Av Christian Berg
Artikeln är baserad på ett opublicerat manuskript av Alf Lundbeck.
För drygt 91 år sedan, den 26 augusti 1930, hade en grupp antroposofer fått upp ögonen för Martinus genom Bernard Löw och inbjudit honom att hålla föredrag, ett föredrag som kan sägas vara det första egentliga föredrag den nyligen fyllda 40-åriga Martinus håller. Föredraget hölls på högskolehotellet i Århus där man bjudit in främst antroposofer, men även en del missionsfolk. 60 åhörare väntade förväntansfullt på att Martinus skulle börja avslöja tillvarons mysterier och nog skulle man väl önskat att man satt med vid detta historiska tillfälle. Men kära läsare, inte ska du vara ledsen för att du missat denna begivenhet då det glädjande nog finns ett manuskript bevarat för framtiden författat av en viss Alf Lundbeck som ger en förstahandsversion kring händelseförloppet denna historiska söndagskväll. Med sig på sin resa till Jylland hade nämligen Martinus Bernard Löw, ledaren för det antroposofiska samfundet i Danmark, och tillika den viktigaste finansiären av den första volymen av Livets Bog, men även Alf Lundbeck, vars förstahandsbeskrivning jag ska delge er fritt översatt från danskan. Jag ger ordet till Lundbeck:
Lite efter klockan 8 började vi. Först höll Löw ett litet inledningstal från vilket jag dock inte uppfattade så mycket, då jag stod vid ljusbildsapparaten långt tillbaka i den bakre delen av salen
och var mycket upptagen av mina kommande plikter som ljusbildsvisare. Men Löw talade i alla fall om Martinus som den som var kommen med en ny gudomlig visdom, och att han stod som representant för den nya världsimpulsen som det har spåtts så mycket om, och som självaste Steiner hade sagt skulle komma i denna tid mellan 1930 och 1940. Då möjligtvis de flesta närvarande var antroposofer och dessa som regel sätter deras rörelses skapare Dr. Steiner högt över alla andra människor, kan man förstå att detta lilla inledningstal inte föll i så god jord hos dem.
Därefter fick Martinus ordet, och efter att ha släckt ljuset i salen och tänt ljusbildsapparaten började jag köra fram symbolerna. Detta var faktiskt det första föredrag Martinus höll för en någorlunda stor församling. Martinus hade kanske varit lite nervös innan föredraget, men då han började märktes inget av detta på honom. Jag tror nog jag törs säga att Martinus röst är glimrande, skarpt och distinkt faller orden, och samtidigt märker man hur sanningen ligger bakom orden och liksom ger dem en orubblig betydelse. När man tar hänsyn till ämnenas vanskliga karaktär och de närvarandes ovilja inför eller ovana med sådana problem, måste jag ändå säga att föredraget var mycket bra. Församlingen var ju inte speciellt inspirerande för Martinus att tala till, och som följd av detta gick Martinus inte på djupet i sina symbolförklaringar, så han var ju också klar över att publiken ändå inte kunde ta in mer än det han gav.
Jag tror det hela varade i mer än en och en halv timme. Så tände jag ljusen, och Martinus vände sig till församlingen och sa: ”Om det är något ni inte har förstått eller om ni har något att fråga om, svarar jag gärna på era frågor.”
Det blev ett ögonblicks paus och så reste sig en äldre man sig vid den ena av de främsta bänkarna och sa i förebrående ton: ”Jag tycker du har tagit alldeles för lite hänsyn till Golgatamysteriet. Detta mycket viktiga problem har du inte ens nämnt något om, och man kan ju inte komma runt dess väldiga betydelse.”
