upplevas såsom det upplever ting som tillhör jaget. Dessa upplevs genom påverkan utifrån, medan jagets jagupplevelse eller upplevelse av sitt eget själv inte har någon sådan påverkan på dess eget själv eller jag. Jaget kan endast påverka sitt upphovs tankevärld. Denna påverka skiljer sig därför från den vanliga påverkan via sinnesorganen utifrån, genom att den saknar en sådan påverkan. Därför har jagupplevelsen inga tankebilder eller minnesbilder av sitt själv eller sitt eget jag. Det upplever däremot sig självt som ’något som är’. Denna upplevelse kan väsendet inte bli medveten i förrän dess förnimmelseförmåga når det kosmiska planet, även om väsendet i själva verket upplever det varje ögonblick det lever och är dagsmedvetet. (Den intellektualiserade kristendomen, st. 128)

Vi står här inför ett av tillvarons största mysterier. Hur kan något som evigt är omanifesterat, som är totalt egenskapslöst, som utgör absolut stillhet och tomhet, sätta igång rörelse, vilken blir till tankemateria och i förlängningen till alla skapade detaljer i formerna värld. Min hypotes är alltså att Gudomen, 0X, är ”konstruerad” på ett sådant sätt, att det inuti denna entitet finns en verksam och skapande struktur, den treeniga principen X1, X2 och X3 (mer om denna princip längre fram i texten). Det är denna treeniga struktur som, genom den nya glorians framträdande, gör det möjligt för Gudomen att bryta sin isolering och bli ett skapande och upplevande Världsjag, X1.

*****

Det inre jaget – den stora tystandens domän

Författaren Paul Brunton kommenterar i boken Bhagavadgitas hemlighet (Larsons förlag AB, 1976) det samtal som enligt legenden ägde rum mellan prins Arjuna och hans lärare och ledsagare Krishna. Samtalet dem emellan ägde rum på en krigsskådeplats:

”Mitt uppe i stridens larm och dödande, delger Krishna sin lärjunge Arjuan sin förkunnelse om livet och döden, om den yttersta verkligheten och hur den kan uppnås, om inspirerande handling och om helig stillhet. Krishna nöjer sig inte bara med förklaringar utan inviger Arjuna med hjälp av sin hemliga kraft och sänder honom en gudomlig uppenbarelse.”

Det är inte utan att jag kan tycka det är lite märkligt, att Krishnas delgivande av en av de högsta sanningarna ägde rum på en krigsskådeplats; att prins Arjuan dessutom, på denna larmande krigsskådeplats, får motta en särskild invigning. Jag har föreställt mig att så höga sanningar som dessa, förmedlades till adepten under betydligt lugnare omständigheter, och definitivt inte under ett aktivt deltagande i strider, med allt vad det innebär av dödande och lemlästande. Förutom denna anmärkning, finner jag denna berättelse högst intressant och tankeväckande.

Vid ett tillfälle får Arjuan ta emot en särskild invigning av läraren och hans ögon öppnas tillfälligt:

 ”I den stora tystnaden kommer vi att möta det inre Jaget. Då är sökandets mål inom räckhåll. /…/ Läraren förklarar att han upprätthåller hela universum med alla dess oräkneliga företeelser – men det sker bara med en del av hans väsen. Överjaget förblir oförminskat, därför att det är obegränsat, gränslöst. /…/ I nästa avsnitt tar lärjungen emot en särskild invigning av läraren. Lärjungens andliga  ögon öppnas tillfälligt. Höga sanningar bekräftas genom hans egen personliga erfarenhet. Han ’ser’ verkligheten bortom materien så som i en gudomlig vision, något som emellertid inte är det samma som att verkligen känna den. Överjaget kan inte ses i någon vision. Vi måste vara Överjaget för att  känna det.”

Jaget har alltså enligt Martinus inga tanke- eller minnesbilder av sig själv, då det inte finns något som har eller kan ha en yttre påverkan på det. Jaget utgör ju det evigt omanifesterade ”något” som finns bakom varje manifestation och handling. Då det utgör ett evigt omanifesterat ”något”, dvs. en slags ”inre process” som är oåtkomlig för yttre påverkan, finns det inget att beskåda, inget att se eller iaktta. Då det är detta ”något” som sätter igång rörelsen, och som utgör rörelsens absoluta motsatts – stillheten – avger det inte några intryck eller minnesbilder. Det utgör den absoluta tomheten ur vilket allt skapat emanerar och återvänder. Däremot upplever varje livsenhet, som Martinus skriver ovan, sig själv som ”något som är”. Krishna fortsätter:

”I visionen uppenbaras Gud, den högste Skaparen, som ett gränslöst ljus. Och Gud är verkligen ljus. Endast som ljus kan Gud ses. Ljus är materiens ursprungliga tillstånd. Vetenskapen kommer till sist att upptäcka att materia inte  är något annat än koncentrerat ljus. Allting existerar i, och är uppbyggt av detta ursprungliga ljus, som är Gud.”

Några sidor längre fram i boken berättar Krishna om den högsta insikten: kunskapen om Överjaget.

”Det (Överjaget) omsluter allt … självt obundet, uppbär det allt, utan egenskaper … både i den yttre och den inre tillvaron …i det orörliga såväl som i det som rör sig. Överjaget är orörligt. Vart skulle det kunna ta vägen? Det kan inte gå någonstans, eftersom det redan finns överallt. Överjaget är också det som rör sig. Därför att alla varelser rör sig i kraft av det  liv de lånar från Överjaget. Överjaget är så utomordentligt subtilt att vi varken kan se eller höra det,  eller  röra vid det. Det kan inte upptäckas med hjälp av något av de fem sinnena. Inte ens intellektet kan förstå det eller skapa sig en bild av det. Både när och fjärran är Det.”

Texten om Överjaget är helt i linje med mystikertraditionens uppfattning av den yttersta verkligheten som varande ett ”intet” eller den absoluta tom- och stillheten. Ett ”intet” som det inte går att uttala sig om, annat är i negationer, dvs. vad det inte är.

I texten beskrivs också att det inom Överjaget existerar rörelse. Min hypotes är att här beskriver läraren, Krishna, det som Martinus omtalar som den aktivitet som äger rum i den nya glorian, där medvetandet, tankematerien, genom rörelse hålls igång av de kosmiska kristusväsendenas kosmiska talangkärnor (då livsupplevelsen är lika evig som jaget, har den alltid varit igång), vilket resulterar i skapandet av själva livsupplevelsen.

Vidare kan vi läsa i texten om Överjaget – Ljusets ljus.

”Överjaget kallas ’Ljusets ljus’ därför att detta ljus, det ursprungliga ljuset, är universums källa. Det är materiens och livets rot, den första manifestationen av Gud. Det uppfyller rymden. Och eftersom rymden är gränslös, fyller det även alla tänkbara former.”

Så här beskriver Martinus i Livets Bog del 6, stycke 2087 början på sin egen invigning, upplevelsen av en gigantisk ljusocean:

”Den börjar med att vi får uppleva ett omätligt tomrum. Allting har plötsligt försvunnit från vår tillvaro. Till och med våra organismer, de psykiska såväl som den fysiska, är avlägsnade från vår sinnesförnimmelse. Då det inte alls finns några detaljer eller någon rörelse i detta skenbara ’intet’ eller ändlösa tomrum, förekommer här inte heller några förvandlingar eller något skapande. Men där intet skapande är, där finns inte heller tid eller rum. Dock markeras här rummet genom att det är genomstrålat av en gigantisk ljusocean. Ljuset har fullständigt guldets färg. Det är som om rummet genomträngdes av lysande guldtrådar. Här existerar överhuvud taget inget annat.

Ingenting är synligt av vår egen organism. Det finns ingenting som för sinnena markerar vår existens. Det finns inget som helst synligt yttre framträdande. I denna ljusocean av tindrande guldtrådar har man blott en enda förnimmelse, och det är känslan av att vara ’ett med Gud’. I sanning, här i livstemplets allra heligaste är vi ’ett med den evige Fadern’. Allting lyser i guld, guld  och åter guld. (Livets Bog del 6, st. 2087)

Om Överjagets overksamhet kan vi läsa följande hos Brunton:

”Överjaget är det Absoluta. Vad behöver det göra? Vad kan det göra? Hur kan det handla?

Det som för världen vidare är skapelsen. Överjaget agerar inte, verkar inte. Det ser kanske ut att göra så, men det är endast skapelsen som verkar. Skapelsen är det kosmiska medvetandet. Det frambringar alla universums skeenden och former. Överjaget behöver inte sträva efter att uppnå något. Vi får inte förlora den högsta Sanningen ur sikte, nämligen att vår värld är en mental företeelse. Överjaget har ingen orsak att handla för egen del, det är fullkomligt och nog i sig själv.”

I stycke 2099 nedan beskriver Martinus jagets och guldtrådarnas rörelse eller vibration ”ner i” den tids- och rumsdimensionella världen. Från det omanifesterade till det manifesterade. Det motsvarar det som Brunton skriver:

 ”Överjaget agerar inte, verkar inte”

”Skapelsen är det kosmiska medvetandet. Det frambringar alla universums skeenden och former”.

”Överjaget har ingen orsak att handla för egen del, det är  fullkomligt och nog i sig själv.”

Martinus:

”De gyllene trådarna är denna moderenergis passage genom gränsområdet mellan det omanifesterade och det manifesterade. De utgör den allra första eller högsta formen för förnimmande av din och min eviga struktur. Ett högre förnimmande kan inte äga rum. De utgör sålunda det manifesterades allra högsta horisontrand. Bortom denna horisontrand existerar alltså bara ditt och mitt jag samt all rörelses allra första begynnelse. Men denna rörelse är här bortom de gyllene trådarnas domän otillgänglig för förnimmande och skall därför evigt förbli omanifesterad. Men icke desto mindre är det denna rörelse eller vibration som på denna sida av de gyllene trådarnas ljusrand, alltså här i den tids- och rumsdimensionella världen, blir till våra organismer, till våra medvetna och omedvetna livsfunktioner, till vår tanke- och viljeföring, till vår manifestation och vårt sätt att vara. Här från detta vårt eviga vara bakom livstinnarna sänder vi till den materiella världen ut alla våra livsimpulser och får från samma värld tillbaka återverkningarna eller reaktionerna av dessa våra impulsers möte med denna världs impulser. Dessa reaktioner är detsamma som vår livsupplevelse. De gyllene trådarna utgör sålunda reaktionen av vårt eviga väsens första möte med den manifesterade världens område. Denna reaktion är alltså det överväldigande gyllene ljus som uppfyller rummet med sina ändlösa trådar utan början och utan slut, utan tid och utan rum, utan former och utan ting, utan ljud och utan färger, endast tindrande guld och åter guld i strålform. Detta är vår högsta synliggörelse av vår oföränderliga och högsta existens som evigheten och oändligheten.” (Livets Bog 6, st. 2099)

Överensstämmelsen mellan Martinus och Krishnas beskrivning av det högsta existerande ”Något som är” eller 0X och Överjaget och det kosmiska medvetandet som utgörande skapelsens grundförutsättning, är i det närmaste fullständig. Begrepp eller terminologin skiljer sig en aning åt, men beskrivningen av själva processen mellan det omanifesterade och det manifesterade är i det närmast identisk.  Märkligt vore det kanske annars, då verkligheten är beskaffad på det sätt som den är. Det finns bara en högsta sanningsnivå – det gudomliga ”Något som är” eller X.

