Det här blogginlägget inleds med en betraktelse över Erik Johan Stagnelius liv och diktargärning, och avslutas med åtta av mina tonsättningar av hans mer välbekanta och högt älskade dikter. Varje sång ledsagas av en text, där jag på några korta rader har sammanfattat det centrala budskapet eller andemeningen i varje dikt.
”Erik Johan Stagnelius, en av Sveriges allra främsta poeter, dog i Stockholm den 3 april år 1823. Han blev bara 29 år gammal. Han föddes i Gärdslösa prästgård, där hans far var kyrkoherde. Som barn var Erik Johan vetgirig och brådmogen och en ensamvarg, något som kom att bestå hela hans liv. Historien om hur han lärde sig bokstäverna på egen hand genom att läsa på gravstenarna på kyrkogården är välkänd. En gammal hushållerska i familjen följde hans tragglande med orden och bad lille Erik att han skulle skriva något åt henne. Han ville inte, men hon var envis. Då skrev Erik sina första stapplande ord med stora ojämna bokstäver: OTÄKA FRUNTIMER. Ofta klättrade han upp i det stora valnötsträdet på prästgården – nu borta sedan länge – där han kunde sitta och meditera i timmar. Han dog i torftighet efter ett ytligt liv präglat av olycklig kärlek och sjukdom. Men hans diktning kommer alltid att leva. Någon har liknat Stagnelius vid en sjuk mussla, som födde en pärla, en träffande liknelse.”
(Kiki Lundh ”… som solarna väckte till dans”. En bok om Erik Johan Stagnelius 200 år. Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner. Borgholm 1993. Ytterligare källor till Stagnelius liv och verk återfinns i slutet av detta blogginlägg.)
Så kan man mycket väl beskriva och sammanfatta en människas liv, men är det hela sanningen om henne? Naturligtvis inte. Men en rolig liten anekdot är i alla fall den om den lille Erik Johan Stagnelius och den gamla hushållerskan.
Den bild jag har av Stagnelius, efter att ha levt med honom och hans texter under en längre tid, är bilden av en ytterst komplex person. En person med ett ofantligt rikt inre liv, en person med stor kunskap om existensen och dess ibland mycket barska villkor, en person som ägde ett stort självförtroende när det gällde sitt skrivande, men som också var en person med en, som jag uppfattar det, svag självkänsla. En inte helt är en ovanlig kombination hos konstnärligt begåvade personer. Begåvad med ett ofördelaktigt yttre (på den punkten var hans samtid helt överens, till och med hans far erkände detta faktum) och med en olust eller kanske oförmåga till kallprat − han kunde rätt bryskt avsluta en diskussion eller ett samtal om det inte passade eller gav honom något − stod det nog honom relativ snart klart att omgivningen tyckte att han var en rätt udda figur. Någon sällskapsmänniska var han heller inte, med undantag av några få år i slutet av tjugoårsåldern, då han med liv och lust ingick som ett naturligt inslag i familjelivet på somrarna i Kalmar, där hans snabba tanke, spirituella infall och studentikosa uppträde rönte stor uppskattning under bjudningar och fester. Han levde större delen av sitt liv som en ensling och umgicks inte i tidens konstnärskretsar.
I hans föräldrahem, närmare bestämt i sin fars bibliotek, vilket innehöll en mängd intressanta författare och titlar som spände över en
mängd olika religiösa områden och inriktningar, kunde Stagnelius tillgodogöra sig kunskaper på det religiösa och mytologiska området, som senare skulle komma att ingå i hans diktning. Om sonens intresse för litteratur skriver hans far, biskopen och tillika professorn i grekiska språk Magnus Stagnelius till Lorenzo Hammarsköld, utgivaren av de första exemplaren av Stagnelius samlade verk. I brevet framgår det att den unge Stagnelius ”röjde mycket genie, och i synnerhet stor fallenhet för poesi, att han var nästan autodidakt och ägde en lärares kunskaper, att han ägde ett utomordentligt minne, god urskiljning, skarp blick och en livlig föreställning om saker”. Innan han skulle påbörja sina studier ägde Stagnelius, enligt sin far, mer kunskap i den grekiska, latinska och nordiska mytologin en mången akademisk lärare.