Härpå svarade Martinus leende: ”Ni måste ju förstå att de bilder jag visat för er i afton behandlar de stora universella kosmiska grundanalyserna och är bara en bråkdel av det vetande som sedan ska bli manifesterat. Golgatamysteriet hör inte alls till denna serie, men när jag i en kommande serie kommer in på att belysa detta ämne ska jag förklara och visa det för er med en storlek och ett format ni ännu aldrig sett maken till. Men det är ju klart att jag inte kan komma in på detta i en serie där denna fråga inte hör hemma.” Så hade mannen inte mer att säga och satte sig på sin stol igen halvt nedtryckt av sin fru.
Nu blev det en kort paus. Så reste sig direktör Vett och sa: ”Jag måste beklaga att Martinus nu har börjat visa sitt arbete och hålla föredrag när det, som Martinus själv sagt, endast är till en bråkdel färdigt. Jag vill råda Martinus att se till att få det hela färdigt, så kan man sedan ta ställning till det, och se om det har något av värde.” Vidare frånsa han sig allt ansvar för dessa ljusbilders och detta föredrags tillkomst, i det att det ju inte handlade om Steiners lära, men, avslutade han, Martinus kan framledes räkna med hans stöd.
Så tog Martinus till orda och svarade Vett: ”Ni måste förstå att det som ni nu har sett här ikväll inte på något sätt bygger på andras vetande eller undersökningar, men är alltsammans mitt eget
verk. Jag har överhuvudtaget aldrig varit i förbindelse med Steiners andliga forskningsresultat och har likaså aldrig lärt eller läst något av Steiner. Ni ska betrakta mina bilder och mitt arbete som mitt eget vari ingen annan har del. Det är mina egna upplevelser.”
Nu reste sig Hans Madsen upp, antroposofernas förman i Århus, och beklagade sig starkt över att han lovat att inte säga emot Martinus, men inte desto mindre sa han en hel del. Han beklagade också symbolernas framkomst, som han karakteriserade som ”förringande sensationsbilder”. Han förebrådde Martinus å det starkaste för att han inte hade läst Steiner och rådde honom att snarast möjligt studera Steiners verk innan han på nytt vågade sig på att hålla föredrag. Sedan fortsatte han i samma ton. Då några hyssjade åt honom satte han sig ner.
Så tog Martinus igen till orda och sa: ”Det jag har visat här ikväll är mina egna upplevelser, som jag anser är min plikt att komma fram med till människorna. Om folk så vill tro eller kan förstå det är underordnat för mig. Det är inte på grund av någon form av äregirighet att jag kommer fram med dessa ting, och om folk inte kan förstå det så får det bli deras egen privata sak. Jag står bara här som ett redskap för högre makter och kan lika lite hindra mina sakers framkomst som jag kan stanna solens gång på himlen.” Sen sa Martinus inte mer men gick till mig i salens bakre del och började hjälpa mig att packa ner.
Det var nu ändå många som kom fram till Martinus och tackade för föredraget eftersom det han hade sagt, och då kanske speciellt det sista, hade fått de flesta över på hans sida. Annars blev folk stående i grupper och talade fram och tillbaka. Det gick tydligt se att föredraget inte hade varit så helt obetydligt som Vett och Madsen gärna ville ha det reducerat till. Det var nu fullt av liv och rörelse.