* * * * *

Ettheten eller Guds egenskapslösa natur

Jaget utgör alltså något som är. Något annat går inte säga om det. Jaget är en egenskaps- och kontrastlös företeelse bortom alla övriga företeelser, bortom tiden och rummet, då dessa utgör produkter av detta ”Något som är”. Jagets eller Gudomens existentiella urgrund är ”Ettheten” enligt Mäster Eckhart:

”Gud är bortom Guds egenskaper. Viktigt är att ordet Ett eller etthet enligt Eckhart inte ytterligare uttrycker en bestämmelse eller en egenskap bland andra. Ettheten syftar till egenskapen bortom alla egenskaper. Den återger den mystiska erfarenheten, en dimension som utmärks av att den saknar alla särskiljande egenskaper och därigenom uppfattas som alltigenom ett och detsamma.” (Erwin Bischofberger, Mäster Eckharts andliga undervisning, Katolska Bokförlaget 1994)

Eller:

”Gud är ett intet; inte så som vore han utan vara. Fastmer är han varken det ena eller det andra av det som man kan påstå något om – han är ett vara över alla vara.” (Mäster Eckharts andliga undervisning)

Guds vara i allt, i Ettheten, uttrycker Eckhart på följande sätt:

”Allt i är Gud, och Gud är ett i allt”. (Mäster Eckharts andliga undervisning)

* * * * *

Guds medvetande utgör en tids- och rumsdimensionell företeelse

Själva skapelsen är dock något annat:

”Eftersom skapelse är ett resultat av medvetande, måste världsupphovet, alltså Gud, ha ’medvetande’. Detta medvetande måste rymma allt som över huvud taget existerar av medvetande och den skaparförmåga som följer av det. Det betyder att Guds medvetande är tids- och rumsdimensionellt, och som redan sagts är det allvist, allsmäktigt och allkärleksfullt.” (Den intellektualiserade kristendomen, st. 142)

Guds medvetande är alltså tids- och rumsdimensionellt. Kan detta citat från Den intellektualiserade kristendomen vara svaret på frågan om Gud har en egen exklusiv upplevelse vid sidan om de levande väsendenas livsupplevelser, och i så fall hur är denna Guds upplevelse beskaffad?

I stycke 2374 i Livets Bog del 6, skriver Martinus följande om Guds eget medvetande:

Gudomens eget medvetande eller egen livsupplevelse är som nämnt något absolut ensamstående i sitt slag, eftersom det uteslutande är baserat på upplevelser i den inre världen. Gudomen har inte någon yttre värld såsom alla de övriga existerande väsendena i världsalltet. Fundamentet för Guds livsupplevelse kan således inte vara någon yttre värld.

När Gudomen icke desto mindre existerar och är ett levande väsen, måste fundamentet för hans livsupplevelse uteslutande vara en inre värld. Allt existerar inuti honom. Vi har en yttre värld som vi kallar ’naturen’. Men naturen, dess krafter och funktioner är organismfunktioner i den stora organism som tillhör vårt makroväsen. Blott Gud lever inte i något makroväsen och kan därför som nämnt varken vara mikroväsen eller mellankosmiskt väsen. Det vi kallar naturen eller världsalltet är, som förut nämnt, Guds organism. Då allt lever i denna Guds organism och det sålunda för den inte existerar något ’utanför’, blir världsalltet således för Gudomen en ’inre värld’. Denna inre värld blir därför Guds absoluta förnimmelseobjekt.

Guds förnimmelse eller livsupplevelse blir således den diametrala motsatsen till vår förnimmelse och upplevelse av livet, vilken enbart existerar i kraft av en yttre värld.” (Livets Bog del 6, st. 2374)

Alla existerande livsenheter utgör en ”teknisk” kopia av Gudomen genom den, för livsupplevelsens möjliggörande, treeniga principens verksamma och skapande struktur: X1, X2 och X3. Alla livsenheter gör, efter bästa förmåga och utvecklingsnivå, en bedömning av inkommande sinnesintryck. De särskiljer dem och jämför dessa med tidigare gjorda erfarenheter. Alltså ett slags meta-konstaterande. En övergripande iakttagelse grundad i förmågan att kunna skilja på jag och det. Om vi inte, vad gäller Gudomens upplevelseförmåga, är ställda inför något principiellt helt annorlunda, borde Gudomen själv på ett eller annat sätt besitta en liknande övergripande översiktsförmåga. Dvs. ha en egen medvetandeförmåga, oberoende av alla livsenheters verksamheter. Det är åtminstone min hypotes.

Återigen Martinus svar på frågan om Guds medvetande:

”Då allt lever i denna Guds organism och det sålunda för den inte existerar något ’utanför’, blir världsalltet således för Gudomen en ’inre värld’. Denna inre värld blir därför Guds absoluta förnimmelseobjekt.” (Livets Bog del 6, st. 2374)

Ja, Gudomen har en egen, men diametralt annorlunda livsupplevelse än vår egen, som bygger på en inre kontemplation över livsenheternas skapande verksamhet i deras yttre universum. Gudomen blickar inåt, medan livsenheterna blickar utåt.

* * * * *

    Martinus teoretiska uppdelning av det levande väsendet i tre delar

I Den eviga världsbilden, del 1, symbol 6, ”Det levande väsendet 1”, beskriver Martinus det levande väsendet som en treenig princip:

”Det levande väsendet utgör en evig treenig princip: ett ’jag’ ─ skaparen, en ’skaparförmåga’ och ’det skapade’. De tre elementen i denna princip har fått beteckningen X1, X2 och X3. I sin kärnanalys är väsendet ett evigt odödligt ’något som är’.” (https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-6 )

Det är enbart i teorin som Martinus delar upp detta universella X i tre olika funktionsområden. Man kan alltså betrakta X1, X2 och X3 som tre olika aspekter av detta universella, alltomfattande X.

 Om denna tredelade kosmiska struktur och skapandet av organismer skriver Martinus följande i Livets Bog del 7, st. 2640:

”Då alla skapade företeelser, alltså även väsendenas organismer, icke blott har en början utan även oundvikligen har en avslutning, blir dessa företeelser tids- och rumsdimensionella. De kan därför inte vara identiska med den struktur hos de levande väsendena, genom vilken organismerna och de genom organismerna ytterligare skapade tingen blivit till. Denna struktur, vilken vi lärt känna som det levande väsendets jag och övermedvetande, existerade innan de skapade tingen blev till. Den kan därför likaväl existera efter det att de skapade tingen är upplösta och inte mer existerar.

Väsendet kan sålunda likasåväl skapa en ny organism, som det kunde skapa den organism som det i dag existerar i. Vi har alltså här sett att världsalltet uppenbarar två existerande fundamentala realiteter: dels en kosmisk struktur omkring ett evigt ’något’ i Gudomen samt en kosmisk struktur omkring ett evigt ’något’ eller jag i varje levande väsen, dels myriader av tids- och rumsdimensionella eller förgängliga, skapade ting, frambragta av detta ’något’ i form av Gudomen och detta ’något’ i form av de levande väsendena. Skapandet och upplevelsen av dessa frambragta ting är detsamma som livets upplevelse såväl för Gudomen som för de levande väsendena.” (Livets Bog del 7, st. 2640)

Här kan vi läsa att Gudomen ur ett visst kosmiskt, existentiellt perspektiv utgör ett självständigt, från alla livsenheter fristående väsen, då det finns en kosmisk struktur omkring ett evigt ’något’ i Gudomen, samt en kosmisk struktur omkring ett evigt ’något’ eller jag i varje levande väsen.

Här gäller det alltså att skilja på Gudomens existentiella urgrund, 0X, den absoluta tomheten och stillheten, den evigt balanserade innehavaren av all energi och potentiella skaparmöjligheter i världsalltet, och dennas medvetande, som utgör resultat av livsenheternas X1, X2 och X3 funktioners skapande verksamhet. Gjorda erfarenheter samlas och lagras sedan i form av talangkärnor i livsenheternas ödeselement i X2 eller övermedvetandet, och blir på så sätt Gudomens samlade medvetande om sig själv, då Gudomens X2 ju består av alla livsenheters X2.

Detta samlade medvetande, visdomsoceanen, har sin utgångspunkt i alla livsenheters jagstruktur bakom guldglorian. Gudomens samlade vetande om sig själv bygger som sagt på Gudomens kännedom eller kunskap om samtliga livsenheters talangkärnor i respektive livsenhets ödeselement.

Medvetande skapas, upprätthålls och kommer sedan till uttryck tack vare den nya glorians funktion i guldglorian, som enligt Martinus utgör den ”plats” där början på ande eller medvetande manifesteras genom kristusväsendenas aktiva medverkan – upprätthållandet av rörelse vilket blir till tankestoff. (Den intellektualiserade kristendomen, st.11)

”Världsalltet utgör alltså en ’enhet’, i vilken alla de levande väsendenas X1, X2 och X3 utgör ett samlat X1, X2 och X3. Eftersom dessa tre X enligt kosmiska analyser just utgör de tre betingelser som krävs för att ett ’något’ skall kunna framträda som ’ett levande väsen’, börjar det därför här bli till ett faktum att världsalltet i sig självt utgör ’ett enda stort levande väsen’. Då detta levande väsen alltså är identiskt med hela världsalltet, framstår det här som ’tillvarons absolutenda sanna Gudom’. Eftersom alla andra existerande levande väsen ju utgör de enheter som Gudomen består av, har vi här i Livets Bog betecknat dessa som ’gudasöner’ – liksom vi av samma anledning har betecknat Gudomen som ’Fadern’.” (Livets Bog 1, st. 251)

Vidare på samma tema i Livets Bog del 7:

”Gudomen och de levande väsendena är alltså oskiljbart sammanknutna i en gemensam kosmisk, organisk livsupplevelseförmåga. Utan denna organiska gemenskap skulle allt förnimmande, allt skapande och därmed all livsupplevelse vara något helt omöjligt för bägge parter. Här har vi således fundamentet för all livsupplevelse, för all skapelse och därmed för hela världsalltets existens och framträdande som en evigt levande uppenbarelse av Gudomens medvetande och förhållande till de levande väsendena och de levande väsendenas förhållande till Gud.” (Livets Bog del 7, st. 2641)

Detta innebär att både Gudomens och vår egen livsupplevelse är tid- och rumsdimentionell, samt att Gudomens och vårt eget medvetande är tids- och rumsdimentionellt, då livsupplevelse och medvetande är ett och det samma. Gudomen, 0X/X1, behöver med andra ord universums alla livsenheter för att överhuvudtaget kunna uppleva någonting. Däribland sig själv som varande själva evigheten och oändligheten, som varande själva utgångspunkten för alla tids- och rumsdimentionella skapelser. Dessa skapelser åstadkoms genom världsalltets, till antalet oräkneliga livsenheters utnyttjande av den inneboende, dynamiska skaparkraft som står till buds genom den treeniga principens tre olika komponenter, X1, det verksamma, initiativtagande och kommunikativa jaget, X2, de kosmiska skaparprincipernas inbördes kompletterande funktioner för upprätthållande av ett ständigt vidareutvecklande de skapade realiteterna och X3, arenan och tummelplatsen för livsenheternas timliga framträdanden i den fysiska världen.