Det var nog från början tänkt att Stagnelius skulle gå i sin faders fotspår och läsa till präst. Men ödet hade andra planer i beredskap. Av studerandet blev det inte mycket av. En termin i Lund och tre terminer i Uppsala blev det in alles. I Uppsala avlade han en kanslistexamen, vilken gjorde det möjligt för honom att få en oavlönad extratjänst som kopist på Ecklesiastikdepartementet i Stockholm. En slags prov eller volontäranställning, viket var vanligt på den tiden. Hans arbetsuppgifter där var att kopiera cirkulärskrivelser/dokument. Det är för övrig mycket tack vare dessa dokument som man har lyckat tidsbestämma Stagnelius olika dikter. Man jämförde helt enkelt handstilarna på dikterna och dokumenten. Det var en tjänst som han påbörjade 1815, då 22 år gammal. Något år innan han dog blev han erbjuden en fast anställning mot avlöning. Men då var det för sent. Kroppen och själen hos Stagnelius hade då fått ta så mycket stryk av ett långvarigt alkohol- och opiummissbruk och religiöst grubblande, att han inte var förmögen att inneha ett vanligt arbete. Han var helt enkelt slutkörd. Pengar för sitt uppehälle under den här tiden fick han av sin far, vilken med jämna mellanrum sände sonen pengar.
Stagnelius hyrde ofta in sig i anspråkslösa, för att inte säga fattiga rum, vilka var mycket sparsamt möblerade. Periodvis har jag en stark känsla av att han levde i vad vi i dag skulle karaktärisera som knarkarkvartar, blandmissbrukare som han var. En så speciell fysisk och psykisk natur som den Stagnelius representerade − med det geniala skapandet som drivfjäder och existensberättigande i kombination med vad man tror kan ha varit ett organiskt fel på hjärtat, med tillhörande hypokondriska inslag, ett hjärtfel som han självmedicinerade på läkares ordination med opium − tog under långa perioder ingen som helst hänsyn till sin kropp. Sin livs- och dödsångest dämpade han med alkohol och opium, den sexuella hungern stillade han hos prostituerade. Däremellan skrev och brottades han med existentiella frågor rörande de höga religiösa ideal som var hans ouppnåeliga mål och den driftstyrda, kalla, föraktfulla verklighet som var hans vardag.
Säga vad man vill om Stagnelius, men han väjde inte för de stora, svåra frågorna. Han mörkade inte sin ångest, eller för den delen sin glädje, utan skrev om sin blödande, lidande och sexuellt utsvultna kropp och själ som ingen annan svensk poet, vare sig under hans livstid eller efter honom har gjort. Trots att hans poesi ibland skildrar den svartaste ångest och livsleda, är hans språk alltid utomordentlig vacker och poetiskt. Det verkar som om hans helt enkelt inte kunde skriva några fula eller språkligt osköna rader. Dikterna äger en språkbehandling som oftast är fulländad, om inte alltid så innehållsmässigt sensationellt. I detta fall sker det en intressant utveckling hos honom från den lite naive och natur- och förälskelsevurmande ynglingen till den unge, vuxne mannen med ett annat erfarenhetsmaterial i bagaget.
I Stagnelius poesi möter vi den mest skiftande himmelska storslagenhet, kosmologiska och astrologiska allegorier, den svartaste jordiska ångest, den ljusaste himmelska naturglädje och den stora hyllningen till Gud och skapelsen. Här är kvinna, i form av Amanda, både som musa, som köttslig varelse − och senare i hans utveckling den himmelska idealbilden av den rena kärleken − en symbol, en inriktning och ett mål för en längtan efter ett eget, ouppnåelig skulle det visa sig, förverkligande av en kosmisk princip. Detta att i äktenskapet få leva i ett samliv med en kvinna, i ett samliv som i sig avspeglade det stora föredömet Kristus och den kosmiska osjälviska och rena kärleken.
För Stagnelius var det sexuella i sig inte något skamligt. Vad han vid upprepade tillfällen i sina dikter vänder sig emot är den själviska, råa, köttsliga sexualiteten. En sexualitet där människan endast har sin egen njutning för ögonen. Det finns, menar han, en möjlighet att rena denna drift från de lägre sidorna. Detta förutsätter att man lägger sitt jag eller ego och sitt begär att själv vara som en gud i en självskapt värld åt sidan, för att på så vis kunna släppa in Kristus i sitt liv och medvetande. Kristusprincipen är för Stagnelius skapelsens och tillvarons mål och räddning.
Jag tror inte att Stagnelius själv fullt ut löste gåtan om individualitetens fortlevnad efter döden. Att själen levde vidare var för honom nog inget problem, men den egna individualiteten? Vad händer med den? Stagnelius var starkt influerad av bland annat Platon och dennes lära om idévärlden. Det är en lära som säger att allt skapat emanerar ur ett odödligt något, till vilket det också återvänder efter döden. Men det Ena är ju ett odelbart något, en evig enhet. Ur detta Ena har alla själar kommit och i sin timliga roll fått en individualitet. Men vad händer när man dör? Måste man då inte återvända tillbaka till denna enhet och återigen uppgå i denna? Var tar då det egna jaget vägen? Det finns inte mycket i hans diktning, med något enstaka undantag som i t.ex. ”Trosbekännelse”.