Här lämnar vi Lundbeck för en stund och riktar i stället blickarna några månader framåt i tiden, till den 1 december 1930. Löw tyckte att Martinus slet ut sig för mycket genom att åka hem till folk och hålla privata sammankomster där han informerade om sina kosmiska analyser. Nu begränsas även Martinus tid av att han arbetade hårt på manuskriptet till Livets Bogs första del. Man hittar en sal på Forhåbningsholms Allé i Köpenhamn med plats för 200 personer. Martinus ser till att införskaffa en större ljusbildsapparat och skickar inbjudningar till föredraget till över 100 personer som tidigare anmält intresse för det Martinus har att berätta. Så småningom infinner sig drygt 200 personer i det som Martinus själv kallar sitt första riktiga föredrag. Lyckligtvis för oss är vår vän Lundbeck åter på plats och kan ge oss en bild av hur det hela utspelade sig i vad som väl kan sägas vara en inte helt lyckad kväll för Martinus. Men mer ska jag inte avslöja, utan ger ordet åter till den gode Lundbeck:
Till sist kom så den länge med spänning efterlängtade dagen. Den var fastlagd till den första december 1930, klockan 8 på kvällen. Det föredrag Martinus här skulle hålla var endast en inledning till de efterföljande då det naturligtvis inte gick an att ställa en i dessa riktningar fullständigt ovetande publik inför de stora kosmiska analyserna. För att nu skapa en mera bekväm andlig övergång till de följande föredragsserierna hade Martinus varit tvungen att teckna ett antal helt nya symboler inom loppet av mycket kort tid. Han hade slitit hårt, och knappt unnat sig någon sömn eller vila, i varje fall inte i den grad som nog hade varit nödvändigt för honom. På grund av detta forcerade arbete hade Martinus nerver också lidit mycket, men symbolerna hade i alla fall blivit färdiga i tid. Martinus hade tvingats att göra om två av sina symboler en del. Den ena gällde mänsklighetens medvetandekategorier, där han rättat till riktningslinjerna från kategorierna till vänster till de högra stjärnorna. Dessa hade tidigare tecknats med stora svängar, men nu var de mer lika varandra. Jag tyckte också att stjärnorna var något förändrade, men jag kunde inte för ögonblicket komma ihåg hur de sett ut innan. Likaså var ”Vägen mot ljuset” förändrad. I den första bilden hade Martinus tecknat några huvuden av gamla män som skulle symbolisera vetenskapen som sänder en upplysande stråle av intelligens ut genom världsalltet för att undersöka det i så hög grad som det är möjligt. Den andliga vetenskapen symboliserades av en gammal man från vars ögon det utgick ett ljus i riktning mot det riktiga människoriket. Slutligen fanns det nederst till vänster, där Martinus visar skillnaden mellan ett vanligt väsens sinneshorisont och en kosmiskt invigds sinnesräckvidd, likaså tecknat två huvuden. Det ena föreställde en vanlig jordmänniska och det andra en kosmiskt invigd med långt hår och skägg. Alla dessa huvuden hade blivit mycket kritiserade och Martinus som först höll fast vid att det skulle vara så som han tecknat dem, blev senare klar över att det skulle vara mer fullkomligt om han i stället för huvuden tecknade symboler för levande väsen i form av trekanter. Några av de människor som förr kritiserat Martinus teckning hade på så sätt fått den idén att det var deras förtjänst att Martinus rättat symbolen och jag tror nog att de kände sig mycket stolta över det.
Jag hade tillbringat hela dagen i stor spänning, och kunde som följd av detta nästan inte äta något till middag hemma. Jag hade åkt hem lite tidigare från min fabrik än jag brukade för jag hade lovat Martinus att komma till honom så snart jag kunde för att hjälpa honom med förberedelserna tillsamman med Erik (Erik Gerner-Larsson). Vi hade i förväg enats om att bära smoking då ju detta ändå var en milstolpe i våra liv och förresten också i världshistorien, och det kommer också att se bra ut inför publiken menade jag.
Jag var där strax efter klockan sex, men Martinus var ännu inte färdig med sin påklädning. Det knep nämligen lite med att få den splitternya styva kragen att bli medgörlig. Martinus var ju inte heller van vid att ha med sådant att göra och måste efter flera förtvivlade försök ge upp med att själv få den på plats. Så trädde Erik till för att prova sin lycka, men efter att nästan ha kvävt Martinus måste även han ge sig. Så var det då min tur och till sist fick jag kravatten på plats till full tillfredsställelse.