Evigheten och oändligheten, 0X, utgör den högsta, existentiella sanningsnivån om Gudomen. X1, X2 och X3 utgör den högsta rationella eller kunskapsteoretiska sanningen om livet: en skapare med en skaparförmåga som uttrycker eller manifesterar sig genom framtagandet av skapade ”produkter i den tids- och rumsdimentionella världen.

Detta universella 0X måste alltså ”ta” av sig själv, sin eviga tomhets- och stillhetsnatur, och av denna manifestera allehanda skapelser i X3-området. Vad är det då i detta omanifesterade ”Något som är” eller Ettheten som gör denna skapelseprocess möjlig?

* * * * *

Urbegäret – den kosmiska drivkraften bakom all skapelse

I Gudomens kosmiska struktur finns det ”inbyggt” en tvingande omständighet, en kompromisslös företeelse som gör att Gudomen, på existentiella grunder, är nödsakad att hela tiden skapa en diametral motsats till sin evighets- och stillhetsnatur, för att därigenom kunna uppleva livet och därmed uppnå en självbekräftelse. Denna kompromisslösa företeelse är urbegäret. Detta urbegär utgör den gudomliga, outsläckliga drivkraft som hela tiden ”tvingar” Gudomen att utnyttja sin inneboende potential för skapelse av rörelse, medvetande och organismformer i en aldrig sinande ström. Urbegäret är också den första energiform som, enligt Martinus, ger sig till känna. Den har sitt ursprung, eller säte, i Gudomen och innehåller allt det ”material” som sedan, med hjälp av moderenergin och de kosmiska skaparprinciperna, ska omsättas till den skapade världens oändliga mångfald och rikedom av skiftande organismformer. Urbegäret kan sägas utgöra Gudomens eviga motivationsfaktor och moderenegin dennas evig energifaktor.

I boken I begyndelsen var tomheden (Nordisk Impuls 1998) skriver Per Bruus-Jensens om den faktor som han menar ligger bakom, och utlöser sig i, urbegäret. Det är något han benämner ”Centralbehovet”.

Jaget och centralbehovet

”Med bakgrund i Jaget skapar urbegäret alltså en utgångspunkt för resten av verklighetskomplexet, som i första hand representeras av den gudomliga skaparprincipen, alias Jagets skaparförmåga? Men hur?

Som utgångspunkt för ett besvarande av denna avgörande fråga ska det till att börja med nämnas, att ett begär utan undantag alltid grundar sig ett bestämt behov, som motiverar det. Och Jagets urbegär utgör inget undantag från denna grundregel.” ( I begyndelsen var tomheden. Min översättning

Per Bruus-Jensen menar att Jaget befinner sig i en mycket speciell situation, vilken kännetecknas av en kombination av allmakt och total maktlöshet.

”Jaget representerar allmakt i den meningen att det evigt uppfyller alltet och vid roten utgör ’substansen” i allt som överhuvudtaget existerar. Ja, djupast sett – dvs. i absolut mening – existerar endast Jaget. Allt annat härstammar från detta.” ( I begyndelsen var tomheden. Min översättning

Martinus uttrycker sig på följande sätt:

”Som du ser, kära läsare, är ’något nr 1’ det allt dominerande, det enda absolut existerande. Allt annat är och förblir illusioner. Men illusionerna är en oumbärlig faktor i analysen av det levande väsendet, eftersom det inte kan finnas något ”levande väsen” utan dessa. De är livets detaljer.” (Ur Livets Bog del 2, st. 549)

Å andra sidan: som en fråga om immateriell tomhet och absolut stillhet representerar samma Jag – för sin egen del – samtidigt total maktlöshet på det sättet, att det endast genom sig själv inte känner till sin egen existens och dessutom – med hänvisning till det som det utgör i sig själv, nämligen som tidigare nämnts tomhet och absolut stillhet – uppenbarligen heller inte har någon möjlighet eller utsikt att någonsin kunna ändra på denna situation. Jaget som sådant utgör nämligen varken materia, energi eller rörelse och kan därför heller inte varken ses, höras, luktas, smakas, beröras eller på något annat sätt förnimmelsemässigt registreras. Inte heller av egen kraft, dvs. till förmån för sig själv och sin egen existentiella bekräftelse.

Men i just denna ’omöjliga’ situation – som kan liknas vid detta att lyfta sig själv i håret? – finns enligt Martinus samtidigt problemets lösning gömd.

Det gör det på det sättet, att Jaget i pakt med sina potentiella möjligheter som upplevare och skapare konstant innehar ett tvingande BEHOV för att förverkliga dessa möjligheter i praktiken och därigenom uppnå existentiell bekräftelse. Och just genom detta behov – Jagets centralbehov – föds urbegäret som ett uttryck för Jagets vilja till adekvat prestation.

Och denna vilja är återigen – jfr. det tidigare visade citatet av Martinus – själva urkällan till all energi i tillvaron. I första hand uttryckt genom de kosmiska skaparprinciperna och den härmed representerade modernenergin, och i nästa steg – med utgångspunkt i moderenergin de sex övriga grundenergierna.

Fenomenet energi och därmed skaparförmågan måste alltså enligt Martinus ses som det slutliga resultatet av en subtil, kosmisk transformationsprocess, som:

1.

Har sin utgångspunkt i Jaget och dess centralbehov

2.

evigt har funnits till

3.

har sin grund i de båda speciella generalfunktoner eller roller, som Jaget under de rätta betingelserna i allt KOMMER KUNNA spela: å ena sidan rollen som upplevare; och å andra sidan rollen som skapare. Ty utan just denna operationella potential skulle det inte finnas något hos Jaget, som kunde ligga till grund för centralbehovet, eller som detta omvänt kunde hänförs till. Och detta måste igen betyda, att centralbehovet för sitt eget vidkommande inte alls skulle existera, då ett behov som grund för sin existens som ett minimum måste förutsätta ett Något, som det kan existera FÖR, och som således HAR det. Dvs. registrerar det, och mer eller mindre står under press av det.

Utan sin operationella potential som möjlig skapare och upplevare skulle Jaget med andra ord vara helt och hållet förlorat, då det i så fall inte endast skulle vara utan existentiell bekräftelse, utan också skulle vara i avsaknad av varje önskan om en sådan bekräftelse. Och det kunde i så fall lika väl inte existera. Det skulle i praktiken göra det samma.

(Per Bruus-Jensen I begyndelsen var tomheden. Min översättning)

* * * * *

Sv. Åge Rossen om relationen mellan 0X och den treeniga principen X1, X2 och X3:

”Tillbaka till X1, X2 och X3 och 0X i relation till de två sanningsnivåerna (den högsta sanningsnivån om Gudomen, 0X, och den högsta rationella kunskaps- eller sanningsnivån om livet, X1, X2 och X3). Martinus symboliserar den treeniga principen med en liksidig trekant. Trekantens tre sidor symboliserar vart och ett av de tre X:n. Men vad händer då med 0X? Trekanten har ju bara tre sidor! Den kan trots detta också symbolisera 0X på ett enkelt och överskådligt sätt. Trekanten har inte endast en omkrets, den har också en yta! Det skulle förmodligen vara i överensstämmelse med Martinus idé att låta trekantens yta symbolisera 0X, även om Martinus inte har uttryckt sig på det sättet. Ytan innehåller en högre dimension än de tre sidorna var för sig, och är alltså något mer än dessa sidor. Varje sida utgör endast en dimension, medan de tillsammans bilder en tvådimensionell yta. Ytan och sidorna kan symbolisera förhållandet mellan de båda sanningsnivåerna. Medan de tre sidorna symboliserar den högsta rationella kunskapen om livet, alltså X1, X2 och X3, kan trekantens yta symbolisera 0X (eller enbart X), alltså det gränslösa, gudomliga något. Rent visuell kan nu trekantens sidor uppfattas som en begränsning av det gudomliga något och därmed ett indirekt synliggörande av det gränslösa, därför att trekantens yta inte blir synlig innan den begränsas av de tre sidorna. Det är först när de tre sidorna tecknas, som det uppstår en identifierbar figur. Detta antyder att den högsta sanningsnivån endast är möjlig att iaktta i förlängningen av den rationella sanningsnivån. Det gudomliga något kan förstås intuitivt trots sin oändliga och gränslösa natur på grund av de tre X:n som deras övergripande begrepp.” (Sv. Å. Rossen Martinus Verdensbillede, 2008. Min översättning)

* * * * *

  Vår dagliga upplevelse av livet utgörs av illusioner

Då Guds alla skapelser i X3-området har en början och ett slut, kan de betraktas som illusioner eller timliga delmanifestationer av Gudomen eller 0X. De har följaktligen ingen evighetsnatur. För att Gud ska kunna skapa något som har evighetskaraktär behöver Gud utplåna sin evighetsnatur, vilket är en absolut omöjlighet. Skaparen har nämligen inget annat material att skapa av än sig själv, sitt eget väsen. Låt oss se hur det hänger ihop.

