Hilma af Klint, Martinus och det mentala sexuella könsöverskridandets mysterium, del 1

Inledning

”Med polförvandlingen utlöses kontrastprincipen, väsendets möjlighet att uppleva ljus och mörker på livets alla områden. Utan ljus kunde mörkret inte markeras och utan mörker kunde ljuset inte markeras, och utan markering kan över huvud taget ingenting upplevas eller skapas.”

(Martinus, Livets Bog, del 6, st. 1972)

 

 

Föreningen av manligt och kvinnligt, mörker och ljus utgör ett genomgående tema i Hilma af Klints konstnärskap. Likaså frågan om dualism, polaritet, dualväsendet och den mänskliga evolutionära utvecklingsprocessen. Det är en genomgripande process där människan, från sitt nuvarande uppdelade könstillstånd i manligt och kvinnligt, finner tillbaka till sitt ursprungliga mentala tillstånd, där det manliga och det kvinnliga är återförenade i en manifestationsform som avspeglar en harmonisk och balanserad blandning av respektive könskaraktäristika, både fysiskt och mentalt. Denna förening av manligt och kvinnligt utgör den framtida människans konstitution. Detta var något som Hilma af Klint visste en dag ska bli verklighet här på jorden. Det är vad hela den långa mentala och fysiska utvecklingsprocessen handlar om – att denna utveckling leder fram till en människotyp som kännetecknas av ett fredligt och kärleksfullt sinnelag, vilket på ett djupgående sätt präglar individens hela existens och handlande mot allt och alla.

Och det är här som Martinus kommer in i bilden med sin förklaringsmodell, där människan, från att vara styrd av utpräglat manliga respektive kvinnliga karaktärsdrag, utvecklas fram till ett helkönsväsen där dessa båda sidor är integrerade i en harmonisk balans. Detta sker enligt Martinus genom den så kallade polförvandlingsprocessen, som beskrivs närmare nedan. Reinkarnationen utgör för både Martinus och Hilma af Klint en naturlig och nödvändig förutsättning för att denna genomgripande, personliga utvecklingsprocess ska kunna äga rum, både själsligt och fysiskt. Reinkarnationen, eller detta att vi lever många liv, utgör med andra ord en kosmisk naturlag eller princip.

Denna inre mentala process utgör ämnet för denna tvådelade artikel. Jag använder här Hilma af Klint som ett exempel på effekterna av denna polförvandlingsprocess, och Martinus analyser som en förklaringsmodell för de bakomliggande andliga orsakerna till denna genomgripande förvandling av det mänskliga psyket. Det är en förvandling som på ett eller annat sätt berör oss alla.

Min förhoppning är att denna artikel kan väcka ett intresse för Martinus världsbild hos dem som inte sedan tidigare är bekant med den, och att öka förståelsen för människan och konstnären Hilma af Klint i skenet av hennes långt framskridna polförvandling.

Just det faktum att hon var långt kommen i sin polförvandlingsprocess, tillsammans med hennes högt utvecklade konstnärliga förmåga gjorde henne, menar jag, till en enastående kanal för mottagande av de budskap hon fick från sina andliga ledare. Budskap som hon sedan återgav på sina målningar, vilka utgör en ovärderlig dokumentation av andliga realiteter.

Hilma af Klints konstnärliga skatt, som på ett själsligt plan berör många på ett djupgående sätt, finns nu tillgänglig för vem som helst att utforska.

 

Kortfattad information om polförvandlingens ontologiska ursprung, uttrycksformer och medvetandemässiga konsekvenser

Polförvandlingen utgör i korthet den psyko-sexuella förvandlingsprocess som alla människor genom reinkarnationen genomgår under sin utveckling, där människan under tusentals år har levt med utpräglat manliga respektive kvinnliga karaktärs- och särdrag. Här är individen styrd av en starkt utvecklad självbevarelsedrift, där fokuspunkten utgör familjen, beskyddandet av avkomman och kampen om de materiella värdena. Detta tillstånd innebar, tillsammans med efterlevandet av de strukturella, hierarkiska könsmaktsordningsnormer och värderingar, som på alla mänskliga plan djupgående präglade det samhälle man levde i, företrädesvis ett klansamhälle. (I ett klansamhälle ärvs klantillhörigheten från fadern genom en så kallad agnatisk eller patrilinjär härstamning, dvs. en härstamning genom män. Här handlar det i allmänhet om arv av egendom, rättigheter, namn eller titlar av personer som har en relation till de manliga släktingarna. Klansystemet ligger bland annat till grund för organisationen av vardagslivet för boskapsskötare, arrangemang av giftermål och en juridisk reglering av konflikter.)

Mot denna forntida, och delvis nutida samhällsform, ställer Martinus en samhällsmodell som utgör en diametral motsats till dessa klanbaserade system, och de senare framväxande nationalstaterna, med sina mer eller mindre demokratiska styrelseskick – det kommande fredsriket på jorden, styrd av en helt igenom transparent världsregering med representanter från världens all hörn på alla beslutsfattande poster. Vid den tidpunkten har människan nått en sådan etisk och moralisk utvecklingsnivå, att de har en global samsyn vad gäller alla människors lika värde. De omfamnar utan svårighet tanken om att det endast finns en gemensam mänsklighet på jorden, att inga skarpa och exkluderande landsgränser existerar, och att det finns en globalt genomförd rättvisepolitik, administrerad av världsregeringens världsomspännande representanter, samt att pengar inte längre fungerar som betalningsmedel och slutligen att militära styrkor i försvars- och anfallssyfte är ett minne blott. Här i i detta framtida världssamfund blir det den egna arbetsförmågan som utgör grunden för den egna försörjningen. (Se gärna Martinus Livets Bog del 1, kapitel fyra ”Ett internationellt världsrike under skapande”, för att att ta del av Martinus beskrivning av vägen till det kommande världsrikets, vilket kännetecknas av helt igenom mänskliga samlevnadsformer.)

Utvecklingen mot denna samhällsform sker gradvis under mycket lång tid. De karaktärsdrag som kännetecknar det manliga respektive kvinnliga könet ingår i en evolutionär kosmisk utvecklingsplan som, helt basalt, har till uppgift att säkra släktets fortbestånd och lära människan att skilja på gott och ont i alla dess tänkbara former. Endast genom upplevelsen av det egna lidandet kan medlidandeförmågan utvecklas hos varje individ. Intelligensförmågan utvecklas hos den samma genom vardagens alla utmaningar i stort och smått.

Martinus bud på denna polförvandlingsprocess grundar sig på det faktum att varje människa i sin andliga struktur har en ordinarie pol, den maskulina polen hos det manliga könet och den feminina polen hos de kvinnliga könet, samt en motsatt pol – den feminina polen hos det manliga könet och den maskulina polen hos det kvinnliga könet. De ordinarie polerna hos mannen och kvinnan styr deras parningsinstinkt, egendomsrättstänkande och familjestruktur. Dessa tre företeelser,  tillsammans med andra liknade instinktstyrda tankesätt, utgjorde den bärande mentala och fysiskt utformade strukturen i de tidighistoriska klanstyrda samhällen, vilka även i dag sätter sin prägel på ett flertal av jordens länder. Inom de traditionella religionerna, för att nämna ytterligare ett exempel, råder en könsmaktsordningen där det manliga könet har en dominerande maktposition i förhållande till det kvinnliga könets mer underlägsna ställning.

Ja, den patriarkalt styrda samlevnadsformen har fram till våra dagar, där det nu sker en långsam upplösning av dessa cementerade strukturer, styrt den fördelnings- och militärpolitiska dagordningen världen över, utan egentlig konkurrens från något håll. Denna i huvudsak manligt maktfullkomliga dagordning utgör en genom reinkarnationen personligt nedärvd djurisk princip, vilken grundar sig på det arkaiska tankesättet ”makt är rätt”. Ett tankesätt som har fungerat som en mental automatfunktion sedan urminnes tider, men som inom en överskådlig framtid kommer att ha nått vägs ände, då den vid den tidpunkten har fullgjort sin kosmiska mission. Lösningen, eller svaret på frågan om ett annat samhällssystem än det nu rådande är möjlig att genomföra och inte bara är en utopi, finns alltså i den polförvandlingsprocess som äger rum inom varje människa.

Hur går då denna polförvandling till och vad är det som möjliggör den? Lite kortfattat kan den beskrivas som följer:

I takt med den motsatta polens framväxt i människan, den feminina hos mannen och den maskulina hos kvinnan, sker det en gradvis förändring av den rådande könsmaktsordningen och därmed av den patriarkala dominans som har kännetecknat samhällsstrukturen på livets alla områden i bl.a. västvärlden. Den motsatta polens karaktäristika innefattar alla intresse- och verksamhetsområden som ligger utanför de traditionella familjestrukturerna, med sitt enkelriktade fokus på äktenskapspartnern, beskyddandet av avkomman och tryggandet av den egen överlevnaden. Så här beskriver Martinus den motsatta polens tillväxt och de effekter det har på människans sinnelag och uttrycksmöjligheter.

”Med den motsatta polens utveckling i väsendet uppstår ett nytt medvetandeområde, nämligen det begynnande mänskliga medvetandeområdet. Och det är i detta, den motsatta polens tillväxtområde, som den jordiska människan befinner sig. Den jordiska människan kommer därigenom att representera denna nya form av medvetande i samma mån som den motsatta polen i hennes psyke växer. Detta nya medvetandeområde frambringar alla sinnesegenskaper som kommer in under begreppen intellektualitet och humanitet samt därefter intuitionsförmågan. I kraft av denna förmågas utveckling blir väsendet till sist identiskt med den absolut fullkomliga människan, Guds avbild, just såsom det levande väsendets bestämmelse är formulerad i den kristna världsreligionen” (Livets Bog del 7, st. 2405).

Djupt inne i varje människas andliga struktur finns det alltså två stycken sexuella poler eller kraftcentra. En maskulin och en feminin pol. På ett helt basalt eller grundläggande plan står den maskulina polen för avgivande av energi och den feminina polen för mottagande av energi. Dessa båda polers inbördes relation och verkansförmåga eller styrkegrad, avgör en människan placering på den mentala utvecklingsstegen, dess sexuella disposition och vilka uttrycks- och manifestationsmöjligheter som står till buds för henne. Utvecklingen går från ett inhumanitet tänkande och handlande, där självbevarelsedriften är som starkast, till ett humant eller altruistiskt tänkande och handlande, där omsorgen om sin nästa utgör ledstjärnan. Här har självbevarelsedriften klingat av – en förutsättning för framväxten av det humana sinnelaget. Dessa själsliga företeelser kommer att behandlas längre fram i texten.

I denna artikel om Hilma af Klint och Martinus kommer jag att beröra ett flertal av de begrepp som Martinus använder i sina texter för att förklara människans mentala och sexuell utvecklingsprocess från djur till människa. Begrepp som behandlas är bland annat polförvandlingen, evighetsplanet, det kosmiska spiralkretsloppet, de djuriska och mänskliga tankeklimaten, jagstrukturen, urbegäret, kosmiskt medvetande, den maskulina respektive feminina principen, människans sexuella utvecklingsprocess, urbegäret, begreppet talangkärna och förklaringen på varför den maskulina och feminina principen kräver två spiralkretslopp för sin totala utveckling. I slutet av artikeln finns det några tilläggstexter med ytterligare information om dessa begrepp, för den som så önskar.

Polförvandlingen och dess konsekvenser på det sexuella och konstnärliga området utgör huvudtemat för denna tvådelade artikel om Hilma af Klint och Martinus. (För den intresserade kan jag nämna att jag tidigare har skrivit en tredelad artikel med titeln ”Hilma af Klint, Martinus och Atomserien”, där jag jämför Hilmas och Martinus syn på atomen som ett levande väsen.)

Min ambition är att i en kommande serie artiklar fortsätta diskussionen om Hilma af Klints och Martinus syn på olika andliga realiteter, för att se huruvida det finns en samsyn och vad som eventuellt skiljer dem åt när det gäller frågan om hur de andliga och fysiska världarna är beskaffade.

 

Del 1

Hilma af Klint var långt kommen i sin polförvandlingsprocess. Detta var något som kom att sätta sin prägel på hennes sexuella läggning och, menar jag, hennes möjlighet för att bli det medium hon blev när det gäller gestaltandet av de andliga budskapen hon mottog från sina andliga ledare. Hilma af Klints psyko-sexuella, själsliga konstitution gjorde henne till ett i det närmaste perfekt ”redskap” för de andliga budskap hon mottog. Dessa budskap, som kom från en grupp högt utvecklade individer, ”De höga”, nådde Hilma via hennes andliga ledare och omsattes i bilder och målningar där Hilma med sitt säregna bildspråk visar betraktaren de andliga världarnas olika realiteter.

Hilma af Klints konstnärliga gärning utgör en epokgörande insats på högsta nivå. En uppgift som hon tog på största allvar och oförtrutet ägnade sitt liv åt att genomföra.

Men det ställde också till med svårigheter i relationen med de andra personerna i gruppen ”De fem”, inklusive Gusten Andersson. Som jag bedömer det hade ingen av dem en förståelse för, eller snarare kunskap om, hur detta polförvandlade tillstånd yttrade sig hos Hilma af Klint. Detta var något som blev en mycket smärtsam upplevelse för Hilmas del under en gemensam festlighet på julafton år 1907. Låt oss se vad den tyska konsthistorikern Julia Voss skriver om det faktum att Hilma af Klint såg sig själv som den manliga gestalten i ett intimt möte med Gusten Andersson, gestaltat på bild nr 6 i De stora figurmålningarna.

I den nyligen utkomna svenska översättningen av Julia Voss gedigna arbete Hilma af Klint – Mänskligheten kommer att förundras (Albert Bonniers Förlag, 2021), möter vi på sidan 212 följande rader angående De stora figurmålningarna, nr 6:

”På duken, den sjätte bilden i serien, visas nu en man och kvinna, båda utan kläder (ill. 24). Kvinnan sitter i mannens knä, ur deras gemensamma mitt reser sig ett kors, flankerat av två vita cirklar. I dem syns symboler som liknar stiliserade könsorgan – hyskor och hakar, som de kallas hos  Hilma af Klint. Denna gång förenas den kvinnliga och den manliga principen i ordets sanna bemärkelse: det är ett samlag som visas, och dessutom i en ovanlig ställning. Hilma af Klint kommenterar bilden i anteckningsboken: ”Mannens bild var jag”, skriver hon, ”Gusten kvinnan”.

Magdalena Augusta Andersson, kallad Gusten, var en av kvinnorna som verkade i Hilmas direkta närhet. Hon var inte medlem i gruppen ”De fem”. Vidare kan vi läsa följande på sidan 215:

”Konstnärer har genom århundradena framställt hänryckta troende eller heliga, som darrande mottager gudomliga budskap. ’Extasens verktyg det var jag’, skrev Hilma af Klint redan i januari 1906 i anteckningsboken, den som Anna Cassel och hon påbörjade tillsammans när de löste sig från ’De fem’. Ordet ’extas’ är en avledning av det grekiska verbet som betyder ’träda ut ur sig’. Det sägs att tro och sex är de erfarenheter som oftast kan frammana det tillståndet. I samband med att Hilma af Klint förklarade att mannen på målningen förkroppsligade henne själv och kvinnan Gusten, skickar hon med en inledande mening i anteckningsboken: ’Mannens ansikte på målningen skulle uttrycka begär utan sinnlighet’.”

Anna Cassel var konstnärinna och medlem i gruppen ”De fem”. Hon var den ena av Hilma af Klints två stora kärlekar. Den andra var Thomasine Anderson, som jag återkommer till längre fram i artikeln. Slutligen kan vi läsa följande rader på sidan 216:

”Ännu är mycket oklart, och anteckningarna vittnar inte om var gränsen går mellan önskan och verklighet och när den andliga extasen slår över i kroppsligt begär eller tvärtom. Konstnären har lämnat samtliga framställningskonventioner bakom sig, de som traditionen bjuder. Hon har för länge sedan vikit av från konsthistoriens breda rymliga väg, men också från alkemins upptrampade stig.”

Lite längre ned på samma sida skriver Julia Voss dessa för denna artikel centrala rader:

”Helt ur ramen faller också hennes påstående att hon själv ska inta mannens roll i processen. Tillsammans med Anna Cassel var hon Asketen vid sidan av Vestalen, då handlade det fortfarande om avhållsamhet. Tillsammans med Gusten Andersson är hon den nakna manliga gestalten i vars famn kvinnan tar plats. Hur ska man förstå det? Förhållandena råkar i gungning, begäret färdas mellan världarna, från den andliga till den fysiska och sedan tillbaka igen. Sista ordet i relationen till Anna och Gusten har ännu inte sagts.”

Här ska också inom parentes nämnas att Hilma af Klints konstnärliga uttryck genomsyras av tanken om ”Dualväsendet”. Dualen representerar ett väsen som förenar tillståndet då mannen och kvinnan var ett. Hilma tilldelar de båda könen färgerna blått och gult. Blått står för den kvinnliga principen och gult för den manliga. I Hilmas anteckningsböcker dyker Anna Cassel och Hilma af Klint upp i olika gestalter. Hilma benämner sig själv som ”Asket”(avhållsamhet och självkontroll) och Anna som ”Vestal” (efter antikens prästinnor som vaktade elden i Vestas tempel). Dessa båda, den manlige Asketen och den kvinnliga Vestalen, utgör tillsammans en enhet. Uttrycket ”Vestalasket” återkommer flera gång i Hilmas anteckningsböcker. Likaså återfinns det bland annat på målningarna i serien Urkaos.

På sidorna 216–217, där Julia Voss skriver om dualismen i Hilma af Klints målningar, kan vi också läsa om de olika uttryck som Hilma af Klint använder för den kvinnliga respektive manliga principen i dualväsendet.

”Fram till slutet av år 1907 har begäret att förenas och övervinna dualismen på flera sätt genomströmmat Hilma af Klints målningar och anteckningar och frambringat en rad nyskapelser och alter egon. Asket och Vestal, Ros och Lilja, Frygier, Spartakister, Hyska och Hake. Likt en centrifug slungar arbetet med ’dualväsendet’ under de kommande månaderna ut ytterligare tre bildserier, mer än femtio bilder sammanlagt. En av dem får titeln Evolution. Hilma af Klint låter svärmar av spermier simma runt på bilden, i blått och gult, den manliga och kvinnliga principens färger” (Julia Voss, 2021).

 

Hilma af Klints könsöverskridande mentala förmåga

”Hur ska man förstå det?”, skriver Julia Voss. Det som menas är att Hilma af Klint är ”den nakna manliga gestalten i vars famn kvinnan tar plats” på bild nr 6 (De stora figurmålningarna).