Så snart vi var färdiga gick vi och kom fram redan före kl 7. Ljusbildsapparaten hade Martinus och Erik ställt i ordning på eftermiddagen. Den var placerad uppe på balkongen i den bakre delen av salen. På den vägg där ljusbilderna visas hade det hängt en stor målning men den hade tagits ner så att den vitkalkade väggen var blottad. Det var ju en stor fördel att vi inte behövde någon duk till att projicera bilderna på, annars skulle den behövt vara mycket stor då bilderna i denna sal blev mycket stora tack vare det stora avståndet mellan vägg och apparat.
På grund av att Martinus under den senaste tiden hade känt sig mycket upptagen hade han inte fått tid eller möjlighet till att förbereda sig eller tillrättalägga sitt föredrag i detalj, utan han måste helt lita på sin intuition. Man kunde inte märka att Martinus var nervös fast det var han ändå, berättade han efteråt. Detta var ju första gången Martinus skulle hålla ett riktigt föredrag inför en församling på flera hundra människor varav många från början skulle ha en kritisk inställning och noga väga varje ord han sa. Vi var där i så god tid att det naturligtvis varade länge innan det kom någon, så därför gick Martinus fram till talarstolen för att prova sin stämma. Vi höll oss i bakgrunden av salen för att vara åhörare. Martinus sa några få meningar, hans stämma var helt klar och utomordentligt tydlig. Den fyllde på ett utmärkt sätt det stora rummet men han måste anstränga sig mer än han förr hade gjort vid något föredrag. Martinus hade varit en smula förkyld de senaste dagarna, men menade ändå att hans röst nog skulle hålla hela kvällen. Martinus hade, precis som jag, inte lyckats få i sig någon middagsmat. ”Men det är inte heller bra att hålla föredrag på en full mage”, sa han, ”eftersom för mycket av kroppens energi då är upptagen med matsmältningsprocesserna. Fast det är ju skönt att veta att det också finns andra vars intresse för denna kväll är så stor att de inte heller har någon aptit.” Det sista var sagt med hänvisning till mig.
Så, nu när allt var i ordning väntade vi lugnt på begivenheternas kommande utveckling.
Efterhand började de inbjudna att komma. Lasse (Lars Nibelvang) var en av de första. Jag kände naturligtvis inte många av de som kom efter, men jag kan ändå nämna några få förutom min mor, syster och svåger, bror och svägerska, nämligen Löw och hans hustru, som båda var mycket upprymda, tandläkare Ivert med sin hustru och dotter, fru Olufsberg och fröken Gregersen samt den så kallade danska fakiren Louis Brinkfort som genom fröken Gregersen hade fått kännedom om Martinus och närde ett stort intresse för honom och som genom sina många förbindelser både här och i utlandet säkert kan komma att betyda mycket för saken. Revisor Riis-Magnussen som är med och stöttar Martinus, Dr. Ashes som också har ett stort intresse för saken, den kända astrologen Dr. Kronström som min mor bjudit in, närmast tack vare hans analyser kring spådomarna om mannen från Norden som ska komma vid denna tid och reformera världen, min tidigare chef som Erik bjudit in, våra bekanta familjen Petersen, min tidigare sekreterare fru Siegman, för vilken Martinus var en upplevelse, jag hade nämligen berättat en del av det jag visste, min kompanjon Nilsson med hustru, osv.
Jag hade som uppgift att hålla de första fem raderna reserverade till Martinus närmaste vänner som han helst ville ha närmast framför sig när han skulle till att börja, förmodligen för att det skulle inspirera honom att ha vänliga ansikten nära inpå sig.
Den stora salen blev efterhand helt fylld och kvart över 8 steg Martinus upp i talarstolen och började sitt föredrag. Han läste först upp lite från företalet till Livets Bog för att på så sätt göra de senare visade symbolerna lite mer lättillgängliga för de av de närvarande som inte i förväg kände till honom eller hans analyser. Därefter gick Martinus över till att visa ljusbilderna. Erik passade apparaten uppe på balkongen och jag hade också satt mig däruppe för att kunna vara till hjälp om något skulle inträffa. De visade bilderna bestod huvudsakligen av inledningssymbolerna, dock med undantag av de tre sista som var de första i nästa serie av de kosmiska analyserna.