”Varför kan ’det gudomliga någots’ skapelse sålunda enbart vara eller bli ’illusioner’? – Ja, svaret är enklare än man först kanske är böjd att tro. ’Skaparen’ har nämligen inget som helst annat material att skapa av än – sig själv, sitt eget väsen. Han måste därför, för att skapa absoluta realiteter, utplåna sitt eget absoluta väsen (något nr 1). Men då ’något’ omöjligt kan bli till ’intet’, låter sig detta ju inte göra. När ’något nr 1’ inte desto mindre skapar ’något nr 3’, måste det ena av dessa två ’något’ vara illusoriskt. Då ’något nr 1’ i analysen måste finnas till före ’något nr 3’, är det ’något nr 1’ som är verkligt och ’något nr 3’ som är overkligt. Vore det inte så, skulle det vara omöjligt för ’något nr 1’ att bli herre över ’något nr 3’. Och utan detta herradöme skulle dess existens som ’levande väsen’ vara en omöjlighet. Om ’något nr 3’ vore lika realistiskt som ’något nr 1’, skulle dessa två realiteter bilda en orubblig jämvikt, som evigt skulle utgöra en död punkt, varigenom en evig död och därmed ett evigt ’intet’ skulle råda, där världsalltet nu uppenbarar sig. Om ’något nr 3’ vore hundraprocentigt jämbördigt med ’något nr 1’, skulle kontrastprincipen och därmed förnimmandet vara en omöjlighet. Ty denna princip är just i sitt allra första ursprung identisk med den underlägsenhet som kännetecknar ’något nr 3’. Att ’något nr 3’ verkligen är ’något nr 1’ underlägset blir till faktum genom dess identitet som ’rörelse’ och den därigenom oundvikliga verkan som vi kallar ’föränderlighet’. Rörelse är i alla existerande former och tillstånd en orsaksverkan och blir därigenom ovillkorligen identisk med ’ett något’ som är underlägset ’ett annat något’. Då detta andra ’något’ endast kan vara ’något nr 1’, blir detta sålunda tingens herre och upphov. Denna dess höga identitet vilar alltså enbart på det förhållandet att ’något nr 3’ utgör illusioner.” (Livets Bog del 2, st. 540)

Gud befinner sig bortom tid och rum, bortom skapelserna timliga värld och är helt oåtkomlig för varje form av påverkan från X3-området. Gud finns ju till före dessa timliga skapelsers tillblivelse och likaså finns Gud till efter deras upphörande. Därför beskriver Martinus att vår livsupplevelse består av en ständigt inkommande ström av illusoriska intryck, vilka sedan blir till illusoriska uttryck, som vår omgivning kan ta del av. Hela vår upplevda tillvaro består således av illusioner.

”Men då illusioner existerar, utgör sålunda ’något nr 3’, som ju är illusionernas värld, ett slags verklighet, dock inte i form, gestalt, volym eller överhuvud taget något som är tillgängligt för sinnena, eftersom ett sådant ’något’ endast kan existera som ’en begränsad oändlighet’ och därmed avslöjar begränsningen som en illusion. Den enda absoluthet eller verklighet som kan tillmätas illusionernas värld kan därför inte alls uttryckas i någon form av förnumna detaljer. Och den kosmiska analysen av denna värld är därför orubbligt denna, att den utgör ’något som är’. Men då denna analys är helt identisk med analysen av ’något nr 1’, framstår det här som ett faktum, att ’något nr 1’ och ’något nr 3’ är identiska. De utgör en enhet med två analyser. Men detta faktum gör närvaron av ett ’tredje något’ ävenså till faktum, nämligen det ’något’ som ligger till grund för att ’något nr 1’ får analysen ’något nr 3’. Det blir sålunda ett faktum att ’något nr 1’ upplever sig självt som ’något nr 3’. Denna härmed avslöjade upplevelseförmåga har vi redan lärt känna som ’skaparförmågan’ eller ’X2’.” (Livets Bog del 2, st. 540)

Illusionsprinciperna X2 och X3, perspektivprincipen och lösningen på livets mysterium

Hela vår tillvaro utspelar sig alltså i illusionernas värld. Ingenting av det vi ser runt omkring oss är vad det ser ut att vara. Allt skapat går att ”lösas upp” till ett skenbart ingenting som då återvänder till Gudomen, varifrån det härstammar.

Hur är då detta möjligt? Martinus svar är detta är att det enda som har verklig existens är ’något nr 1’.

”Som du ser, käre läsare, är ’något nr 1’ det allt dominerande, det enda absolut existerande. Allt annat är och förblir illusioner. Men illusionerna är en oumbärlig faktor i det levande väsendets analys, eftersom det inte kan finnas något ’levande väsen’ utan dessa. De är livets detaljer. Livet är ’något’, bestående av illusioner. Detta ’något’ är, som vi nu har sett, detsamma som ’något nr 2’ och ’något nr 3’, som åter i sin högsta analys är detsamma som ’något nr 1’.
Den treeniga principens två principer ’X2’ och ’X3’ utgör alltså tillsammans en ’illusionsprincip’. Det är denna princip som vi i det dagliga livet möter i form av allt som kommer in under begreppet ’perspektiv’. Vi vill därför här i ’Livets Bog’ benämna denna princip ’perspektivprincipen’. Som vi sett, skulle all förnimmelse vara omöjlig utan denna princip. Men när all förnimmelse är omöjlig utan denna princip, blir denna ju förnimmelsens och därmed själva livets eller medvetandets allra högsta analys, ty liv och förnimmelse är ju identiska begrepp. ’Perspektivprincipen’ är sålunda lösningen på själva ’livets gåta’. Med lösningen eller förståendet av denna princip finns inte längre något ’livets mysterium’.
Som i det föregående antytts, är ’perspektivprincipen’ en av den treeniga principens två sista principer, ’X2’ och ’X3’, bestående enhet. Då denna enhets kosmiska analys också utmynnar i detta enda ’ett något som är’ och därmed avslöjar sig som identisk med ’X1’ eller ’det gudomliga något’, finns det inga flera detaljer kvar att analysera i området ovanför ’perspektivprincipen’. Allt som nu kan finnas kvar att analysera i fråga om denna princip, ’X-en’ eller ’det gudomliga något’, ligger under ’perspektivprincipen’ eller skaparförmågan och kan endast uppträda med ’relativa’ eller ’skapade’, d.v.s. ’timliga’, detaljer. Dessa detaljer hör nämligen genast hemma i formernas eller illusionernas värld…”. (Livets Bog del 2, st. 549)

* * * * *

Gudomens eviga kontemplation över sig själv och sitt väsen

Djupast sett korresponderar Gud med sig själv, och ”speglar” därigenom sig själv genom varje livsenhets livsupplevelse i världsalltet, möjliggjord genom perspektivprincipen. Eller som Mäster Eckhart formulerar det: ”I sin kunskap om sig själv känner Gud sig själv i sig själv.”

Återigen: Det är genom de levande väsendenas livsupplevelser som Gudomen blir medveten om sig själv. Gudomens livsupplevelse sker därför inom Gudomen själv, då det inte finns något utanför denna. Därav uttrycket: ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.” (Apostlagärningarna 17:28)

En fullständig beskrivning av Guds jag genom införandet av begreppet 0X

I boken Den intellektualiserade kristendomen, st. 134 ställer sig Martinus följande fråga:

”Hur är det levande väsendena och Gudomen förbundna med varandra?”

                         Martinus ger oss följande  svar:

”För att förstå detta måste vi tillbaka till det område hos Gudomen som framträder som ett immateriellt något och som i verkligheten utgör Guds ’jag’. Detta immateriella något ska vi hädanefter kalla ’0X’. Men det framträder inte som en frigjord materiemassa eller som en materieocean. Att det är otillgängligt för all sinnesupplevelse, förändrar inte principen. Det är ju det som gör den följande insikten möjlig. Hur skulle de levande väsendenas existens vara möjlig, om det inte fanns realiteter som var högre och finare än den fysiska och andliga materia människorna kan förnimma? Det immateriella något – 0X – som alltså inte är materia och enbart kan uttryckas som ’immateriellt’, eftersom det inte kan förnimmas, bildar Guds jag och framträder på så sätt att det också bildar jaget i varje levande väsen”. (Den intellektualiserade kristendomen, st. 134)

Gudomens medvetandeprocess, 0X/X1, den personliga maktfaktorn i universum, X1

I första meningen i stycke 134 skriver Martinus något mycket intressant. Trots att Gudomens omfattar allt som existerar, finns det uppenbarligen ett område hos Gudomen som framträder som ett immateriellt något och som i verkligheten utgör Guds ”jag”. Det finns med andra ord en slags ”avgränsning”, om man nu kan uttrycka sig så, inom Gudomen som upptas av jaget. Med all säkerhet förhåller det sig helt annorlunda i verkligheten (jaget upptar ju allt som existerar), men rent pedagogiskt eller begreppsmässigt är det, menar jag, fullt motiverat att formulera verklighetsbeskrivningen på detta sätt, för att därigenom underlätta förståelsen att denna lätt abstrakta företeelse – Gudomen. Det jag tror Martinus här är inne på, är det ”område” där X1, med efterföljande illusionsprinciper X2 och X3, ”träder” fram. Vilket vill säga, det ”område” där den nya glorian framträder i guldglorian. Den information som Martinus här förmedlar läsaren är, enligt min mening, något av det viktigaste som han överhuvudtaget har skrivit i sitt samlade verk – Tredje testamentet.

Varför? Jo, för det förklarar hur det går till när rörelsen, och därmed medvetandet och tankematerien, blir till. Det förklarar hur Gudomens uppdelning av sig själv i ett oändligt antal ”mikro-jag, med en egen okränkbar individualitet, går till. Det stadfäster vidare en gång för alla att Gudomen, genom sitt X1, är en personlig Gud som aktivt deltar i själva livsupplevelsen och som det därigenom är möjligt att korrespondera med genom varje livsenhets X1. Och inte minst, här förklarar Martinus hur det går till när, som Mäster Eckhart uttrycker det, ”Gud föder fram sin Son i all evighet och Sonen därigenom återföder Gud”. Dvs. hur medvetandet uppstår hos Gudomen och livsenheten genom deras ömsesidigt betingade korrespondens (se gärna Martinus symbol 11, https://www.martinus.dk/sv/symbolerna/symboloeversikt/symbol-11.html).

Martinus fortsätter beskrivningen av 0X i stycke 135. Här står det klart att alla levande väsen, vart för sig, utgör fysiska och andliga delar av Gud.

”Vi har här sett att varje levande väsen evigt och orubbligt är förbundet med Gud. Vad betyder det? Det betyder att Guds jag lika orubbligt är uppdelat i en oändlig ocean av jag. Världsalltets materia eller fysiska och andliga stoffområde är genomsyrat av det ’immateriella något’, 0X, som också här bildar en fast punkt och ett fundament som behärskar materien för det lilla materieområde eller den del av Guds jag som det är knutet till. Detta framträder då liksom själva världsalltet som ’ett levande väsen’. Rent tekniskt framträder således det levande väsendet i princip redan som ’Gudsavbild’. […] Vi har alltså kommit fram till att varje levande väsen utgör något av Guds jag och något av Guds andliga kropp eller struktur och även något av Guds fysiska struktur. Dessa kommer således också att framträda med en synlig fysisk struktur och en osynlig andlig struktur av immateriell natur.” (Den intellektualiserade kristendomen, st. 135)

* * * * *

Skillnaden mellan 0X och X1 

”Detta ’något’ är det allt omfattande högsta elementet i livet, som vi redan tidigare i ’Livets Bog’ omtalat som ’det gudomliga något’ eller ’X1’. Vi har här i vår analys av ’materien’ mött den allra sista instans som varje ’kosmisk analys’ kan möta. Vi är här vid den ’orsakslösa orsaken’. Den är det enda existerande ’något’, till vilket det inte existerar någon föregående orsak. Den är alla orsakers orsak.” (Livets Bog del 2, st. 504)

Som vi kan se i stycke 504, skriver Martinus att jaget eller X1 utgör ”det gudomlig något”, den sista instansen i varje kosmisk analys och det högsta elementet i livet. I boken Den intellektualiserade kristendomen st. 134 och 135 (citat ovan) presenterar Martinus ytterligare en dimension av Gudomen och jagbegreppet, genom att inför begreppet 0X. 0X utgör enligt Martinus Guds jag, ett immateriella något som ”är otillgänglig för all sinnesförnimmelse”. Martinus skriver att detta jag ”besjälar hela världsalltet, både den fysiska och den andliga sidan av det. Det utgör det evigt levande något.”