Ja, hur ska man då uppfatta Hilmas konstaterande att hon utgör den manliga gestaltningen i det skildrade samlaget? Är det möjligt att, utifrån denna knapphändiga information om ett ”föreställt sexuellt könsbyte”, dra några slutsatser om vad Hilma af Klint kan tänkas mena med sin gestaltning? Julia Voss skriver att det i skrifter om magi eller alkemi finns förebilder för några av de motiv som Hilma af Klint gestaltar i sina målningar.

”Den kroppsliga föreningen mellan man och kvinna är en etablerad symbol för att motsatser förmäls och materien övervinns. ’Alkemiskt bröllop’ lyder begreppet i berättelsen med samma namn, i vilken Christian Rosenkreutz genomgår de sju stadierna av sin förvandling, som mynnar ut i ett hemlighetsfullt bröllop där kung och drottnings vigs samman. I illustrerade alkemiska böcker kan vi ofta se att det dualistiska upphävs med hjälp av en bild, till exempel ett kopulerande par, som i stället för att förenas i en säng tar till en kolv, då det rör sig om transformation, att omvandla stoff till ande. Eller så har vi den gudomliga hermafroditen som framträder med bröst och penis och på så sätt förenar könen” (Julia Voss, s. 214).

Vad gäller fenomenet ”alkemiska bröllop”, förenandet av de båda könen, finns det inom åtskilliga esoteriska och religiösa traditioner världen över liknade symboliska beskrivningar av denna väg, eller redan fullbordade väg, till uppnåendet av ett gudomligt fysiskt och mentalt tillstånd, där alla universum hemligheter ligger framför adeptens fötter. T. ex. använder teosofen Helena Blavatsky i boken Den hemliga läran av uttrycken ”Yoni” och Lingham” för de båda könen, med hänvisning till hinduismen, där de utgör de tantriska begreppen för de manliga och kvinnliga könsorganen. Hilma af Klint använder sig av begreppen ”hyskan” och ”haken” för det kvinnliga respektive manliga könsorganet. I en anteckning från 1907 står det: ”Hyskan hade blivit häktad av haken.” Metaforen för manlig och kvinnlig förening.

 

Martinus och det mentala sexuella könsöverskridandet

Den förklaringsmodell jag tänker använda mig av i denna artikel, som ger svar på Julia Voss fråga ”Hur ska man förstå det?”, utgår från Martinus. I hans huvudverk, Livets Bog, del 5, stycke 1909–1910, hittar vi förklaringen till Hilma af Klints identifikation med mannen på bilden, och svaret på Julia Voss fråga om hur man ska förstå detta att Hilma af Klint är den nakna manliga gestalten i vars famn kvinna tar plats.

I stycke 1909 skriver Martinus följande rader, som är en förklaring till Hilma af Klints ”könsöverskridande beteende, hennes identifikation med den manliga gestalten”, i det gestaltade samlaget på bild nr 6 (De stora figurmålningarna). Stycket har rubriken ”Mannen och kvinnan i den ännu ofärdiga tvåpoliga sexuella utlösningen”:

”Så länge den för sexuell tvåpolighet avsedda organismen ännu inte föreligger i ett för utlösning av denna  tvåpolighets kulminationsakt färdigt tillstånd, kan individen ännu endast få sexuell utlösning genom de från djurriket nedärvda enpoliga könsorganen. Men denna utlösning kan alltså, för ett väsen med andlig struktur och kapacitet för normal tvåpolighet, endast vara en imaginär upplevelse, formad i tankarna på sätt som det ordinära tvåpoliga begäret kräver det. Den fysiska utlösning, som äger rum med ett väsen med motsvarande sexuella dragning till väsen av samma kön, blir alltså här, sett från tvåpolighetens sida, endast en andlig kontakt. Den absolut ’mänskliga’, vilket här återigen betyder den absoluta tvåpoliga, sexuella upplevelsen kan sålunda endast komma till stånd i fantasin, så länge de två väsendena ännu bara kan få sexuell utlösning genom de nedärvda enpoliga könsorganen” (Livets Bog del 5, st. 1909).

Längre fram i utvecklingen kommer, enligt Martinus, kyssen att ta över könsorganens funktion som organ eller kroppsdel för den sexuella utlösningen. Tillsammans med den känslighet som kroppen vid den tidpunkten har utvecklats till, kommer parternas beröring med varandra genom kyssen ”att bli den högsta och fullkomligaste sexuella kulminationsutlösningen”  Detta fördjupas vidare i följande stycken:

”Den tvåpoliga sexuella aktens begynnande utlösning i kyssens form har i sig själv, som ovan nämnts, ingen hanköns- eller honkönsbetoning. Den söker inte kontakt med ’kvinnan’ eller ’mannen’ utan med ’gudasonen’, ’gudamänniskan’ eller ’Gudomen’ i ’mannen’ och ’kvinnan’ och för övrigt i alla levande väsen. Men den rent sexuella utlösningen kan naturligtvis endast komma till naturlig kulmination inom den väsensart, som väsendet självt helt eller delvis är på mental och sexuell våglängd med, alltså individer av dess egen väsensart. […] För att det skall kunna bli kontakt och sexuell utlösning genom kyssen krävs det naturligtvis att båda parterna befinner sig på samma eller en mycket närbesläktad sexuell våglängd. En så närbesläktad sexuell våglängd kan endast existera mellan två tvåpoliga människors tung- och läppceller, kompletterade med den tvåpoliga känslighet som nu dominerar organismens alla övriga mikroväsen. Här kan det uppstå en så ömsesidigt närbesläktad reaktion av parternas beröring med varandra genom kyssen, att denna kan bli den högsta och fullkomligaste sexuella kulminationsutlösningen” (Livets Bog del 5, st. 1917).

”När den sexuella kulminationsakten mellan två enpoliga väsen av samma kön utlöses, kan den endast förnimmas som en tvåpolig akt med hjälp av föreställningsförmågan. Huvudprincipen i denna akt är den, att båda parterna föreställer sig sin förenade sexuella utlösningsakt som en normal akt mellan man och kvinna. Var och en föreställer sig nämligen sig själv som en motsatt partner till den som akten utlöses med. Om det är två kvinnor som söker sexuell utlösning med varandra, föreställer sig var och en av dem sig själv som den maskulint utövande partnern. Var och en föreställer sig alltså sig själv som den manliga partnern i akten och det andra väsendet som den feminina eller kvinnliga partnern” (Livets Bog del 5, st. 1909).

Här beskriver Martinus alltså den form av imaginär sexualitet som Hilma af Klint ger uttryck för i sina anteckningar till bild nr 6 i De stora figurmålningarna. Den intima scen som gestaltar Hilmas föreställda förening med Gusten Andersson. Eller som Julia Voss formulerar det på sidan 212:

”Denna gång förenas den kvinnliga och den manliga principen i ordets sanna bemärkelse: det är ett samlag som visas, och dessutom i en ovanlig ställning. Hilma af Klint kommenterar bilden i anteckningsboken: ’Mannens bild var jag’, skriver hon, ’Gusten kvinnan’.”

”Om det är två män som söker utlösning i en sexuell akt med varandra, föreställer sig var och en av dem sig själv som den feminina eller kvinnliga partnern i akten och den andra parten som det maskulina eller manliga väsendet i denna akt. Om så inte vore fallet, skulle det absolut inte finnas någon grund för akten. Den skulle vara totalt meningslös, om den överhuvud taget kunde bringas till utlösning. Det är ju den begynnande nya polen som skapar väsendets sexuella dragning mot det egna könet. Här bortser vi naturligtvis ifrån de genom urspåring och prostitution manifesterade onaturliga akterna. Här talar vi endast om den sexuella akt som uteslutande vilar på den av den begynnande tvåpoligheten framkallade dragningen mellan väsendet och dess eget kön” (Livets Bog del 5, st. 1909).

Här kan tilläggas att denna form av imaginär intimitet gäller naturligtvis för den homosexuella mannen lika väl som för den homosexuella kvinnan. Det är den sexuellt utvecklade motsatta polen som bär upp de nya sexualiteten hos mannen och kvinnan, vilkas intresseobjekt för denna form av sexualakt är en person av samma kön.

I stycke 1910, med rubriken ”Vad som skapar den sexuella dragningen mellan väsen av samma kön”, beskriver Martinus den bakomliggande orsaken till en persons dragning till det egna könet: den motsatta polens begynnande inflytande på det sexuella området:

”När väsendet sexuellt drages mot sitt eget kön, är detta naturligtvis baserat på en hunger som utlösts av dess motsatta pol. Dess ordinära pol kan ju aldrig draga väsendet sexuellt mot det egna könet. Den ordinära polen i mannen är den maskulina, medan den motsatta och nya polen hos honom är den feminina. Men då en maskulin pol omöjligt kan framkalla en dragning mot det maskulina i ett annat väsen, kan det uteslutande vara den begynnande feminina polen i mannen som framkallar hans sexuella dragning mot det egna könet. Då kvinnans feminina pol likaså omöjligt kan framkalla sexuell dragning mot det feminina i ett annat väsen, utan uteslutande kan framkalla sexuell dragning mot det maskulina, måste det sålunda här endast vara hennes begynnande nya, maskulina pol som framkallar hennes sexuella dragning mot det egna könet” (Livets Bog, del 5, st. 1910).

Låt oss nu titta lite närmare på det Martinus skriver i de båda styckena. Vi börjar med stycke 1909. Så vitt jag vet är Martinus den enda personen inom den esoteriska traditionen, eller den andliga vetenskapen, som har kommit med en förklaring till denna typ av könsöverskridande sexualitet, eller den bakomliggande psykosexuella orsaken till denna sexuella yttring.

Enligt Martinus utgör (som han skriver i Livets Bog, del 5, stycke 1909) den grundläggande förutsättningen för ett genomförande av denna typ av imaginär sexualakt, att personen ifråga är ett väsen med kapacitet för normal tvåpolighet. Vad menas då med begreppet tvåpolighet eller dubbelpolighet? Förklaringen finner vi i nedanstående stycke ”Polprincipen”, hämtat från begreppsöversikten på Kosmologipoddens hemsida:

Polprincipen

Polprincipen eller den sexuella polprincipen betecknar i Martinus analyser den princip som reglerar de två sexuella polerna som varje levande väsen enligt Martinus har i sitt övermedvetande i form av en feminin och en maskulin pol. Den maskulina polen kan enligt Martinus analyser även betecknas som en talangkärna för avgivande av energi, medan den feminina polen är liktydig med en talangkärna för mottagande av energi. Genom polprincipen befinner sig ett väsens bägge poler i en ständig utveckling från ett enpoligt väsen till ett dubbelpoligt väsen och så vidare, och individen får därmed ständigt uppleva ett kosmiskt kretslopp i form av upplevelser av de två stora kontrasterna ljus och mörker. Martinus likställer även polprincipen med den högsta elden eller den urkraft i tillvaron som likställs med den sexuella driften eller ”den bärande, högsta värmekällan bakom varje mental och därefter bakom varje fysisk utveckling” (Livets Bog, del 3, st. 840). Martinus beskriver att polprincipen ligger till grund för alla kontraster i tillvaron och alla kretslopp.

Under den största tiden av den långa utvecklingsspiral som Martinus benämner spiralkretslopp befinner sig dessa bägge poler i jämvikt och har lika stort inflytande i individens medvetande. Väsendet befinner sig då i ett dubbelpoligt tillstånd som helkönsväsen, dvs. det är varken ett feminint eller maskulint väsen. I samband med väsendets inträde i djurriket, eller ”Evas skapelse” enligt Bibelns skapelsehistoria, skapas dock ett enpoligt halvkönsväsen som antingen framträder som honkön eller hankön. Den ena sexuella polen går tillbaka och blir latent, medan den andra polen blir den dominerande sexuella polen och präglar väsendets framträdande. Hos det feminina väsendet eller honkönsväsendet är den feminina polen den primära polen som dominerar, medan den maskulina polen befinner sig i latens. Hos det maskulina väsendet eller hankönsväsendet är den maskulina polen den primära polen som dominerar, medan den feminina polen befinner sig i latens. Två kön uppstår, en hane och en hona resp. en man och en kvinna, med en sexuell dragningskraft som i det renodlade enpoliga tillståndet är helt och hållet inställd på att äga det motsatta könet. Det enpoliga tillståndet för djuren och de kvarvarande enpoliga anlagen för människorna kännetecknas av egendomsrätt, förälskelse, själviskhet och principen ”makt är rätt”.

Den nuvarande människan befinner sig enligt Martinus i ett övergångsskede i form av polförvandlingen från ett enpoligt till ett dubbelpoligt tillstånd, där den motsatta eller latenta sexuella polen för respektive halvkönsväsen är under tillväxt. Det dubbelpoliga tillståndet utvecklas i takt med att människan genomgår en stor mängd lidanden och därmed utvecklar en sann kärlek till sin nästa. Den motsatta polens tillväxt innebär även att människan utvecklar en mängd intellektuella och kulturella intressen och begåvningar som ligger utanför äktenskap och fortplantning. Under polförvandlingsprocessen ingår det enligt Martinus analyser som en naturlig fas att människan vid någon tidpunkt blir sexuellt attraherad även av sitt eget kön. Den färdiga människan kommer inte längre att vara man eller kvinna, utan framträda som ett helkönsväsen och hysa allkärlek till alla människor och allt som finns till.

 

 

Hilma af Klint och den motsatta polens tillväxt

Den motsatta polens tillväxt innebär även att människan utvecklar en mängd intellektuella och kulturella intressen och begåvningar som ligger utanför äktenskap och fortplantning. Utifrån detta kan vi konstatera att Hilma af Klint väl stämmer in på en person vars intellektuella och kulturella intressen ligger utanför äktenskapets och barnafödandets område. Likaså stämmer nedanstående konstaterande väl in på Hilma af Klints mentala disposition och sexuella orientering.

Under polförvandlingsprocessen ingår det enligt Martinus analyser som en naturlig fas att människan vid någon tidpunkt blir sexuellt attraherad även av sitt eget kön. Det Hilma af Klint redogör för, då hon säger att hon är den nakna manliga gestalten och i vars famn kvinnan tar plats, beskriver Martinus alltså på följande sätt i stycke 1909:

”Huvudprincipen i denna akt är den, att båda parterna föreställer sig sin förenade sexuella utlösningsakt som en normal akt mellan man och kvinna. Var och en föreställer sig nämligen sig själv som en motsatt partner till den som akten utlöses med. Om det är två kvinnor som söker sexuell utlösning med varandra, föreställer sig var och en av dem sig själv som den maskulint utövande partnern. Var och en föreställer sig alltså sig själv som den manliga partnern i akten och det andra väsendet som den feminina eller kvinnliga partnern” (Livets Bog, del 5, st. 1909).

Vad Hilma af Klint gör är just detta: hon ser sig själv i en manlig gestalt, då det är hennes motsatta pol, den maskulina polen, som nu är den ledande eller sexuellt styrande polen i hennes psyke. Dvs. Hilma af Klint ser på Gusten med ”en mans ögon”.

Så här beskriver återigen Martinus denna ”nya” sexualitets organiska förutsättning – den begynnande motsatta polens sexuella orientering – i slutet av stycke 1909:

”Om så inte vore fallet, skulle det absolut inte finnas någon grund för akten. Den skulle vara totalt meningslös, om den över huvud taget kunde bringas till utlösning. Det är ju den begynnande nya polen som skapar väsendets sexuella dragning mot det egna könet” (Livets Bog del 5, st. 1909).

 

Hilma af Klint, Gusten Anderson och den tänkta könsöverskridande ceremonin med ”De fem” julafton år 1907

”Helt ur ramen faller också hennes påstående att hon själv ska inta mannens roll i processen. Tillsammans med Anna Cassel var hon Asketen vid sidan av Vestalen, då handlade det fortfarande om avhållsamhet. Tillsammans med Gusten Andersson är hon den nakna manliga gestalten i vars famn kvinnan tar plats” (Julia Voss, 2021, s. 216).

Ovanstående rader ur Julia Voss bok, om det mer avhållsamma förhållandet mellan Hilma af Klint och Anna Cassel, stämmer också väl in på Martinus polförvandlingsanalyser. Här handlar det nog, enligt min mening, om en annan typ av sexuellt förhållande, som utspelar sig mer på ett själsligt än ett fysiskt plan. Enligt Martinus analyser utgör alla former av ömsesidiga ömhetsbetygelser mellan två människor en sexuell yttring. Alla vänliga och ömsinta manifestationer människor emellan, även icke-fysiska, är alltså enligt Martinus en fråga om sexualitet på olika nivåer, inriktningar och med olika styrkegrader. För vidare läsning om det sexuella mysteriet, människans psyko-sexuella utvecklingsprocess, se Livets Bog, del 5.

Att denna del i utvecklingsprocessen, från den renodlat manliga och kvinnliga enpoligheten till det mänskliga dubbelpoliga stadiet (vilken Hilma af Klint i det här sammanhanget får sägas representera), inte alltid är lätt att bära, visar med all önskvärd tydlighet den negativa reaktionen som de fyra andra kvinnorna i gruppen ”De fem”, inklusive Gusten Andersson, gav uttryck för vid en gemensam festlighet julafton år 1907.

Denna händelse, som Julia Voss återger i sin bok, där Hilma af Klint föreslår att de ska genomföra en ceremoni som avslutning på arbetet med De stor figurmålningarna, visar vilken stark, ja, närmast förödande inverkan gruppens negativa reaktion hade på Hilma af Klint. Detta ledde för Hilmas del till en djup kris som, skriver Julia Voss, höll i sig i flera månader.

Vad var det då som hände? Varför reagerade Hilma af Klint så starkt?, kan man fråga sig. Julia Voss återger den utlösande händelsen på följande sätt.

”I väninnornas krets blir det nu skandal. Konflikten eskalerar när Hilma af Klint föreslår att genomföra en ceremonin som avslutning på De stora figurmålningarna, och det just på julafton år 1907. Festligheterna ska äga rum i gruppen ’De fem’ plus Gusten, så är det önskat av de högre makterna, skriver konstnären i sina anteckningar. Vidare ser Hilma af Klint för sitt andliga öga, som hon skriver, hur hon och Gusten ligger intill varandra på varsin slaf. Den ena ska vara blå, den andra gul, som den kvinnliga och manliga principen. De håller varandra i handen och Sigrid Hedman ska till sist leda dem till altaret, så lyder de andliga ledarnas önskan, enligt Hilma af Klints utsago. Men det blir inte av. ’De andras motvilja’, noterar Hilma. Någon ceremoni äger inte rum, men man har ändå inte gjutit olja på vågorna. Under julträffen känner sig Hilma af Klint isolerad, de andra vänder sig bort. Hon erinrar sig: ’Faktiskt övergåvo i denna stund alla mig. t.o.m. Gusten’, skriver hon, ’nu har jag de 4 emot mig’, heter det några sidor längre fram. Krisen som nu uppstår håller i sig i flera månader. När Hilma af Klint flera år senare går igenom sina anteckningsböcker har hon inte glömt hur eländig hon kände sig under den här tiden. Hon har haft det ’fasansfullt svårt’, skriver hon i marginalen, och utan arbetet ’nog dukat under’” (Julia Voss, 2021, s. 213).