Nu kan man inte säga att föredraget var strålande framfört då Martinus hakade upp sig på flera ställen och ofta verkade liksom lite osäker i sina förklaringar. Detta var säkerligen en följd av att Martinus inte alls hade räknat med en så stor uppslutning av människor som i de allra flesta fall var helt utan förutsättningar att förstå vad han sa. Dels var även några av hans mest hängivna motståndare närvarande och tröttheten efter det tidigare forcerade arbetet gjorde även det sig gällande. Slutligen var det ju även första gången Martinus stod inför en så stor församling. Alla dessa faktorer i förening gjorde att Martinus inte ville eller vågade ge en djupare eller mer uttömmande förklaring på flera av symbolerna, men kände sig tvingad att behandla dem mer ytligt. Martinus kunde ju också se hur många av de närvarande överhuvudtaget inte alls kunde förstå hans förklaringar. Även motståndet i form av de genom Löw inbjudna antroposoferna gjorde sig gällande på så sätt att den upplevda oviljan förhindrade Martinus att säga det han annars skulle sagt. Som följd av allt detta kan man nog räkna ut i vilken form Martinus höll sitt föredrag, att det inte var så vackert och storartat som vi förväntat oss, och jag kan inte förneka att föredraget var en besvikelse för mig. Men detta kan väl också ha sin grund i de högstämda förväntningar jag hade ställt. I vilket fall tror jag nog att de som såg och hörde Martinus för första gången och som verkligen hade förutsättningar att förstå honom och inte hängde upp sig på den yttre formen, fick ett överväldigande intryck och något att ta med sig hem.
Martinus hade i begynnelsen av vår bekantskap ett par gånger sagt att han utstrålade en sådan kraft under ett av sina föredrag att de närvarande kunde falla omkull. Vid det då avhållna föredraget hade det ju inte varit mer än en liten grupp människor samlade och då menade Martinus att det var för farligt att använda sin kraft och styrka, men när det skulle hållas föredrag för flera hundra människor, alltså som här, kunde han riktigt låta sin kraft flöda. Detta blev det dock intet av med nu då publiken var för starkt emot honom.
När Martinus avslutade föredraget visade det sig emellertid att publiken ändå känt sig så gripna att det reste sig för att ge ett spontant bifall och för att tacka honom. Jag tror detta gladde Martinus mycket, liksom det gjorde mig. Efter att folk avslutat sin stående applåd samlade de flesta sig i små grupper livligt diskuterande med varandra.
Astrologen Kronström, som för övrigt var känd som en något hetlevrad herre, hade visst blivit upprörd över Martinus kosmiska symboler då han gick bort till Martinus och ropade till honom:
”Du ska akta dig för att börja tala om kosmiska ting, det är tydligen något du inte har förstånd på.” Det är ju så att folk som har eller tror att de har en smula förstånd inom ett speciellt område absolut vill ha ensamrätt inom detta och inte tillåter någon att komma för nära något de menar kränker deras ära, att en annan människa möjligen kan veta mer. Martinus ville naturligtvis inte börja diskutera med honom och sa därför bara ”nåja”, vände lugnt ryggen till Kronström och gick bort från honom. Nu hade tandläkare Ivert hört allt då han var alldeles i närheten så han skyndade sig att få tag i Lasse som direkt var beredd att ge Kronström svar på tal. ”Ni bör verkligen komma ihåg att ni är inbjuden som gäst på ett privat föredrag och som följd härav bör ni hålla er innanför den minsta av anständighetens gränser”, började Lasse. Kronström svarade: ” Ni vet visst inte vem det är ni talar till?” ”Åh jo, det vet jag mycket väl, ni är en andra eller tredje rangens astrolog”, sa Lasse. ”Jamen man må väl ha lov att säga sin mening”, påstod Kronström. ”Jo, men inte här i en privat församling men utanför på gatan, där kan ni säga vad helst som passar er, men här får ni hålla er innanför anständighetens gränser”. Så fick Kronström nog och försvann, men hann säga något om att ”det var några sköna vapendragare Martinus hade”.