Hur ska vi då förstå begreppet 0X? Behövs detta 0X, då begreppet X1 redan beskriver samma sak, dvs. ”den sista instansen i varje kosmisk analys och det högsta elementet i  livet”, kanske man kan fråga sig. Både 0X och X1 är ju en beskrivning av det allomfattande världsjaget, ett ”Något” som besjälar hela världsalltet.

Vad är då skillnaden mellan 0X och X1? Till att börja med vill jag säga, att med införande av begreppet 0X har Martinus lagt till den sista och avgörande pusselbiten, när det gäller förklaringen och förståelsen av hur något som befinner sig bortom tid och rum – som är immateriellt, form- och substanslöst, som evigt utgör absolut stillhet och tomhet – ur sitt obegränsade kosmiska djup, sitt innersta väsen, kan skapa de illusioner, de timliga framställningar som vi till vardags upplever i form av alla skapelser i den fysiska världen, X3-området, inklusive oss själva och våra medväsen.

Sv. Å Rosens analys av X i begreppet 0X.

Rossen skriver i boken Martinus Verdensbillede stycke 138, med rubriken ”Två sanningsnivåer”, att de tre principerna inte är likvärdiga. X2 och X3 är illusionsprinciper, medan X1 är något absolut.

”Därmed är X1 också den högsta verkligheten. X1 är själva ”det gudomliga något”, som är helt obegränsad och bortom direkt förnimmelse i sin egen natur. Detta ”gudomliga något” existerar inte ”över”, ”under” eller ”bakom” de tidsrumsliga manifestationerna, utan både över, under och bakom de enskilda manifestationerna samt ”i” dessa. Det är immanent i varje ting och varje väsen. Kanske kan man likna det med våra kända dimensioner. Liksom en högre dimension innehåller de lägre dimensionerna (en yta innehåller längd och bredd), således är ”det gudomliga något” den högsta ”dimensionen”, där alla lägre dimensioner är innefattade. Då ”det gudomliga något” utgör själva den objektiva verkligheten, medan allt som förnims, är beslöjade utgåvor av denna verklighet, är detta ”något” den sanna verkligheten eller den högsta sanningsnivån.” (Martinus Verdensbillede, Et idéhistorisk studie. Min översättning.)

Rossen argumenterar i den efterföljande texten för att sanningen, X1:s varande, är evigt  och oändligt; är utan kontraster eller skillnader. Detta är dock inte tillfredsställande för det rationella förståndet, menar Rossen. Han menar att förståndet kräver skillnader och motsättningar för att något ska bli, eller vara, begripligt. Kan man inte säga något om detta något, så finns det inget material för tanken att arbeta med. Rossen menar att en rationell förståelse av ett ämne kräver ett flertal begrepp.

”Detta behov tillgodoses av den treeniga principen, som uttrycker tre sammanhängande principer på så sätt att: det levande väsendet utgör ett samspel mellan ett jag, en skaparförmåga och ett skapat framträdande i tid och rum. Denna definition på universum som helhet respektive det enskilda levande väsendet, är förmodligen det den kortast möjliga, när den samtidigt ska vara meningsfull. Det är därför förmodligen korrekt uttryckt att säga, att de tre principerna och deras samspel i Martinus världsbild är den djupaste rationella sanningen, dvs. den djupaste kunskapsteoretiska eller epistemologiska sanningen. Den verkar således finnas två sanningsnivåer i Martinus världsbild, en kunskapsteoretisk nivå, som tillfredsställer det rationella tänkandet, respektive en högsta nivå som överskrider alla begränsningar och endast kan förstås intuitivt.” (Martinus Verdensbillede, Et idéhistorisk studie. Min översättning)

I stycke 139 kommer Rossen in på begreppen 0X, X1, X2 och X3. Han konstaterar att Martinus i  alla sina verk använder begreppen X1, X2 och X3 för det levande väsendet grundnatur; att X1 symboliserar jaget i både det levande väsendet och i det ”gudomliga något”.

Rossen menar vidare, att det finns en skenbar motsättning mellan 0X:s definition och de övriga tre X:n, därför att X1 redan representerar Guds jag. Man skulle kunna tänka sig, fortsätter Rossen, att 0X symboliserar Guds jag och att X1 symboliserar gudasonens jag. Men det går emot tesen att Guds jag och gudasönernas jag är ett och det samma.

”Det är förmodligen riktigare att tolka 0X som det oändliga, odefinierade gudomliga något, som är tillvarons egentliga verklighet och högsta sanningsnivå. Att det betecknas som 0X, indikerar att det är något som finns tidigare än X1, X2 och X3. Men detta 0X har i grunden alltid varit närvarande hos Martinus, men då uttryckt som ”X”. I uttrycken X1, X2och X3, är ”X” en gemensam faktor. ”X:et” i sig själv kan tolkas som det odefinierbara gudomliga något, medan talen uttrycker att detta gudomliga något manifesterar sig på tre fundamentala sätt i universum och i det enskilda levande väsendet. Genom att uppfatta 0X (eller endast ”X”) som det absoluta och oändliga gudomliga något, blir det tre X:en ett uttryck för olikheter, som kan upplevas var för sig som motsättningar till varandra. Martinus har som nämnts genomgående låtit X1 symbolisera både jag och själva det gudomliga något. Men genom att antagandet att 0X eller endast X utgör ett högre begrepp än X1, X2 och X3, kan X1:s betydelse inskränkas till det levande väsendets centrumförnimmelse eller jagkänsla, alltså något, som individen upplever som sig själv i motsats till omvärlden.”(Martinus Verdensbillede, Et idéhistorisk studie. Min översättning)

I stycke 141 återvänder Rossen till begreppen X1, X2, X3 och 0X i relation till det båda sanningsnivåerna. Rossen skriver där att Martinus symboliserar den treeniga principen med en liksidig trekant, där trekantens tre sidor symboliserar vart och ett av de tre X:en. Men hur förhåller det sig då med 0X? frågar sig Rossen. Trekanten har ju endast tre sidor. Den kan trots detta ändå symbolisera 0X på ett enkelt och åskådligt sätt, då trekanten inte endast har en omkrets, utan också innehåller en yta.

”Det skulle förmodligen vara i överensstämmelse med Martinus idé att låta trekantens yta symbolisera 0X, även om Martinus inte har uttryckt det så. Ytan i trekanten utgör en högre dimension än de tre sidorna var för sig, och utgör alltså något mer än dessa sidor. Var sida har endast en dimension, medan de tillsammans skapar en tvådimensionell yta. Ytan och sidorna kan symbolisera förhållandet mellan de två sanningsnivåerna. Medan de tre sidorna symboliserar den högsta rationella kunskapen om livet, alltså X1, X2 och X3, kan trekantens yta symbolisera 0X (eller endast ”X”), alltså det gränslösa gudomliga något. Rent visuellt kan trekantens sidor nu uppfattas som en begränsning av det gudomliga något och därmed ett indirekt synliggörande av det  gränslösa, därför att trekantens yta inte blir synlig, innan den begränsas av de tre sidorna. Det är först när de tre sidorna har tecknats, som det uppstår en identifierbar figur. Detta innebär att den högsta sanningsnivån endast är möjlig i förlängningen av den rationella sanningsnivån. Det gudomliga något kan förstås intuitivt trots sin oändliga och gränslösa natur, som utgörande ett grundläggande fundament och samlingsbegrepp för de tre X:n.” (Martinus Verdensbillede, Et idéhistorisk studie. Min översättning)

På sidan 150 finns en illustration av det gudomliga något, i form av en liksidig trekant. Rossen har där placerat X2 till vänster, X1 neder till och X3 till höger. Mitt i trekanten (trekantens yta) har Rossen placerat 0X.

Texten till Fig. 3 lyder:

”Trekantens yta symboliserar den högsta sanningsnivån (0X), medan de tre sidorna symboliserar den högsta kunskapsteoretiska nivån (X1, X2 och X3) vad gäller detta att definiera det levande väsendet (Gudomen och gudasönerna).”

Rossen konkluderar sitt resonemang om 0X och den treeniga principen med att säga att Martinus filosofi är en monistisk filosofi, ”då dess ontologiska grund (det absoluta varandet) utgör ett allomfattande, men i sig själv odefinierbart något”. Rossen fortsätter:

”Men denna monoteism är understödd, ja är betingat av en kunskapsteoretisk (epistemologisk) trinitet. Martinus världsbild är alltså en monistisk trinitet eller en monistisk treenighetsfilosofi. Det bör tilläggas, att både världsalltet (Gudomen) och den enskilda individen utgör monistiska treenigheter. Det är denna gemensamma struktur för individen och Gud, som Martinus ofta uttrycker med orden från Bibelns skapelseberättelse: ”Låt oss skapa en människa i vår avbild efter vår liknelse”? (Martinus Verdensbillede, Et idéhistorisk studie. Min översättning)

* * * * *

Mäster Eckhart, Gudomen och Gud

Med införandet av begreppet 0X beskriver Martinus det som Mäster Eckhart kallar Ettheten – ett vara bortom alla vara. Mäster Eckhart skiljer i sina texter mellan Gud och Gudomen.

”För Eckhart står det klart, ”att åtskillnaden mellan de gudomliga egenskaperna, nämligen (Guds) makt, vishet, godhet och liknande, helt och hållet är att tillskriva vårt förstånd, som försöker begripa Gud” (Exod 58, LW II). Själva ordet Gud tycks avse en verklighet som människan sätter sin egen mänskliga prägel på. Ordet Gud är behäftat med positiva utsagor. Det är därför som Eckhart kan säga att alla skapade varelser talar om ’Gud’. Men de talar inte om Gudomen, därför att allt det som är i Gudomen är etthet, och om etthet kan man inte tala, annat än i negativa vändningar. ”Gud och Gudomen är åtskilda – just genom verkande och icke-verkande” (P I 94). (Erwin Bischofberger, Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

(Mäster Eckhart är en representant för den apofatiska, eller negativa teologin, som menar att man inte kan tillskriva Gud några positiva egenskaper. Motsatsen, då man söker uttrycka Guds positiva egenskaper, benämns katafatisk teologi. Den negativa teologin säger alltså vad Gud inte är).

Vidare om Eckharts syn på Gudomen:

”Gud eller rättare Gudomen är för Eckhart ’ofattbar’, ’outgrundlig’, ’utan namn’, ’utanför alla kategorier’, ’utan verklighet’, ’bottenlös’, ’varken det ena eller det andra’, ’varken det eller det’, ’ett icke-förnuft’, ’en icke-person’, ja, en ’icke-gud’.” (Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

Mäster Eckhart skiljer på Gud och Gudomen.