Tanken på reinkarnation, med flera återkommande jordeliv, verkar med andra ord inte finnas hos Stagnelius. Där har vi, tror jag, den djupast liggande orsaken till hans missbruk och själsliga konflikter. Alltså en ren och skär dödsångest, som dämpas med utsvävningar och ett frenetiskt skrivande. Ett tillvägagångssätt som också det inte är ovanlig hos konstnärligt begåvade personer. Hans utformning av den kristna läran säger att människoanden uppstod som en del av den kosmiska skapelsen, för att sedan inkarnera i jordisk gestalt och slutligen genom försoningen återvända till Gud. I denna lära finns det dock plats för tvivel vad gäller den individuella själens öde. Den kätterska tanken att döden utgör individens slut har inte vederlagts. I sin erotiska och mystiska dikning, dessa hans ständigt återkommande teman, uppställer han uppgåendet i enheten, utplånandet av individens gränser som det eftertraktade målet. Men vid tanken på den personliga döden ryggar han tillbaka för mysteriets fullbordan.
Mystikernas jubel över att ha övervunnit döden klingar aldrig i Stagnelius diktning. Med obönhörlig konsekvens förde han sig fram till randen av förintelse och upplevde där, att när det upplevande subjektet upphör att existera, blir Allt det samma som Intet. Vid denna inte helt angenäma nollpunkt tar det stopp för Stagnelius. Längre än hit kom han inte i sina gnostiska och Platonska grubblerier. Den sista pusselbiten, som säger att jaget är odödligt, är alltings innersta källa och utgångspunkt, fattas hos Stagnelius. Att i bejakande av förintelsen nå kärlekens fullkomning, dvs. att utplåna sina lägre drifter och sidor, var den uppgift han tilldelade sig. Huruvida han löste den ger hans diktning inget besked om. I vilken anda han mötte sin egen död på sitt ensliga hyresrum är det heller ingen som vet.
Stagnelius framstår som urtypen för den romantiske konstnären, med ett självförbrännande liv, en död i unga år och en postum upprättelse. Dock med ett undantag. Han såg inte, till skillnad från den tidens romantiska konstnärsideal, vilket innefattade ett absolut frihetligt självförverkligande som förutsättning och drivkraft i skapandet, att detta självförverkligande var ett mål i sig. Tvärtom var för honom passionerna i hans inre det verkligt stora hotet mot ett förverkligande av den kristna eller stoiska etik han i så många dikter bekänner sig till. Istället såg han den nya konstnärs- och människotyp, som ville skapa sina egna lagar och göra sig till herre i sitt eget universum, som en inkarnation av den fallna människan. Då Stagnelius inte fullt ut bekände sig till den traditionellt kristna eller stoiska traditionen, och likaledes inte fullt ut bejakade det romantiska, självcentrerade konstnärsidealet, kom han att gå en egen, tredje väg: mystikerns väg. Då det för det fria geniet gällde att låta sin egen särpräglade profil avteckna sig mot en rik bildningsbakgrund, gällde det för Stagnelius att vinna kunskap om väsendets anonyma urgrund, Världssjälen. I hans diktning finns det lån och anspelningar på Platon, Plotinos, på hermetiska och astrologiska skrifter, på Böhme, Fichte och Schelling, och från renässanstidevarvets mystiska och spekulativa tänkare.
Hos Stagnelius ligger nyckeln till visdomen i vårt eget bröst. Genom att gå in i oss själva når vi kunskap om Gud. Gud, och embryot till hela universum, finns inom varje människa. Detta försöker Stagnelius härleda på rent logisk filosofisk väg, men hans främsta instrument är inte den logiska deduktionens − den logiska härledningen − utan analogitänkandet som bygger på upplevelsen av strukturell likhet och därför är mer konstärlig än vetenskaplig.
Men vad har då denna mystiska upplevelse av jaget med Stagnelius erotiska diktning och hans kärleksfilosofi att göra? Jo, detta att Stagnelius i kärleken ser en väg tillbaka till det oskuldstillstånd som var människans före avfallet från Pleroma − himlavärldarna. Denna oskuld innebär omedelbar närhet till Gud, delaktighet i den stora enheten. Det som yogin och mystikern strävar efter att uppnå genom askes och kontemplation, hoppas Stagnelius uppnå genom kärleken till kvinnan. Könsakten, som rätt fattad är en helig mystär i vilken uppgåendet i enheten symboliskt föregrips, kan även förnedra människan till det djuriska. Han vägrade att ge upp tanken på en ren och sinnlig kärlek, även om han förtvivlade om att kunna realisera den i ett förhållande mellan två människor i en fallen värld. Vad som sker i hans stora religiösa diktsamling ”Liljor i Saron” är, att det kärleksdrama som tidigare utspelas mellan två jordiska människor, förvandlas till ett drama i den egna själen. Kärleken till Amanda flyttas här över från någonting rent fysiskt till en andlig sfär. Amanda blir en del av honom själv. I en av sina dikter skriver han ”Blott mig själv jag älskar i Amanda, blott symbolen av mitt forna jag”. Intressant är detta ur ett polförvandlingsperspektiv, tycker jag. Stagnelius anar här på ett instinktivt sätt den feminina sidan, dvs. den motsatta polens betydelse och förutsättning för en ren och osjälvisk gudatillvaro.
Mot människans mikrokosmos svarar det universella makrokosmos. Den stora världen speglar sig i människans inre, i djupet av sitt hjärta återfinner hon Gud och hela världen. Men genom födelsen till jorden, och genom avfallet från Pleroma, förlorar människan sinnet för denna korrespondens. Hon faller i ett slags sömn, hennes minnesbilder släcks ut. I en föregående tillvaro var denna samhörighet och enhet med universum en självklarhet, och ännu i barnaåren förnimmer man ett återsken av den forna enheten. Dessa tankar ligger i det ovan citerade raderna. Detta hans forna jag, med en blandning av manligt och kvinnligt, är alltså det som en gång var delaktigt av det universella medvetandet, men som nu ligger nerbäddat som ett frö djupt i hans väsen. Det universella medvetandet var i sin första manifestation kärlek och skapardrift, vilket i jordelivet symboliskt framträder som kärleken till kvinnan. Därför kan Stagnelius påstå att han i Amanda ser sig själv, dvs. sig själv såsom identisk med den dubbelkönade världsanden eller Gud. Detta har ingenting med psykologisk narcissism att göra, det är ett uttryck för kärleken som en väg till unio mystica.
Såväl stjärnevärldens och elementarvärldarnas kärlek som kärleken till Amandas gestalt, överförs således i ”Liljor i Saron” till det psykologiska planet och förvandlas till ett drama inom själen. I ”Liljor i Saron” är det i de flesta fall en kvinnlig gestalt som för talan och ger uttryck åt en längtan och en trånad. Källan framställs som feminin. Hon är jungfrulig, den mottagande i kärleksförhållandet. Amanda blir, eller är, en symbol för Stagnelius innersta jag. Under den manliga ytan döljer sig ett kvinnligt väsen. Stagnelius visar i sin diktning prov på en instinktiv insikt om människans androgyna väsen. I Amandadiktningen vågar jag anta att Stagnelius sugit näring ur en intuitiv upplevelse av människan som en dubbelkönad varelse.
Intressant återigen ur ett polförvandlingsperspektiv, är denna hos Stagnelius intuitiva förnimmelse av att vara, framför allt, psykiskt dubbelkönad. Att genom den utvecklade motsatta polen kunna komma i kontakt med delar av det djupast liggande skikten av psyket, och därmed uppnå en ökad förståelse av livet och universum. Detta var honom förunnat. Förmodligen var han rätt långt kommen i sin polförvandling. Men han har, sitt geniala diktande till trots, precis som alla vi andra, en del psykiska skavanker kvar att få åtgärdade, innan det är dags för det som Martinus kallar ”den stora födelsen”. En födelse som förutsätter en absolut jämvikt mellan de manliga och de kvinnliga egenskaperna i psyket, i kombination med ett avslutat utlevande av de djuriska, egoistiska sidorna i personligheten. Denna mentala förvandling av människans psyke, i första hand styrd och reglerad av polprincipen i övermedvetandet, åstadkommer en balans mellan känsla och intelligens tillsammans med ett kraftigt reducerande av tyngdenergins inflytande eller handlingsutrymme, vilket öppnar upp för intuitionens inträngande i medvetandet. Denna själsligt genomgripande psykosexuella förvandlingsprocess ger i sin tur tillträde nästa utvecklingssteg i det kosmiska spiralkretsloppet: ”det riktiga människoriket”. Den organiskt, osjälviska kärlekens hemvist.
Ett betydande antal dikter hos Stagnelius bygger på den mytologiska förställningen att själen, Anima, har fallit från Guds idévärld, Pleroma, och fängslats i sinnevärlden, tillika Demiurgens harem. Ett återkommande tema utgör dialogerna mellan själen och Kristus, eller mellan själen och Demiurgen. Själen framställs här som en fånge i materien, dvs. i Demiurgens eller skapargudens grepp. Anima är i sitt förhållande till Demiurgen en enkel bild av den fallna, syndiga, i det sinnligas lockelser fångna människan. Visst är avfallet något ont, visst är fångenskapen i materiens och sinnenas värld en förnedring, men dock inte värre än att den kan vändas till dess motsatts.
I avfallets idé ligger föreställningen om en återgång till ursprunget. Återgången till ursprunget måste vara ett steg framåt och därför är den försonande synden förmer än de aldrig befläckade oskulden. Därför blir heller inte själens lidande under förnedringen ett meningslöst lidande. Det är en luttring ägnad att väcka till liv det högsta och ädlaste inom människan; ett medel för denna att höja sig till tidigare okända höjder.