Detta lilla beklagliga uppträde hade lockat till sig några åhörare, fast Martinus hade gått i väg och hörde det inte, men han sa efteråt att även om han inte sympatiserade med att Kronström hade fått denna lilla avhysning roade det honom ändå en del att Lasse hade sagt att Kronström var en andra eller tredje rangens astrolog. Den typen av människa går nämligen omkring och tror för mycket om sig själv så det kan minsann vara nyttigt att han någon gång ibland får höra sanningen, även om jag dock inte tror det hjälper så mycket. Martinus sa: ”För mig får Kronström tro vad han vill, jag kan inte blanda mig i vad folk tror eller inte tror, det är en privatsak”.
Efterhand tömdes salen och vi började packa ihop våra saker. Vi bar hem alltihop till Martinus och var inbjudna att dricka te hos fröken Gregersen. Därefter gick vi – Martinus, Erik och jag – upp till Martinus lägenhet där vi närmare dryftade hur det hela hade gått. Martinus var själv på det klar med att hans föredrag hade sina svagheter, men han sa: ”Man måste ju komma ihåg att var och en ska göra sina egna erfarenheter även om de inte alltid är av den behagliga sorten, och även om det var saker som kunde göras bättre i mitt föredrag, för de som hakar upp sig på rent yttre detaljer, kan man dock ändå inte säga att det var ett dåligt föredrag när man tänker på att det faktiskt var det första inför den här typen av församling. Jag har lärt mig mycket av detta föredrag och är glad över att det var ett stängt möte och inte ett offentligt, då det på ett sätt avväpnar kritiken. Erfarenheter ska man alltid sätta värde på.”
Följande torsdag då Martinus som vanligt kom ut till oss på kvällen berättade han hur föredraget hade blivit kritiserat sönder och samman av både Lasse och Ivert. Lasse hade bland annat sagt att efter ett sådant föredrag kan man inte vänta sig att det kommer mer än 20 människor till det nästa. Ja, Martinus skulle säkert egentligen föredra om det kom 20 som förstod honom än 200 som inte förstår något av det som blir sagt. Lasse fortsatte: ”Nej, låt oss belästa män komma fram som besitter ett långt större och rikare ordförråd. Om jag skulle hålla föredragen kan jag garantera att folk kommer att storma lokalen för att få komma in.”
Men även vid nästa föredrag fyller Martinus salen till bristningsgränsen, och vår vän Lundbeck ger följande rapport:
Martinus var nu helt annorlunda upplagd för att hålla föredrag än sist och att det denna gång inte fanns någon av hans motståndare på plats, så vitt vi vet, gjorde också sitt till att stämningen var god. Under föredraget fanns det stunder när man kände sig lika betagen av symbolerna som första gången man sett dem. Det var ju onekligen också tjusigt att se symbolerna i denna i förhållande till förr i tiden enorma projektion. När Martinus kom till de samlade tre X:n, och denna praktfulla symbol gled in över väggen var det som att det gick liksom ett sus hän genom salen, folk var som bergtagna. Men denna symbol kommer också helt till sin rätt när man ser den i en uppförstoring som denna, ungefär 3m i en fyrkant så verkar den överväldigande.
Både jag och Alf Lundbeck hoppas att ni haft glädje av denna lilla glimt från Martinus Saks absolut tidigaste historia.
Fotografier är hämtade från fotogalleriet på www.martinus.dk
Omslagsbild och bild 1, Alf Lundbeck 1930 – 1939
Bild 2 Carl Christian Vett, 1930 – 1939
Bild 3 Lars Nibelvang, 1930 – 1939