Gudomen representerar den icke-verkande delen och Gud representerar den verkande delen. Som jag förstår Mäster Eckhart blir Gudomen ett levande, upplevande något eller subjekt, genom den verkande delen – genom Sonfödelsen (X1-principens framträdande ur 0X-principen, min tolkning).

Fadern föder sin Son, och detta bereder honom en sådan glädje […] och från den bägge blommar den Helige Ande fram. När Fadern föder Sonen i mig, är jag samma Son och icke någon annan; väl är vi olika i vår jordiska existens, men där är jag samme Son och icke någon annan (P I 33). (Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

Mäster Eckhart ”skilde mellan Gudomen – det fullkomligt annorlunda som man inte begreppsligt kan fatta – och Gud, Gudomens dynamiska aspekt. Denna dynamik uttrycks i födelsemystik: Fadern föder Sonen och samtidigt föds den Helige Ande. Enligt Eckhart finns i människans själsgrund en gnista som förbinder den med Gud. I detta innersta föder Gud sin Son på nytt och förenar sig med själen.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Eckhart_von_Hochheim)

Eckhart beskriver denna Sonfödelse på följande sätt:

”Gud har från evighet fött mig som sin enfödde Son och sitt eviga faderskaps avbild, så att jag skulle vara fader och föda den av vilken jag själv är född. […] Gud föder sin enfödde Son i själens högsta [yttersta udd eller innersta källa]. I samma andetag då han föder sin enfödde Son i mig föder jag honom tillbaka i Gud” (P II 91) (Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

Denna gudsfödelse i människan pågår enligt Eckhart i all evighet och utgör Gudomens uppdelning av sig själv i Fadern, Sonen och den helige Ande (Gud). Detta motsvaras hos Martinus, som jag tolkar det, av principerna X1, jaget, och X2, den gudomliga skaparprincipen och det skapade, X3:

”Jaget, skaparförmågan och det skapade är precis de tre förutsättningar som krävs för att ett något ska kunna framträda som ett levande väsen. Hela universum, människan och varje annat levande väsen utgör en treenig princip som bildas av jaget, skaparförmågan och det skapade. Jaget, skaparförmågan och dess organism blir således de tre principer som bildar den enhet som vi kallar den treeniga principen. Det är detta som i religionerna kallas: Fadern, sonen och den heliga anden.” (Storkursen st. 547)

Fader och sonprincipen hos Martinus

I boken Två slags kärlek (1993) kapitel 27 ”Fadern och sonen”, skriver Martinus att den oupplösliga samhörigheten mellan Gudomen och det enskilda levande väsendet består i att de båda har en gemensam kosmisk struktur ”som ömsesidigt skapar förutsättningen för det två väsendenas eviga livsupplevelse- och manifestationsförmåga”.

Martinus skriver vidare att:

”Utan denna de två väsendenas gemensamma livsstruktur skulle deras medvetande eller livsfunktion omöjligt kunna äga rum”.

Varav består då denna gemensamma livstruktur? Till att börja med består den, enligt Martinus, av alla enskilda levande väsens jag, eller X1, som tillsammans utgör Gudomens jag. Vidare att alla enskilda levande väsens skapar- och upplevelseförmåga, eller X2, på samma sätt utgör Gudomens skapar- och upplevelseförmåga. Till sist så utgör alla enskilda levande väsens X3-område, själva livsscenen, Gudomens X3-område eller livsscen. X3-området utgör ”den skapade eller tids- och rumsdimensionella delen av väsendets psyke, skaparförmåga och organism”.

Hur kan då Gudomen och de enskilda väsendena framträda som två självständiga individualiteter, när de har ett gemensamt jag, frågar Martinus sig vidare. Detta X1, eller ”Något”, är inte materiell i vanlig mening och är därmed odelbart.

”Detta ’Något som är’ finns sålunda odelbart närvarande i världsalltet. Det är det högsta ’Något’ som existerar, och det bildar alltså Gudomens jag. Att det förutom att vara Gudomens ’jag’ och, trots sitt odelbara tillstånd, även kan vara det levande väsendet jag, beror på principen ’X2’.”

Det är bland annat genom beskrivning av X2-området som gör att Martinus på ett unikt sätt bidrar till förståelsen av vår eviga, kosmiska struktur. Ingen annanstans i den världsomspännande esoteriska litteraturen hittar vi, vad jag vet, en så detaljerad beskrivning av de eviga skaparprinciper som hos Martinus. Hans beskrivning av X2-områdets funktioner utgör en av de avgörande pusselbitarna för att vi teoretiskt ska kunna förstå vår individualitet, dvs. hur den Ena blir till de många, och därigenom få en förståelse av vår eviga tillvaro.

Martinus beskriver X2:s funktion på följande sätt:

”Vi kan symbolisera detta ’X2’ med ett ihåligt klot av ogenomskinligt material. På detta klot finns det små hål som är jämt fördelade över hel dess yta. Om vi nu tänker oss ’X1’ eller detta ’Något’ som ett starkt ljus inne i klotet, kommer detta ljus att kasta en stråle genom varje hål. Varje stråle symboliserar då jaget i ett levande väsen, medan ljuset inne i klotet är Guds jag. Liksom ljusstrålen inte är åtskild från ljuset inne i klotet, är inte heller det levande väsendets jag avskuret eller åtskilt från Gudomens ’X1’ eller jag. Ljuset som strålar ut från varje hål i klotet symboliserar således de levande väsendena. Klotet symboliserar ’X2’, genom vilket ’det enda väsendet blir till det många’. Varje levande väsen har alltså sitt eget jag, även om det är oupplösligt förenat med Guds jag och är ett med detta. Varje levande väsen utgör således en individualitet i Gudomen, utan att Gudomen därför mister sin individualitet och utan att det levande väsendet förlorar sin. ” (Två slags kärlek, kap 27)

Varje levande väsens djupaste ursprung är alltså Gudomen, då det endast existerar ett jag. De får sin egen individualitet manifesterad genom ”X2” principens uppspaltning av Gudomens jag. Detta är ett upplevelsemässigt mysterium för den oinvigda personen, även om vi nu har fått den teoretiska kunskapen om detta genom Martinus analyser. För inte sant:

  • Hur gestaltar sig den process som gör att vi som enskilda livsenheter kan särskilja oss från Gudomens jag som vi är ett med?
  • Varav består den ”gräns” som särskiljer oss från Gudomen och som skapar en ”distans” mellan oss och Gudomen? Ser eller upplever man den eventuella gränsen?
  • På vilket sätt genomför Gudomen denna uppdelning av sitt jag genom X2-principen? Hur ”skärmar ” Gudomen av sig själv rent praktiskt i ett oändligt antal livsenheter?
  • Var i X2-området äger denna process rum? Eller äger den rum i gränslandet mellan X2 och X3?
  • På vilket sätt använder Gudomen, genom sin aktiva del eller X1-principen, sina skaparprinciper för att åstadkomma att den Ena blir det många? Går detta att förstå utan kosmiskt medvetande?

Att uppnå den fullständiga förståelsen för, och upplevelsen av, detta att vårt jag är identiskt med Gudomens jag, är en utvecklingsfråga. Detta står bortom alla tvivel. Då medvetandet, och därmed jagupplevelsen, förnyas vid inträdet i varje nytt spiralkretslopp, kan vi ganska snabbt konstatera att det handlar om en mycket lång utvecklingsprocess. Vi utvecklas från att inneha ett instinktburet, omedvetet flocktänkande eller medvetande, via ett hundraprocentigt egoistiskt tänkande, till att inneha ett lika hundraprocentigt, fast nu osjälviskt och helt suveränt, självständigt tänkande, där höjdpunkten i den yttre livsupplevelsen, i den gudomliga världen, utgör sammansmältningen med Gudomens jag. Martinus beskriver detta möte på följande sätt i artikeln ”Himmelriket eller det kosmiska livstemplet”. Martinus börjar med  att beskriva vår kosmiska individualitet, vilken säkerställs genom X2-principen.

”Vårt jag är inte som vattendroppen en jag-lös och skapad detalj, som är underkastad början och avslutning. Vårt jag är ju i kraft av den mellersta av den treeniga principen, X2, garanterat evig individualitet. Alla levande väsens jag utgör tillsammans Guds jag, och är bara åtskilda och markerade genom Guds X2. Vi kan därför, när all manifestation eller alla de skapade företeelserna har stängts ute, uppleva denna vårt jags individualitets identitet med evigheten, liksom Guds jag på samma sätt är identiskt med evigheten. Kulminationsupplevelsen av livet i den gudomliga världen är således upplevelsen av sin absoluta samhörighet, sin identitet, sitt varande ett med Gudomen bortom alla synliga former.” (”Himmelriket eller det kosmiska livstemplet” st.14. Kosmos 7/2018)

Denna överjordiska upplevelse beskrivs av Martinus som ett enastående kroppslöst möte med Gudomen. En Gudom i form av en lysande gyllene gasformig eld. Själva sammansmältningen med Gudomens jag beskriver Martinus på följande fascinerande sätt:

”Denna upplevelse uppenbarar sig för en själv som en förnimmelse av att vara kroppslöst närvarande i en oändlig ocean av ett särskilt slags eld. En oövervinnerlig känsla av att man i denna gyllene eld, eller detta gasformiga lysande guld, står inför eller i själva den eviga Gudomens något, hans väsen, medvetande och strålgloria. Här existerar det allt behärskande, det allt överväldigande gudomliga jaget som existerar bakom alla skapelser, alla manifestationer, alla tankar, all vetenskap och visdom. Här är man i överväldigande grad eller i överdådig styrka ställd inför det som vetenskapen först har förnekat, och som den senare med alla till buds stående medel söker och letar efter med sinamikroskop och teleskop och räknemaskiner, men aldrig någonsin kommer kunna hitta med hjälp av instrument och uträkningar i mått och vikt. Här glittrar och lyser i strålande gasformigt guld det eviga livsdirigerande något, som är hjärnans och hjärtats upphov i varje levande väsen, likväl som det är den visdomens och förståndets upphov, som avslöjar sig i den logik genom vilket universums klot och de levande väsendenas organismer skapas. Här är det levande som endast finns i, eller utgör, templets allra heligaste och därför är otillgängligt för varje ännu ofärdig eller omogen människa, är otillgängligt och dräpande för varje väsen som inte har den av kärlek garderade nödvändiga mognaden eller tillvänjningen till den härskande ljusenergin eller högsta elden. Här i den gudomliga världen kan väsendena således gå ut och in i denna ljusocean, in och ut ur denna sammansmältning där de är ett med Gudomen. In och ut ur denna deras egen personliga och individuella upplevelse av sin identitet med Fadern, evigheten och oändligheten.”(”Himmelriket eller det kosmiska livstemplet” st.15. Kosmos 7/2018)

Värt att notera är, att Martinus här skriver att ”den härskande ljusenergin” är lika med ”den högsta elden”. Min slutsats är att ”denna gyllene eld eller detta gasformiga lysande guld”, som Martinus beskriver, utgörs av moderenergin, i sin första och högsta synliga form.*

 *) Jag menar att det inte är själva ljuset som den ännu ofärdiga eller omogna människan i första hand inte klarar av att se, utan det är ” den härskande ljusenergin eller högsta elden” i sin fulla styrka som denna individ inte klarar av att komma i kontakt med, vilket det här är frågan om. Skådandet av det glittrande ljushavet sker inte med fysiska ögon. Det är ett skådande som sker med övermedvetandets ”ögon” – intuitionen. Individen är nu ”befriad” eller ”avskild” från sina verkande krafter i X3-området – de djuriska tankeklimaten.