 

 

Hilma af Klint och dualtanken

I sitt arbete Hilma af Klint – ett hermeneutiskt försök (C-uppsats, Linköpings universitet, 1997) ger Berit Maria Holm läsaren en inblick i Hilma af Klints tankar om dualbegreppet och dualväsendet. Holm skriver följande angående dualtanken, relationen mellan man och kvinna, och Hilma af Klints försök ”att få mänskligheten att förstå dualtanken, att människan, man och kvinna, måste nå förståelse om sin halvpart.”

”Hennes arbetssätt kallas mediumistiskt. Själv skulle hon vara passiv. Hennes livsmål sägs vara: Dualväsendets framställning i symboler. Bakom begreppet dualväsende sägs skapelseberättelsen stå. Det genomgående temat för alla målningarna är just dualtanken, relationen mellan man och kvinna. Inte ur jämlikhetsaspekt utan som komplement till varandra. Det viktiga för Hilma af Klint var att få mänskligheten att förstå dualtanken, att människan, man och kvinna, måste nå förståelse om sin halvpart. Under hela sitt liv sökte Hilma af Klint sin dual, sin halvpart, men fann honom bara på ett annat existensplan.

En annan sammanhållande faktor är färgen och dess betydelse. Den gula färgen representerar mannen medan den blå representerar kvinnan enligt Hilma af Klint själv. […]

Det finns också en återkommande symbolik i hennes bilder som representerar det manliga och kvinnliga såsom hake-hyska, ros-lilja, asket-vestal och musslan vars två skal är en bild av man och kvinna. Snäckan är också en återkommande symbol i målningarna, som står för den kvinnliga principen, vattnen, födelse, återfödelse och fruktsamhet. I de olika serierna förekommer både föreställande och abstrakta målningar. Universella former som cirklar, trianglar och kors återkommer ofta liksom inskrivna bokstavstecken och ord” (Berit Maria Holm Hilma af Klint – ett hermeneutiskt försök, 1997, s. 22).

Kommentar: ”Det viktiga för Hilma af Klint var att få mänskligheten att förstå dualtanken, att människan, man och kvinna, måste nå förståelse om sin halvpart. Under hela sitt liv sökte Hilma af Klint sin dual, sin halvpart, men fann honom bara på ett annat existensplan.” (Holm 1997)

Dessa två meningar beskriver i korthet vad Hilma af Klints andliga mission handlar om. De skulle också kunna utgöra en programförklaring för hela hennes konstnärliga verksamhet.

I stycket nämner Berit Maria Holm några av de nyckelbegrepp som Hilma af Klint använder som uttryck för den manliga principen och den kvinnliga principen: hake–hyska, ros–lilja osv., samt de färger hon har valt för dessa principer: gul färg för det manliga respektive blå färg för det kvinnliga. Färgen grön representerar i den kontexten harmoni, ett högre uppgående av den feminina och maskulina principen till en enhet utan polariserande karaktärsdrag. Intressant är också omnämnandet av den återkommande symbolen Snäckan, som enligt Hilma af Klint står för den kvinnliga principen.

Som vi kan se, inte minst genom Berit Maria Holms ovannämnda arbete, hjälper Hilma af Klint oss att förstå den mänskliga dualiteten, evolutionsprocessen och den andliga världens realiteter.

Hilma af Klint har i sin omfattande konstnärliga produktion illustrerat den dualitet som på många sätt utgör livsvillkoret i djurriket, den evolutionära passage i det kosmiska spiralkretsloppet vi människor för närvarande befinner oss i. Hennes symbolspråk, med vidhängande anteckningar och förklaringar, kommer att utgöra ett eftertraktat studieobjekt för många andligt intresserade personer världen över under kommande tider. Hilma af Klints bidrag till förståelsen av den andliga världens realiteter och den fysiska evolutionsprocessen stegvisa utveckling, utgör i sin imponerande särart ett särdeles viktigt tillskott till studiet, och förståelsen, av människans evolutionära historia, nutid och framtid.

För den intresserade kan jag rekommendera Berit Maria Holms arbete Hilma af Klint – ett hermeneutiskt försök. Det är en mycket välskriven C-uppsats som ger läsaren intressant och lärorik information om delar ur Hilma af Klints rika produktion, hennes levnadshistoria, konstnärlig utveckling, framväxten av hennes mediala bilder, tidsperioden 1906–1915 och symboliken i målningarna m.m.. Berit Maria Holms arbete utgör med andra ord ett läsvärt bidrag till den i dag framväxande forskningen om Hilma af Klints mission, verk och liv.

 Martinus, grundenergierna, dess färger och spiralkretsloppets sex tillvaroplan

Inom parentes kan här nämnas att Martinus använder sig av färgen grön för den manliga principen och färgen gul för den kvinnliga principen. Hos Martinus finns det inte, som hos Hilma af Klint, en enskild färg som representerar det högre uppgåendet mellan den maskulina och den feminina principen. Däremot sker det, som Martinus beskriver det, ett inflöde av intuitionsenergin i medvetandet när de båda sexuella polerna, den feminina och den maskulina, uppnår en inbördes balans, vilket medför en likvärdig manifestations- och uttrycksmässig kapacitet. Hos Martinus markeras intuitionsenergin med blå färg. Så om man vill, skulle man kunna se intuitionsenergins blå färg som representant för ett högre uppgående av den maskulina och den feminina principen – en harmonisk samstämmighet mellan de båda sexuella principerna – vilket ligger till grund för uppkomsten av ett nytt kön: den riktiga människan, mentalt och evolutionärt hemmahörande i spiralkretsloppets tredje tillvaroplanet, det riktiga människoriket.

Återigen bör framhållas att detta inte är något som Martinus själv har uttalat sig om, vad jag vet, utan endast en tankemässig analogi till Hilma af Klints tanke- och begreppsvärld från artikelförfattarens sida.

Hos Martinus står gul färg också för känsla/känsloenergin och grön färg för intelligens/intelligensenergin.

Martinus talar vidare om sju grundenergier, vilka utgör ”materiel” för skapandet av medvetandet och organismerna. Den sjunde grundenergin kallar Martinus för moderenergin. Han beskriver den som en överordnad grundenergi som ligger till grund för, och möjliggör, ett aktivt utnyttjande av varje individs skapar- och upplevelseförmåga. (Se gärna, med fokus på symbol 9, ”Det levande väsendets skaparförmåga – X2”,  symbol 8, 9, 10 – ”Den treeniga principens tre analyser” på Martinus Instituts webbplats.)

Alla eviga skaparprinciper, de sexuella polerna, talangkärnorna m.m. är uppbyggda av moderenergin. Moderenergin utgör även Gudomens medvetandeenergi och bär upp hela den eviga livskärnan på Evighetsplanet. Martinus symboliserar moderenergin/evighetsplanet med färgen violett. (För vidare läsning om evighetsplanet, se rubriken ”Evighetsplanet” i slutet av artikeln.)

Ur moderenergin emanerar sex grundenergier: instinktenergin, tyngdenergin, känsloenergin, intelligensenergin, intuitionsenergin och minnesenergin. Med dessa sex grundenergier skapar och upprätthåller det levande väsendet sitt medvetande och sina organismer, på sin eviga livsvandring genom spiralkretslopp efter spiralkretslopp.

Varje grundenergi utgör den ledande grundenergin på ett av de sex tillvaroplanen  i spiralkretsloppet. Den sätter därigenom sin grundläggande prägel på de levande väsendens manifestations- och uttrycksformer, såväl fysiska som andliga, med tillhörande mentala  och tankemässiga tillkännagivanden.

(För ytterligare information om spiralkretsloppet, se rubriken ”Det kosmiska spiralkretsloppet” i slutet av artikeln.) För vidare läsning om grundenergierna och tillvaroplanen se Livets Bog, del 1, st. 254–260. För vidare läsning om grundenergierna och deras ”arbets- och funktionsområde” se Livets Bog, del 1, st. 349–357.)

 

 

Grundenergierna, tillvaroplanen och solspektrums färger

”Dessa tillvarons sex grundenergier i förening med moderenergin bildar alltså var sin zon i tillvaron, där de präglar denna med sin speciella natur eller sitt särskilda vibrationstillstånd – på så sätt att det uppstår sex motsvarande former av tillvaroplan och därmed sex stora grundformer för upplevelse av livet.
Då dessa grundenergier i sin absoluta renodling i princip svarar mot solspektrums sju färger och framträder i samma ordningsföljd som dessa, kommer en överblick över samtliga tillvaroplan och grundenergier att se ut som följer:

l:a grundenergin:  Instinktenergin        Växtriket                              Röd  färg

2:a      ”                Tyngdenergin                Djurriket                             Orange ”

3:e      ”                Känsloenergin              Människoriket                    Gul ”

4:e      ”                Intelligensenergin       Visdomsriket                       Grön ”

5:e      ”                Intuitionsenergin        Den gudomliga världen     Blå  ”

6:e      ”                Minnesenergin            Salighetsriket                       Indigo ”

7:e      ”                Moderenergin              Evighetsplanet                     Violett ”

(Livets Bog del 1, st. 261)

 

Martinus, de sju organismprinciperna och ”något som är”

Här kan också tilläggas att Martinus talar om sju organismprinciper som på samma principiella sätt som spiralkretsloppens sex tillvaroplan återkommer i all evighet. Med utgångspunkt i vår fysiska organism menar Martinus att den utgör livsrum för organen och cellerna, som utgör livsrum för ännu mindre mikroväsen nedåt i det oändliga. Martinus menar vidare, åter med utgångspunkt i vår fysiska organism, att vår fysiska kropp utgör ett mikroväsen i jordklotets organism, som i sin tur är en mikroorganism i solsystemets organism, som i sin tur utgör ett mikroväsen i vintergatssystemet och så vidare uppåt i det oändliga. Här hänvisar jag till Martinus symbol nr 7, Livsenhetsprincipen.

Spiralkretsloppet och livsenhetsprincipen, tillsammans med sju grundenergier, de kosmiska skaparprinciperna i evighetskroppen (symbol 16) och ett evigt och outsläckligt begär efter livsupplevelse, det s. k. urbegäret, gör det möjligt för det gudomliga ”något som är”, Gudomen eller världsjaget att genom varje levande, självständig livsenhet i universum, uppleva livet i ett oändligt antal variationsformer, mentalt så väl som fysiskt, i spiralkretslopp efter spiralkretslopp i all evighet.

Denna eviga livsupplevelse möjliggörs av att varje livsenhet har samma jag som det gudomliga ”något som är” eller Gudomen. Detta gudomliga jag, som existerar bortom tid och rum och utgör den innersta livskärnan i varje existerande livsenhet, är till sin natur immateriell. Jaget utgör en omanifesterad, kontrastlös och därmed odelbar evig princip. Det utgör med Martinus ord ”den orsakslösa orsaken eller den första orsaken”.

Se symbol nr 100 på Martinus Instituts webbplats här. Gällande Evighetskroppen och symbol 16 se här. Varje livsenhet utgör i sin tur ett av Gudomens upplevelseorgan och är genom sitt jag evigt rotfäst i Gudomens kosmiska jagstruktur. För vidare läsning om t. ex. urbegäret och de sju grundenergierna rekommenderas att använda sökfunktionen på Martinus Instituts svenska hemsida här,  alternativt att söka på originalspråket på den danska sidan här.

 

Min hypotes angående Hilma af Klints sexuella disposition

Det som intresserar mig när det gäller Hilma af Klint är inte vilka uttryck den nya sexualiteten eventuellt tar sig hos henne privat, utan vad som händer med henne rent konstnärligt, dvs. vad hon skapar och förmedlar som konstnär i sin framställning av andliga realiteter, i och med hennes dubbelpoliga eller homosexuella läggning. Det som intresserar mig är alltså vilka själsliga aspekter som tillkommer i en människas sinne eller psyke när sexualiteten övergår från enpolighet till dubbelpolighet, och vilka uttryck dessa nya själsliga nyanser eller aspekter eventuellt tar sig i Hilma af Klints konstnärliga produktion. Hilma utgör ett mycket intressant studieobjekt på det här området, då hon med sin utvecklade motsatta pol visar hur en sådan människans andlig-konstnärliga uttrycksförmåga kan se ut.

Jag menar att den polförvandlingsprocess som Hilma af Klint uppenbarligen var långt kommen i, var helt avgörande för hennes högt utvecklade andliga synförmåga. Hon blev genom sin psyko-sexuella läggning och speciella själsliga struktur, som utgör de mentala förutsättningar som krävs för att genomföra ett projekt av den här digniteten, ett perfekt redskap för förmedlare av översinnliga realiteter.

Hennes bildserie ”Atomen” från 1917, där hon genom självsyn betraktar atomen som ett levande väsen och beskriver dess moraliska utvecklingsprocess, menar jag kan betraktas som en kosmisk glimt, dvs. ett förstadium till det kosmiska medvetandets inträde i medvetandet. Martinus menar, precis som Hilma af Klint, att varje atom utgör ett självständigt levande väsen.

Martinus skriver följande om kosmiska glimtar:

”På samma sätt som intuitionen börjar göra sig gällande i den framskridna konstnärens eller författarens medvetande, börjar den också göra sig gällande i den framskridna vetenskapsmannens eller forskarens medvetande. När denne når så långt i sin forskning att han börjar arbeta med andliga problem som är så rena, att de består av kärleksenergi, kommer även han i inspirations- eller extastillstånd, och får då genom intuitionen tillgång till andligt material eller minnesmaterial som ligger utanför hans vakna medvetande. Intuitionen visar sig då här som små glimtar eller brottstycken av absolut kunskap, och dessa glimtar blir härigenom början till ’kosmisk klarsyn’” (Livets Bog del 1, st. 202).

Kosmisk klarsyn är här detsamma som kosmiskt medvetande: ”Genom denna syn är upplevelserna inte längre blott timliga utan även kosmiska, och härmed utlöser de den sanna eller verkliga synen av Gudomen, hans organism, medvetande och eviga vara. Man ser hans anlete stråla och tindra genom varje timlig företeelse, genom varje ljud, varje vibration, varje färg” (Livets Bog del 2, st. 441).

Enligt Martinus utgör kosmiskt medvetande höjdpunkten på den jordiska människan moraliska och sexuella utveckling från djur till människa. Detta medvetande innebär att intuitionen översköljer individen i en illuminerad extatisk upphöjdhet, frigör denna från de sista resterna av det djuriska sinnelaget, och ger individen fri tillgång till visdomsoceanen – Gudomens samlade vetande om sig själv.

Det som bland annat återstår för en människa som står på tröskeln till invigningen eller den stora födelsen, är utlevandet av förälskelseförmågan – en mental förmåga som endast tillhör djurrikets domäner. När förälskelseförmågan har klingat av till förmån för den mänskliga kärleksförmågan, vilket innebär att individen har den organiskt utvecklade förmågan att älska allt och alla förbehållslöst, då är stunden snart inne för invigningen eller den stora födelsen. Detta mentala tillstånd, i kombination med andra moraliska färdigheter av osjälvisk karaktär, är ett osvikligt tecken på en färdigutvecklad individ.

Denna viktiga pusselbit saknade så vitt jag kan bedöma Hilma af Klint. En fullt ut polförvandlad människa, både på det moraliska och sexuella planet, kan inte bli förälskad, vilket jag menar att Hilma af Klint, genom ett flertal nära relationer till andra kvinnor, visade prov på.

För att underlätta förståelse av begreppen förälskelse och kärlek, och därmed kunna särskilja dem åt, ska vi titta lite kort på Martinus beskrivning av dessa båda mentala tillstånd.

 

Martinus om förälskelseförmågan och den verkliga kärleken

Den verkliga kärleken ställer inte några krav på att den ska besvaras. Den är inte är könsbetonad. Den är helt osjälvisk till sin natur och definierar uttrycket ”Det är saligare att giva än att taga” (Apg 20:35) på livets alla områden.

Med andra ord, den verkliga kärleken vill inte äga någon annan person, den binder inte någon vid sig, utan ger andra personer maximal frihet att bestämma över sina egna liv. Den riktar sig mot allt och alla, och utgör det gudomliga sinnelag som ligger till grund för fred, frihet och jämlikhet. Den verkliga kärleken kommer, en gång i framtiden, att utgöra varje jordisk människas naturliga sinnelag och utgångspunkt vid hennes interaktion med omvärlden.

Helt annorlunda förhåller det sig med förälskelseförmågan. Den ligger till grund för parningsdriften, äktenskapstalangen och lusten eller hungern efter att ha barn, och utgör en av de starkast bärande mentala krafterna i det mänskliga psyket under slutfasen av djurriket. Det är den förmågan som besjungs och lovprisas som ”kärlek” av författare och diktare. Förälskelsen är i sitt inledande skede lik den verkliga kärleken, då det nästan inte finns något som den förälskade inte vill göra för det åtrådda objektet. Ja, den förälskade kan till och med gå i döden för den samma.

Förälskelsen utgör, enligt Martinus, en organisk utlösning på samma sätt som hunger och törst och skapar som dessa båda ett begär efter att tillfredsställas. ”Ja, denna törst eller hunger blir direkt livsnedbrytande eller förödande för både dess själ och kropp på ett visst utvecklingsstadium, om den inte blir tillfredsställd”, skriver Martinus i Livets Bog, del 4, st. 1125.

Förälskelseförmågans mentala sammansättning, med dess inneboende, potentiellt explosiva krafter, gör att den ställer krav på att besvaras, annars kan en förälskelse snabbt vändas till hat och svartsjuka. I värsta fall kan den göra den förälskade till mördare och i mildare fall till melankoliker. Förälskelseförmågan utgör ett av djurrikets mest framträdande signum.

Så här beskriver och särskiljer Martinus begreppen förälskelse och kärlek:

Kärleken

”Kärleken är en i högsta grad intellektualiserad humanitet och medkänsla med allt levande utan att på något vis vara han- eller honkönsbetonad. Den verkliga kärleken är sålunda en djupgående, absolut oegennyttig sympatikänsla, en egenskap där man inte nänns att göra ett enda väsen något för när, en känsla som lika mycket riktar sig mot väsen av det egna könet som mot väsen av det motsatta könet. Den skiljer sig alltså hundraprocentigt från äktenskaps- eller parningskärleken, vilken befordras genom överproduktion av hormoner hos väsendet, varigenom det blir förälskat och bindes vid befruktnings- eller fortplantningssfären i det jordmänskliga psyket. Med polförvandlingen blir ’mannen’ och ’kvinnan’ till nya väsen. Det är dessa begynnande nya väsen som utgör de ofärdiga jordiska människorna” (Livets Bog del 7, st. 2546).

Förälskelsen

”Den på konstgjord väg frambragta sympatin gör alltså att väsendena, även om de befinner sig i en zon som utgör mörkrets kulmination eller helvete, likväl inte är utestängda från det himmelska ljuset eller förnimmelsen av att bli älskade och inte heller från att själva kunna älska. Men denna sympati skiljer sig från den verkliga kärleken därigenom att den primärt bärs av själviskhet. Om det förälskade väsendet inte finner sin förälskelse besvarad hos föremålet för sin förälskelse, blir det bittert på föremålet, och detta kan till och med leda till dråp, när det inte leder till ett permanent krig, till melankoli, pessimism, livsleda och självmord. Sådana verkningar kan den absoluta kärleken aldrig någonsin skapa. Den skiljer sig från förälskelsesympatin genom att inte vara självisk, genom att inte alls ställa några fordringar. Den befordrar väsendets önskan att ’hellre giva än taga’. Den skapar förståelse och önskan att förlåta. Den ställer absolut inte som villkor att kärleken skall besvaras, och den vill inte till egen fördel binda motparten vid sig. Den sänder liksom solen ut sitt ljus och sin värme över allt och alla utan några villkor eller krav” (Livets Bog del 7, st. 2594).

Detta är alltså Martinus beskrivning av ”kärlekens” två ytterligheter. Den ena formen av ”kärlek”, förälskelseförmågan, tillhör alltså djurriket och är styrd av den fysiska kroppens körtlar och hormoner med syftet att föra det mänskliga släktet vidare, samt att som den djupast bakomliggande orsaken till krig och ofred utlösa mörkret i sinne och handling. Detta möjliggörs genom förälskelseförmågans ”inprogrammerade” kamp om det motsatta könet och materiella tillgångar (i syfte att just få tillgång till det motsatta könet genom att komma högst i parningshierarkin via rikedom och ärofyllda strapatser på diverse slagfält).

Det är inte för inte som förälskelseförmågan utgör en av de starkaste mentala komponenterna under slutfasen av djurriket, den utvecklingsfas som alla människor på jorden nu befinner sig i.

Den andra formen av ”kärlek” representerar en organiskt betingad själslig eller andlig, från den fysiska kroppen avskild, form av ”psykisk verksamhet”. Den lutar sig mot vår egentliga dubbelpoliga, gudomliga kärleksnatur. Det är en kärlek som till hundra procent är livgivande, osjälvisk och riktad mot allt och alla, och som utgår från kärlekens epicentrum, Gudomens hjärta. Ett hjärta som flödar över av kärlek, skaparkraft och livgivande energi. Detta mentala tillstånd utgör den verkliga kärleken.

 

 

Hilma af Klint – polförvandlad med kvardröjande enpoliga karaktärsdrag

Med ovanstående genomgång av förälskelsens och kärlekens natur eller mentala klimat, kan vi se att Hilma af Klint tillhör förälskelsens kategori. Men med påtagliga, begynnande inslag av kärlekskategorins mentala egenskaper, vilka framträder som tydligast i hennes konstnärliga gärning. Fotografier på Hilma visar en kvinna med en skarp och beslutsam blick och med mjuka, vänligt sinnade anletsdrag. Man kan ana en stark integritet hos henne, likaväl som ett öppet, utforskande sinnelag. Det är en kvinna som vet vad hon vill och som känner sitt värde, som jag tolkar bilderna.

Det är intressant att ur ett psyko-sexuellt utvecklingsperspektiv se, genom att ta Hilma af Klint som exempel, hur stark och långlivad förälskelseförmågan är; hur långt fram i utvecklingen den följer med innan dess kosmiska mission har nått vägs ände. Trots sina exceptionella andliga förmågor, visar oss exemplet med Hilma af Klints relationer (med favoriserande inslag), vad som krävs för att en människa ska nå det evolutionära utvecklingssteg som möjliggör en invigning eller den stora födelsen. Innan detta kan ske måste att alla former av förälskelse, med sin indirekta favorisering av den utvald på bekostnad av andra, vara utlevda för att en person ska kunna kvalificera sig för nästa mentala utvecklingssteg – den riktiga människan, fri från allt vad djuriska anlag och talanger heter. (Den riktiga människan är hemmahörande på det tredje tillvaroplanet i spiralkretsloppet, det riktiga människoriket, som är det tillvaroplan som utgör det i religiösa skrifter utlovade kommande paradiset eller himmelriket på jorden.)

Så här definierar Martinus himmelriket:

”’Himmelriket’ är alltså detsamma som en fysisk tillvaro, som är så fullkomlig att väsendenas levnadssätt där är ’som änglarnas i himlen’. ’Himmelriket’ är därmed detsamma som ’himlens’ eller ’änglarnas’ tillvaroform totalt överförd till fysisk manifestation, fysiskt liv och fysisk tillvaro, vilket är detsamma som den totala uppfyllelsen av världsåterlösarens mening och avsikt med sina högintellektuella teoretiska och praktiska manifestationer på det fysiska planet. Som vi alltså ser, blir ’himmelriket’ därmed exakt detsamma som det vi i ’Livets Bog’ lärt känna som ’det riktiga människoriket’ eller utvecklingsspiralens tredje avsnitt. Här är väsendena i kraft av sin jämvikt i den sexuella polinställningen just så fullkomliga, att de inte endast i fråga om uppfyllandet av Jesu ideal och föreskrifter, utan även i fråga om att vara höjda över ’äktenskapet’, är ’som änglarna i himlen’. Det är just denna sexuellt fullkomliga livsform som – vilket utvecklingen visar – skall växa fram ur den nuvarande djuriska sexualitetens ruiner eller degeneration” (Livets Bog del 3, st. 881).

I Julia Voss bok kan man även läsa att Hilma af Klint kanske inte helt och hållet var befriad från självupptagenhet. Den tidigare väninnan och medlemmen i gruppen ”De tretton”, Sigrid Henström, menar att ”Hilma är blind för sin egen självupptagenhet, hon såg bara brister hos andra. Hon anklagar henne: ’Kanske inser du då också, hvarför vi ej kunna betrakta oss som dina ’lärjungar’ […]”. (Julia Voss, 2021, s. 295).

Detta var något som Hilma tillstod i slutet av sitt liv, då hon medgav att det var hon som ”sönderslet” gruppen ”De tretton”. I en anteckningsbok från 1943 skrev Hilma att ”hon hade ’felsteg’ att gottgöra, visserligen utan att nämna dessa i detalj”, som Julia Voss skriver i sin bok (s. 296).

Jag konstaterar här att Hilma af Klint förmodligen var som många andra stora konstnärer och andligt högt utvecklade personer. Hon hade svårt att kompromissa när det gäller sin konstnärliga gärning och andliga mission. Hon gick ju till sist sin egen väg, på helt obruten mark. Det är också svårt att bilda sig en korrekt uppfattning i vilken grad Hilmas eventuella självupptagenhet påverkade hennes omgivning. Men anteckningen där Sigrid Henström uttalar sig negativt om Hilma af Klint, visar att hon var väl medveten om sina ”felsteg”. Av allt att döma var det något som tyngde henne, då hon hade för avsikt att ”gottgöra” dem.

De utvecklingsmässiga karaktärsdragen som jag här har diskuterat är av underordnad betydelses. Alla människor befinner på livets resa med dess olika utmaningar och utfodringar på det personliga planet. Livet är inte en tävling i moraliska färdigheter, utan en fråga om utveckling. Vi gör alla så gott vi kan med de inre och yttre förutsättningar som står till buds. Till syvende och sist är det, som i Hilma af Klints fall, en högt utvecklad människas själsliga aspekter och hennes möjligheter att förmedla insikter från de andliga världarna som står i fokus här.

 

Hilma af Klint och utträdet ur den äktenskapliga sfären

Hilma af Klint tillhör den kategori kvinnor som inte gifter sig och skaffar barn. Den sidan i hennes psykiska konstitution, den ordinarie parnings- och äktenskapsinriktade polens domän, har här förlorat sin ledande roll. När detta inträffar är man inte längre lämpad för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. Helt andra sexuella krafter och intresseområden (som går vida utöver det som rör familj, äktenskap och beskyddandet av avkomman), tar nu över styrningen av människans psyke och mentala kompass. Här tar tydliga konstnärliga, intellektuella, vetenskapliga och humanitärt inriktade intresseområden allt större plats i medvetandet. Genom den motsatta polens tillväxt hos en människa är denna nu sexuellt attraherad av en person av samma kön. Det är ju den funktionen hos den motsatta polen (tillsammans med den konstnärliga, intellektuella och humanitära sidan), som i sitt fullt ut utvecklade sexuella och moraliska tillstånd, dubbelpolighet, kännetecknar fredsmänniskan.

När den motsatta polens krafter bär upp den sexuella sidan hos en människa, kommer detta mentala tillstånd att vara hennes identitet fram till det hon får kosmiskt medvetande. Då är det ”människan i människan” som utgör intresseobjektet, inte könet. (För ytterligare kortfattad information om denna sexuella sidas yttringar hos människan, se rubriken ”Martinus och människans sexuella utvecklingsprocess” i slutet av artikeln.)

Detta polförvandlade tillstånd behöver inte innebära att man vill leva utan en nära relation. Tvärtom kan det vara av stor vikt att hitta en likasinnad partner att dela sitt liv med, under denna ibland utmanande övergångsperiod från enpolighet till dubbelpolighet.

Ibland kan dock en viloinkarnation från parrelationer eller andra samlevnadsformer vara nödvändig, då man kanske under allt för många föregående inkarnationer har levt i traditionella parrelationer som inte har passat ens ”nya” psykiska konstitution. Man har helt enkelt gjort våld på sig själv, på sitt nya växande mer dubbelpoliga sinnelag genom att trycka tillbaka sin homosexuella läggning och inte levt ut detta sexuella begäret. Därför kan en mättnad ha uppstått på det relationsmässiga området, kanske för lång tid framåt.

Heterosexuellt lagda kvinnor kan även de vara trötta på de traditionella samlevnadsformerna, men av andra orsaker. T ex bristen på intellektuell stimulans, bristen på möjligheten att studera, att få röra sig fritt och bestämma över sig själv, utan att uppleva sig vara insvept i familjekonstellationens mentala tvångströja, där det allt som oftast har varit kvinnan som har dragit det tyngsta lasset gällande hemmets sysslor; matlagning, tvätt, städning, barnpassning, etc.

Om denna sidan av polförvandlingen skriver Martinus följande i Livets Bog, del 7:

”Men polförvandlingen arbetar ständigt vidare, och väsendenas äktenskapsbegär minskar alltmer i samma mån som de genom flera liv har lidit skeppsbrott på äktenskapets område, gått igenom flera olyckliga äktenskap med ty åtföljande besvikelser, depressioner, sorger och bekymmer. De föds då till sist utan att ha något särskilt begär efter äktenskap, ja somliga har till och med en medfödd, mycket stark rädsla för och motvilja mot att ingå äktenskap. Och vi ser här dessa människor leva sitt liv ogifta. Ett nytt väsentillstånd är sålunda redan i färd med att träda över tröskeln till ett rike som skall bli himmelriket på jorden” (Livets Bog, del 7, st. 2564).

För en kommentar till ovanstående stycke, se rubriken ”Kommentar till Hilma af Klint och utträdet ur den äktenskapliga sfären” i slutet av artikeln.

I våra dagar är homosexualitet visserligen, till skillnad från den tidsperiod som Hilma af Klint levde i, inte längre ett lika laddat och provocerande ämne för många av oss. Men fortfarande finns det människor och länder där denna sexuella läggning inte accepteras. (Dödsstraff existerar till och  med fortfarande i vissa länder, såsom Jemen, Nigeria, Somalia, Saudiarabien, Iran och Afghanistan. Av de 193 länder som är medlemmar i FN är det år 2020 endast lagligt att vara homosexuell i 123 länder.)

Ibland kan dock detta utträde ur den äktenskapliga sfären vara nödvändigt, då man under allt för många inkarnationer har levt i traditionella relationer som inte har passat ens psykiska konstitution. Man har helt enkelt gjort våld på sig själv och på sitt nya växande mer dubbelpoliga sinnelag. En mättnad har därför uppstått på det relationsmässiga området.

Om denna sidan av polförvandlingen skriver Martinus följande i Livets Bog, del 7:

”Men polförvandlingen arbetar ständigt vidare, och väsendenas äktenskapsbegär minskar alltmer i samma mån som de genom flera liv har lidit skeppsbrott på äktenskapets område, gått igenom flera olyckliga äktenskap med ty åtföljande besvikelser, depressioner, sorger och bekymmer. De föds då till sist utan att ha något särskilt begär efter äktenskap, ja somliga har till och med en medfödd, mycket stark rädsla för och motvilja mot att ingå äktenskap. Och vi ser här dessa människor leva sitt liv ogifta. Ett nytt väsentillstånd är sålunda redan i färd med att träda över tröskeln till ett rike som skall bli himmelriket på jorden” (ur Livets Bog del 7, st. 2564).

 

 

Martinus förklaring på Hilma af Klints mentala förmågor

Livet är nu, enligt Martinus, en gång för alla inrättat så att det inom varje människa finns två sexuella poler, två helt grundläggande andliga kraftcentrum, vilka bland annat reglerar och styr varje individs manifestationsförmåga och därigenom livsupplevelsens mentala innehåll; dess inhumana respektive humana själskrafter, och inte minst dess sexuella disposition: en från djurriket, genom reinkarnation, personligt nedärvd manlig eller kvinnlig fortplantningsbetonad sexualitet som grund för tillvaron, med inriktning på kampen om det motsatta könets gunst och skapandet av materiell rikedom, status och makt för att uppnå detta syfte, eller en mänsklig sexualitet där det, i korta ordalag, är ”saligare att ge än att ta” på livets alla områden; en sexualitet som inte är inriktad på kön eller eventuella yttre kroppsliga, parningsinriktade fördelar, utan på ”människan i människan”, dvs. på det mänskliga, altruistiska och osjälviska själsliga sinnelaget i varje individ; en sexualitet som på alla plan utgör den diametralt motsatta till djurrikets sexuellt konkurrensinriktade och erövringsbetonade förehavanden. En sexualitet där en livsbefrämjande inställning till allt och alla alltmer blir ett naturligt, framträdande drag i individens mentalitet, psyke och handlingar.

Det är alltså, enligt min mening, denna psyko-sexuella förmåga som står till Hilma af Klints förfogande och som gör det möjligt för henne att skapa de epokgörande konstnärliga uttryck hon förmedlar i sina bilder och målningar. (De anteckningar som ledsagar Hilma af Klints konstnärliga produktion kommer, när de väl blir tillgängliga för allmänheten, att få en mycket stor betydelse då det gäller att öka förståelsen för Hilma af Klints olika konstnärliga uttrycksformer (symboler, tecken, figurer, bokstäver, begrepp, meningar m.m.) och därmed ge läsaren en djupare och mer klargörande inblick i Hilma af Klints tankevärld. Det är denna tankevärld som i hög grad avspeglar den direktkontakt hon hade med andliga väsen, som från ett högre mentalt utvecklat plan verkar i mänsklighetens tjänst.)

Hilma af Klint har, som jag ser det, tack vare en allt större balans mellan sin kvinnliga eller feminina pol och sin manliga eller maskulina pol, tillgång till ett brett register av mänskliga och konstnärliga uttryck. Enligt Martinus utgör varje individs avgivande och mottagande av energi genom de sexuella polerna den kanske mest grundläggande funktionen i hela livsupplevelsen. Den kvinnliga eller feminina polen utgör ett andligt kraftcentrum för mottagande av energi, dvs. livsupplevelse. Den manliga eller maskulina polen utgör ett andligt kraftcentrum för avgivande av energi, dvs. en manifesterad reaktion eller svar på den inkommande energin från livsupplevelsen.

Utan denna evigt fortgående cirkelrörelse av medvetandeenergiers inkommande och utgående ur de djupaste skiktet av personligheten, jaget, ingen livsupplevelse. Hela livsupplevelsen består just av detta jonglerande med medvetandeenergier.

Genom eller tack vare denna tilltagande mentala balans mellan känsla och intelligens (vilken sin tur öppnar upp för Hilma af Klints intuitionsförmåga – en andlig synförmåga som ger henne en genomträngande och klarseende blick), tillkommer fler och fler mentala nyanser på Hilmas mänskliga och konstnärliga palett. Tillgången till dessa mentala komponenter, i samklang med det andliga klarseendet, är det som särskiljer henne från de mer materialistiskt inriktade konstnärerna, dvs. konstnärer med ett utpräglat figurativt, naturalistiskt och positivistiskt inriktade tänkande och bildligt gestaltande. Där många av dessa konstnärer avporträtterade vad de såg – den mer konkreta yttre visuella delen som ett föremål uppvisar – hade Hilma af Klint förmågan att tränga djupare in i själva essensen av tillvaron, ända in till de bakomliggande strukturerna hos de ting hon återgav på sina målningar. Ting från de andliga världarnas obegränsade mångfald och rikedom av mentala uttrycksformer i andliga materier, vilka när det lämpar sig, manifesteras i fysisk form till gagn för bland annat människans vidare utveckling.

Det andliga klarseende som Hilma af Klint förfogade över, som med sitt djupgående perspektiv når långt bortom den fysiska lagbundenhetens begränsningar, särskiljer henne från de ovan nämnda mer figurativt, naturalistiskt och positivistiskt inriktade konstnärerna med sin snävare och, till viss del, mer begränsade fysiskt lagbundna synförmåga, där man ser vad man ser och egentligen inte mycket mer än så.

Det vi ser i Hilma af Klints konstnärliga produktion, ofta utformade i serier eller andra tematisk utformade arbeten, är bland mycket annat vår egen evolutionära utvecklingshistoria, människans andliga utgångspunkt – dvs. våra innersta beståndsdelars hemvist, polaritet och dualism, manligt och kvinnligt, mörker och ljus och kampen dem emellan, den andliga världens anknytning till den fysiska världen; hur denna fysiska värld är ett resultat av de andliga krafternas materialisation eller omvandling till fysisk materia, samt att allt det vi ser runt omkring oss är den andliga världens nedstigande och manifesterande i det begränsade fysiska, materiella rummet – ett rum med sina till synes fasta former och sin fascinerande mångfald av människor, djur och växter, vilka framlever sina dagar på jorden tack vare naturlagarnas beständighet och solens tillförsel av värme och livsenergi:  ”Det är alltså denna energi som i sin innersta källa härrör från de himmelska väsen som befordrar all fysisk tillblivelse eller skapelse. Inga fysiska organismer, inget uppbyggande av kroppar, skulle kunna förekomma utan en sols sken, dess ljus och värme” (Livets Bog del 2, st. 421).

Solens kosmiska strålar är, enligt Martinus, detsamma som makrokosmisk livskraft. Denna livskraft utgör grundförutsättningen för livets utveckling på jorden. Solen är, som Martinus formulerar det, ett livgivande centrum för livet på vår planet.

 

Hilma af Klints polförvandlade natur

Min hypotes är att Hilma af Klint representerade en annan mental utvecklingsnivån än de övriga väninnorna i gruppen ”De fem”. Hon var längre kommen i sin polförvandlingsprocess, då hennes motsatta, maskulina pol styr över hennes sexuella disposition. Hilma af Klint har, menar jag, en homosexuell läggning. Utan den sidan i sitt psyke skulle hon aldrig kunna se sig själv som man i en sexuell akt med en annan kvinna. Hon skulle i så fall vara heterosexuellt orienterad, vilket hennes anteckningar klart dementerar.

Jag menar vidare att det är hennes begynnande dubbelpolighet som gör att hon kan bli det redskap hon blir för de andliga vägledarna. I Hilma af Klints motsatta pol, den maskulina polen, finns de krafter, den beslutsamhet och utvecklade intellektualitet som ska till för att kunna genomföra de livslånga uppdrag som blev hennes.

Hilma af Klint äger alltså i sin polkonstellation de väl avvägda själsliga förutsättningar – en gynnsam balans mellan känsla och intelligens (med vidhängande starkt verksam intuitionsförmåga på det konstnärliga och andliga området) som ska till för att osjälviskt kunna ställa hela sin mogna skaparkraft till förfogande för det höga syfte (utan tanke på personlig vinning eller framgång) som från och med nu, i vår tid kan man nog säga, kommer att förundra mänskligheten och skänka de andligt intresserade en fascinerande ingång till de andliga världarnas realiteter som hon så idogt framställde i sina bilder och målningar, och som hon skrev ned i sina anteckningsböcker.

 

 

Den högsta eldens uppdelning i ”två lågor” – urgrunden för upplevelsen av ont och gott, för mentalt mörker och ljus  

Ett mycket fascinerande ämnesområde i Martinus världsbild är det som han kallar för ”den högsta elden” och människans psyko-sexuella förvandlingsprocess. Det är ett utvecklingsområde som Martinus ägnar den femte delen av sitt huvudverk Livets Bog åt. Vad är då den högsta elden för något och varför upptar den så stor del i Martinus analyser av människans utveckling från djur till riktig människa?

Martinus definierar, som jag ser det, den högsta elden som Gudomens innersta essens, som den kärlekskraft eller energi som ligger bakom skapelsen och därmed själva livsupplevelsen.  Jag menar att man kan se den högsta elden som den ”motor” som håller igång det ”kosmiska maskineriet”. Denna gudomliga elds styrkegrad, vilken bestämmer graden och arten av livsupplevelse för varje  individ, regleras genom det Martinus kallar ”moderkärnans” båda sexuella poler, den maskulina och den feminina polen. Martinus menar att det bakom dessa båda poler finns en överordnad talangkärna, moderkärnan eller ”den eviga livskärnan”, som utgör alla övriga livsfunktioners utgångs- eller startpunkt. Den högsta elden kan definieras som Guds vilja och livets egen hjärtfunktion och andning:

”Här har vi alltså nått fram till själva livets innersta kärnprincip, dess hjärtfunktion, dess puls. Är inte denna alla tings rörelse mellan fysisk eld och köld eller i stadier i mentalt ljus och mörker själva livets andedrag, dess inandning och utandning? Då allt befinner sig i rörelse, är underkastat förvandling och sålunda omöjligt kan fortsätta att vara i en och samma situation i all evighet, beror detta alltså på själva livets egen hjärtfunktion och andning. När krig utlöses, kulturcentra går under och människoskaror torteras, lemlästas eller mördas, och omvänt, när det skapas kultur, humanitet och fred, lyckliga öden, harmoni och glädje, då är detta bara verkningarna av universums innersta struktur och strålkraft, själva det eviga livets hjärtfunktion och andning, allt enligt ’Guds vilja’. ’Den högsta elden’ utgör alltså denna allt genomträngande strålkraft, denna hjärtfunktion, denna livets eviga andning, denna Guds vilja” (Livets Bog, del 5, st.1638).

Martinus skriver vidare om talangkärnor:

”Bakom dessa två organuppsättningar existerar den reglerande talangkärna, vilken liksom alla övriga talangkärnor i det levande väsendet har sitt säte i ödeselementet i väsendets övermedvetande eller X2. Då alla livsfunktioner har sin allra innersta eller djupaste rot i denna talangkärna, på så vis att alla andra talangkärnor i verkligheten är utlöpare från denna enda stora kärna, vill vi kalla den för ’moderkärnan’, eller ’den eviga livskärnan’. Från detta livets förnämsta organ manifesteras och regleras den sexuella polprincipen och därmed kretsloppet eller själva manifestationen av ’den högsta elden’ i alla dess faser. Det är denna reglering som kommer till uttryck i hela det levande väsendets framträdande i alla dess tusen- eller miljontals nyanser”(Livets Bog, del 5, st.1929).

För ytterligare läsning om talangkärnor, se rubriken ”Tillägg angående begreppet talangkärna” i slutet av artikeln.

 

Martinus och Hilma af Klints skilda syn på könsbyte mellan inkarnationerna

Den ”kosmiska mekanismen”, uppdelningen i två separata könstillstånd, ligger alltså till grund för alla tänkbara mänskliga polariserade medvetandetillstånd. Det är denna kosmiska mekanik som Hilma af Klint, bland mycket annat, undersökte genom hela sitt liv. I hennes fall handlade det i mångt och mycket om sökandet efter en dualsjäl, både fysiskt och andligt. Enligt Hilma af Klint är det inte möjligt att förstå livet utan kännedom om den manliga och kvinnliga könsuppdelning. En könsuppdelning som Hilma af Klint menar, helt i linje med teosofernas och Rudolf Steiners respektive synsätt, kan skifta mellan de olika liven. Dvs. att man byter kön mellan inkarnationerna, vilket enligt detta synsätt skulle utgöra en regel snarare än ett undantag. Detta synsätt är inte något som Martinus förespråkar. Han menar att det inte går att byta kön mellan inkarnationerna. I Livets Bog del 5, st. 1937 skriver han bland annat följande:

”Det är felaktigt att tro, att man från det ena jordelivet till det andra växelvis kan vara man och kvinna. Båda manifestationerna kräver en lång utvecklingsepok bakom sig. Maskulinism och feminism är genialiteter, organiska produkter baserade på uppövade talanger på samma sätt som alla övriga livsfunktioner i väsendets organism eller kroppsliga regioner. Liksom man inte kan byta andningssystem, matsmältningssystem, hjärtsystem, etc. från det ena livet till det andra, så kan man inte heller på normal väg byta de sexuella organen och deras funktioner till nya principiella utvecklingsmetoder och anlag. Endast genom uppfyllandet av lagen för den eviga kretsloppsprincipen kan möjlighet yppa sig till en ändring i manifestation, skapelse och upplevelse” (Livets Bog del 5, st. 1937;  hela stycket kan läsas här).

Könstillhörigheten utgör alltså en långt mer fastlagd, strukturerad och djupgående ”kosmisk mekanism”, än vad många esoteriskt intresserade tycks tro eller känner till. Jag menar att Martinus framställning av polförvandlingen är epokgörande, då den ger svar på många av livets existentiella frågor. Inte minst ger människans polförvandlingsprocess svaret på frågan varför så många människor i vår tid kämpar med stora utmaningar på det relationsmässiga planet, vilket t ex inkluderar frågan om varför företrädesvis unga människor av i dag alltmer önskar sig en könsneutral identitet.

Frågan om denna psyko-sexuella förvandlingsprocess är både omfattande och tänkvärd. Därför hänvisar jag den intresserade till Martinus egen litteratur, t ex Livets Bog, del 5, Två slags kärlek och Den eviga världsbilden del 6, symbolerna 93–95, vilka illustrerar människans polförvandlingsprocess från enpolighet till dubbelpolighet, från djur till riktig människa.

Den intresserade kan också se symbol 93 –95 på Martinus Instituts webbplats.

 

Ombytta könsroller i nästa spiralkretslopp

Då ”Maskulinism och feminism är genialiteter, organiska produkter baserade på uppövade talanger på samma sätt som alla övriga livsfunktioner i väsendets organism eller kroppsliga regioner” som Martinus skriver i Livets Bog del 5, st. 1937, menar han att det krävs två spiralkretslopp för att manifestera sig som både den manliga eller den kvinnliga principen. Var och en av dessa principer kräver en orubbad, likartad konstitution eller dominans under passagen genom spiralkretsloppets djurrike. Könstillhörigheten utgör den existentiella ryggraden under individens passage genom detta rike eller tillvaroplan.

Genom dessa fundamentala, bärande könsprinciper – den manliga respektive kvinnliga – inhämtar individen det nödvändiga erfarenhetsmaterial gällande gott och ont som ska ingå i varje individs medvetande- och upplevelserepertoar, för att denna ska kunna uppnå den moraliska utvecklingsnivå som möjliggör upplevelsen den stora födelsen – invigningen i de kosmiska mysterierna. Varje könstyp har sitt speciella erfarenhetsmaterial som de ska införskaffa i djurriket.

I nästkommande spiralkretslopp är rollerna ombytta: den individ som i innevarande spiralkretslopps djurrike har genomlevt den manliga principens alla manifestations- och uttrycksmöjligheter, kommer i nästföljande spiralkretslopp att uppleva djurriket genom den kvinnliga principens manifestations- och uttrycksmöjligheter. Motsvarande gäller naturligtvis för den individ som i innevarande spiralkretslopps djurrike har genomlevt den kvinnliga principens manifestations- och uttrycksmöjligheter. Denna individ kommer i nästkommande spiralkretslopps djurrike att uppleva livet genom den manliga principens manifestations- och uttrycksmöjligheter.

Angående detta att det krävs två spiralkretslopp för att manifestera sig som både den manliga eller den kvinnliga principen se symbol 35 ”Polprincipens kosmiska kretslopp”. Till symbol 35 finns en kortare symbolförklaring av den feminina och den maskulina principens olika separerade och samstämmiga manifestationsstadier som sträcker sig över två spiralkretslopp, och ”hur det genom det levande väsendets polförvandling skapas växelverkan mellan ljuset och mörkret.” Symbolen illustrerar också varför människan inte byter kön mellan inkarnationerna.

Se även rubriken: ”Den maskulina och den feminina principens kretslopp kräver två kosmiska spiralkretslopp för sin totala utveckling” i slutet av artikeln, för en vidare fördjupning av ämnet.

 

 

Martinus och dualtanken

Det Martinus beskriver i sina analyser, angående den sexuella utvecklingsprocess vi alla genomgår, ger förklaringen till att den egentliga dualsjälen finns inom oss själva, i form av vår motsatta pol – den kvinnliga polen hos mannen och den manliga polen hos kvinnan. Slutmålet för denna sexuella utvecklingsprocess är de båda polernas inbördes medvetande- och beteendemässiga balans. Denna balanserade polstruktur medför att vi lämnar den parningsinriktade, penetrerande djuriska sexualiteten till förmån för en mänsklig sexualitet, som tar sig uttryck i kyssar och smekningar, understödda av en stark imaginär laddning mellan parterna.

Här kan dock framhållas att avsnittet om Hilma af Klints sexuella könsöverskridande roll i det tänkta (och illustrerade) samlaget med Gusten Anderson utgör ett av många exempel på den mänskliga sexualitetens fysiska uttrycksformer. Den mänskliga sexualiteten har också en andlig sida. Ämnet är omfattande, så av utrymmesskäl hänvisar jag till Martinus egen litteratur.

Det är alltså genom den högsta eldens uppdelning av människans psyko-sexuella struktur i två ”strålar”, en manlig och en kvinnlig del (administrerat av vår jag och dess skaparförmåga), som upplevelsen av polariteter är möjlig. Det är, skriver Martinus, genom denna uppdelning i manligt och kvinnligt – djurrikets mål, mening och syfte – som mörkret eller det onda uppstår:

”Men hur skulle den absoluta sanningen, livets och gudasonens verkliga identitet, bli uppenbarad eller tillgänglig för förnimmande utan kontrasten eller motsatsen till denna identitet. Hur skulle visdomen kunna bli till eller existera utan denna motsats? Är inte all visdom just en analys av mörkret och dess verkningar? Och är det inte dessa verkningar som utgör den mörka bakgrund, mot vilken ljusets detaljer, skillnaden mellan ’gott’ och ’ont’, kan markeras? Och hur skulle detta mörker, denna ljusets kontrast, kunnat uppstå, om inte ’den högsta elden’ hade delat sig i ’två lågor’? Hur skulle Försynen eller den eviga Gudomen på något annat sätt ha kunnat göra mörkret eller ljusets kontrast begripligt för gudasonen eller det ursprungliga ljusväsendet, det vill säga det överjordiska eller himmelska väsen som inte längre i sitt vakna dagsmedvetande hade något minne av mörkrets och dess detaljers existens och därför var ett väsen som framträdde i ’djup sömn’? Hur skulle Försynen på något annat sätt ha kunnat ’inblåsa’ den ’livets ande’ i detta ’sovande’ eller nästan medvetslösa väsen som kunde göra det dagsmedvetet i mörkrets traditioner, och därmed ge det den kontrast genom vilken det så småningom kunde bli vaket dagsmedvetet i ljuset och dess detaljer? I en värld där man älskade sin nästa som sig själv, kunde det ju omöjligt finnas något att bli ’svartsjuk’ på och därmed inte heller något som kunde ge anledning till hat, vrede, förföljelse eller avund och kamp för att upprätthålla det egna livet genom andra väsens död. Förföljelse och undergång skulle således vara helt omöjligt” (Livets Bog del 4, st. 1234).

Det är alltså genom polförvandlingen, dvs. den psyko-sexuella process som till slut ”återförenar” de båda polerna till vårt mentala ursprungstillstånd – den s.k. dubbelpoligheten – som vi återgår till vårt egentliga mentala normaltillstånd. Ett tillstånd som utgör den mentalt strukturella, psyko-sexuella sammansättningen i spiralkretsloppets fem övriga tillvaroplan. Det är alltså endast i djurriket som denna uppdelning i manligt och kvinnligt uppstår – ett mentalt tillstånd som Martinus benämner som enpoligt. Här är det är den primära polen, den manliga hos mannen och den kvinnliga hos kvinnan, som är den dominerande och som avgör individens levnadsart, handlingssätt, sexualitet och öde. Martinus uttrycker det på följande sätt:

”Då enpoligheten i övervägande grad alltjämt dominerar eller behärskar den jordiska människan, tillhör hon alltså på detta fält i motsvarande grad djurriket. Hon har samma parningsprincip, samma förälskelseförmåga, samma sexuella hunger- och mättnadstillstånd. Härtill kommer så avundsjuka, jalusi, missunnsamhet, egoism, bristande finkänslighet samt en föga utvecklad kärleksförmåga. Vredesutbrott, hat, hämndkänslor och avund florerar därför i högre eller lägre grad i hennes psyke och handlingssätt. Dessutom kan här nämnas hennes animaliska kostbegär, som för med sig dråp av djur och därmed sänker graden av hennes ödesmässiga skydd. Ju mera människan företer dessa och liknande tillstånd i sitt levnadssätt, desto mindre tillhör hon ännu den färdiga eller fullkomliga människans livsnorm och framträdande såsom varande ett med Gud. Hon måste då alltjämt i motsvarande grad leva kvar i djurrikets eller den dräpande principens och djävulsmedvetandets nattsvarta skuggområden.” (Livets Bog del 7, st. 2529)

 

 

Dualtanken på en högre kosmisk nivå

I och med Martinus förklaringsmodell, där det alltså behövs två spiralkretslopp för att till fullo manifestera både den maskulina och den feminina principens alla uttrycksmöjligheter, kan vi här se att tanken om dualen, den eftertraktade andra hälften hos varje individ, kan betraktas från ett mycket högre plan än vad de flesta andligt intresserade är vana vid. Martinus menar ju att den harmoniska förening av den manliga och den kvinnliga principen leder till att individen får kosmiskt medvetande. Denna mentala förvandlingsprocess sker i slutet av varje djurrike, och är en förutsättning för individens inträde i det riktiga människoriket – spiralkretsloppets tredje tillvaroplan. Höjer vi perspektivet ytterligare ett steg, och håller tanken om två spiralkretslopps nödvändighet i minnet, kan vi ses att Martinus befattar sig med ytterligare ett synsätt, ett högre sådant, vad gäller dualtanken.

Det Martinus här redogör för, menar jag utgör den högsta kosmiska sanningen om dualtanken, där det för dess övergripande fullbordan, dvs. uppnåendet av en harmonisk balans mellan den manliga och den kvinnliga principen på en kosmisk-existentiell nivå, rör sig om ett så gigantiskt tidsperspektiv (två spiralkretslopp på vardera miljontals år), att det inte riktigt går att omfatta med tanken. (Detta är för övrigt en helt central kosmisk ”konstruktion” för vidmakthållandet av den strukturella världsordning som ligger till grund för den eviga livsupplevelsen. För att det levande ”något” eller jaget bakom varje manifestationsform upplevelse- och funktionsmässigt ska bli en ”hel” individ eller harmonisk ”enhet” på det högsta kosmiska planet, behövs det två spiralkretslopp.)

Jag tror att varje andligt intresserad människa måste börja vänja sig vid tanken att vi människor, inklusive alla andra former av livsyttringar i universum, är något helt annat än vad det, eller vi, ser ut att vara. När vi nås av insikten om vår tidlösa och omanifesterade jagnatur, blir tanken på dessa gigantiska tidsperspektiv som två spiralkretslopp representerar, inte alls konstig eller märklig, utan något som mycket väl kan vara med sanningen överensstämmande.

 

Jaget, rörelsen och tiden

Här kan tilläggas att tiden inte är en objektiv företeelse, utan en helt igenom subjektiv sådan. Tid är alltid kopplad till rörelse och förvandling manifesterad av någon av universums otaliga livsformer, genom deras tillkännagivande genom en eller annan fysisk eller andlig skapelseakt. Detta innebär att det som upplevs som lång tid för mig eller dig här i den fysiska värden, inte nödvändigtvis behöver upplevas på samma sätt i den andliga världen. Här upplever jaget ett evigt pågående nu, med forntid och framtid som mentala tankekonstruktioner – minnen och möjliga, utvecklingsmässiga händelseförlopp.

I jagets egennatur – evigheten, stillheten och orörligheten – finns det ingen tid. Det som är orörligt kan inte förändras eller förvandlas och därmed inte upplevas. En upplevelse fordrar att minst två olika energiarter möter varandra, så att en reaktion av detta möte uppstår och blir till det något som jaget kan registrera som utgörande en kontrast till dess orörliga och omanifesterade egennatur. Jaget utgör den fasta punkt kring vilken all rörelse, och därmed upplevelse, kretsar (dvs. rörelsen utgår från jaget och vänder tillbaka till detsamma).

Detta ”något som är”, jaget, befinner sig i den märkliga situationen, att ingen som helst energikombination kan ”röra” vid, eller komma i kontakt med det. Jaget är den företeelse som skapar och utlöser alla energikombinationer i den skapade världen. Det finns till före och bortom dessa energikombinationer. Själv befinner sig jaget ”ovanför” det manifesterades område, där själva livet utspelar sig. Att jaget är oberörbart, beror på det faktum att det inte består av någon energiform som kan reagera på den skapade världens energier. Jaget utgör en helt egen företeelse, till vilken det inte finns någon motsvarighet. Det metafysiska spörsmålet om jagets egennatur behandlas ingående i Martinus litteratur. Det är kring jaget och dess skapande verksamhet som Martinus bygger hela sin världsbild. Jaget är, för att göra en lång historia kort, det som Martinus världsbild står och faller med. Inget jag, ingen livsupplevelse.

 

Jagets egennatur

Vårt jag, som är lika med evigheten och oändligheten, är på ett grundläggande existentiellt plan helt oberörd av tidens växlingar. Jaget är och förbli ett omanifesterad, egenskaps- och kontrastlös ”något som är” som existerar bortom tid och rum, bortom rörelsen (som det skapar), bortom allt vad manifestationer av mänskliga organismer, djur och växter heter. Jaget är i sin egennatur suveränt upphöjd över den skapade världens rörelser och förvandlingar. Jaget är enbart definierbart med sig själv, då det inte existera någon annan liknande företeelse.

Det gudomliga ”något som är” upplever tiden, tillvaron och livet genom myriader självständiga livsenheternas individuella manifestationer och handlingar i den skapade världen. Dessa individuella livsenheter utgör Gudomens upplevelseorgan. Genom en speciell spaltningsmekanism i jagstrukturen delar det gudomliga jaget upp sitt jag i ett oändligt antal självständiga jagenheter. Den gemensamma nämnaren och utgångspunkten för Gudomens och livs- eller jagenheternas livsupplevelse är det odelbara jaget. Jaget består inte av något skapat eller någon delbar energiform, och kan därför inte delas. Det är och förblir evigt ett och detsamma. Alla levande varelser i hela universum har med andra ord samma jag som Gudomen. Dennas liv blir därmed vårt liv och vårt liv blir därmed Gudomens liv. Därav uttrycket ”Gud är närmare oss än vårt eget hjärta”.

För jaget existerar all upplevelse i ett evigt pågående nu. Forntid och framtid utgör tänka företeelser som möjliggör ett linjärt tänkande i den fysiska världen. Tiden skapas av jaget genom dess utnyttjande av de energier och materier som står till dess förfogande i form av de sex medvetande- och organismskapande grundenergierna, vilka är sprungna ur den sjunde grundenergin – moderenergin. När jaget genom en speciell inre, aktiv mekanism, bryter stillheten genom skapandet av rörelsen, skapas också tiden.

Detta innebär för jagets del, att två spiralkretslopp ur ett visst existentiellt perspektiv, det eviga nuets perspektiv, endast utgör en blinkning. Det är enbart i den materiella tids- och rumsdimensionella världen, t ex här på jordklotet (för jaget en skapad timlig, illusorisk verklighet), som tiden kan upplevas som lång. Det får mig osökt att tänka på ett citat av den amerikanske regissören och skådespelaren Woody Allen: ”Evighet är en lång tid – särskilt mot slutet.”

För många andligt intresserade människor utgör dessa tankegångar möjligtvis en intressant arbetshypotes. För vissa av oss är det en beskrivning av hur tillvaron är beskaffad; hur själva livet och livsupplevelsen är utformad. Efterhand som tiden går, internaliseras dessa tankar på ett förunderligt sätt i ens medvetande. Ungefär som när man möter Hilma af Klints bilder och målningar för första gången. De flesta andligt intresserade människor, törs jag nog lova, stannar upp i förundran över vad de ser framför sig. På samma sätt, även här, internaliseras dessa andliga budskap i ens medvetande och blir till slut en del av en själv. Den inverkan har Hilma af Klints målningar och Martinus texter på mig: de går in i min kropp och själ, rotar sig där och blir en del av mig; en del av den jag djupast sett är.

Varför, kan man kanske fråga sig. Jo, det Hilma af Klint och Martinus beskriver utifrån sina respektive arbetsområden, utgör målningar och texter som berör alla människors innersta essens. De utgör ett slags spegelbilder av vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Beskrivningen av jagstrukturens eviga beståndsdelar, och de utifrån detta jag manifesterade andliga och fysiska världar, från Martinus sida, samt den bildliga återgivningen av denna jagstrukturs underliggande manifestations- och verkansområde, dess mångskiftande uttrycksformer i de andliga och fysiska världarna från Hilma af Klints sida, utgör en oslagbar kombination, en ovärderlig vägvisare för nutidens och framtidens andligt sökande människor.

 

 

Hilma af Klint och Martinus – två kompletterande storheter på det andlig-vetenskapliga området

Enligt min mening utgör Hilma af Klint och Martinus för närvarande kanske de mest intressanta (och komplementära) kunskapskällorna på det andligvetenskapliga området. Martinus analyser beskriver bland mycket annat universums struktur, vårt medvetandes natur och vårt, genom varje individs jagstruktur, eviga kosmiska släktskap med Gudomen, medan Hilma af Klint i sina bilder och målningar (likaledes bland mycket annat) gestaltar centrala delar av människans evolutionära utvecklingsprocess, dualtanken: dualiteten i form av könspolaritet, mörker och ljus, gott och ont, samt den astrala världens mysterier och formspråk. Enligt min mening utgör de samlade verken av Hilma af Klint och Martinus en synnerligen lyckad kombination av informativ text och illustrativa målningar. Den egentliga, men avgörande, skillnaden mellan Hilma af Klint och Martinus är varifrån de fick sin kunskap om de andliga företeelser de behandlar.

Martinus var sin egen kunskapskälla. Vid trettio års ålder genomgick han en andlig invigning eller den stora födelsen. Därmed öppnades hans kosmiska medvetande och han fick en permanent förmåga att skåda in i det han kallar visdomsoceanen – Gudomens samlade vetande om sig själv. I och med denna omvälvande psykiska upplevelse var nu Martinus förmögen att beskriva de andliga lagar och principer som ligger till grund för Gudomens och de enskilda livsenheternas eviga livsupplevelse. Det var alltså genom utvecklandet av det kosmiska medvetandet, som Martinus genom självsyn kunde utarbeta sin andliga världsbild, vilken han i sin helhet har gett namnet ”Tredje testamentet”.

Hilma af Klint däremot stod i medial kontakt med andliga budbärare, väsen som i sin tur stod i kontakt med ”De höga” – en grupp, icke namngivna högt utvecklade väsen, på det andliga planet. Hilma fick inledningsvis direkta instruktioner och anvisningar om vad hon skulle måla, men inga djupgående förklaring av det andliga innehållet hon gestaltade. (Efterhand som åren gick, fick Hilma allt friare tyglar i sitt måleri, men helt självständig i sitt skapande blev hon inte när det gällde de kosmiska mysterierna, vad jag förstår.)

Detta fick till följd att Hilma allt som oftast inte förstod innebörden i sina målningar. Därför försökte hon vid ett flertal tillfällen få Rudolf Steiner att förklara budskapen i målningarna för henne. Steiner gav dock aldrig de svar som Hilma så gärna önskade få. För Hilma af Klints del bestod hennes konstnärliga gärning i ett konstant sökande efter svaren på tillvarons mysterium, t ex dualtanken, ont och gott och mörker och ljus. Hon var ett redskap för den andliga världens nedtransformering av en översinnlig verklighet. För som Hilma af Klint skrev i en anteckningsbok redan i januari 1906:

”’Ekstasens verktyg var jag’, […] Ordet extas är en avledning av det grekiska verbet som betyder ’träda ut ur sig’” (Julia Voss, s. 215).

Att Hilma skriver att ”Ekstasens verktyg var jag” visar på många sätt, menar jag, Hilmas förståelse för sin stora mission. Min föreställning, när hon ställer sig själv till förfogande för den andliga världens budskap, är att hon gör just detta: hon träder ut ur sig själv och låter den andliga världens meddelanden med dess skiftande innehåll, flöda fritt från hennes andliga struktur (där kontakten med de andliga budbärarna äger rum), via hjärnan och penseln, fram till de uppspända, vita dukarna, där den ena fantastiska målningen efter den andra träder fram i dagens ljus.

Det var en storslagen bedrift från Hilmas sida att viga sitt liv åt detta osjälviska tjänande. Det visar vilken stor och sällsynt själ Hilma af Klint var. Hennes konstnärliga produktion kommer att fungera som en inkörsport till de andliga mysterierna fascinerande världar för många människor, likaväl som att de nu utgör, och kommer att så göra även fortsättningsvis, en källa till påfyllnad och förnyad kontakt med de översinnliga världarna under lång tid framöver – översinnliga världar som befinner sig endast en blinkning från oss.

 

Framtidsvisionen

De analyser av människans sexuella utvecklingsprocess som Martinus har framlagt, garanterar att vi alla, i sinom tid, kommer att utveckla de mentala förmågor och talanger som möjliggör en naturlig transformation från djur till riktig människa. Det är en utvecklingsprocess som kostar både blod och tårar, då förmågan att känna medlidande med en annan människa, först inom den slutna familjekretsen, sedan till vem som helst som vi möter i vårt dagliga liv, är en fråga om upplevandet av det egna lidandet – den osjälviska moralens ”byggsten”. Dessa lidandeupplevelser medför en alltmer tilltagande förmåga att sätta sig in i en annan människas livsöde och därmed sträcka ut en hjälpande hand, där detta är möjligt. Så vist är, enligt Martinus, livet inrättat. Ingen upplevelse är på ett djupare plan meningslös eller onödig. Allt det vi människor upplever kommer så småningom oss själva till godo. Och till slut, efter en lång kedja av inkarnationer, leder summan av alla erfarenheter till att vi människor kommer att utveckla de osjälviska förmågor och talanger som innefattar samtliga samlevnadsområden och samhällsinstitutioner. Våra talanger och förmågor kommer vid den tidpunkten, i en kommande inkarnation, att ligga till grund för förverkligandet av den samhällsmodell som i sanning är samstämmig mer vår djupaste längtan och önskan om en fredlig samexistens på lika villkor för jordens samtliga invånare.

Lars Palerius, december 2021

 

Appendix – fördjupande förklaringar till teman och nyckelbegrepp i artikeln

 

1. Evighetsplanet
2. Det kosmiska spiralkretsloppet
3. Martinus, jagstrukturen, kretsloppsprincipen, polförvandlingen och det humana sinnelagets framväxt
4. Martinus och de djuriska respektive mänskliga tankeklimaten
5. Martinus och det kosmiska medvetandet
6. Jagstrukturen och den maskulina och den feminina principen
7. Martinus och människans sexuella utvecklingsprocess
8. Kommentar till Hilma af Klint och utträdet ur den äktenskapliga sfären
9. Tillägg angående begreppet talangkärna
10. Den maskulina och den feminina principens kretslopp kräver två kosmiska spiralkretslopp för sin totala utveckling

 

1. Evighetsplanet

”Och här på evighetsplanet, i tillvaron utanför tid och rum, ser vi hela kretsloppsprincipens struktur, ser de skapade tingens avslutning – till och med innan deras början föreligger på det fysiska planet – och ser således i nuet alla lokaliteter inom förfluten tid och framtid, ser såväl hela världsplanen som alla detaljer, som i tid och rum alltså ännu inte existerar eller som för länge sedan existerat i ett nu glömt förflutet. För vår syn har den förflutna tidens och framtidens slöjor eller ridåer alltså dragits åt sidan, och vi ser vad som ligger i denna för den gängse jordmänniskan dolda förflutna tid och framtid. Det är genom denna förmåga som livsmysteriet avslöjas för oss och därmed upphör att vara ett mysterium. Och genom denna närvaro i tidens och rummets alfa och omega, början och slut, upphör således alla gåtor och därmed även den sexuella gåtan” (Livets Bog del 4, st. 1475).

 

2. Det kosmiska spiralkretsloppet

Det kosmiska spiralkretsloppet utgör i Martinus världsbild det ”ramverk” i, och genom, vilken den eviga livsupplevelsen utspelar sig. Varje spiralkretslopp består av sex stycken avdelningar eller tillvaroplan – ett gigantiskt utvecklingspanorama som det tar miljontals år att genomleva.

De två första tillvaroplanen, växtriket och djurriket har i grova drag en fysisk karaktär. Det tredje tillvaroplanet, det riktiga människoriket, har en fysisk respektive andlig avdelning, I andra halvan av detta tillvaroplan lever individen företrädesvis i den andliga världen.

De tre sista avdelningarna, visdomsriket, den gudomliga världen och salighetsriket, utgör rent andliga tillvaroplan.

Varje spiralkretslopp avlöses av ett nytt spiralkretslopp. I och med detta sker det en principiell upprepning av de sex tillvaroplanen. Dock med den avgörande skillnaden, att utformningen av livsupplevelsens innehåll, både medvetande- och organismmässigt, utgör en helt ny och tidigare oprövad variant än det tidigare, genomlevda spiralkretsloppens mentala och fysiska upplevelsescenario. I väsendets eviga vandring genom spiralkretslopp efter spiralkretslopp, sker det alltså inga upprepningar av föregående spiralkretslopps innehållsliga upplevelser, annat än den rent principiella återkomsten av de sex olika tillvaroplanens ”yttre ramverk”. Varje spiralkretslopp erbjuder med andra ord helt nya upplevelse- och manifestationsmöjligheter för universums myriader av livsenheter. I all evighet.

För vidare läsning hänvisar jag till Martinus symbol nr 14, Det kosmiska spiralkretsloppet.

  

 3. Martinus, jagstrukturen, kretsloppsprincipen, polförvandlingen och det humana sinnelagets framväxt

I detta skede av utvecklingen, där ett begynnande medmänskligt sinnelag framträder, börjar den motsatta eller sekundär polen att växa till i kapacitet. Först långsamt, för att sedan i vår tid (där den är markant och mångskiftande) manifestera en exponentiellt tilltagande kapacitet. Detta visar sig, för att nu nämna några mer tydliga exempel, bland annat i den snabba ökningen av kvinnor på chefspositioner inom tidigare traditionellt manliga yrkesområden såväl som på den politiska arenan; att män alltmer arbetar inom vård- och omsorgsyrken och tar ett större ansvar när det gäller omsorgen om barnen, antingen inom familjen eller inom en annan typ av relation: att många män har tröttnat på allt vad kamp heter och därför inte längre vill göra karriär i samma omfattning som tidigare, samt att fler och fler unga människor i dag inte längre vill definiera sitt kön som manligt eller kvinnligt, utan föredrar en könsneutral, icke-binär benämning.

Ja, mänskligheten befinner sig i dag, år 2021, i ett både dramatiskt och fascinerande utvecklingsskede av tillvaron. Det är många nationella och globala utmaningar som ska bemötas, bearbetas och övervinnas, vilket har lett en, i positiv riktning, ökad kollektiv medvetenhet om t ex klimatförändringar och de ekonomiska orättvisor som plågar stora delar av mänskligheten. Men oavsett hur illa det kan te sig inom både det och det andra samhälleliga området, både nationellt och globalt, finns det nu genom Hilma af Klints gestaltning av dualtanken och den mänskliga evolutionen och Martinus omfattande analyser av människans innersta kosmiska natur och förutbestämda mentalitetsförvandling, i allra högsta grad något verkligt substantiellt att rikta sin inre moraliska kompass mot.

Den av Martinus utlovande förvandlingen av mentaliteten (genom polförvandlingens genomgripande förändring av det mänskliga sinnelaget), finns inbyggd i varje individs jagstruktur, där denna i förening med företrädesvis kontrastprincipen och kretsloppsprincipen garanterar, (genom spiralkretsloppets sex principiellt återkommande tillvaroplan) en evig livsresa genom tillvarons två stora kontraster – ljus och mörker. Den nämnda förvandlingen av sinnelaget, från egoism till altruism, äger alltså rum under slutfasen av djurriket i varje spiralkretslopp. Där sker den stora kosmiska vändpunkten från mörker till ljus.

Initialt riktar sig Hilma af Klints och Martinus arbeten, av naturliga skäl, i första hand till andligt intresserade människor, för att i ett senare skede nå allt större grupper av humana materialister, allteftersom de stora moraliska livsfrågorna om ont och gott blir aktuella även för dessa människor. Hilma af Klints och Martinus förklaringar av tillvarons andliga och fysiska dimensioner fungerar, menar jag, som lysande fyrar i det emellanåt kompakta och illavarslande mentala mörker som kännetecknar dagens nationella såväl som internationella politiska och militära förehavanden med diktatoriska förtecken.

”Här ser vi alltså två sidor av livet eller livsupplevelsen. Den ena sidan förnims som frånstötning, medan den andra förnims som tilldragning. Frånstötningen ligger i sin absoluta analys till grund för allt som i livsupplevelsen hör samman med begreppet obehag, medan tilldragningen, likaså i sin absoluta analys, ligger till grund för allt som hör samman med begreppet behag. Dessa två former av förnimmelse utgör de två kontraster, utan vilka ingen som helst livsupplevelse kan äga rum. Hur skulle man kunna förnimma, om det inte alls existerade någon kontrast till förnimmelseobjektet? All förnimmelse utgör sålunda upplevelse av kontraster. Varje förnimmelseobjekt upplevs alltså endast på grund av att det utgör en kontrast till sin omgivning. Det skiljer sig alltså från omgivningen genom att vara mörkare eller ljusare, genom att ha andra färger, andra former, en annan volym, en annan smak osv. Varje skapad företeelse utgör i sig en kontrast till omgivningen, i annat fall skulle den omöjligt kunna förnimmas eller upplevas. Ingen livsupplevelse är således möjlig utan kontrastprincipen. De högsta yttringarna av denna motsatsprincip visar sig som kulminerande kärlek och kulminerande hat. Fysiskt sett framträder de bland annat som kulminerande solsken och kulminerande nattmörker” (Livets Bog del 7, st. 2478).

”Som framgår av detta material, representerar det levande väsendets medvetandenaturer en atmosfär med olika klimat och stämningar på samma sätt som den fysiska atmosfären. Dessa utgör stadier eller led i ett kretslopp. Detta kretslopp representerar en evigt existerande bärande princip, som uppenbarar sig överallt, i varje form av livsupplevelse, i varje form av manifestation eller skapelse, både i det område som vi kallar ’naturen’ och i det område som utgör det levande väsendets medvetande. Principen visar sig såväl i den yttre synliga världen som i väsendets allra innersta hjärte- och tankeregioner. Den består i en utlösning av motsatser, ja, den är själva kontrastprincipen.
Varje form av kontrast kan alltså i verkligheten endast existera eller bli till på basis av kulminationen av sin motsats. Varje sådan kulmination förorsakar därför i kraft härav oundvikligen tillblivelsen av sin motsats. Det är i enlighet med detta som sommar och vinter, dag och natt, solsken och regn följer på varandra i ständig växling, alldeles som hunger och mättnad i det levande väsendets fysiska och själsliga framträdande. All manifestation i tillvaron är således kretslopp” (Livets Bog del 3, st. 639).

Kortfattat kan man säga att hela detta gigantiska livsscenario, reglerat av moderkärnans två sexuella poler, drivs på av det gudomliga urbegäret, som ingår i varje individs jagstruktur. Urbegäret livnärs av den högsta elden – Gudomens innersta kärleksessens och väsen.

 ”Urbegäret”
”Bakom alla synliga eller manifesterade företeelser hos det levande väsendet existerar som nämnt ’urbegäret’, vilket vill säga lusten till manifestation, som är detsamma som lusten till livet. Denna lust eller längtan ligger helt utanför individens fysiska dagsmedvetande, i det att den existerar som permanent vanemedvetande eller är en evig automatfunktion. Detta urbegär är mycket enkelt i sin analys, i det att det endast kan vara riktat mot manifestationen i dess helhet. Det söker sig inte mot någon speciell gren eller i någon speciell riktning i materien. Det är en evigt existerande tilldragning mot allt och alla, mot gott och ont, mot harmoni och disharmoni. Det är det ständiga bindemedlet mellan jaget, dess ’övermedvetande’ och ’ödeselement’. Det är urkraften i dess ’evighetskropp’. Det är ’den högsta eldens’ grundkälla eller djupaste ursprung. Men det är här inte i specificerat tillstånd. Det är i det stadium, i vilket det i form av ’X2’ ännu är namnlöst till sin natur. Det har ingen annan analys än den, att det med jaget olösligt sammanbinder ’övermedvetandet’ och ’ödeselementet’, från vilka det utgår till ’undermedvetandet’. Det har sina rötter i själva ’det gudomliga något’. Ja, det framträder rent av som delvis identiskt med denna namnlösa realitet. Det har sin begynnelse i denna” (Livets Bog del 2, st. 529)

För en förklaring av begreppen ”övermedvetandet”, ”undermedvetandet” och ”ödeselement” hänvisar jag till Martinus egen litteratur på Martinus Instituts webbplats.

 Men en dag, och detta är oerhört viktigt att göra klart för sig, kommer vi alla, hela mänskligheten, precis som Martinus skisserar i sina analyser i Livets Bog, del 1, kapitel 4, att skörda frukterna från ett globalt osjälviskt samarbete under fredliga former som i hög grad kommer att överträffa våra nuvarande, mest optimistiska framtidsvisioner.

Går det verkligen att veta att en framtida, helt annorlunda samhällsmodell kommer att vara förverkligad här på jorden? En samhällsmodell där världsfred med global jämlikhet och rättvisa är lika självklar och naturlig för framtidens människor som vår nuvarande samhällsmodell, med sitt konfliktfyllda, ojämlika och ekonomiskt giriga tänkande, är naturliga inslag i många människors vardag i vår tid. – Ja, det menar jag att man kan. I varje fall om man förlitar sig på Martinus analyser över människans inneboende själsliga och mentala utvecklingsförmåga.

 

4. Martinus och det djuriska respektive mänskliga tankeklimaten

Martinus beskriver i Livets Bog att människan utvecklas från ett renodlat ”djuriskt” enpoligt stadium till ett renodlat ”mänskligt” dubbelpoligt stadium. Det djuriska beteendet kan i korthet beskrivas som ett instinktivt, själsligt-organiskt betingat beteendemönster, där man sätter sina egna behov i första rummet, före alla andras likvärdiga överlevnadsmässiga behov. Man ser helt enkelt om sitt eget hus i första hand. Detta självcentrerade beteendemönster utgör en grundförutsättning för överlevnad i djurriket, med dess barska levnadsvillkor.

Mot detta ställer Martinus det mänskliga utvecklingsstadiet, som utgör en diametral motsats till djurriket på i stort sett alla samlevnadsmässiga områden. Det rent mänskliga beteendet kännetecknas av omtanken om sin nästa, dvs. omtanken om alla människor man kommer i kontakt med på alla tänkbara områden. Här utgör talesättet ”det är saligare att ge, än att ta” varje människas naturliga tankeklimat. Här råder det fred, frihet, jämlikhet och rättvisa på varje plats, i varje land och kontinent över hela jorden.

Människan kommer alltid att se till att få sina grundläggande överlevnadsmässiga behov tillfredsställda. Men för den fullt ut humant utvecklade människan kommer dessa behov aldrig att fyllas på någon annans bekostnad. En sådan människa skulle hellre offra sig själv än att se annan människa lida, om situationen skulle ställas på sin spets.

Mellan dessa båda ytterligheter finns det naturligtvis en mängd olika övergångsstadier. De flesta människor av idag representerar någon av de goda, osjälviska egenskaperna (om inte annat som en diffus, kanske odefinierad önskan om att uppfyllda dessa) och några av de mindre smickrande själviska sidorna. Vi utgör för närvarande ett slags blandväsen, ett sfinxväsen (ett mänskligt huvud på en djurkropp), vilket mer än något annat kännetecknar vårt nuvarande utvecklingssteg. Men vi människor håller, en efter en, på att lämna djurrikets personligt (genom reinkarnationen) nedärvda traditioner, och söker efter nya levnadsideal som står för ett mer humant och medmänskligt förhållningssätt till allt och alla.

”Eftersom båda de ovannämnda principerna – den djuriska principen och den mänskliga principen – är tillstädes i den ofärdiga eller oinvigda jordiska människan, utgör detta väsen alltså inte något renodlat djur, i och med att det har det begynnande mänskliga i sig, liksom det inte heller kan vara en renodlad människa, i och med att det har det djuriska i sig. Men då utvecklingen visar som ett faktum att det djuriska i detta väsen är degenererande, medan det mänskliga i samma väsen är under utveckling eller tillväxt, så blir det likaledes i samma grad ett faktum att jordmänniskan är på väg att bli en fullkomlig människa i samma mån som det djuriska degenererar och det mänskliga utvecklas eller växer. Och Bibelns spådom eller löfte, att Gud skapar människan till sin avbild, till att vara honom lik, blir alltså här till verklighet, liksom vi här också har lösningen på den så kallade ’sfinxens gåta’. Sfinxen representerar med sin djurkropp ’djuret’ i människan och med sitt människohuvud ’människan i människan’” (Livets Bog del 7, st. 2499),

 

 5. Martinus och det kosmiska medvetandet

Vid trettio års ålder genomgick Martinus sin andlig invigning eller ”den stora födelsen”, som han benämner den händelsen. Martinus fick nu, genom intuitionens inträngande i hjärnan, sitt kosmiska medvetande utvecklat. Han var moraliskt redo för detta, då hans båda poler var i inbördes balans. Martinus fick därmed full insyn i det han kallar visdomsoceanen – Gudomens samlade vetande om sig själv. Med andra ord fick Martinus tillgång till den ultimata kunskapskällan, där allt som har hänt genom evigheten finns lagrat i så kallade guldkopior. Guldkopiorna existerar som evighetens facit. Martinus blev andra ord sin egen kunskapskälla genom sin tillgång till dessa eviga facit.

Martinus behövde aldrig söka efter svaren på tillvarons mysterier. Ställde han sig en fråga, dök det omedelbart upp ett svar. Svaret gavs i en ord- och bildlös form: ett kosmiskt facit manifesterat som en guldkopia. (Ett kosmiskt facit betyder här att svaret utgör en evigt existerande oföränderlig realitet.) Denna exceptionella medvetandeförändring var alltså möjligt tack vare Martinus invigning, vilken öppnar upp för intuitionens inträngande i medvetandet. Invigningen grundar sig alltså på Martinus fullt utvecklade moraliska förmåga eller kapacitet, dvs. att han in i minsta detalj kunde skilja på gott och ont på livets alla områden. Martinus hade därigenom uppnått det högsta, mänskliga medvetandestadiet: kristusmedvetandet.  

Denna medvetandeförändring gav Martinus en obegränsad tillgång till visdomsoceanen – Gudomens samlade vetande om sig själv. Det som återstod för hans del var att, med hjälp av intelligensen, analysera och bearbeta dessa kosmiska facit, för att sedan kunna presentera slutresultatet i form av sina kosmiska analyser, anpassade för mänsklighetens nuvarande utvecklingssteg.

Det gjorde han bland annat i sitt huvudverk Livets Bog del 1–7 och Den eviga världsbilden del 1–6, de så kallade symbolböckerna, vilka tillsammans innehåller 100 symboler och utgör ett illustrativt och förklarande komplement till Martinus analyser i Livets Bog och övrig litteratur. Se Martinus Instituts webbplats.

”Eftersom guldkopiorna egentligen utgör den essens som blir kvar när en upplevelse spelat ut sin roll eller fullgjort missionen att ge erfarenheter, och det av erfarenheten efterlämnade minnet blivit så renat, att den verkliga idén eller kärnan – det vill säga själva facit av erfarenheten – blottats, så är varje guldkopia identisk med facit av den djupaste orsaken eller idén till den handling eller manifestation som skapade erfarenheten. Alla andliga guldkopior existerar alltså som ’facit’. Den kosmiska klarsynen skiljer sig från den fysiska synen – som ju bara utgör en förmåga att ’se manifestationer’ – på så sätt att den är identisk med förmågan att ’se manifestationers facit’. Med intuitionen eller den kosmiska synen ’ser’ man alltså inte föremålen, utan de i föremålen inkarnerade idéerna och orsakerna” (Livets Bog del 1, st. 216).

Martinus skriver vidare om intuitionskroppen, guldkopiorna och den kosmiska klarsynen:

”Liksom man med sin fysiska syn kan se andra fysiska föremål än sin egen fysiska kropp, så kan man naturligtvis också med intuitionssynen se andra guldkopior än sina egna. Men liksom man med sin känslokropp inte direkt kan känna längre än till områden dit nervtrådarna sträcker sig, och därför inte kan känna den fysiska smärtan i medväsendenas kroppar, så kan man med minneskroppen inte heller känna medväsendenas guldkopior eller minnesmaterial. Med denna kropp kan man alltså absolut bara uppleva sitt eget minnesmaterial. Men genom denna kropp kommer minnesförmågan senare att bli så framträdande, att individen kan förnimma sitt minnesmaterial eller sina guldkopior ända tillbaka till tidigare utvecklingsspiraler. Tills vidare är dock, som vi tidigare sagt, denna förmåga nästan latent hos jordmänniskan, och detta väsen kan alltså inte ’förnimma’ sina minnen längre tillbaka än till de första levnadsåren av sitt nuvarande liv. Med intuitionskroppen blir hon däremot i stånd – inte att ’förnimma’, men väl att ’se’ sina egna och medväsendenas guldkopior, vilka ju tillsammans utgör ’världsalltets historia’. Med andra ord: ’den kosmiska klarsynen’ eller intuitionskroppen ger individen upplevelsen av evigheten i form av ’syn’, medan minnes- eller salighetskroppen ger individen samma upplevelse, men i form av direkt känsla” (Livets Bog del 1, st. 214).

”Kristusmedvetandet är baserat på fullkomligt vetande och logiskt tänkande” (Storkursen, st. 287, styckerubrik).

Nedan kan vi läsa om kristusmedvetandet och den fysiska kroppens utveckling:

”Som vi sett av det föregående, får väsendet kosmiskt medvetande vid den tidpunkten, då dess motsatta pol uppnår jämställdhet med dess ordinära pol, och väsendet är då ett kosmiskt medvetet väsen. Det har kristusmedvetande. Det är en människa skapad till Guds avbild. Men detta betyder inte att väsendets fysiska organism plötsligt blivit ett färdigutvecklat organ eller redskap för tvåpoligheten. Förvandlingen av jordmänniskans fysiska organism från att vara enpolig till att vara tvåpolig kan naturligtvis endast vara ett resultat av väsendets inre själsliga eller psykiska förvandling från djur till människa. Den fysiska organismens förvandling måste därför ligga en viss tidslängd efter den andliga födelsen. Detta åter betyder att ett kosmiskt medvetet eller invigt väsen kommer att leva i en epok, inom vars område dess fysiska organism inte är färdigförvandlad till att helt passa den tvåpoliga sexuella utlösningen. Den kommer därför att i motsvarande grad alltjämt framträda som ett organ eller redskap för enpoligheten, intill dess att den motsatta polens talangkärnor för skapandet av en tvåpolig organism är så fundamentala att de i en ny inkarnation övertar det totala uppbyggandet av den fysiska organismen. Därvid blir denna organism inte längre enpolig utan tvåpolig. Vid denna tidpunkt kommer det kosmiskt medvetna väsendet att uppleva den sista fasen i sin kosmiska invigning. Denna fas av invigningen är väsendets begynnande totala tvåpoliga utlösning och upplevelse av den högsta elden i sin fysiska kropp. Och först här har denna fysiska kropp blivit till den helt färdigt utvecklade riktiga människokroppen” (Livets Bog del 5, st. 1912).

 

6. Jagstrukturen och den maskulina och den feminina principen

Varje individs jagstruktur utgör en evigt oföränderlig urprincip. Det enda man kan säga om denna jagprincip är att den utgör något som existerar, ”något om är”. Jaget är, som vi har sett tidigare, immateriellt, orörligt, omanifesterat och egenskapslöst till sin natur, och saknar därför helt kontraster. Det gör att detta jag eller denna jagstruktur inte är möjlig att uppfatta med sinnena. Den är inte skapad av sinnen och kan därför inte uppfattas med sinnen, som Martinus uttrycker det. Endast med intuitionens hjälp är det möjligt att få en självupplevd klarhet om denna jagstrukturs beskaffenhet. Jagstrukturen eller jaget utgör Gudomens innersta ”beståndsdel”. Martinus benämner även jaget som det gudomliga ”något som är”.

Detta gudomliga ”något som är” är lika med evigheten och oändligheten, och finns till före alla skapade företeelser. Det är ur och genom detta ”något som är” som alla skapade eller materiella ting manifesteras. Det är detta ”något som är” som upplever livet genom alla livsformer i universum. Varje enskild livsform har en jagstruktur som djupast sett har sin grund, sitt ursprung, i detta ”något som är”. Varje enskild livsforms jagstruktur utgör en strukturell kopia av Gudomens jagstruktur. Detta sker genom att det gudomliga jaget, utifrån en speciell mekanism i sin jagstruktur, har delat upp sitt jag i en oändlig mängd individuella, självständiga jagdelar. Dessa individuella jagdelar fungerar nu utifrån samma principer som det gudomliga jaget: De har ett jag, som är den instans som upplever livet, och en skapar- och upplevelseförmåga, med vilken de skapar en timlig, tids- och rumsdimensionell upplevelsesfär – den fysiska världen.

Med andra ord är varje livsform i universum något helt annat, än vad man till vardags kanske är van att tänka sig. Dessa livsformer är på det eviga existensplanet tidlösa och omanifesterade, men kan upplevas både som mikroskopiska och gigantiska i sin materiella, skapade framtoning. Det som avgör deras storlek är perspektivprincipen: Jagets inneboende förmåga att skapa storleksförhållanden och därmed hela den fysiska världens mångfald av skapade former och företeelser.

Den maskulina principen står på ett grundläggande existentiellt plan för avgivande av energi. Den feminina principen står på ett lika grundläggande existentiellt plan för mottagande av energi. Dessa båda principer involverar själva livsupplevelsen i sin totalitet, vilket gör att de går bortom den kosmiskt sett korta tidsperiod av manlig eller kvinnlig könsprägel i djurriket. Det handlar här om den kosmiska princip varpå själva livsupplevelsen beror och som därför inte låter sig ruckas på. Detta synsätt på de manliga respektive kvinnliga manifestationsformerna i djurriket är Martinus ensam om, så vitt jag vet.

Även om det finns smärre, och ibland större, skillnader mellan Martinus världsbild och de teosofiska och antroposofiska synsätt på livet och evigheten som Hilma af Klint lutade sig mot, t. ex. vad gäller den centrala frågan om könsbyten mellan inkarnationerna, så finns det uppenbara grundläggande likheter dem emellan som är väl värda att fördjupa sig i.

 

7. Martinus och människans sexuella utvecklingsprocess

Det finns flera olika sexuella utvecklingsvägar, enligt Martinus. En del är lättare och mindre utmanande än andra som leder till svårare öden. Till dessa kategorier hör bland annat den bisexuella människan, den feminina mannen och den maskulina kvinnan, den människa som är helt i sina sexuella drifters våld, med det ofta medföljande alkohol- eller narkotikamissbruket, åtföljd av en, till sist både själsligt och kroppsligt nedbrytande, kolsvart demonliknande mental skugga, och den kanske svåraste av dem alla: den sadistiskt sexuellt urspårade människan, vars sexuella njutning består i att plåga, eller till och med döda, en annan människa för att få en sexuell utlösning. Detta ytterst svårartade sexuella tillstånd finns beskrivet i Livets Bog del 5, st. 1869–1870 och utgör några av de mest traumatiska livsöden en människa kan få uppleva. Dessa öden får efterföljande, motsvarande karmiskt betingade, ytterst obehagliga upplevelser i kommande liv. Det är så som livet, med dess konsekvenspedagogiskt verkställande redskap fungerar. Det utgör också det enda sätt varmed livet kan få vederbörande att, med sin egen vilja, avbryta sina sjukliga beteendemönster och vända blicken mot normalitetens väg. Det är det självupplevda lidandet som har den största och avgörande beteendemässiga påverkan på individen.

Återigen ska vi påminna oss om att karmalagen inte är ett straff utmätt av en vredgad Gud, utan det sätt som undervisningen i livets skola, med sina inneboende mentala naturlagar, går till på: ”Det man sår för man skörda”.

Men utvecklingen stannar inte vid denna mörkrets, till synes bottenlösa hållplats. Till sist blir det egna lidandet så outhärdligt att individen, bokstavligt talat, ropar och skriker efter hjälp. Där vänder utvecklingen för vederbörande och går mot ett normaliserande av sexualiteten, vilket till sist, även för denna person, leder till uppnåendet av det kosmiskt medvetandet en gång i framtiden. Här återger jag återigen  det inledande Martinuscitatet från Livets Bog, del 6, st. 1972, då det ger en förståelse för hur livet är inrättat, både för offer och förövare. För att kunna uppleva det ”himmelska” ljuset i sin fulla styrka, måste även mörkret upplevas i sin fulla styrka, hur svårt detta än kan vara att ta till sig:

”Med polförvandlingen utlöses kontrastprincipen, väsendets möjlighet att uppleva ljus och mörker på livets alla områden. Utan ljus kunde mörkret inte markeras och utan mörker kunde ljuset inte markeras, och utan markering kan överhuvud ingenting upplevas eller skapas.”

En person kan också mycket väl behålla sin ordinarie pols heterosexuella dominans ända fram till de sista inkarnationerna före det kosmiska medvetandes inträde i medvetandet. Innan denna process kan fullbordas kommer alla människor, enligt Martinus, att bli sexuellt medvetna i sin motsatta pol, dvs. bli homosexuella. Utan detta sexuella skifte i psyket kan en människa inte uppnå kosmiskt medvetande. Innan dess är det nämligen inte själsligt, organiskt möjligt att älska en person av samma kön, och då heller inte möjligt att uppnå det mentala stadium där man inte längre betraktar personer av samma kön som konkurrenter på den sexuella området. Om t. ex. en man inte kan älska en annan man, kan inte heller ”den starkes rätt”, eller kampen och konkurrensen dem emellan om materiella värden och det motsatta könets gunst upphöra.

Principen ”den starkes rätt” har för männens del gått som en röd tråd genom djurriket, där den utåtriktade kampen och striden har utgjort ett naturligt inslag i männens vardag. För kvinnas del, om jag nu får generalisera lite, har kampen mer utspelats sig på det psykiska planet i hemmiljö, där ”den kvinnliga listen” – med sin intrigerande, och under stundom, manipulativa sida – har utgjort ett lika tydligt inslag i kvinnors vardag.

För att fred ska kunna uppstå på jorden måste dessa, från djurriket personligt nedärvda mentala egenskaper, vara utlevda. Innan dess är detta mentala tillstånd inte möjligt att efterleva, då det inte finns själsligt, organiskt förankrade förutsättningar för det.

Martinus beskriver i Livets Bog, del 5, det mentala och sexuella skiftet som en naturnödvändig del i den mänskliga utvecklingsprocessen. Utvecklingen utgår, enligt Martinus, från ett mentalt tillstånd där människan är ett renodlat äktenskapsväsen fram till den kosmiskt medvetna, moraliskt färdigutvecklade människans mentala stadium. Martinus har placerat in oss människor i någon av kategorierna A–K.

Dessa kategorier kan ses som mentala ”hållplatser”, där vi uppehåller oss en kortare eller längre tid (dvs. under ett x antal liv). Detta är, i grova drag, avhängigt av hur en person har levt sina föregående liv: dvs. hur mycket ont denna har påfört andra människor respektive hur mycket gott denna har gjort för sina medmänniskor. Detta får som resultat att olika sorters erfarenheter behöver göras vid olika hållplats. Här fungerar karmalagen som ett kosmiskt konsekvenspedagogiskt redskap för individens fortsatta utvecklingen. Allt under devis ”det man sår får man skörda”.

Hos Martinus utgör den sexuella kraften, som regleras via människans två sexuella poler, mycket mer än den könsinriktade parningssexualiteten. Den sexuella kraften ligger till grund för hela vår polariserade upplevelse av livet: gott och ont, ljus och mörker, glädje och sorg, humanitet och inhumanitet, intellektualitet och primitivitet etc. Martinus menar att den sexuella kraften utgör den starkast bakomliggande mentala kraft bakom varje människas handlingar och medvetandeyttringar.

Själva kvardröjandet vid respektive mental hållplats gäller i princip fram till kategori J, där individen har uppnått kosmiskt medvetande. J-människan representerar den fullkomliga människan och har därmed kommit fram till slutstationen för jordiskt lärande (vad gäller detta att kunna skilja på gott och ont på livets alla tänkbara områden).

Allteftersom utvecklingen framskrider och lidandeupplevelserna, mer eller mindre, har gjort sitt för utvecklandet av en individs medlidandeförmåga (den begynnande förmågan att älska sin nästa som sig själv), blir kvardröjandet vid de mer mentalt utmanande och lidandepräglade hållplatserna kortare och kortare för varje liv som går. Lidandets enda uppgift i tillvaron är att få en individ att vakna upp, att förstå vad denna eventuellt har gjort mot andra människor, dvs. i vilken omfattning denna individs egoistiskt inriktade beteendemönster har gått ut över andra människors välmående. Som en konsekvens av detta, enligt karmalagens osvikliga precision, kommer vederbörande att, om så är fallet, få uppleva dessa handlingars konsekvenser in på bara skinnet. Detta innebär att det destruktiva levernet till sist upphör till förmån för utvecklandet av ett altruistiskt och medkännande sinnelag.

Under själva inlärningsstadiet (som så småningom alltså leder fram till ett altruistiskt och medkännande sinnelag), praktiseras med fördel maximen ”det jag vill att en person ska göra mot mig, måste jag först göra mot denna”. Denna maxim fungerar som ett mentalt hjälpmedel; som en mental kompass med vilken individen kan ta ut en ny färdriktning. Med hjälp av den nya färdriktningen utvecklas till sist detta tankesätt till en automatfunktion. Livsläxan är därmed gjord.

Det ska också sägas att de kategorier Martinus presenterar i Livets Bog, del 5, ger läsaren en generell, dvs. inte en fullständig, inblick i de karaktärs- och personlighetsdrag som varje bokstav representerar eller står för. Enligt min mening kommer några av kategorierna i framtiden att kompletteras och utvidgas med olika mellansteg. Vissa kategorier av polförvandlade människor finns i nuläget inte beskrivna eller är ofullständigt tecknade. Dessa kompletteringar kommer, när väl den dagen infinner sig, att ge läsaren en mer komplett, uppdaterad inblick i respektive kategoris mentala innehåll, dess tillgångar, men framför allt dess utmaningar och svårigheter.

Min åsikt är att det i framtiden kommer att inkarnera högt utvecklade människor på jorden som kommer att vidareutveckla Martinus analyser. De analyser han har gett oss i dag är fullt tillräckliga för att vi, genom praktiserandet av dem i vår vardag efter bästa förmåga, kommer att uppnå kosmiskt medvetande. Utökade detaljanalyser inom olika medvetandeområden kommer dock att efterfrågas av den uppriktigt intresserade sökaren, allteftersom utvecklingen framskrider. Det ska bli mycket spännande att en gång i framtiden kunna få ta del av det tillkommande forskningsmaterial på sexualitetens utvecklingsområde, som då kommer att finnas tillgängliga för den som så önskar.

 

8. Kommentar till Hilma af Klint och utträdet ur den äktenskapliga sfären

Det är en lång utvecklingsmässig uppförsbacke som återstår innan praktiserandet av dödsstraff, våldshandlingar riktade mot homosexuella personer, social stigmatisering, påtvingat utanförskap, mobbning m.m., kommer att förpassas till historiens skräphög. Här kommer Martinus analyser på det sexuella området att vara en ovärderlig hjälp så att människor verkligen kan förstå sin situation, sitt sinnelag som avviker från flocken. Detta är naturligtvis till lika stor nytta för det stora flertalet människor som i dag lever i en heterosexuell relation och saknar kunskapen om polförvandlingen, dess yttringar och konsekvenser. Denna kunskap kommer i hög grad att bidra till att öka förståelsen och acceptansen för olika sexuella yttringar bland personer, vars fördomar beror på ren och skär okunnighet i ämnet. Att acceptera olika sexuella läggningar och uttryck som avviker från den heterosexuella normen och dominansen, är i första hand inte en fråga om vilja. Här handlar det om den egna polkonstellationen, dvs. hur långt man har kommit i sin polförvandlingsprocess. Ju mer enpolig en invid är, desto svårare har denna att acceptera den homosexuella läggningen, tillika övriga sexuella uttryck inom hbtq-området. För dessa människor är dessa former av sexuella yttringar naturvidriga. Svårast för att acceptera andra sexuella uttryck än det heterosexuella har religiösa fundamentalister, oberoende av religionstillhörighet. Många av dessa människor är inte främmande för dödsstraff för dessa, enligt dem, djävulska påfund. Det är bara att titta i t. ex. Gamla testamentet för att få veta vad som är ogudaktigt eller inte. Individer på den här utvecklingsnivån saknar de mentala krafter som tar sig uttryck som humanitet och kärlek till sin nästa oavsett sexuell läggning, hudfärg eller härkomst etc. Här hjälper endast livets direkta tal, dvs. självupplevelsen av vad man har gjort mot andra: att få uppleva hur det känns att själv befinna sig i en liknade hatfylld och utsatt situation.

Betydligt enklare att acceptera dessa ovan nämnda sexuella uttryck, har den individ som har kommit längre i sin polförvandlingsprocess. I och med att den motsatta polen tilltar i styrka, växer också den humana förmågan; förmågan till medkänsla och medlidande på livets alla områden. Detta innebär kort och gott att förståelsen och sympatin är större hos dessa personer för hbtq-områdets sexuella yttringar, än de mer enpoliga människorna. Här har den begynnande dubbelpoligheten börjat bära frukt i humanitetens tjänst genom den tilltagande förmågan att känna kärlek och tillgivenhet till sin nästa. Till skillnad från de mer enpoliga individerna har också den mänskliga förmågan att förlåta vuxit betydligt hos de mer polförvandlade personerna. Förmågan att förlåta är, menar jag, ett säkert kort när det gäller att skilja de mer enpoliga individerna åt från de mer polförvandlade individerna.

I djurriket står inte förlåtelseförmågan högt i kurs. Det skulle betyda individens egen undergång att förlåta någon: att ”vända andra kinden till”, där det är maximen ”den enes bröd, den andres död” som gäller. Förlåtelseförmågan tillhör i sitt fullt utvecklade tillstånd nästa utvecklingssteg i spiralkretsloppet: det riktiga människoriket, där den är en automatfunktion sedan länge.

Som de blandväsen vi är har vi lättare att förlåta inom vissa områden och betydligt svårare inom andra. Men även den förmågan utvecklas i takt med att vi gör fler och fler erfarenheter inom lidandeområdet. Den personliga själsliga smärtan slipar sakta men säkert av den mentalt kantiga och vassa sten som är uppbyggd av stolthet, lättkränkhet, självbelåtenhet, missunnsamhet, avundsjuka, hämnd och hat.

För är det inte så, att den människa som har gjort många sådan erfarenheter ofta har lättare överse med felsteg och missförstånd eller till och med elakheter som riktas mot den egna personen? Vet inte en sådan människa, kanske inte alltid uttalat, att de mer aggressiva personerna ännu inte riktigt vet vad de gör i alla lägen? Den människan har förmodligen lättare att överse med dessa påhopp som kanske är yttrade i affekt. Detta stämmer också väl överens med mina egna erfarenheter av sådana personer. Några av dem utgör mina förebilder på områdena självkännedom, människokunskap och konflikthantering.

Den tunga och mentalt otympliga ryggsäck som många av oss bär omkring på, fylld med stolthetens och lättkränkthetens imaginära stenar, utgör en fundamental och central ingrediens i djurrikets mentala och fysiska bålverk. Ja, den utgör en betydande överlevnadsfaktor i det sammanhanget. Men endast där – definitivt inte i den mer fredliga samhällsmodell som många av oss nu önskar se förverkligad i praktik och handling. Här handlar det om helt andra värderingar och normer som styr och reglerar umgänget människor och länder emellan.

Men det är viktigt att inte glömma att freden alltid börjar inom en själv. Du och jag måste alltså ta det första steget i den riktningen. Vi behöver inte vänta på att andra ska börja. Här gäller det att själv ta det första spadtaget i det nya, efterlängtade samhällsbygget.

 

9. Tillägg angående begreppet talangkärna

En talangkärna utgör i Martinus beskrivning essensen av en upplevelse, färdighet, egenskap eller erfarenhet. Denna talangkärna, som varje individ har ett oräkneligt antal av och som Martinus liknar vid ett frö, finns lagrad i individens andliga del, dess jagstruktur, där de ligger till grund för individens psyko-sexuella utvecklingsprocess, dess färdigheter, eventuella begåvning eller svagheter – fysiska som mentala. Talangkärnorna utgör det andliga ”material” som ligger till grund för varje individs levnadsöde. Nya talangkärnor tillkommer i takt med uppövandet av nya talanger och färdigheter, och tas i bruk i nuvarande eller kommande inkarnationer.

”Det man tänker, det blir man.” Denna maxim utgör ett intressant mentalt konsekvenspedagogiskt redskap, som öppnar upp för ett framtidsperspektiv med oanade och livgivande utvecklingsmöjligheter, där man själv lägger grunden till sitt kommande öde. Nedan ser vi detta beskrivet med Martinus egna ord:

”Varje böjelse, varje karaktärsegenskap, varje dygd eller last har sitt rotfäste här i detta organ. Dessa medvetenhetsnyanser, dygder eller laster, utvecklas ju genom individens upprepning av vissa bestämda manifestationsarter, vilka så var för sig genom denna upprepning blir till vanemedvetande, vilket åter är detsamma som självfunktion. Detta vill i själva verket säga, att det genom de många upprepningarna utvecklats ett litet organ som har förmågan att draga till sig och stöta ifrån sig de för ifrågavarande manifestationsart nödvändiga ämnena eller materierna. Denna funktion ombesörjes eljest av hjärnan, varvid individen måste vara dagsmedvetet med i detaljeringen vid ifrågavarande materiers konstellation eller sammansättning. Men efter hand som upprepningarna fortsätter och det lilla organet alltmer utvecklas, blir det i stånd att självt ombesörja konstellationerna av materierna eller ämnena för ifrågavarande manifestation, så att hjärnan avlastas denna funktion, vilken då träder ut ur individens dagsmedvetande och till slut blir så självständig att den utövar sin tjänst, vare sig individen vill det eller ej. En sådan funktion kallar vi en ’undermedvetenhetsfunktion’.
Sådana funktioner har det levande väsendet många. Till dessa hör själva hjärtfunktionen, körtelfunktionen, matsmältningsfunktionen, ja, själva skapandet av individens fysiska och andliga kroppar, förutom de härigenom manifesterade dygderna eller lasterna, karaktärsegenskaperna, de allmänna anlagen och talangerna eller absolut allt som sker i det levande väsendet utanför dess vakna hjärn- eller dagsmedvetande. Detta lilla organ, som alltså kan fungera självständigt och därigenom avlasta hjärnan eller dagsmedvetandet, har jag kallat ’talangkärnan’” (Livets Bog del 2, st. 326).

 

10. Angående den maskulina och den feminina principens kosmiska fullbordan

I detta stycke ur Livets Bog, del 5, ger Martinus en förklaring till den bakomliggande kosmiska mekanism som gör att den maskulina och den feminina principen behöver två spiralkretslopp för sin fullbordan:

”Efter uppnåendet av denna polernas jämställdhet eller balans vandrar individen genom det riktiga människoriket, visdomsriket, den gudomliga världen, salighetsriket och in i växtriket i tvåpoligt tillstånd. Men i växtriket sker ”Evas skapelse” på nytt, vilket vill säga att här börjar den pol stagnera, som var den ordinära i väsendets tidigare kosmiska spiralkretslopp. Den pol som betingade att väsendet var hankön i den förra spiralens djurrike, börjar nu stagnera, blir latent, medan den pol som var latent i det riket, nu får frihet att växa. Detta betyder alltså att väsendet här skiftar kön. Om den maskulina polen var latent i väsendet i föregående spiralkretslopp, var det alltså den feminina polen som var den primära, varför väsendet var honkön. Då denna pol nu i det nya spiralkretsloppet stagnerar och den motsatta polen blir den primära, blir väsendet i det nya spiralkretsloppet hankön. Detta könstillstånd, som betingar mörkrets kulmination, fortsätter från växtriket in i djurriket, där den kulminerar för att så degenerera i den jordiska människan. Som av det ovanstående framgår, kräver den högsta eldens balanspunkt eller fullkomliga kulmination, vilket återigen vill säga de två polernas jämlika utveckling, två kosmiska utvecklingsspiralers område för sin utveckling. Väsendet kan sålunda inte på normalt och fullkomligt sätt uppleva kulminationen av att vara hankön och honkön i ett enda kosmiskt kretslopp. Det kan uppleva kulminationen av att vara det ena könet och likaså kulminationen av dubbelpoligheten i ett kosmiskt spiralkretslopp, men först i det nästa spiralkretsloppet upplever det kulminationen av att vara det motsatta könet. De väsen som i denna spiral är hankön, kommer således att bli honkön i nästa spiral, och de som i dag är honkön kommer på samma sätt att bli hankön i det kommande spiralkretsloppet. Det är felaktigt att tro, att man från det ena jordelivet till det andra växelvis kan vara man och kvinna. Båda manifestationerna kräver en lång utvecklingsepok bakom sig. Maskulinism och feminism är genialiteter, organiska produkter baserade på uppövade talanger på samma sätt som alla övriga livsfunktioner i väsendets organism eller kroppsliga regioner. Liksom man inte kan byta andningssystem, matsmältningssystem, hjärtsystem, etc. från det ena livet till det andra, så kan man inte heller på normal väg byta de sexuella organen och deras funktioner till nya principiella utvecklingsmetoder och anlag. Endast genom uppfyllandet av lagen för den eviga kretsloppsprincipen kan möjlighet yppa sig till en ändring i manifestation, skapelse och upplevelse” (Livets Bog, del 5, st. 1937).