Martinus skriver i inledningen av sitt huvudverk Livets Bog, del 1, att allt som hör hemma under begreppet ondska är verkningar av okunnighet. Eller med Martinus egna ord: ”Ty okunnighet är nämligen den verkliga orsaken till allt som hör ihop med vad världen kallar ’det onda’” (Livets Bog, del 1, st. 19, Världsbild förlag, 1985).
Martinus fortsätter: ”Vidare såg jag att mörkret eller det så kallade ’onda’ i verkligheten var identiskt med individernas utveckling av de kvalifikationer som är absolut nödvändiga för att livet i de högre världarna av samma väsen senare skall kunna upplevas som lycka eller salighet. Och jag insåg därvid att ’mörkret’ i kosmisk mening är en lika stor välsignelse som ljuset och att allt från gudomlig synpunkt är mycket gott” (Livets Bog, del 1, st. 21).
Det mentala paradigmskiftet
Enligt Martinus befinner sig mänskligheten i slutet av djurriket. I denna fas av utvecklingen sker ett enormt mentalt paradigmskifte.Vi går från att vara individer som styrs av självbevarelsedriften, parningsdriften och egendomsrätten, där var och en är sig själv närmast, till ett mentalt tillstånd där en organisk osjälviskhet är ledstjärnan i den dagliga tillvaron i ett kommande fredsrike på jorden. Med en utvecklad förmåga att älska allt och alla kommer vi att kunna skapa fredliga och rättvisa livsbetingelser för den samlade mänskligheten.
Detta kommande, globala fredsrike är ingen fantasi eller en naiv önsketanke enligt Martinus, utan en helt logisk följd eller konsekvens av gjorda erfarenheter på lidandets område. Dessa lidandeerfarenheter kommer att omforma oss alla till individer som hellre ger än tar. Vi kommer inte längre att kunna skada någon och inte heller kommer vi kunna leva på någon annans bekostnad. Vid den här tidpunkten i människans utveckling är kriget sedan länge avskaffat som konfliktlösningsmedel. Nu är det fredliga och livgivande handlingar och tankar som styr människornas handel och vandel. Min egen glädje och lycka förverkligas genom att jag skänker mina medmänniskor glädje och lycka. Ja, det är en förutsättningen för min egen livsglädje. Vi talar här om ett samhälle eller en samlevnadsform, där alla lever för att vara till glädje och nytta för varandra. Osjälviskheten är nu organiskt betingad och lika självklart mentalt förankrad som djurrikets credo − var och en är sig själv närmast − en gång var. Människorna representerar nu den absoluta inre och den yttre freden i sitt sätt att tänka och i sitt att handla.
I den första delen av denna artikel kommer jag att skärskåda några av vår tids mest turbulenta och utmanande politiska företeelser, med extremnationalismens återkomst som huvudtema. I den avslutande delen av artikeln får vi ta del av Martinus förklaring på de bakomliggande faktorerna till sakernas nuvarande tillstånd. Vi får också ta del av Martinus beskrivning av vägen ut ur detta destruktiva mentala område, som kan sammanfattas i följande citat: ”Där okunnigheten avlägsnas, upphör det så kallade ’onda’ att existera.” (Livets Bog, del 1, st. 19).
Det är alltså kunskapen som är mänsklighetens räddning från mörkret och dess förlamande inverkan på livslusten och livsglädjen. Kunskapen om människans innersta, eviga och odödliga väsenskärna, och vår eviga relation till det gudomliga allväsen som styr och reglerar utvecklingen i världsalltets oändliga materieocean: Gudomen.
Retrotopia eller längtan tillbaka till det idealiserade förgångna
I sin sista, postumt publicerad bok Retrotopia (Bokförlaget Daidalos AB, 2018) beskriver den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman (1925−2017) vår tid som en tid då vi tycks vara förälskade i det förflutna. En tid då tillvaron var enklare, rollerna tydligare och världen mer homogen. Men, säger Bauman, detta förflutna har inte existerat, det är en dagdröm.
”Retrotopia som Bauman kallar denna dagdröm, en utopi förlagd till det förflutna, fungerar som ett skydd mot ett svårhanterligt nu och en skrämmande framtid och bygger på en tydligt åtskillnad mellan ett idealiserat ’vi’ och ett demoniserat ’dom’” (från baksidestexten till Retrotopia, 2018).
Bauman kartlägger i sin bok, i sällskap med olika filosofer, sociologer och samhällsvetare, de retrotopiska fantasierna och sätter in dem i ett historiskt sammanhang, där inte minst den bräckliga nationalstaten och den allt tydligare separationen mellan makten och politiken är viktiga beståndsdelar. Förutom att referera till Baumans Retrotopia, kommer jag även att hämta relevanta textavsnitt från Kevin Passmores bok Vad är fascism? (2015), Jan-Werner Müllers bok Vad är populism? (2016) och Henrik Arnstads bok Älskade fascism (2016), samt ytterligare några andra sakkunniga författare, för att belysa ämnet extremnationalismens återkomst. Jag kommer också att ställa Baumans, Passmores, Müllers och Arnstads utsagor om stamgemenskapens återkomst, fascismens och populismens alltmer påtagliga inslag i samhällsdebatten, mot Martinus analyser av krigets och nationalismens mentalitet, yttringar och samhälleliga konsekvenser.
Jag börjar med att ge ordet till Per Andersson, kritiker och redaktör på SVT:s Kulturnyheterna, som i sin anmälan av boken Retrotopia beskriver vår nutid som en tid som enligt Zygmunt Bauman präglas av känslan av förlust, saknad, förändring och individualisering. Per Anderssons recension ger också en inblick i boken Retrotopias övergripande syfte: Att beskriva nutidsmänniskans starka existentiella vilsenhet, med ett mentalt regredierande tillbaka till stamsamhällets föreställda eller inbillade välsignelser, som en flyktväg bort från frustration och personligt ansvar. Denna flykt går till en föreställning om en nationell gemenskap byggd på hat och revanschism, där en demagogs starkt förenklade världsbild blir det som ger ett nytt livsinnehåll och ett existensberättigande för ”det äkta folket”.
Så här skriver Per Andersson inledningsvis i sin recension av boken Retrotopia:
”Varje förändring orsakar, som sin skugga, en förlust, en saknad. Någonting som nyss var här, är nu borta. Vi kunde ta på det, lukta på det, känna oss hemma i det eller less på det – men nu är det inte mer. I en tid som är helt präglad av förändring, där vi betraktar föränderlighet som ett grundtillstånd i samhället och inte räknar med att någonsin nå fram till ett nytt stabilt tillstånd (det som Bauman kallar den flytande moderniteten) blir det mycket förlust, en stark saknad. Samtidigt leder individualiseringen av allt, och sönderdelningen av samhället i allt mindre gemenskaper och identiteter, till att vi hänvisas till personliga resurser för att rå på samhälleliga problem (särdrag nummer två i den flytande moderniteten). Och dessa resurser finner vi fundamentalt otillräckliga” (Hämtat 181216 från SVT:s hemsida: Zygmunt Bauman är som en trädgårdsmästare med gröna fingrar).
Per Andersson lyfter fram att Bauman bygger upp sin analys kring flera punkter eller ”återkomster”, dvs. fenomen som för en kort tid sedan ansågs uträknade och förpassade till historiens skräphög, men som nu har fått en renässans, bland annat våldets återkomst, ojämlikhetens återkomst och stamgemenskapens återkomst. Den stora utmaningen vi människor i dag står inför är enligt Bauman att skapa ett globalt samhällsklimat som genomsyras av ett gemensamt ”vi’” utan ett avgränsande ”dem”:
[…] Människan har genom hela sin historia slutit sig samman i ständigt större vi-grupper, i takt med att kommunikation och teknologi krävt och möjliggjort större, kollektivt organiserade gemenskaper. Den expanderande gemenskapens ’vi’ har alltid konstruerats med hjälp av ett ’dom’, som inte hör till den egna gruppen. Man har rentav menat att begreppet ’vi’ förutsätter att det finns ett motsatt begrepp ’dom’, annars blir det enligt 1800−1900-talslogiken meningslöst. Nu lever vi i en värld där alla ingår i samma ekonomiska och kommunikativa krets – inte i teorin utan i högst konkret vardaglig praktik. Sålunda borde vi alla också ingå i samma gemenskap, men det släpar efter: därav slitningarna, rasismen, nationalismen, fundamentalismen, identitetskrigen. Utmaningen mänskligheten nu står inför, säger Bauman, är att för första gången i historien konstruera ett ’vi’ utan ett ’d0m’. En gemenskap som omfattar alla, som definieras av något annat än sin avgränsning” (Hämtat 181216 från SVT:s hemsida: Zygmunt Bauman är som en trädgårdsmästare med gröna fingrar).
Nationalismen, det äkta folket och den kollektiva egoismen
Längtan till ett idealiserat förflutet innefattar också uttrycket ”det äkta folket”. Det är ett ständigt återkommande mantra inom populistiska och fascistiska kretsar och syftar på den grupp anti-elitistiska och principiellt anti-pluralistiska människor som säger sig vara de enda som representerar det äkta folket. Enligt den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller går denna punkts politiska distinktioner ”alltid ut på moraliskt ’rätt’ och ’orätt’; aldrig bara höger eller vänster. Ingen populism utan moraliskt laddad polarisering” (Müller, Vad är populism?, Daidalos, 2016 s. 149).
I ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna (SD) risker människor, även så kallade ”etniska svenskar”, att bli diskvalificerade som fullvärdiga medborgare om de inte omfamnar SD:s extremnationalistiska eller fascistiska världsbild:
”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur” (citerat ur Sverigedemokraternas partiprogram 2014, s. 15, min kursivering).
Besläktade tankegångar på ett ideologiskt plan hittar vi bland annat i dagens USA inom de vita nationalistiska kretsarna i USA:
”Vita nationalister hävdar att varje individ känner en naturlig tillgivenhet för sin egen sort. De förespråkar raslig självbevarelse (motstånd till så kallad ’rasblandning’) och hävdar att kultur är en produkt av vad de kallar rastillhörighet. Enligt den vita nationalisten Samuel T. Francis är det en rörelse som avvisar jämlikhet som ett ideal och som menar att varje människa har en inre bestående kärna som hereditärt genom genetiskt eller essentiellt (jmf. ’nedärvd essens’) överförs mellan generationerna. Jared Taylor, som är en framträdande profil inom den amerikanska vit makt-rörelsen, hävdar att liknande rasliga perspektiv delades av många amerikanska ledare tiden innan 1950-talet” (ur artikeln Vit nationalism på Wikipedia, hämtad 181216).
Som en jämförelse kan man konstatera att SD bär på liknande fascistiska fantasier om en nedärvd essens, här formulerade i deras partiprogram från 2014:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (citerat ur Sverigedemokraternas partiprogram 2014, s. 8, min kursivering).
Nedärvd essens är ett tendentiöst uttryck, vars syfte alltså är att klassificera människor; att fastslå vem som tillhör eller inte tillhör nationen. Det är en ideologisk eller biologisk tankegång, där människan antas vara stöpt en form som djupast sett är oföränderlig. Ur ett Martinusperspektiv blir det också tydligt att dessa rörelser representerar en tankegång som är strikt materialistisk och inriktad på att vi bara lever ett enda fysiskt liv. Därmed saknas en förståelse för människans djupaste natur, där den inre själsliga delen är den bestående, medan de yttre manifestationsformerna växlar, allteftersom den humana förmågan tilltar.
I Sveriges riksdag har vi alltså nu ett i grunden extremnationalistiskt eller fascistiskt parti, Sverigedemokraterna, som fick 17,9 % av rösterna i valet 2018. Ett parti som rider på den samhälleliga vågen av extremhögerpolitiska idéer, som nu likt en mental tsunami drar in över Europa och andra delar av världen och skapar nationell splittring och politisk oreda. Vid sidan om Europa ser vi samma utveckling i bland annat USA, nu (2018) med Trump som president, och i Brasilien där högerextremisten Jair Bolsonaro, som har anklagats för en rad mans-chauvinistiska, homofobiska och rasistiska uttalanden, kommer att styra landet från den 1 januari 2019.
Martinus beskriver på flera ställen i sina texter nationalismen som ett utvecklingssteg i djurriket, vilket har sitt ursprung i människans tidiga bildande av stamsamhällen, där diktaturprincipen var allenarådande. Martinus kallar nationalism för ”kollektiv egoism”, som i sin mörkaste, mest djuriska form tar sig uttryck i en nazistisk samhällsmodell med utrotningsläger.
Vägen till denna extrema form av nationalism går enligt min mening går ofta via starka populistiska högerledares retoriska utfall mot den så kallade eliten; mot judar och muslimerna eller andra oönskade minoritetsgrupper, såsom sexuellt avvikande grupper, och inte minst mot allt vad feminism heter. Snart ligger vägen öppen för öppet fascistiska eller nazistiska partiers entré på den politiska scenen. Den parlamentariska demokratin är därmed kastad överbord; diktaturen är ett faktum.
Jag kommer senare i artikeln att återkomma till Martinus analyser över djurrikets dräpande manifestations- och uttrycksformer och vägen bort från dessa destruktiva och nedbrytande tanke- och beteendemönster, med citat ut några av hans artiklar där han behandlar ”krigets sanna orsak” samt frågan om ”det onda” och dess ursprung.
Men åter till Zygmunt Bauman och boken Retrotopia (2018). Zygmunt Bauman låter i inledningen av sin bok Svetlana Boym (1959−2015), professor i slaviska språk och komparativ litteratur, beskriva hur hon ser på vår tid. Boym menar att 1900-talet började med en futuristisk utopi och slutade med nostalgi (Svetlana Boym, The Future of Nostalgia, citerad i Bauman, 2018, s. 9 ff). Hon menar att nutidens ”globala epidemin av nostalgi” kan diagnostiseras som ”en känslomässig trånad efter en social gemenskap med ett kollektivt minne, en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld”. Hon förslår att man ska betrakta denna epidemi som en ”försvarsmekanism i en tid med ett accelererande livstempo och stora historiska förändringar” (ibid.) Denna försvarsmekanism består i huvudsak av ”ett löfte om att återskapa det ideala hem som finns innerst i många av dagens inflytelserika ideologier och som frestar oss att avstå från kritiskt tänkande till förmån för känslomässiga bindningar” Svetlana Boym, The Future of Nostalgia, citerad i Bauman, 2018, s. 9 ff).
I Dagens Nyheter (DN) kommenterar DN-recensenten Lars Linder Baumans analys av den växande populismen i världen i sin recension av statsvetaren Francis Fukuyamas senaste bok Identity. The demand for dignity and the politics of resentment (Profile Books, 2018):
”Det är intressant i sammanhanget att jämföra Fukuyamas fromma framtidsprofetia (Historiens slut och den sista människan) från nittiotalets början med den som filosofen Zygmunt Bauman något senare började utveckla. Hans diagnos på epoken efter kommunismens fall var närmast motsatsen till Fukuyamas – det han tyckte sig se var just de stigande, nervöst paranoiska stämningar som i dag kommit att prägla hela världspolitiken. I Baumans analys skulle globaliseringen, den ansiktslösa och avreglerade internationella kapitalism som spritt ett så oerhört materiellt välstånd i världen, också medföra snabba, obevekliga förändringar som rubbar alla cirklar och perforerar alla gränser. Människors känslor av skyddslöshet inför utvecklingen leder då till en ”flytande” rädsla utan tydlig riktning, och ur den oron spirar snart tribalismen, en längtan hem till stammen. Resultatet: stigande irritation mot främlingar med andra vanor och värdesystem, etnisk separatism och hat mot den ’elit’ som fört oss hit. Bauman, inte Fukuyama, såg vad som var på väg att hända, och med hans råare världsbild är det lättare att inse både djupet och farorna i tidens särartsförkunnelse. Och hur den går igen i stort som smått; från män som vill vara män och kvinnor som vill vara kvinnor, över minoriteter som hävdar sin essens och nationalister som söker livsrum, till länder som bygger murar och förföljer oppositionella. Praktiskt taget alla världens största länder styrs i dag av mer eller mindre populistiska ledare som lovat att återge nationen dess forna glans och storhet” (hämtat från DN 181216, Fukyuama går till botten med identitetspolitiken).
Enligt min mening kommer Bauman närmare sanningen om den växande längtan tillbaka till tribalismen i sin samtidsanalys är vad Fukuyama gör, i och med att vi kan se att alla populistiska ledare lovar guld och gröna skogar till egen befolkning.
Det idealiserade förflutna, identitetspolitiken och det nationella kulturarvets centrala roll
Europa och västvärlden översköljs för närvarande av högerpopulistiska partier med partiprogram som bottnar i det ovannämnda nostalgiska självbedrägeriet: Hoppet om en återgång till en idealiserad, förfluten tid då allt var lugnt och förutsägbart, och vars ledares retoriska jonglerande med sanningsbegreppet, s.k. alternativa fakta, hatet mot den fria pressen, oppositionella och flyktingar tar sig allt grövre uttryck. Den kristna kyrkan har åter stigit i kurs hos dessa ledare. I Europa ser vi i dagsläget detta främst i Polen, Ungern och Ryssland, där det har skett en återgång till traditionella, nationellt färgade kristna värderingar, och där ett hyllande av traditionella könsroller och en stark militärmakt ingår som ett bärande kulturfundament i den suveräna och okränkbara nationalstat som man drömmer om.
I Sverige utgör Sverigedemokraterna ett sådant parti, dock utan denna starka kyrkliga anknytning. Enligt min mening har Sverige som land kommit så långt i sekulariseringsprocessen, att kyrkan eller äldre religiösa förgrundsgestalter inte längre har den bäring i människors medvetande som är nödvändig för att i mytologisk form skapa en romantiserad aura kring denna institution eller dessa personer. De kan i dag inte användas som en enande politiskt laddad symbol för ett återupprättande av någon slags nationell medvetenhet eller stolthet. Istället är det begreppet ”svensk kultur” som utgör Sverigedemokraternas ”religiösa” inriktning. Det är nationen man tillber. Nationen ska räddas genom ett säkerställande av så kallade ”svenska värderingar”. I Sverigedemokraternas idévärld utgör den svenska kyrkan, trots de ovan nämnda svårigheterna, en viktig pusselbit i det nationalistiska samhällsbygget. Ett exempel på detta är den i hög grad nationalistiska psalmen ”Fädernas kyrka”. Exempelvis skildrar psalmens andra vers en ”tusenårig samhörighet” tillsammans med den nationalromantiska idén, att den ”kristnade ungdomen” utgör Nordens framtid och hälsa.
Vers 2: ”Ädel är skaran sen tusen år, Gud i vår kyrka fått frälsa. Framåt vår hoppfyllda längtan går: ungdomen kristnad är Nordens vår, Nordens framtid och hälsa.”
Tobias Hübinette, forskare vid stiftelsen Mångkulturellt centrum, redogör för den vikt Sverigedemokraterna lägger vid parollen ”Fädernas kyrka”. Fädernas kyrka är även namnet på Sverigedemokraternas kyrkopolitiska organisation. Hübinette skriver följande:
”Ända sedan 2001 har SD gått till (kyrko)val under parollen ’Fädernas kyrka’ som både är namnet på SD:s kyrkopolitiska program och beteckningen på partiets kyrkopolitiska organisation och ibland har SD därutöver gått till val på slagord som ’Ta tillbaka Fädernas kyrka’. Denna formliga sverigedemokratiska fixering vid uttrycket ’Fädernas kyrka’ har sitt ursprung i den en gång mycket populära och folkkära sången med samma namn som togs bort från psalmboken 1986 (för den som inte har hört sången så går det att lyssna på den via YouTube) efter en hård debatt som var den första kulturarvsstriden någonsin när en viss sång, en viss bok, en viss bild eller ett visst ord anses ha ’censurerats’ av ’mångkulturalister’ och ’kulturmarxister’, dvs. striden om ’Fädernas kyrka’ utspelade sig flera decennier innan exempelvis debatten om det svenska n-ordet. Efter 1986 har de som fortfarande sjunger ’Fädernas kyrka’ som internt bland SD:are ibland kallas ’den förbjudna psalmen’ i hög grad sammanknippats med att vara mer eller mindre högkyrkliga och/eller högerradikala då sången innehåller strofer som ’Kristet och fritt vill Sverige bo, råda för landet allena. Därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro konung och folk sig förena’ och ibland kallas sången t o m ’SD-psalmen’” (hämtat 181216, Historien om hur SD:s kyrkopolitiska paroll härrör från en högerextrem biskop som står byst i Karlstad).
Hos Sverigedemokraterna är striden om kulturarvet en oerhört viktig ideologisk komponent. Det är för dem en strid som måste vinnas för att partiet ska kunna få den makt och legitimitet som behövs för att en dag kunna ta makten. Sent om sider har dock demokratiskt sinnade partier i riksdagen vaknat och insett faran i denna utveckling. Vi har, menar jag, en oerhört viktig tid framför oss vad gäller försvaret av de demokratiska rättigheter, som ligger till grund för vårt nuvarande öppna och toleranta samhälle. Det är alltså inte för inte som många Sverigedemokrater har Ungern och Ryssland som politiska förebilder, där demokratin långsamt har monterats ned och ersatts av ett diktatoriskt eller illiberalt styre. Helt i linjen med de ideal som är hemmahörande inom den extremnationalistiska domänen, tillika i den idévärld som ligger till grund för Sverigedemokraternas partipolitiska världsbild.
De psykologiska mekanismerna bakom den existentiella kampen om kulturarvet; denna bärande, centrala, särskiljande och förment sammanhållande identitetsmarkören hos alla nationalistiska partier, beskriver David Lowenthal med bland annat i följande citat:
”Svaren skiljer sig åt från palts till plats … Men ingen förklaring som är specifik för ett folk kan förklara en så smittsam trend. Det handlar om ett kluster av trender vars premisser, löften och problem verkligen är globala. Dessa trender skapar isolering och gör att jaget bryts loss från familjen, familjen från grannskapet, grannskapet från nationen. Och jaget bryts till och med loss från sina tidigare upplagor” (David Lowenthal, The Heritage Crusade and the Spoils of History, Viking, 1997, s. 9).
Här varnar Lowenthal för att okunskap skyddar det kulturella arvet från en ingående granskning: ”Det förflutna är lättare att beundra som en värld baserad på tro snarare än på fakta” (Lowenthal, 1997, s. 134−135). Lowenthal beskriver vidare de oerhört starka psykologiska mekanismer som ligger till grund för ett vi- och dem tänkande, om möjligheten att känna sig överlägsen gentemot ”den andre” vad gäller kampen om kulturarvet:
”Kulturarv skapar en kollektiv stolthet och ett kollektivt syfte med tillvaron, men i och med det understryker det kulturella arvet också skillnaden mellan de goda (vi) och de onda (dem). Tron på detta arv, på föremål kopplade till det och på en retorik om arv eldar på fiendskapen, särskilt när just vårt kulturella arv verkar hotat” (Lowenthal, 1997, 258−259).
Det är alltså dessa, för många omedvetna, psykologiska mekanismer som framkallar och rättfärdigar ett aggressivt tänkande och handlande vad gäller synen på ”den andre”, som varande illasinnad och bärare av onda avsikter. Här finns också ett inbyggt förakt för kunskap och intellektualitet bland många av de nationalistiska och fascistiska ledargestalterna. De avskyr att bli avslöjade för vad de är: ett gäng okultiverade och smaklöst självcentrerade rövare och banditer.
Längtan tillbaka till ett idealiserat förflutet blir bränslet i den religiöst färgade kampen om den politiska makten. Primitiv religionsutövning − långt borta från Kristus universella kärleksbudskap (”vänd andra kinden till”, ”älska din nästa som dig själv”, stick tillbaka ditt svärd i skidan”) och dyrkan av nationen och ledaren, är en oerhört stark kombination av krigiska mentala energier eller krafter. Här gäller det att vara på sin vakt mot en försåtlig och skenbart välmenande nationalistisk retorik, som går ut på att varje nation, i alla tänkbara situationer, anses ha den självklara rätten till oinskränkt självbestämmande och att främmande makt inte ska lägga sig ett lands inre angelägenheter. Detta oavsett om en stat förtrycker t. ex. oppositionella eller på annat sätt bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Det kontextuellt högernationalistiska våldsinriktade maktkampen
Timothy Snyder skriver i sin bok Den svarta jorden (Albert Bonniers förlag, 2016) om vår potentiellt bristande förmåga att stå emot en fascistisk propagandaapparat, med erfarenheterna av Förintelsen i minnet:
” Vi inbillar oss kanske att vi skulle rädda andra i någon framtida katastrof. Men om stater raserades, lokala institutioner korrumperades och ekonomiska incitament styrdes mot mord, skulle de allra flesta av oss inte uppträda hedervärt. Det finns föga anledning att tro att vi är etiskt överlägsna 1930-talets eller 1940-talets européer, eller för den delen mindre mottagliga för det slags idéer som Hitler så framgångsrikt spred och förverkligade” (Snyder, Den svarta jorden, 2016, s. 387−388).
I en nationalistisk eller högerextrem kontext blir våldet till slut en naturlig del av vardagen. Jag behöver väl knappast påminna om svårigheterna att ändra det andra tillägget i USA:s konstitution, som säger att privata medborgare har rätt att bära vapen och att den lagen inte ska inskränkas.
”Vissa amerikanska delstater, till exempel Florida, tillämpar den så kallade ’castle doctrine’ vilken ger privata medborgare utökad rätt att försvara hem och egendom, man behöver inte fly även om man har möjlighet. Kalifornien tillhör de mer restriktiva amerikanska delstaterna vad gäller vapenlagar” (ur artikeln USA:s delstater, hämtad 181216 från Wikipedia).
Vi kan se att i USA, trots ständigt återkommande skjutningar på skolor, på religiösa platser och andra offentliga miljöer, behärskas ännu de flesta amerikaner av tanken att det bästa skyddet mot beväpnade förövare är att själv vara beväpnad. I ett sådant samhällsklimat dominerar tanken på ”det onda våldet” och ”det goda våldet”. Bauman beskriver detta tragiska dilemma på följande sätt:
”Vi tycks nöja oss med att framtiden består av ett kontinuerligt och aldrig upphörande utnötningskrig mellan ’det goda våldet’ och ’det onda våldet’ (illdåd i syfte att undergräva, bryta och oskadliggöra den rådande uppfattningen om lag och ordning.). Det onda är dessutom ’ont’ för att det försåtligen lockar ’det goda våldets’ krafter att anamma sin fiendes verktyg och strategier. En värld fri från våld är kanske den vackraste utopi vi kan föreställa oss – men tyvärr också den minst ouppnåeliga” (Bauman, 2018, s. 29−30).
Martinus har, som vi vet, en betydligt mer optimistisk framtidssyn än Bauman, då han i sina kosmiska analyser beskriver en framtid för mänskligheten som är helt befriad från våldshandlingar. Detta som en konsekvens av gjorda erfarenheter på lidandets område (se vidare längre fram i artikeln).
Bauman skriver vidare om vad modern nationalism djupast sett handlar om, sett ur ett sociologiskt perspektiv, varför våld alltid kommer att finnas med i den kontexten:
”Modern nationalism är och förblir en maktkamp och det som är så hett eftertraktat i den kampen och de extremt lockande krigsbyten som uppror, inbördeskrig eller internationella militära och diplomatiska konflikter för med sig, är och förblir den politiskt och territoriellt suveräna statens egendom” (Bauman, 2018, s. 94).
Den brittiske socialantropologen Ernest Gellner formulerar problematiken, eller myten om nationalismen, på följande sätt:
”Nationer som ett naturligt och av Gud givet sätt att klassificera människor och som ett inneboende – om än fördröjt – öde, är en myt: nationalismen, som ibland tar redan existerande kulturer och förvandlar dem till nationer och ibland uppfinner dem och ofta utplånar dem, det är på gott och ont en realitet, och det är en realitet vi i allmänhet inte kommer undan” (citerat ur Bauman, 2018, s. 94−95).
Att bygga murar eller stamsamhällets återkomst
I sin bok Us Against Them. How Tribalism Affects the Way We Think (2008) beskriver författaren Bruce Rozenblit vad som händer när vi människor börjar dra upp gränser eller bygga murar. Då kan:
”… olikheter som människor kan peka ut … användas för att rättfärdiga den ena gruppens överlägsenhet över den andre. [ … ] Varför reduceras olikheter mellan befolkningsgrupper alltid till en relation mellan underlägsen/överlägsen? Svaret på den frågan är stamsamhället. [… ] Och syftet med stamsamhället är att bestämma vem man skall stödja och vem man skall döda” (Rozenblit, Us Against Them. How Tribalism Affects the Way We Think, Trancendent Publications, 2008, s.74−75.)
Bauman skriver följande om den mentala processen i stamrelaterande konflikter:
”I ett territorium bebott av konkurrerande stammar drar sig de olika sidorna bestämt från att övertyga, omvända eller konvertera varandra; underlägsenheten hos en medlem, vilken medlem som helst, från en främmande stam är och måste förbli en förutbestämd belastning – evig och obotlig – eller åtminstone betraktas som en sådan och behandlas därefter. Den andra stammens underlägsenhet måste vara ett outplånligt och obotligt tillstånd, ett evigt stigma bortom all räddning och dess öde är att motsätta sig varje försök till rehabilitering. När åtskillnaden mellan ’vi’ och ’dem’ har blivit etablerad enligt dessa regler så blir syftet med eventuella möten antagonisterna emellan inte längre att mäkla fred, utan att förstärka fientligheten eller finna flera bevis för att en fred vore otänkbar eller förnuftsvidrig” (Bauman, 2018, s.77−78).
Som vi kan se av ovanstående citat, finns det i en konkurrerande stamsituation inte en ambition att skapa fred, utan tvärtom att förstärka fiendskapen och därmed uppbåda eller förstärka den aggressiva mentala kraft som skapar underlag för kommande väpnade aggressioner eller krigshandlingar.
”Aktion T4”, Nazityskland 1939−1941
Nedan följer några exempel, hämtade från myndigheten Forum för levande historias webbplats, på det primitiva Nazitysklands destruktiva psykologiska mekanismer och vilka dödliga konsekvenser detta fick för funktionshindrade och psykiskt sjuka människor:
”År 1933 infördes tvångssterilisering av människor med vissa funktionsnedsättningar och sjukdomar, och i oktober 1939 inleddes den så kallade barnaktionen (Kinderaktion), ’dödshjälp’ för barn. Barn som nazisterna bedömde som ’icke livsdugliga’ skulle i hemlighet mördas på psykiatriska kliniker och institutioner. De vanligaste metoderna var överdosering av sömnmedel eller utsvältning.”
”Under hösten 1939 påbörjades också förberedelserna för Aktion T4. Den omfattade alla vuxna med någon form av funktionsnedsättning, psykiskt sjuka och även människor som led av ärftliga sjukdomar. Kliniker och institutioner över hela Tyskland ombads fylla i formulär med upplysningar om sina patienter, och skicka dem till Berlin. Formulären bedömdes av läkare, som avgjorde vilka patienter som skulle mördas. För det ändamålet byggde nazisterna gaskammare i anslutning till sex särskilda anstalter. Patienterna trodde att de skulle duschas men i stället gasades de ihjäl. Därefter kremerade personalen kropparna för att dölja alla spår.”
”Den katolske kardinalprästen och biskopen i Münster, greven Clemens von Galen, höll i början av augusti 1941 en predikan i vilken han kraftfullt fördömde ’mördandet av oskyldiga’. Den allmänna oron som aktionen väckte började bli besvärande för den nazistiska ledningen, vilket bidrog till att Aktion T4 ställdes in i slutet på augusti 1941. Vid det laget hade enligt aktionens interna statistik ca 70 000 människor ’desinficerats’, det vill säga mördats” (Aktion T4 – om människosyn i Nazityskland, hämtat 181216 från Forum för levande historias webbplats).
Enligt min mening kan vi i dag se begynnande tecken på det som ledde till Förintelsen i Nazityskland. Hos dagens extremnationalistiska ledare hittar vi samma sorts tankearter, eller retoriska grepp, som fanns hos de fascistiska och nazistiska ledarna i Europa under 1930-talet. Nutida extremnationalistiska ledare har, som sin föregångare, klart och tydligt identifierat fienden: den fria pressen, invandrarna och globaliseringen. Ännu har många av dem inte tagit steget fullt ut, av taktiska skäl, utan bidar sin tid tills tillräckligt stor del av respektive lands befolkning har smittas av det fascistiska viruset eller fallit för den lögnaktiga propagandan.
Identitetstänkandet eller populisternas anti-pluralism och faktaresistens
En annan av de mekanismer som jag menar är betecknande för stamsamhällets och den primitiva nationalstatens mentalitet är identitetstänkandet. George Lakoff, professor i kognitiv lingvistik vid University of California, varnar för att människor i politiska val inte nödvändigtvis röstar utifrån egna intressen. Lakoff skriver:
”De röstar på sin identitet. De röstar på sina värderingar. De röstar på den de identifierar sig med. De kanske identifierar sig med egna intressen. Det kan mycket väl vara så. Det är inte så att folk aldrig bryr sig om sina egna intressen. Men de röstar efter sin identitet. Och om deras identitet stämmer överens med deras egna intressen så kommer de att rösta på dem. Det är viktigt att förstå den saken” (Lakoff, The All New Don´t Think of an Elephant, Chelsea Green Publishing, 2014, s. 1).
Den här inställningen till livet och tillvaron är något som de populistiska partierna är experter på att utnyttja. Donald Trump är ett lysande exempel på en politiker som har tillskansat sig världen mäktigaste politiska position med hjälp av pengar, lögner och förtal. Genom att stimulera och uppmuntra anhängarnas aggressiva och revanschistiska sidor, lyckades Trump sedan få sympatisörerna att rikta denna våg av hat mot i stort sätt allt och alla utom honom själv. Denna kanaliserade revanschism omformulerades av Trumps administration till den solkiga sloganen ”Make America great again”. Hatet drev väljarkåren fram till valurnorna och bar sedermera Trump ända fram till valsegern.
”Trump är bara ett exempel (låt vara det mest spektakulära och ökända) på en stor och växande kategori av ’vredens politiker’, som titeln på en artikel av Harvardprofessorn Dani Rodrik i Social Europa antyder att de kan vara. ’Konflikterna mellan en hyperglobaliserad ekonomi och social sammanhållning är verkliga’, noterar författaren; ’två typer av politisk splittring förvärras i processen: dels en identitetssplittring, som handlar om nationstillhörighet, etnicitet eller religion, och dels en inkomstsplittring som handlar om social klass. Populisterna hämtar sin attraktionskraft från den eller den andra av dessa kategorier … I båda fallen finns det en tydlig ’annan’ som man kan rikta sin vrede mot. Attraktionskraften hos populisterna ligger i deras förmåga att ge röst åt de uteslutnas vrede” (citerat ur Bauman, 2018, s. 102−103).
Bauman menar att populisternas framgångsrecept bygger på att människors vrede, de uteslutnas vrede, ska fortsätta pyra och glöda. Det är ur den mentala domänen som Trump hämtar sina anhängare. Ur denna grupp, menar Bauman, går det att utvinna ett kontinuerligt och rikligt flöde av politiskt kapital. Bauman spår att detta kommer att fortsätta under en överskådlig tid, inte minst med tanke på det ständigt växande ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga (Bauman, 2018).
Dessa växande ekonomiska klyftor skapar ytterligare rädsla, frustration och osäkerhet hos de redan utsatta människorna, som lätt kan kanaliseras i manipulativt utarbetade destruktiva handlingsplaner som främjar t.ex. Trumps politiska agenda, vilket kan möjliggöra för honom blomma ut som fullblodsdiktator.
Här ger det nationalistiska budskapet − att man måste bygga murar, förstärka gränserna och utvisa främlingar, denna utsatta och marginaliserade grupp människor en känsla av att vara beskyddade och att någon visar dem omtanke. Genom dessa enkla retoriska grepp skapas en illusorisk känsla av gemenskap och trygghet. Något som de här människorna är svältfödda på och intensivt längtar efter.
Men, fortsätter Bauman, de flesta experter är överens om att sådana här åtgärder är dömda att misslyckas. En förslagen terrorist kan ta sig igenom vilket säkerhetssystem som helst, skriver Bauman. Men detta är något som dessa människor, Trumpanhängarna, inte fäster någon som helst vikt vid. Denna grupp människor lider av faktaresistens. Det som Trump säger är det enda som räknas, då han bekräftar och förstärker den inneboende rädsla och osäkerhet som dominerar hos dessa människor, och lovar att komma med en lösning på problemet. En av deras identitetsmarkörer är just att känna rädsla och osäkerhet. Här finner de en gemenskap med andra rädda och osäkra individer. Detta blir deras mentala plattform i livet, deras bas och utgångspunkt. Trump blir deras frälsare och räddare i nöden. Han blir mannen som förväntas förändra deras liv och ge nationen tillbaka den kraft och styrka som den tidigare hade, men som nu, enligt Trump, har försvagats under Obamaadministrationens regeringstid.
Författaren Anthony D. Smith (1939−2016) ställer sig frågan varför eldarna från den vildsinta nationalismen flammar upp på nytt, inte ens fyrtio år efter andra världskrigets slut. Nationalismens eldar har aldrig varit släckta, svarar Smith, utan det är bara tillfälligt skymda av vår skuldmedvetna insikt om deras fruktansvärda konsekvenser (Smith, Nations and Nationalism in a Golden Era, citerat ur Bauman, 2018, s. 2018).
Enligt Jan-Werner Müller är populister inte bara anti-elitistiska, utan principiellt anti-pluralistiska:
”Deras anspråk lyder alltid: vi och endast vi representerar det äkta folket. Och deras politiska distinktioner går alltid ut på moralisk ’rätt’ och ’orätt’; aldrig bara höger eller vänster. Ingen populism utan moraliskt laddad polarisering” (Müller, 2016, s. 149).
Müller menar vidare att kritik mot den falska representationen leder till kritik av de demokratiska institutionerna:
”Kritik mot den falska representationen leder snabbt till fundamental kritik av demokratiska institutioner som sådana. Eftersom populisterna företräder den tysta majoriteten (egentligen alla) måste det vara något som inte stämmer med institutionerna, annars skulle ju populisterna ha fått makten för länge sedan” (Müller, 2016, s.150).
Müller skriver vidare:
”Populister föreställer sig representationsförhållandet som ett imperativt mandat: folkets tydliga identifierbara vilja måste helt enkelt omsättas. Men det här intrycket av en viljerepresentation är vilseledande. Just för att en singulär vilja hos ett homogent folk inte finns empiriskt (och aldrig skulle kunna fastställas a priori), urlakas populisternas representationsföreställning till en mer symboliskt sådan, där det äkta folket först måste utkristalliseras ur den empiriska helheten” (Müller, 2016, s.150).
Här kan man ana det anti-demokratiska fröet som har såtts. Ett frö som under det rätta omständigheterna kan slå ut som ondskans blommar, vilka suger ut all näring ur den demokratiska jorden, dränerar den fullständigt på allt vad humanitet, medkänsla och medmänsklighet heter och sätter igång en närmast förutsägbar process, vilken demoniserar förhatliga och oönskade individer. Detta kan få de mest förfärliga konsekvenser för de människor som råkar ut för denna nationalistiska vrede. Om detta vittnar ett otal historiskt dokumenterade händelser.
Fascismen, totalitarismen eller den fullt utvecklade populistiska varbölden
Innan vi går vidare med att anlägga ett Martinusperspektiv på de populistiska partierna agendor, kan det var på sin plats att kort titta på vad fascism eller totalitarism egentligen är för en ideologi. För att verkligen förstå faran med den inbyggda mentala stegringen i dessa ideologiers inbyggda krigs- och undergångsscenario, vill jag ge ordet till några experter på området fascism.
Först ut är den amerikanske statsvetaren Carl J. Friedrich, med sin berömda definition av totalitarism:
- Ett enda massparti lett av en stark man, som bildar regimens hårda kärna och vanligen står över eller är sammanflätad med förvaltningen.
- Ett polisiärt och säkerhetspolisiärt terrorvälde som är riktat mot regimens verkliga och inbillade fiender.
- Fullständig kontroll över massmedierna.
- Central kontroll över ekonomin.
- Ett nästan fullständig vapenmonopol.
- En elaborerad ideologi som täcker alla aspekter av tillvaron och har ett starkt kiliastiskt [messianskt eller religiöst] moment.
(Citerat ur Kevin Passmores bok Vad är fascism?, Arx Förlag, 2015, s. 25)
Kevin Passmore låter sedan Roger Graffin, professor i modern historia, och Emilio Gentile, historiker, vidareutveckla begreppet totalitarism:
”Roger Graffin ser fascismen som en form av ’populistisk ultranationalism’ som syftar till att återuppbygga nationen efter en period av upplevd kris och tillbakagång – han använder den viktorianska termen palingenetic, som syftar på en ’pånyttfödelse ur aska’, för att karaktärisera fascismen. Försöket till nationell återuppståndelse utmynnar i en revolution under vilken fascismen kompenserar för traditionens upplösning genom att sprida en moderniserad, utopisk ideologi” (Passmore, 2015, s. 27). Den italienske historien Emilio Gentile beskrivning av fascismen är en komplementär, politisk religiös tolkning:
”Enligt Emilio Gentile var fascismens integrerande ideologi liktydig med en sekulär religion. Han menade att moderniseringen tog död på de traditionella religionerna utan att upphäva massornas önskan om att tro. Fascismen tillmötesgick deras behov genom att helga partiet, staten och ledaren. Denna politiska religion försökte med sina ritualer, kanoniska texter och överstepräster också skapa en ’ny fascistisk människa’ som uteslutande lever för fascismen, inte för familjen eller kapitalismen. Fascismen var därför revolutionär” (Passmore, 2015, s. 27).
Den svenske historikern Henrik Arnstad redogör i sin bok Älskade fascism (Norstedts Förlagsgrupp, 2013) för de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. I bokens nionde kapitel, med rubriken ”Återfödelse och kulturbiologi”, beskriver Arnstad den kosmetiska förvandlingen som den franske filosofen Alain de Benoist genomförde i den politiska rörelsen Nouvelle Droites (”Nya högern”) regi. Alain de Benoist utarbetade en huvudteori kring kulturens överhöghet gentemot den politiska hegemonin. Detta är extra intressant, då denna Nouvelle Droites huvudteori än i dag utgör en plattform för populistiska och kryptofascistiska partier som Sverigedemokraterna och dess gelikar. En speciell måltavla för Alain de Benoist och Nouvelle Droites under 1970-talet blev ”massinvandringen”.
”Men hans stora innovation var avfärdandet av av biologisk rasism, till förmån för en mer sofistikerad ideologi. Enligt de Benoist var den nationella identiteten och särarten hotad – snarare än någon biologisk ras. Fienden var inte ’underlägsna raser’ utan globaliseringen, homogeniseringen och multikulturalismen. Den politiska utopin för Nouvelle Droite – som konkretiserades efter mycket tankemöda – var inte att den liberala demokratin skulle avskaffas, däremot skulle dess respekt för individens särart motarbetas” (Arnstad, 2013, s. 356).
Alain de Benoist nydaning av fascismen koncentrerades till fem huvudområden:
- Det pluralistiska och mångkulturella samhället måste avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle.
- Den västerländska demokratin – såsom baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av en demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”.
- Den moderna tidens kosmopolitism, rotlöshet och atomisering måste besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur.
- Insikt måste nås om att de europeiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena och etniska identiteterna i Europa.
- Den ”nya högern” ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger.
(Citerat ur Arnstad, 2013, s. 357)
Vad gäller det förrädiska begreppet kulturbiologi, som utgör alla extremnationella högerpartiers gemensamma nämnare och kanske viktigaste ideologiska utgångspunkt, skriver Arnstad följande:
”Den bärande tanken i ordet kulturbiologi är att kulturen finns nedärvd i generna – i ’främlingens’ eller ’invandrarens’ fysiska kropp. Detta har omfattande konsekvenser, eftersom även invandrarens barn, barnbarn och barnbarnsbarn förutsätts vara genetiska bärare av den ’främmande’ kulturen. De blir – per definition – icke inhemska kulturbärare, trots att de kanske inte ens är födda. Denna rasistiska innovation har en stor fördel för förfäktarna, eftersom de kan avfärda anklagelser om rasism. [ … ] Att denna ’kultur’ är för evigt inpräntad i den förhatliges kropp antyds enbart implicit, ändå hålls det för en självklarhet i denna nya rasism” (Arnstad, 2013, s. 360).
Om så bara genom en ytlig förståelse av en av fascismen och nazismens bärande grundidéer – den om vissa permanenta eller oföränderliga kulturella egenskaper hos olika folkslag – inser vi snabbt den explosiva faran i detta tankegods. Ett bland många exempel på idén om oföränderliga kulturella färgade egenskaper hos ett folkslag hittar vi den tyska propagandafilmen Der ewige Jude (Den evige juden) från 1940:
”Filmen skildrar judarna som ett ondskefullt och girigt folkslag, som vägrar arbeta och lever likt parasiter på sitt värdfolk, i huvudsak ariska folk…. Enligt filmen har många judar assimilerat sig med sina värdfolk, vilket gör dem ännu farligare då de är svårare att identifiera….I slutet av den något över en timme långa filmen visas delar från ett tal av Adolf Hitler, där denne säger: ’Om den internationella finansjudendomen, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte … judendomens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa!’” (citerat urartikeln Den eviga juden på Wikipedia, hämtad 181216).
I det citerade talet ovan, ser vi ett exempel på hur Hitler använder sig av nyspråk (jfr. användningen av nyspråk som ”Krig är fred. Fred är slaveri. Okunnighet är styrka.” i George Orwells dystopiska roman 1984 .) Hitler vänder på begreppen och anklagar den internationella finansjudendomen för att vilja starta det krig som han själv står i begrepp att starta. Hitler behövde en syndabock och fann den bland annat i tanken om ”Den evige juden” och ”Den internationella finansjudendomen”. Filmen Der ewige Jude menar att judar som familjen Rothschild genom sina banker tillskansat sig makt över hela världens ekonomi och politik. Här talar Hitler klarspråk vad gäller judarna: Ett fullständigt förintande av denna folkgrupp är det enda sätt varpå fred och stabilitet i världen kan skapas (tillsammans med krossandet av den ryska bolsjevismen). En föresats han nära nog lyckades med, genom införandet av de industriellt inriktade massmorden av judarna i koncentrationslägren i Polen.
Vi hittar en variant på detta tankesätt om enhetliga och oföränderliga kulturella egenskaper i Sverigedemokraternas valfilm från 2010. I filmen ställs en ensam äldre kvinna med rullator mot en grupp burkaklädda kvinnor med barnvagnar. Här är budskapet kristallklart: vem vill vi att våra skattepengar ska gå till? Pensionärer eller illasinnade, oönskade muslimska invandrare? I tidningen Expo kan vi bland annat läsa följande rader om Sverigedemokraternas valfilm:
”Expo kan nu avslöja hur det låter internt i partiet. I ett mejl som skickades ut av Jimmie Åkesson samma dag som partiet omdiskuterade valfilm lanserades förklarar han hur filmen ska förklaras. Mejlet är ett försök att förekomma den kritik som då riktades mot det grova tonfallet i filmen. Då är det också viktigt att vi inte köper etablissemangets tolkning av filmen, att den handlar om att ’ställa grupper mot varandra’ eller att vi hetsar mot ’muslimer’ . Så är det nämligen inte” (citerat ur artikeln Val 2010: Internt mejl avslöjar strategi bakom SD-film hämtad 181216 från Expos webbplats).
Sverigedemokraternas partiledare säger följande om valfilmen:
”Filmen illustrerar vad vi menar att valet (borde) handla om – konflikten mellan välfärd och mångkultur. Precis som vi säger i filmen, handlar all politik om prioriteringar – vi kan inte ge allt till alla och då väljer vi svensk välfärd framför massinvandring.”
Åkesson fortsätter:
Vad vi däremot säger är:
att det finns en värdekonflikt mellan vissa invandrarkulturer och vårt svenska levnadssätt
att all politik handlar om prioriteringar, och vi prioriterar välfärd framför massinvandring
Nu är det upp till mig och alla ni andra företrädare för partiet att se till att det är DENNA bild som sätter sig. Vi måste få ut vår egen bild av filmen i hela partiorganisationen innan media hugger tag i oerfarna företrädare ute i kommunerna” (citerat ur artikeln Val 2010: Internt mejl avslöjar strategi bakom SD-film hämtad 181216 från Expos webbplats).
Dessa ideologiers totala avsaknad av kunskap om människans innersta, eviga väsenskärna, i kombination med en iskall, cynisk materialistisk livssyn, gör att vi har en skyldighet att sätta oss in i det tänkande som kännetecknar detta utvecklingssteg och som möjliggjorde dödsfabrikerna i Polen under andra världskriget. Detta för att kunna skydda oss själva och andra mot de initialt försåtliga, och till synes oskyldiga språkbruket om nationell identitet, och värnandet av det egna landets kulturella särart och traditioner. (I Sverige pågår i skrivande stund, december 2018, en debatt om luciafirandets vara eller icke vara, där nationalistisk sinnade debattörer menar att vi inte längre får fira lucia på ett traditionellt sätt i Sverige; att vissa skolor inte tillåter detta av hänsyn till olika religiösa grupper eller minoriteter. Något som naturligtvis inte är sant.) Så fort politiker eller andra personer i besjälade ordalag börjar hylla nationen och tala om vikten av att slå fast vilka som tillhör respektive inte tillhör den, eller om vikten av att dra sig ur internationella samarbetsorgan eller börjar propagera för ett återupprättande av gamla nationalistiska värderingar och förhållningssätt, som i Martinus terminologi betecknas som ”enpoliga köns- och maktstrukturer”, då kan vi med säkerhet fastslå att vi har att göra med ett begynnande fascistiskt eller nazistiskt tankegods.
Martinus, djävulsmedvetandet och dess manifestationer och yttringar
Hur ska man då betrakta dessa populistiska och fascistiska rörelser ur ett Martinusperspektiv? Rörelser som verkar i det mentala klimat som Martinus kallar ”djävulsmedvetande”. Och vad står uttrycket djävulsmedvetande för?
Martinus ger i st. 2533 i Livets Bog, del 7, följande förklaring till detta medvetandetillstånd. Martinus härleder djävulsmedvetandets bakomliggande orsak till en mycket stark utveckling av intelligensen, utan motsvarande utveckling av medkänslan eller humaniteten. (Ett stadium vi alla genomgår under utvecklingen från djur till människa.) Martinus skriver:
”Det är på grund av denna förmågas utveckling som den mentalt sett växande människan snabbt blir djuret överlägsen, ja, blir dess herre, samtidigt som hon i stor utsträckning blir herre över materien och naturens krafter. Denna utveckling av intelligensen, utan en motsvarande utveckling av humanitets- eller kärleksförmågan, gör, som vi redan vet, människomedvetandet till ’djävulsmedvetande’, genom vilket medvetandetillstånd hon kommer att kulminera i mörkerskapandet” (Livets Bog, del 7, st. 2533, Världsbild förlag, 1982, min kursivering).
Detta mentala klimat ser vi i dag representerat hos politiska ledare världen över. Vi ser hur äregirigheten, självbelåtenhet och makthungern hos dessa personer är de mentala komponenter som styr och reglerar deras politiska gärningar, i kombination med en starkt utvecklad cynism, storhetsvansinne och ett illa dolt förakt för ett öppet, pluralistiskt samhällssystem med en fri press och demokratiska spelregler, fritt från korruption och nepotism.
Martinus skriver i Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.44 under rubriken ”Djävulsmedvetande”, bland annat följande:
”Med hjälp av sin begynnande mänskliga begåvning i intelligens, och som en följd av en ännu mycket späd eller helt frånvarande human känsla, blev denna begynnande människa dråpsförmåga mångfaldigad.[…] Det var nu ett väsen som var så genialt begåvat i mörkrets favör att det kunde utlösa ett kulminerande ragnarök, ett dödsflammande helvete med lemlästning, plåga och smärta, död och undergång för miljoner och åter miljoner människor. Vi står således här inför mörkrets kulmination. Det är kulminationen av en mänsklig begåvning utan kärlek” (Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.44, Världsbild förlag, 2009).
Jag hämtar några ytterligare karaktäristika gällande djävulsmedvetandets yttringar från symbolförklaringen till symbol 33 i Den eviga världsbilden, del 3, st. 33.60. I denna beskrivning har vi tagit steget från populism till fascism och nazism, eller till diktaturprincipens djupt primitiva mentalitetsnivå:
”Hela dess struktur och existens är i allra högsta grad baserad på militarism, krig och mordvapen. Den är ännu i alltför hög grad baserad på makt, sak samma om denna makt är rättfärdig eller orättfärdig. Maktutövning utan rättfärdighet är absolut ingen kultur. Det är – anarki. […] Anarki är i sin tur detsamma som våldsherravälde” (Den eviga världsbilden, del 3, st.33.60).
Martinus beskriver i samma stycke hur de desillusionerade folkmassorna hyllade och tillbad diktatorerna som gudomar, och detta fick ”storhetsvansinnet att flamma och brinna i deras psyke och hjärta och fick deras äregirighet och härsklystnad att bli omättlig. [ … ] Vi har sett att följden härav i värsta fall blev våldsamma överfall, ockupation eller förtyck av andra stater…” (Den eviga världsbilden del 3, st.33.60)
Martinus skriver vidare att människorna av dessa diktatorer hölls ”fjättrade i gudlösa tvångsåtgärder baserade på sataniska koncentrationsläger och tortyrkammare, vars mission var att utsätta de olyckliga väsendena för de mest fasansfulla sadistiska eller sadismliknande plågor… [ … ] Detta är det renodlade helvetet.” (Den eviga världsbilden del 3, st.33.60)
Återigen: här ser vi slutresultatet hos de ideologier som till en början, försåtligt eller tillsynes oskyldigt, talar om nationella särarter och vikten av rätten att bestämma vem som tillhör respektive inte tillhör en nation, och som genom ett ”vi – och dem tänkande” bestämmer vem som är vän eller fiende; vem som utgör ett hot mot den nationella sammanhållningen och vem som inte gör det, och vem som i förlängningen har rätt att leva och vem som ska dö. Allt för att säkra den egna nationens fortlevnad, välgång och segerrika framtid.
Mörkrets och ljusets skyddsängel
Här har vi nu fått en liten inblick i det mentala klimatet som ligger till grund för det vi bland annat kan läsa om i artiklarna ”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne” (Kosmos nr 3/2009) eller ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1” (Kosmos nr 8/2010). Dessa artiklar, samt några andra utvalda exempel från Martinus hand i artikelform, ska vi nu ge oss i kast med. Jag börjar med artikeln ”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”. Martinus ger i denna artikel en redogörelse för den djupast bakomliggande orsaken till dessa politiska rörelsers existens. Här kommer Martinus in på begreppet skyddsänglar och deras funktion i människans utveckling:
”Liksom det i den enskilda jordmänniskans medvetande finns ’två sinnen’ som vi kallar ’det onda’ och ’det goda’, finns det också två sinnen i jordklotets medvetande […] ’Två sinnen’ är liktydigt med två huvudtalanger i medvetandet, och för sådana huvudtalanger finns särskilda kraftcentra eller talangkärnor, som är levande andliga väsen. Dessa två levande väsen är också skyddsänglar för mänskligheten, och vi kan gott kalla dem ’mörkrets ängel’ och ’ljusets ängel’…” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr 8/2010).
Martinus fortsätter:
”De levande väsendenas upplevelse av mörker och ljus är en väsentlig sida av denna princip, och den förbinds alltså med spiralprincipen på ett sådant sätt att makroväsendets och mikroväsendenas mörker- och ljusupplevelser och motsvarande manifestationer är förbundna med och beroende av varandra.
Jordklotsväsendets mentala organ för mörker- respektive ljusupplevelser är alltså två kraftcentrum eller talangkärnor, två väsen som var och en på sitt sätt är skyddsänglar för mänskligheten. De har andra skyddsänglar under sig, och såväl de ljusa som de mörka skyddsänglarna utgör just så många ’transformatorer’ som är nödvändiga far att jordklotsväsendets mörker- och ljusimpulser skall komma på våglängd med jordmänniskornas medvetandevibration av mörk och ljus karaktär. […] Denna skyddsängels (mörkrets skyddsängel) fysiska organism består av alla de väsen på klotet, som manifesterar den dräpande principen ända från köttätande växter till jordmänniskor [….] men dess mest utvecklade talangkärnor är de människor som hyllar maktens princip och i samband med det också den dräpande principen” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr 8/2010).
Martinus beskriver den mörka talangkärnas avtagande makt i relation till den ljusa talangkärnans ökande inflytande i människors mentalitet. En process som är naturgiven och ofrånkomlig, bland annat beroende på spiralkretsloppsprincipens och kontrastprincipens inbyggda automatfunktioner i det gudomliga Någots innersta livsstruktur.
”Döende väsen utlöser en viss kamp emot döden, en kamp som ibland kan visa stor kraftutveckling som ett slags kramp. Det är vad som håller på att ske med maktprincipens skyddsängel och därmed den gamla ’mörka världsåterlösningsprincipen’, som under en lång period har varit absolut nödvändig för jordmänsklighetens utveckling, för att den ska kunna lära sig att ’känna skillnad på gott och ont’. Men samtidigt som en huvudtalangkärna håller på att dö bort från vårt makroväsens medvetande och fysiska organism, är det en annan som håller på att födas, vilket kommer att betyda att jordjaget skall uppleva ’den stora födelsen’, och att ’det riktiga människoriket’ kommer att bli en fysisk och andlig verklighet bland människorna” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr 8/2010).
Martinus beskriver att ljusets skyddsängel på samma sätt som mörkrets skyddsängel är rotfäst i jordväsendets medvetande:
”’Ljusets skyddsängel’ är rotfäst som talangkärna i jordväsendets medvetande och har börjat inkarnera i samma väsens fysiska organism, och liksom diktaturens skyddsängels fysiska inkarnation bildas av väsen ända från köttätande växter till djur jordmänniskor, som hyllar kamp och makt och diktatur, håller den ljusa ängelns organism på bildas av alla de jordmänniskor som efter hand naturligt kommer att kunna bli dess mikroväsen, därför att nästankärlekens och förståelsens vibrationer behärskar deras sinnen. Det är från denna nästankärlekens talangkärnor i jordväsendets medvetande som världsåterlösarna, som representerar den ljusa världsåterlösningen, utgår. […] En skara av ljusets väsen, som har kosmiskt medvetande och som tillhör samma utvecklingsspiral som jordmänniskorna, befinner sig i jordklotsväsendets andliga kroppar, som är de andliga världar jordmänniskorna upplever efter döden. Dessa andliga väsen är andliga talangkärnor för nämnda ljusets skyddsängel. De har kommit som bärare av en kosmisk impuls från högre världar, dvs klot med kosmiskt medvetande och representerar Försynen eller själva Gudomens tankevärld, som de är ett med.(”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr 8/2010).
Här beskriver Martinus de bakomliggande andliga företeelserna, eller de kosmiskt medvetna väsendenas närvaro i jordklotets aura, som möjliggör ljusets inträde i det mänskliga medvetandet. Det är dessa väsen, som genom sitt inflytande på den själsliga utvecklingen hos oss jordmänniskor, bidrar med det kärleksfulla ljus som till slut kommer att omöjliggöra mörkrets fortsatta manifestationer på jorden. Martinus fortsätter denna ytterst intressanta redogörelse på följande sätt:
”Ju mer enskilda jordmänniskor efter hand besjälas av den andliga våglängden, som är kärlek till sin nästa i praktisk tillämpning, desto mer förenas deras medvetande med de ljusväsen som är andliga talangkärnor i den växande huvudtalangkärnan för kristusmedvetandet eller kosmiskt medvetande i jordklotets mentalitet. Jordmänniskorna börjar då bli fysiska talangkärnor för samma kristusmedvetande, det är ”Kristi återkomst på jorden”. […] Genom detta sätt att vara förenar människan sin vilja med jordklotsväsendets vilja och blir efter hand ett gudomligt redskap i kärlekens och visdomens tjänst liksom ljusets skyddsängel i jordväsendets medvetande. Människan blir då själv i sin dagliga gärning och livsmanifestation en ljusets skyddsängel för de levande väsen, som hon kommer i beröring med” (”Jordmänniskornas skyddsängel nr 1”, Kosmos nr 8/2010).
De här sista återgivna styckena inger en förtröstansfull känsla av framtidshopp, och förklarar detta ljusets eftersträvansvärda medvetandetillstånds successiva inträngande i allas vårt medvetande. Men ännu har vi en bit kvar på vår vandring genom djurrikets olika svårigheter och utmaningar. Den nu starkt växande populismen och extremnationalismen världen över, är just en sådan utmaning som vi alla måste förhållas oss till, på ett eller annat sätt.
Krigets mentala virus
Martinus skriver i artikeln ”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne” (Kosmos nr 3/2009), att Kosmos Ferieby ”är avsedd att vara en samlingsplats för människor som har börjat vakna upp det döda tillstånd, som kommer till uttryck i andlig okunnighet, dumhet och naivitet. Dessa tre uttryck är alltså tillsammans endast uttryck för en och samma sak, just den död som skulle bli följden av ätandet av kunskapens träd på gott och ont” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Här understryker Martinus den betydelse som Kosmos Ferieby kommer att få för framtidens människor, vilka hungrar efter ett svar på de stora frågorna om livets mening, om ont och gott, om livet efter döden. Kosmos Ferieby (i dag Martinus Center Klint) är en plats där man kan studera de kosmiska analyserna eller den världsbild som Martinus presenterar för världen genom Tredje testamentet − den intellektualiserade kristendomen manifesterad i logiskt sammanhängande tankekedjor.
Martinus skriver vidare att varje väsen ”som alltså mer eller mindre är smittad med denna död, visar sig alltså som mycket andligt ovetande. När denna okunnighet finns hos en människa som samtidigt är mycket egoistisk, blir den till dumhet. Dumheten leder till handlingar, som oundvikligen måste bli sårande, lemlästande och dräpande för omgivningen. Omgivningen kommer i enlighet med sin självbevarelsedrift att försvara sig och blir därmed en krigsfront för samma individ, som denne alltså i sin tur måste försvara sig emot och så vidare. Väsendet blir således i sig själv en krigsfront och omgivningen blir också en krigsfront, och väsendets hela värld eller livsupplevelse blir endast krig” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009)
Martinus kommer nu i fortsättningen av artikeln in på något mycket intressant. Något han kallar för ”det krigsbefordande viruset i människans psyke”. Det är de ovan beskrivna människorna som, enligt Martinus, utgör en fara för världsfreden. Så länge som dessa är i majoritet på jorden, skriver Martinus, kan vi inte förvänta oss en permanent fred.
”Alla andligt ovetande människor utgör alltså krigets första orsak. […] Kriget är alltså inte en fråga om hur det går i Korea; kriget är inte en fråga om kommunism, fascism eller nazism. Det är över huvud taget inte en fråga om någon som helst slags dräpande ism. Det är heller inte en fråga om diktatur, kanoner, tanks eller vätebomber” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Martinus utvecklar vidare tanken om att världsfreden inte kan skapas av varken politiska eller religiösa rörelser.
”Vad tjänar det till att en människa ropar högt om skapandet av världsfred, skapandet av kommande ljusa och lyckliga förhållanden när hon själv är fylld med krigets virus eller smittämne. Vad kan det tjäna till att hon i hög grad är med om att fördöma den eller den krigsmakten, det eller det politiska partiet, den eller den religiösa livsåskådningen osv, när hon själv i kraft av sin väldiga, kärlekslösa kritik fördömer andra människor…” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Martinus skriver att hela mänsklighetens historia är en berättelse om krigsvirus. ”Det är märkligt att man ännu inte har upptäckt detta farligaste gift av alla. […] Men hur kan man göra sig immun emot ett gift man inte känner till, ja, till och med i kraft av sin andliga dumhet och naivitet i förväg förnekar? − Det låter sig inte göras. Vi ser därför att miljoner människor hamnar i gaskamrar, miljoner andra åter går under i sorg över stupade och lemlästade anhöriga eller i spekulationer, ruin och konkurs och de härav följande nervsammanbrotten och sinnessjukdomarna. Andra åter kommer in i krigspsykoser där de blint tror på största möjliga upprustning och skapande av de mest effektiva mordvapnen… ” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Längre fram i artikeln beskriver Martinus propagandans och reklamens lögner och tendenser till överdrift som krigsvirusets rätta element.
”Folk störtar till sina tidningar och tidskrifter, till partiers och sekters möten och slukar med öppen själ och kropp krigets virus, som i rökridån är kamouflerat till löften om sköna paradisiska sfärer med uppnåendet av de allra skönaste ideal och paradisiska tillstånd, bara man hatar och förföljer alla andra annorlunda tänkande väsen” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Är det inte bland annat detta vi kan lyssna till, i en eller annan form, runt om i världen i dag? Budskap som basuneras ut från nationellt, halvfascistiska partiers propagandamaskineri, och som undergräver varje form av gemensamma, fredliga eller demokratiska lösningar på problem som inte längre är av nationell natur, utan av internationell natur? Världens länder är sedan länge intimt sammanvävda i ekonomiska och handelsmässiga förbindelser. Den tiden då enskilda länder var förmögna att lösa svåra problem, är sedan länge förbi. Vare sig man vill inse det eller inte, så är den nationalistiska tidsepoken över. Det finns inte längre någon väg tillbaka till ett inbillat, idealiserat förflutet. För som Zygmunt Bauman, och andra har samhällsvetare och sociologer har konstaterat: den tidsepoken har aldrig existerat annat som en dröm hos vilsekomna och upplevt marginaliserade individer, vilka nu blir lätta offer för populistiska demagoger eller ”vredens politiker” à la Trump.
Eller med Martinus egna ord:
”Dessa världsherrar tror sig kunna skapa fred för mänskligheten och kan inte se att de är i färd med att elda under det helvetesbål, i vilket de själva och deras livsverk kommer att gå under” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
En mer klockren summering av ”vredens politiker” och deras demagogiska dödsdans på världens scener är svår att finna.
Vägen från djävulsmedvetande till fredsmedvetande
Vad kan vi, var och en som bär på en längtan efter fred, då göra för att avskaffa kriget? På denna fråga ger Martinus följande svar:
”Det absolut bästa och enda ofelbara medlet för att avlägsna kriget är uteslutande detta enda att rensa upp inom sig själv, så att man kan garantera att man inte i någon som helst riktning är smittad av krigets virus och därför inte kan vara smittfarlig för någon som helst. Har man övervunnit krigets virus i sitt eget inre är man immun inför all krigföring och dess verkningar. Freden har då blivit själens fundament. […] Bekämpandet av världens största onda, krigets virus, måste vara det absolut enda nödvändiga för varje utvecklad, intellektuell människa” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009).
Ja, här har vi alla ett projekt som förmodligen sträcker sig över flera liv. Här gäller det att ta fram den mentala sopborsten och sopa rent framför egen dörr. Men, skriver Martinus, ”ett bekämpande av krigets virus kan inte göras med andlig dumhet. Det kan uteslutande endast göras med ett enda existerande medel, nämligen ett andligt vaccin. Detta andliga vaccin består uteslutande i att bekämpa andlig eller psykisk dumhet. Hur bekämpar man dumhet? Det bekämpas absolut inte med en inbillad överlägsenhet, en fariseisk uppfattning om sig själv. […] Skryt och självbelåtenhet och inbillad överlägsenhet eller detta att skryta med att man är så och så klärvoajant, att man är så och så psykiskt begåvad, har läst så och så många författare, detta att tro att man känner livet utan och innan så att det inte finns någon som kan lära en något, är ett ofelbart kännetecken på andlig dumhet, som är krigsvirusets smittämne” (”Krigets sanna orsak, virus eller smittämne”, Kosmos nr 3/2009)
Men vem ska då stå upp mot realiserad, vapenburen andlig dumhet? För man kan väl inte bara stå och se på när främmande soldater utövar våld, skövlar och mördar, eller när rövare och banditer med brutalitet och våld mot vuxna och barn härjat och plundrar? Ja, vad ska man då göra?
Martinus ger följande svar på den frågan i artikeln ”Vägen till freden” (Kosmos nr 2/1991), vad gäller vem som är lämpad att sköta försvaret, och vem som inte är det:
”Vägen till freden går endast genom förståelsen av att urvalet av soldater, vilket vill säga urvalet av krigare, endast får ske bland den som i hjärtat verkligen är krigare. Att tvinga individer, som av hjärtat är humanister och inte kan nännas dräpa eller lemlästa levande väsen, till att bli krigare är alltså det samma som att sabotera och ödelägga den redan skapade freden. Freden blir endast till i nästankärlekens jordmån. Om man inte passar och vårdar denna jordmån, skall man inte tro att man här kan frambringa fredens livgivande frukter” (”Vägen till freden”, Kosmos nr 2/1991).
Enligt Martinus kommer vi alltså att behöva soldater så länge som det stora flertalet av jordens människor befinner sig på vårt nuvarande utvecklingssteg. En väg mot den efterlängtade freden går sålunda genom att låta de personer som är lämpade för detta ingå i de stridande förbanden. De andra personerna behövs för att bygga upp ett kommande fredligt samhälle. Ett resonemang som tydliggörs i följande stycke:
”Inom stater och folk finns det ett område av väsen, som ännu är födda krigare, vilket vill säga väsen som tror att allt skall avgöras med makt. Det är dessa väsen som är krigets och ofredens jordmån. Det är dessa väsen, som är de rättmätiga fienderna till andra staters krigare. Så länge en stat måste ha militär och skall mönstra soldater, måste den psykologiskt kunna skilja krigarna från humanisterna, så att den kan utvälja krigarna till soldater och friskriva humanisterna, som ju inte har den minsta skuld i krigets existens. Staterna har ju alls inte råd att mista sina humanister, eftersom ingen fred kan skapas annat än genom födda humanister. Att låta humanisterna eller fredsexperterna kämpa på slagfälten tillsammans med krigarna är ju det samma som att kasta ut barnet med badvattnet. Därmed saboteras alla betingelser eller möjligheter att skapa fred.” (”Vägen till freden” (Kosmos nr 2/1991).
I artikeln ”Vägen till freden” slår Martinus fast att den verkliga vägen till fred inte går genom överfall, våld och brutalitet mot andra, utan att vi var och en gör upp med våra djuriska sidor i medvetandet – den ”inre plats” där alla yttre konflikter har sin verkliga början. Martinus skriver:
”Den enda vägen till beskydd mot det onda, mot andras överfall, våld och brutalitet, är inte dödsbringande sabotage, mord och dråp utan däremot detta att befria sig själv från allt av det slaget som som finns i ens inre, ty det djuriska och dräpande i människans inre är källan till hennes eventuella krig mot nästan och de skador och mörka öde, detta medför. […] Den som dräper med svärd, han skall själv bli dräpt med svärd. Vägen till fred går således uteslutande genom detta att ge vår nästa den fred och välsignelse, som vi själva önskar leva i” (”Vägen till freden” (Kosmos nr 2/1991)
Till sist ska vi lyssna till vad Martinus har att säga om de ondas innersta orsak. Den kan sammanfattas med orden ”bristen på kunskap”. En helt central tankegång i Martinus moraliska utvecklingslära är just detta att vi endast kan utvecklas vidare genom ett konkret tillägnande av kunskap på livets alla tänkbara områden. Denna helt avgöranden kunskapsinhämtande utvecklingsprocess beskriver Martinus i artikeln ”’Det onda’” och dess orsak” (Kosmos nr 3/1994). Här skriver han också om en kommande befrielse från den dräpande principens manifestationer:
”Utvecklingen kommer att frigöra människorna från den tunga bördan att behöva vidmakthålla sitt liv i kamp mot fiender, att behöva vidmakthåll sitt liv genom att dräpa, att behöva leva i oro och fruktan för andra väsen, att behöva leva i fruktan för döden” (”Det onda’” och dess orsak”, Kosmos nr 3/1994).
Med detta framtidsscenario framför ögonen, kan jag inte se annat än att hela underlaget för populistiska partier eller demagogiska ledares vämjeliga orerande om ”det äkta folket” har förlora sitt bas. Här finns inget kvar av det som tidigare kunde locka och fånga en ängslig eller frustrerad, upplevt marginaliserad individs uppmärksamhet. Här är dessa krigshetsande energier förpassade till historiens skräphög, där de rätteligen hör hemma. Här har detta mentala klimat nått vägs ände.
I det avslutande stycket i samma artikel sammanfattar Martinus vad som är den verkliga orsaken till det onda och vägen bort från detta mentala tillstånd:
”Orsaken till det onda är alltså att nästan alla människor på jorden ännu är ovetande, instinktledda trosmänniskor i sitt förhållande till den levande materien, sin nästa, de levande väsendena, även om de är högvetenskapliga i sitt förhållande till den fysiska materien. De kommer att se att orsaken till all ondska är okunnighet. Och inför okunnigheten är den enda vägen upplysning, undervisning, erfarenhetsskapande, förståelse och vänskap och inte fiendskap. Människorna övertro i dag är alltså att de tror att fiendskap kan utrotas genom fiendskap, hat genom hat och krig genom krig. Fiendskap kan endast avlägsnas med vänskap, hat med kärlek, krig med fred. Vetenskapen på de andliga eller själsliga områden är därför världens frälsning eller frigörelse från det onda” (”Det onda’” och dess orsak”, Kosmos nr 3/1994).
Avslutning
Ovanstående ord från Martinus får avsluta den här artikeln. Djupast sett är livet en fråga om kärlek. En kärlek som vi ännu inte har en förmågan att realisera fullt ut i vardagen, i förhållandet till varandra. Den kärleken är villkorslös och kräver inget tillbaka. Den finns där som en gudomlig gåva till mänskligheten att förverkliga den dag då vi alla har genomlevt djurrikets strapatsrika vandring och nått fram till det riktiga människorikets port. Då behöver vi inte knacka på dörren eller öppna den med en nyckel. Dörren är redan vidöppen, välkomnande och så innerligt efterlängtad. Nu har vi ömsat skinn och lämnat vår djuriska skepnad och mentala klädedräkt bakom oss.
Vi gör nu entré i ett annat mentalt klimat, som de dubbelpoliga och allkärleksfulla väsen vi nu är. En vidunderlig tillvaro i en hundraprocentigt kärleksfull samvaro med likasinnade väsen ligger nu och väntar på oss, inte som gäster mellan två inkarnationer, utan som permanenta invånare i detta jordiskt förverkligade paradis. En början på något helt nytt har nu inletts. Vi kan se fram emot årmiljoner av överjordisk skönhet i alla tänkbara former; visuella, auditiva taktila. Vi är nu tillbaka där vi djupast sätt hör hemma − i Guds primära medvetandezon. Vi är nu åter dagsmedvetet förenade med alltets mittpunkt, tillika vår innersta kärna. Vi omfamnas nu dagsmedvetet av den evige Faderns gränslösa kärlek. Vi har äntligen kommit hem igen.
Lars Palerius, december 2018