Den eviga världsbilden del 1, symbol 11. Den Ena och det många

I boken Den eviga världsbilden del 1, symbol 11, beskriver Martinus som jag ser det, den gudsfödelse som Eckhart skriver om i sina texter. I symbolförklaringen, där Martinus börjar med att beskriva principerna X1, X2 och X3 och de sex olika tillvaroplanens olika energier, detaljer och funktioner, skriver han senare i texten att den vita stjärna i mitten utgör Guds jag och de små, runda fälten eller ringarna i ytterkanten på symbolen symboliserar mikrojagen, eller  jaget i alla levande väsen eller gudakvantarna. Martinus skriver vidare att de färgade fälten, i form av de olika tillvaroplanen, är uttryck för det skapade – medvetandet och organismerna. I stycke 34 beskriver Martinus hur mötet mellan Gudomens energiutlösningar och mikrojagens energiutlösningar möjliggör skapande och därmed livsupplevelse och manifestation för Gudomen och det levande väsendet eller den enskilda jagdelen.

”Om vi nu betraktar symbolen som uttryck för Gudomen, symboliserar den vita stjärnan i mitten  Gudomens jag. Strålfältet och de små runda vita fälten i symbolens violetta kant symboliserar Gudomens skaparförmåga respektive mikrojagen, genom vilka Gudomen befordrar sin skaparförmåga. De sex färgade fälten mellan Gudomens jag och mikrojagen utgör Gudomens medvetande och organism.

[…] På symbolen ser vi att det utgår en stråle från varje mikrojag och att det utgår strålar från makrojaget, som här i detta fall skall uppfattas som Gudomens jag. Vi ser att dessa båda strålutlösningar går i riktning mot varandra. Där dessa båda former av energiutlösning möter varandra, uppstår skapandet och därmed livsupplevelsen och manifestationen. Detta har på symbolen betecknats med det färgade fält i vilket mikrojagets stråle möter makrojagets strålar, som alltså i själva verket betyder att gudasonens stråle möter Gudomens strålar. Gudasonen möter här Gudomens stålar, som är identiska med allt som hör in under begreppet materia eller alla existerande former av stoff, alla naturens skapelseprocesser, medväsendenas alla manifestationer, alla livsformers framträdande…[…] Gudasonens stråle på symbolen är uttryck för hela hans uppträdande och tankefunktion. Där gudasonens stråle möter Gudomens strålar uppstår det en reaktion. Denna reaktion är gudasonens upplevelse av livet. […] Genom Gudomens och gudasonens inbördes strålaktion befordras gudasonens livsupplevelse från tillvaroplan till tillvaroplan. (Den eviga världsbilden del 1, symbol 11, st. 34).

Den reaktion som uppstår när gudasonens stråle möter Gudomens strålar är, menar jag, en frukt av den högsta elden (i kombination med urbegäret och moderenergin), eller som hos Eckhart: den helige Ande, dess verkan och funktion.

Så  här beskriver Mäster Eckhart detta heliga kretslopp.

”Men den helige Ande, som är den enfödde och infödde Sonens helige Ande, är också principen för utflödet av gudomligt liv ur människorna, som är Guds söner och döttrar, och detta livets utflöde ur Guds barn strömmar tillbaka in i Guds urgrund. I detta heliga kretslopp störs inte ettheten i Gud, den befästs i stället genom den enda prägling som sker i evigheten: Gud föder sin Son och låter människan genom Andens utflöde bli delaktig i en och samma gudsfödelse.” (Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

Extra intressant är här Eckharts formulering: ”… och detta livets utflöde ur Guds barn strömmar  tillbaka in i Guds urgrund.”

Vidare:

”I detta heliga kretslopp störs inte ettheten i Gud, den befästs i stället genom den enda prägling som sker i evigheten: Gud föder sin Son och låter människan genom Andens utflöde bli delaktig i en och samma gudsfödelse.”

Ettheten, Gudomen eller 0X, befinner sig i evig balans, suveränt opåverkbar i sin omanifesterade ur-existens som varande innehavaren av all den energi som existerar i världsalltet. Guds födelse av sin Son, som Eckhart beskriver i texten, utgör i min tolkning X1, X2 och X3- principernas framträdande ur 0X eller Gudomen. Genom detta eviga kosmiska ”maskineri” får varje  livsenhet ett personligt jagmedvetande, en förmåga att skilja på jag och det.

Den helige Ande, som Eckhart skriver om, kan ses som Gudomens medvetande och den högsta elden som den kosmiska ”regulatorn” för varje livsenhets medvetandekapacitet och placering i det kosmiska spiralkretsloppet. Vi ser också i texten att utflödet av gudomligt liv, den helige Ande, strömmar tillbaka in i Guds urgrund – 0X.

Det är genom denna växelverkan mellan Gud och Sonen, den helige Andes utflöde ur människorna, som dessa båda blir medvetna entiteter. Det betyder att varken Gud eller människan kan uppleva livet om inte denna växelverkande process ägde rum. Gudsfödelsen hos Mäster Eckhart är inget mindre än en beskrivning av hur livsupplevelsen blir till. Den gemensamma energiutveckling som sker mellan Gud och livsenheten, mötet mellan dessa energier, utgör ett heligt kretslopp där både Gud och livsenheten blir medvetna entiteter.

Intressant är också Mäster Eckharts konstaterande, att detta heliga kretslopp inte stör Ettheten, dvs. Gudomen, den icke-verkande delen, utan att denna Etthet, genom Sonfödelsen, istället befästs (dvs. medvetandegörs) i samma stund som denna prägling genom Gud, den verkande, aktiva delen, äger rum. Mäster Eckhart skriver att det enda som sker i evigheten är denna prägling. Dvs. Guds mottagande och vändande av de inkommande medvetandeenergierna (se stycket ”Jaget möter rörelsen” nedan).

Eller som jag tolkar Martinus:

0X bekräftas som ett levande väsen i samma stund som X1, det personliga och verkande jaget, upplever eller tar del i livsenheternas liv och handlingar. Dvs. där det sker en utväxling av energier, i  X3-området, platsen för mötet eller växelverkan av Gudomens och livsenheternas medvetandeenergier (se symbol nr 11).

Hur beskriver då Martinus denna process där ”Gud föder sin Son”, där Ettheten befästs genom denna prägling; genom det heliga kretsloppet, där Gudomens energier möter livsenhetens energier? I nedanstående texter hittar vi svaret på den frågan.

Jaget möter rörelsen

I Livets Bog del 3, stycke 789 och 790, redogör Martinus för den högst märkliga process där jaget möter rörelsen. Den process som Mäster Eckhart kallar ”ett heligt kretslopp”.

I ’X2’ har all ’rörelse’ och därmed allt medvetande sin absolut första upprinnelse. I området för ’X2’  möter vi alltså, som nämnt, det egendomliga tillstånd som inte finns inom något annat område, nämligen detta att ’rörelsen’ gränsar till – inte en relativt – utan en absolut ’fast punkt’. Men när denna  ’fasta punkt’, som ju är detsamma som ’X1’ eller jaget, i sig själv inte är ’ämne’ eller ’materia’, hur kan den då ha något inflytande på ’rörelsen’? – Och hur kan ’rörelsen’ ha inflytande på jaget, vars natur är absolut stillhet?

Ja, här blir svaret, att dessa två faktorer inte har det allra minsta direkta, materiemässiga inflytande  på varandra. Dessa faktorers möte äger rum på ett sätt eller i en situation, till vilken det inte finns någon motsvarighet inom sinnenas värld. Deras möte är i sig självt osinnligt eller icke förnimmelsemässigt. Jaget är redan förut osinnligt och kan därför inte i sig självt utgöra någon förnimmelsemässig kontrast till ’rörelsen’. Denna måste därför, i det ögonblick den möter jaget och därvid inte längre har andra rörelsearter som kontrast, befinna sig utanför förnimmelsevärlden. Den måste i denna situation vara fullständigt identisk med själva det ’X’, i vilket den uppgått. Men då detta ’rörelsens’ möte med jaget icke desto mindre efterlämnar denna för sinnena tillgängliga verkan  som vi kallar ’livsupplevelse’, vilket är detsamma som väsendets förnimmelse av ’jag’ och ’det’, kan detta möte mellan jaget och ’rörelsen’ inte bortförklaras eller förnekas, utan måste stå där som all förnimmelses allra första upprinnelse.

Att mötet mellan de två nämnda faktorerna inte är av samma art som två energiers vanliga beröring med varandra, blir till faktum även på ett annat sätt. När två energier berör varandra, sker en kollision mellan de två ’rörelsearterna’. Det är en sådan kollision vi vanligtvis benämner ’reaktion’, liksom det är sådana reaktioner som förorsakar det vi kallar ’slitage’, ’förvittring’, ’tidens tand’ och liknande.

Då jaget inte är ’materia’ och följaktligen inte representerar ’rörelse’, kan inget ’slitage’ äga rum vid  ’rörelsens’ möte med jaget, såsom fallet är vid ’rörelsens’ möte med en annan ’rörelse’. Detta möte mellan jaget och ’rörelsen’ ligger sålunda utanför allt som kommer in under begreppen ’slitage’ eller ’tidens tand’ och representerar därmed ett ’evigt vara’ eller det som benämns väsendenas ’odödlighet’.” (Livets Bog del 3 st. 789)

I stycke 790 skriver Martinus att: ”all ’rörelse’ eller ’reaktion’ och därmed allt medvetande har sitt ’alfa’ och ’omega’ i’X2′.”