Animas samtal med Demiurgen representerar det stadium som på teologiskt språk kallas syndamedvetande, och som rent allmänt kan betecknas som jagets insikt om sin egen bristande anpassning till, eller sin oförmåga, att nå de djupaste liggande skikten i personligheten. Syndamedvetandet är ju liktydigt med medvetandet om ett rent och syndfritt tillstånd som är oss människor förmenat, och insikten om det ytliga jagets fladdrande liv i sinnevärlden är liktydigt med insikten om att det finns ett djupare jag. Det är det jag som den indiske mystikern kallar Atman och som Martinus i Den intellektualiserade kristendomen, st. 134, benämner ”OX” − ”… ett immateriellt något som i verkligheten utgör Guds ”jag”. Detta immateriella något ska vi i fortsättningen kalla ”OX”. Detta jag besjälar hela världsalltet, både den fysiska och den andliga sidan av det. Det utgör det evigt levande något.”
I Stagnelius diktning representerar Anima den väckta själen; själen som vaknat upp ur jordelivets djuriska dvala och börjat söka sanningen om sig själv. Han skildrar dock aldrig slutmålet för detta sökande. Själen når aldrig fram till paradiset, utom i hoppet eller drömmen, Stagnelius skildrar aldrig, en vad man skulle vilja kalla mystisk upplevelse, endast stadier på vägen mot en sådan. Det drömda målet för Animas strävan är att återförenas med sin brudgum Kristus i ett slags kosmiskt bröllop, motsvarande Uranos och Gaias eviga bröllopsfest, t.ex. som det skildras i dikten ”Urania”.
I Stagnelius diktning kan man i huvudsak urskilja tre ämnesområden. Dels hans utforskande av den sinnliga kärlekens villkor, dels projektionen av denna sinnliga kärlek på det kosmiska planet, och slutligen dess förvandling till ett skeende inom själen. Utgångspunkten för Stagnelius är upplevelsen av begärets pockande krav och omöjligheten att helt tillfredsställa dessa i en värld där den könsliga polariteten, dualismen, genom sin konstitution omöjliggör ett förenande. Manligt och kvinnligt är inte möjligt att förena på det jordiska planet, enligt Stagnelius. Bortom könens polaritet och dualism anande han en högre enhet. En enhet som på det mänskliga planet gestaltas i föreställningen om själens androgyna natur, som i sin tur är en avbild av den dubbelkönade skaparguden. I själens hemkomst till sig själv förverkligas drömmen om ett fullkomligt uppgående i den älskade, ett utplånade av alla gränser och ett upphävande av den timliga jordiska existensen skrankor.
Avslutning
Denna resa genom Stagnelius diktning, som började mitt i djupaste mörker, ångest, och dödslängtan, har alltså nu landat i en förhoppningsfull, försonande och ljus framtid.
Om vi kort sammanfattar Stagnelius syn på det onda respektive goda, kan vi summera det på följande sätt:
Det onda
- Människans fall från Pleroma, från himmelriket – livet på jorden är den egentliga döden
- Glömskan av Pleroma, som inträder när människan bejakar sina sexuella drifter
- Demiurgen, dvs. människans fångenskap i materien och dess mörker / motstånd
- Orkus, det romerska dödsrikets Gud
- Människans förakt för svaghet och utanförskap (t.ex. dikten ”Till föraktet” där Stagnelius bittra erfarenheter av omgivningens dödliga förakt och hånfulla attityd kommer till uttryck med all önskvärd tydlighet)
- Människans vilja att var gud i sitt eget rike, självtillräcklighet
Det goda
- Kristus som ideal, som representant för en ren, osjälvisk kärlek
- Pre- och postexistensen, dvs. människans gudomliga ursprung och hemvist och återvändandet dit
- Det traditionella äktenskapet
- Förnuft, kärlek och bildningsdrift som allomfattande kosmiska principer (kan översättas till X1, X3 − i form av Jesus / Kristus, dvs. den skapade människan − förverkligad genom X2-principen i Martinus terminologi)
En del forskare hävdar att grundstommen i Stagnelius verk är platonismen och läran om motsättningarna mellan sinnevärlden och idévärlden. Diktsviten ”Liljor i Saron” bärs upp av världsförnekelse och asketism, med en längtan efter det transcendentala. Huvuddelen av de profant erotiska dikterna tillhör perioden fram till 1818, medan huvuddelen av den religiösa diktningen tillhör de närmaste tre åren.
I dikten ”Trosbekännelse” bekänner Stagnelius sin tro om Schellings frihetsfilosofiska system, och därmed sin tro på den individuella odödligheten. Harmoni kan man nå i livet genom skönhetssinnet och den religiösa kontemplationen, alltså i skön konst och religion.
Det finns ingen djävulsgestalt hos Stagnelius. Det är Orcus som tillsammans med Demiurgen är ”det onda”. Orcus är i romersk mytologi namnet på dödens, dödsrikets eller underjordens gud. Orcus är även namnet på dödsriket självt. Under den grekiska kulturens inflytande identifierades Orcus med Hades, och de grekiska föreställningarna om dödsrikets härskare överfördes på den romerske guden.
Hos Stagnelius, i hans gnostiskt färgade världsbild, utgör Demiurgen en ond gudomlighet som håller människan fjättrad på jorden. Hon är fast i materien och det fysiska, men längtar efter ett gudomligt tillstånd bortom det jordiska. Ett tillstånd som Stagnelius har beskrivit i dikten Suckarnes mystér. Här möter vi också Achamot, materiens idé, den ursprungliga synden och demiurgens moder.
”Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystèr de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vart enda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.”
I diktens sista stycke beskriver Stagnelius vägen ut ur Demiurgens grepp:
”Mänska! vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad
over stoftets kretsande planeter
skall du ingå genom ärans portar.”
Tänkvärda ord från Stagnelius penna som speglar en djup livsvisdom, och som tål att upprepas:
”Tvenne lagar styra människolivet /…/ makten att begära är den första / tvånget att försaka är den andra.” När man adlar begäret, när man gör detta val frivilligt, då kan man gå segrande förbi materien.
Det finns tre mystèrer i Stagnelius idévärld: livet, döden och kärleken på korset. Kristusgestalten, inspiration från Novalis, såg kärleken som världens själ och livets källa, och ljuset som den inre drivkraften i världen. Alla religioner har en gemensam gudomlig kärna.
Det finns likaså tre födslar i Stagnelius idévärld. Den första är den andliga i pre-existensen, där föds själen. Den andra är födelsen till jordelivet, människan föds nu som kropp och själ. Den tredje är den till eftervärlden, post-existensen (döden), det nya andelivet, där människan går upp i sitt högre jag. Det är bara den första och tredje födelsen som är födelse till liv, den andra födelsen, till vilken själen är oskyldig, leder till död och lidande.
Döden för Stagnelius är ofta en längtan efter evig vila. Dödslängtan blandas med dödsskräck, eftersom han inte är klar över om det finns ett personligt liv efter döden.
När man betraktar Stagnelius levnadshistoria, blir begreppet utanförskap ett ledord som följer honom genom hans korta, självförbrännande liv. En person med en så enastående skaparkraft kunde svårligen kännas sig själsligt hemmastadd i den tid, och i den miljö, som var hans. Det var ytterst få samtida personer som verkligen förstod Stagnelius storhet. Likt musikens Mozart hade han en begränsad levnadstid till sitt förfogande, innan den fysiska kroppens begränsade resurser var förbrukade. Precis som Mozart står i världsklass på tonernas område, står 
Stagnelius, enligt min mening, i världsklass på poesins område.
Det finns en utpräglat musikalisk klangbotten i många av Stagnelius dikter. De nästan väntar på att tonsättas. Denna inneboende musikalitet i dikterna vittnar om dessa båda konstformers − ordets och musikens − nära släktskap. Detta är något jag har försökt ge uttryck för i mina tonsättningar av Stagnelius dikter, varav en handfull av dem presenteras nedan som avslutning på detta blogginlägg. Min förhoppning är att dessa tonsättningar ska ge lyssnaren en glimt av den glädjefyllda samhörighet, vilken även innefattar ett betydande stråk av vemod, som jag har känt i sällskap med Stagnelius i hans, under stundom, helt förtrollande diktarvärld.
SÅNGERNA
Till förruttnelsen
”Till förruttnelsen” är kroppens, dödens och dödsdriftens dikt. Förruttnelsen är här personifierad som kvinna. Istället för att den sexuella föreningen äger rum på ett högre plan, så förbinds den med jord och död. Det som äger rum är inte, som var fallet med den förandligade Amanda-gestalten, ett himmelskt bröllop, utan här är drivkraften en dödlig, erotisk lust.
Dikten är, som jag ser det, skriven i ett slags makabert raseri. Den är skriven som en kapitulation inför de egna drifterna, inför den egna ofullkomligheten. Döden blir det åtråvärda objektet, där den slutliga utlösningen och vilan kan få sin fullbordan. Det finns ett inslag av en buddhistisk vilja till utslocknande. Uppgåendet sker i det här fallet inte i något himmelskt nirvana-tillstånd, utan som en del i ett jordiskt kretslopp, där den grönskande jorden blir det instrument eller redskap varigenom han kan bli en del av Alltet. Förmodligen blir det ett ögonblick där Stagnelius var som längst borta från den goda Gudens famntag. Hans så ofta åkallade Kristus lyser här med sin frånvaro.
Dikten utstrålar på så sätt en slags makaber, sofistikerad självömkan, där Stagnelius, i stället för att bekämpa sina lägre sidor, helt enkelt bejakar Döden och ser Döden som livet. Det finns här inga tecken på pre- eller postexistens. Jag tror att man kan se denna dikt bland annat som ett resultat av de erfarenheter Stagnelius uppenbarligen gjort av den lägre, råa, köpta erotiken. Jag tror vidare att för Stagnelius del, med hans ytterst sensibla läggning, var kontrasten större mellan den primitiva sexualiteten och de höga, religiösa idealen som han var i kontakt med. Han är djupt medveten om sitt ofördelaktiga yttre, som naturligtvis förstärker hela föraktet för det materiella, och den egna medvetenheten om hans fysiska tillkortakommanden förstärker också lusten att utplåna sin egen fysiska existens.
Natt-tankar
Här möter vi Stagnelius i efterdyningarna av en djup depression, där den nattsvarta ångesten och ångestens dimmor börjar vika för ljuset. Dock inte fullt dagsljus, utan symboliskt nog de svaga skenet från stjärnor, som väl kan ses som en mjuk övergång i gränslandet mellan melankoli och glädje. Här återfår han faktiskt livsglädjen och kan återigen se Gud i naturen och sambandet mellan det jordiska och det himmelska – hela naturen är återigen besjälad av Guds närvaro, stjärnorna tindrar, vågorna återspeglar månens sken, asparna böjer sig för vinden, och i själen inträder det välsignade tillståndet av ro. Sorg och smärtorna och mörkrets änglar får nu äntligen ge vika för den panteistiska gudskraften.
Näcken
Näcken är känd från gammal nordisk folktro och förkroppsligar faror som förknippas med vatten och han uppträder i en rad olika skepnader. Ofta försöker Näcken locka till sig personer för att dränka dem. Här i dikten möter vi Stagnelius i skepnad av Näcken, den utstötta, fördärvade och från de himmelska fröjderna utestängda poeten. Det lilla barnet är en symbol för det rena och oskuldsfulla i människan – ett för Stagnelius ouppnåelig jordiskt tillstånd. Stagnelius låter i en akt av bitter självrannsakan den lilla pilten fälla domen över honom och hans syndiga och utsvävande liv. Likt Gubben, som dyker ner i sin bölja, kan jag tänka mig att Stagnelius ser den existentiella tomheten i sin alltmer, mot slutet, hopplösa tillvaro och därmed bejakar sin kommande, självförvållade undergång, där han inte dyker ner i vattnet, utan dränker sig i alkohol och droger.
Amanda
Amanda står i Stagnelius’ diktning både för det lägre och det högre kvinnoidealet. Det sker hos Stagnelius i 25-årsåldern en förändring i förhållningssättet till just Amanda-figuren. Från att ha varit ett förmodligen rent fysiskt kärleksobjekt, på vilket Stagnelius projicerar både sexuella önskningar och familjeförhoppningar, förflyttas Amanda upp till de rent himmelska regionerna och blir sinnebilden för det ideala, rena kärleksförhållandet, där de egna drifterna har sublimerats och kanaliserats ut i en osjälvisk allkärlek med familjeförtecken.
Jag tror att denna förvandling är ett resultat av två faktorer: dels har Stagnelius nog vid det här laget resignerat och gett upp hoppet om att någon gång få leva i en familj, och dels det faktum att han här kommer i kontakt med djupt liggande psykosexuella delar av sig själv, där sexualiteten ställs i livets tjänst i stället för i egots tjänst. På något sätt har han kommit till insikt om högre kosmiska strukturer och når så högt en människa kan komma kunskapsmässigt utan kännedom om Martinus’ kosmiska analyser av människans psykosexuella utvecklingsprocess, polförvandlingen, reinkarnation och ”det obehagligt goda”.
Där källan mellan rosor dansar
Här beskriver Stagnelius ett slags andligt drömtillstånd, där han känner sig nära förbunden med Olympens gudaskaror och den romerska kärleksguden Amor. Men den jordiska tillvaron gör sig påmind i form av mångudinnan Lunas skepnad:
”Men gömmer Luna frusna kinden,
I molnets dok en stormig höst,
Ur bäddens famn på midnattsvinden,
Vi sakta lyssna, bröst vid bröst
För seglarn på de bistra haven,
För honom som vid pilgrimsstaven,
I öknar sig förvirrat har,
Vi bedja då till stoftet far.”
Stagnelius riktar en bön till Demiurgen, ”stoftets far”, med en vädjan om att denne ska vaka över vilsegångna jordiska själar, inräknat honom själv, och beskriver sitt själsliga tillstånd med slutorden:
”Men drömmar blott försona Parken,
Ur dvalan väckt jag åter står,
Förlåten ack i ödemarken,
Och fasans mörker kring mig rår
Som flodens böljor utan vila,
Till Oceanen fly, så ila
Min levnads mulna dagar bort,
Och glädjen är som blixten kort”
Längtan efter det himmelska
I den här dikten beskriver Stagnelius en intensiv längtan bort från den, för honom så ofta hårda, jordiska tillvaron. Stagnelius skildrar den obarmhärtiga kontrasten mellan en föreställd himmelsk idealtillvaro och hans vardag på krogar bland prostituerade, innefattande allsköns snusk och själslig misär. Stagnelius förbannar sitt destruktiva jordiska leverne med orden ”Försvinnen, I töckniga stränder! Ett quidande dårhus är verlden” och ropar ut sin längtan till ”sällare länder, Till helgonens saliga chor”. Man anar i diktens sista rader en nästan obarmhärtig dödslängtan: ”O, rycktes jag fjärran ur gruset, Från villorna, ondskan och flärden, Dit opp, där i etern och ljuset Den himmelska Kärleken bor!”
Vän! I förödelsens stund
Till skillnad från många andra av Stagnelius dikter vänder sig här den av livet luttrade poeten inte till gudarna eller högre makter, utan till läsaren, medmänniskan. Med invokationen ”vän!” gör sig Stagnelius till en samtalspartner, där han rik av nattens och mörkrets och ångestens erfarenheter ställer den enkla frågan; vad gör du när du inte har någonting längre att hålla dig till, när marken öppnar sig under fötterna? Vart tar du då vägen, käre vän? – En till synes tidlös fråga, där det är upp till var och en av oss att hitta sin egen lösning. Det här tillståndet är någonting som alla människor förr eller senare kommer att konfronteras med, inte minst, för att använda kosmologiska begrepp, vid ett paradigmskifte mellan den gamla och den nya världsimpulsen – där den gamla, instinktiva, trygga gudsbilden överges till förmån för ett förhållningssätt som, i inledningsfasen, har en mer teoretisk än praktisk karaktär.
Stagnelius levererar dock ett svar på frågan, som den medkännande medmänniskan han faktiskt var: Det enda man kan förlita sig på är och förblir Gud, det ”mäktiga väsen” och det ”heliga Ord” som skapade allt och i vars levande kraft vi lever, rör oss och är till. ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud” blir en mening levererad i förtröstan. Ur det svartaste kaos föds Gudsmedvetandet. Så, kära vänner, ge inte upp och kämpa vidare – så kan man prosaiskt sammanfatta detta tidlösa budskap i denna osedvanligt kraftfulla dikt, där människans existentiella ångest helt osminkad träder fram.
Urania
Denna dikt uttrycker en kosmisk skapelseprocess. I begynnelsen är Skaparen, som i sin önskan att frambringa en bild av sig själv frammanar en ljusomstrålad brud, en kvinna, med sol, månar och stjärnor som attribut. Det är den mänskliga fortplantningsprincipen överförd på ett kosmiskt plan. Här finns den idealiserade formen av fortplantning, ett bröllop mellan Gud som brudgum och Skapelsen som bruden. Inom denna makrokosmiska skapelse återfinns en könspolaritet, där den manliga parten identifieras med solen, liksom Guds skaparkärlek identifieras med ljuset, och den kvinnliga parten identifieras med jorden.
Gud har inte bara skapat världen, han upprätthåller den också fortlöpande genom att via sin representant Solen tillföra skapelsen (världen) ljus och energi.
Denna symbolik återfinns inte bara inom den gnostiska tankevärlden utan också inom både den grekiska mytologin, där jordens skapelse är ett resultat av det heliga bröllopet mellan Uranos och Gaia.
Detta motiv − skapelsens sexuella polaritet – var för Stagnelius så centralt att han ville se detta i varje religion och mytologi − han omtolkade därför även den nordiska mytologin enligt sina föreställningar så att solen framställs som Oden och jorden som Frigga, och deras gemensamma barn är månen eller Balder.
Litteratur där jag har hittat fakta och inspiration till texten om Stagnelius:
Bergsten, Staffan: Erotikern Stagnelius. Lund 1966
Böök, Fredrik: Kreaturens suckan och andra Stagneliusstudier. Stockholm 1957.
Holmberg, Olle: Sex kapitel om Stagnelius. Stockholm 1941.
Segerbank, Catharina: Dödstanken i svensk romantik. Odödlighetstanke och uppståndelsetro hos tre svenska diktare: Per Daniel Amadeus Atterbom, Johan Olof Wallin, Erik Johan Stagnelius. Lund 1993.
Sjöholm, Cecilia: Föreställningar om det omedvetna. Stagnelius, Ekelöf och Norén. Stockholm 1996.
”… som solarna väckte till dans”. En bok om Erik Johan Stagnelius 200 år. Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner. Borgholm 1993.
Lars Palerius, juni 2019.
Dikterna är tonsatta och framförda av Lars Palerius. Inspelningstekniker: Thomas Asp.