”Vad är det då som sker i detta mystiska område som vi kallar ’X2’ eller skådeplatsen för ’rörelsens’ möte med jaget? – Ja, där sker i varje fall ingenting som på något vis är direkt tillgängligt för förnimmelse. När vi här har konstaterat att ’rörelsen’ har sin upprinnelse i ’X2’, har detta endast skett på basis av vårt konstaterande att den varken börjar eller slutar i ’X1’ eller ’X3’ och alltså oundgängligen måste ha sitt ’alfa’ och ’omega’ i ’X2’. Att all ’rörelse’ eller ’reaktion’ och därmed allt medvetande har sitt ’alfa’ och ’omega’ i ’X2’ konstateras endast genom en indirekt förnimmelse eller upplevelse, på samma sätt som vi dokumenterar existensen av ’X1’. ’X1’ och ’X2’ blir alltså till fakta, inte genom att vi direkt kan ’se’ eller förnimma dem, utan genom att vi kan förnimma att ’rörelsen’ eller ’X3’ är ett tillstånd som är ’frambragt’ eller ’skapat’. När detta är ett faktum, blir det även ett faktum, att det måste existera ’något’ som är identiskt med upphovet till det frambragta eller skapade. Detta ’något’ kan inte vara identiskt med ’rörelse’, ty då måste ju detta också vara ’frambragt’ eller ’skapat’. Och såsom varande ’det skapade’ kan det inte samtidigt vara identiskt med det ’något’ som man måste beteckna som ’skaparen’. Varje form av ’rörelse’ avslöjar alltså sig själv som en realitet vilken är underordnad en annan realitet. Denna andra realitet är dess behärskande skapare, efter vilkens vilja eller på vilkens bud den existerar och formar sig.” (Livets Bog del 3 st. 790)

I Livets Bog del 3 stycke 824 och 825, beskriver Martinus detta fenomen, gudasonens strålars möte med Gudomens strålar, eller jagets vändning av rörelsen eller energin, på följande sätt.

Jagets innersta funktion

”Vi har nu kommit så långt i vår forskning att vi sett att jaget är en verklig realitet och att den innersta funktionen i varje levande väsen är detta jags ”vändning” av rörelsen eller energin. Då denna ”jag-vändning” av energierna är en absolut nödvändighet för varje form av livsupplevelse, blir den sålunda också en oumbärlig realitet i livets existens. Och vi vill därför kalla denna ”vändning” för ”livssubstans nr 6”.” (Livets Bog del 3 st. 824)

Det är i denna evigt pågående jag-vändning av rörelsen som Gudomen, 0X, den icke-verkande delen ”ser” sig själv, dvs. blir medveten om sig själv och sin existens genom Gud – X1, den verkande delen (för att nu tala med Mäster Eckhart) möjliggjord av illusionsprinciperna X2 och X3.

Jagets vändning av rörelse eller energin

Återigen, Sonfödelsen som Gudomens medvetandegörande av sig själv och den enskilda livsenheten:

”I detta heliga kretslopp störs inte ettheten i Gud, den befästs i stället genom den enda prägling som  sker i evigheten: Gud föder sin Son och låter människan genom Andens utflöde bli delaktig i en och samma gudsfödelse.” (Mäster Eckharts andliga undervisning, 1994)

Uttrycket ”ettheten i Gud” tolkar jag som att Gudomen motsvaras av Ettheten och att Gud utgör den verkande jag-delen i Gudomen, samt att Ettheten/Gudomen inte påverkas av Guds aktiviteter, utan fungerar som ett ”tyst vittne” till skapelseprocessens obegränsade mångfald.

I boken Eksistens og udødelighed tar Per Bruus-Jensen sig an den intrikata frågan hur det immateriella jaget, som varande skaparen, bär sig åt med vända intryck till uttryck och därmed behärska den för ändamålet förbundna energiomsättningen. Bruus-Jensen konstaterar följande:

”Detta förutsätter ju att jaget i förhållande till sin subjektiva livsupplevelse kan styra och därmed ha inflytande på det processförlopp, som vart enda fall av energiomsättning (aktion/reaktionsförlopp) i världsalltet så uppenbart implicerar, och som rent principiellt består i att den objektiva verkligheten till fördel för intryck omsätts till subjektiv verklighet, vilket återigen till fördel för uttryck åter omsätts till objektiv verklighet. Under betraktande av att såväl jaget som den subjektiva verkligheten (livsupplevelsen) är immateriella företeelser, måste detta omsättningsförlopp nämligen omedelbart betraktas som något högst gåtfullt.” (Eksistens og udødelighed, Borgen 1982. Min översättning)

Lösningen på detta delikata spörsmål finner vi, enligt Bruus-Jensen, i sambandet eller den koppling som finns mellan begreppen självet, upplevelse och materia. Dessa tre begrepp representerar tillsammans den treeniga principen, där de var för sig utgör en integrerad del i denna företeelse; denna livets innersta byggsten. De representerar kompletterande aspekter av en ensam, unik princip, som förenar och sammanjämkar alla skenbara motsättningar i sig. Det är med andra ord ett skenbart problem att tänka sig att det immateriella jaget skulle ha svårigheter att administrera energiprincipen i ett aktivt, skapande avseende. Dvs. att behärska de intryck som vänds eller omsätts till uttryck och därmed till livsupplevelse, vilka i sin tur vänds till uttryck i form av en relevant handling eller beteende. Bruus-Jensen fortsätter:

”På samma sätt som energi och materia (jämför formeln E=mc²) utgör två sidor av samma sak, utgör energi och upplevelse, upplevelse och jaget, samt jaget och energi, olika sidor av en gemensam realitet eller enhet. Och det är därför inte något reellt problem eller svårighet för denna enhet när gäller detta att konvertera dessa sidor till varandra. För betraktade som just ’sidor’ av en gemensam enhet, representerar de aktuella sidorna endast olika operationella roller, som avslöjar  en bestämd principiell kompetens- och arbetsfördelning som verkar inom enhetsprincipen. En av dessa ’roller’ är alltså rollen som enhetsprincipens registrerande och dirigerande faktor, alltså självet eller jagets roll, vilken därmed på en och samma gång innebär eller utgör rollen som ’upplevare’ och ’skapare’; som mottager och avsänder energi eller påverkningar./…/ Begreppen självet, upplevelse, energi och materia, samt i relation till dessa också begreppet ande, uttrycker alltså i verkligheten endast vissa principiella roller, som på ett komplementärt sätt fullbordar sig inom ramarna för enhetsprincipen: den treeniga principen.” (Eksistens og udødelighed. Min översättning)

* * * * *

Sv. Å Rossen och det gudomliga ”Något som är”

Sv. Å Rossen berör informationen från Martinus sida om Jagets universella, potentiella energi i sin bok Martinus Verdensbillede (2008). Där skriver Rossen följande:

”Det kan förekomma paradoxalt att uttrycka Jaget som både stillhet och energi, eftersom stillheten är orörlig. Från naturvetenskapens sida känner man emellertid också till orörlig energi, nämligen i form av potentiell energi. Lagrad energi är till exempel en potentiell energi. Många energiformer är tillfälligt bundna och kräver en impuls för att utlösas. Kanske kan man därför tolka Martinus uppfattning av Jagets natur således, att det utgör en universell, potentiell energi, som i sig själv är i balans och därför inte uppvisar någon rörelse i sitt eget väsen, men som kan utlösa sin potentiella energi i tidsrumsliga energiformer. (Martinus Verdensbillede. Min kursivering och översättning)

Jag är helt enig med Rossen i hans analys av Jagets potentiella, omanifesterade energi.

Urbegäret, den första energin,”… har sina rötter i själva ’det gudomliga något’. Ja, det framträder rent av som delvis identiskt med denna namnlösa realitet. Det har sin begynnelse i denna.” (Livets Bog del 2 st. 529).

Moderenergin, Guds egen medvetandeenergi och urbegäret, är båda identiska med X1, ur vilken de har emanerat. Jaget är genom urbegäret knutet till moderenergin, den sjunde grundenergin.

”Denna energi [moderenergin] har säte i själva jaget, förtonar sig in i detta, liksom detta förtonar sig ut i energin och sålunda på sätt och vis blir ett med denna. (Livets Bog del 2 st.531)

Rossen skriver vidare om Jagets alltomfattande natur. Här beskriver Rossen att Jaget omfattar all tid och rum. Likaledes omfattar Jaget all energi:

”Jagets energimässiga status kan förklaras i likhet med dess tidsmässiga och rumsliga status. Liksom Jaget omfattar alltid och rum, utgör det något annat än tid och rum, således omfattar Jaget  all energi, men utgör något annat än manifesterade energiformer. Jaget är inte identisk med till exempel elektrisk, kemisk eller mekanisk energi. I stället är det en universell, omanifesterad potentiell energi, som utlöser sig i de kända energiformerna genom viljefenomenet.” (Martinus Verdensbillede. Min översättning)

Rossen avslutar resonemanget om Jaget, X1, på följande sätt:

”För Martinus är Jaget, X1, emellertid inte individens essens, utan alltets essens. Om man betraktar det levande väsendet således, att det har ett utvändigt framträdande, och dessutom djupare nivåer, är det Martinus syn det levande väsendets natur, att det på sin djupaste nivå, i det absoluta Jaget, bildligt talat viker ut sig och blir något som är alltomfattande. I denna essens ryms all tid. Allt  rumsligt och all energi. Och i denna essens är det något, som är levande och därför kan uppleva och skapa.

För Martinus är det levande väsendets Jag (X1) något som är absolut. Det utgör ett något som är orörligt och kontrastlöst i sig själv. I förhållande till tid är det evigt, i förhållande till rum är det oändligt och i förhållande till energi utgör det en alltomfattande, potentiell energi. Det är väsendets levande centrum, som gör det möjlig att ha ett medvetande, som har två grundfunktioner: att uppleva  och att skapa.” (Martinus Verdensbillede. Min översättning)

*****

Avslutning

Som vi kan se finns det en tydlig samstämmighet mellan främst Martinus och Mäster Eckharts, men även Krishnas, beskrivning av det egentligen obeskrivbara – Gudomens innersta grundläggande natur och den skapande, verksamma sidan av den samma. Beskrivningen av allt detta blir av förklarliga själ ganska abstrakt eller teoretisk, och inte särskilt detaljerad, tydlig eller stegvist beskriven.

Det vi bland annat kan konstatera, är att det ”inuti” Gudomen finns en skapande och evigt verksam del eller kraft, samt att varje livsenhet är organiskt förbunden med detta i grunden omanifesterade, egenskapslösa och för oss osynliga världsjag. Vårt jag utgör en del av Gudomens jag. Vi är så att säga evigt förbundna med detta världsjag, vare sig vi vill eller inte.

Det vi också kan slå fast är att detta världsjag i sig har en obetvinglig lust att skapa och uppleva livet – ett outsläckligt begär efter kontrastskapande livsupplevelse. Detta världsjags skapande och upplevande sker alltså genom alla existerande livsenheters dagliga och oändligt mångskiftande verksamheter. Värt att notera i det här sammanhanget är att endast ett djupt kärleksfullt världsjag kan inneha de kosmiska förutsättningar som möjliggör en aktiv och skapande verksamhet i all evighet.

Endast kärleken, den totalt osjälviska och utgivande, kravlösa kärleken, kan ligga till grund för detta kosmiska världsjags existens och manifestationsmöjligheter. Det är endast ett djupt kärleksfullt väsen som kan skapa ljus, liv och livsupplevelse för sig själv och myriader av livsenheter. Detta krav uppfyller det gudomliga världsjaget med råge. Detta världsjag i vilken vi alla lever, rör oss och finns till.

Lars Palerius, Stockholm juli 2022

 

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial