B-begäret

B-begäret (dk. B-begäret) är i Martinus analyser en beteckning för den andra av två faser som kännetecknar en förälskelse. Enligt Martinus analyser utgörs förälskelse av ett dubbelbegär eller två begär, där B-begäret innehåller ett krav på besvarad kärlek och en önskan om egendomsrätt. Under början av en förälskelse, under ”A-begäret”, är en individ uppfylld av en osjälvisk önskan att göra allt för den som är föremål för förälskelsen. Senare, under ”B-begäret”, uppfylls samma individ av ett starkt begär att få sin förälskelse och sympati besvarad och att få äga den som förälskelsen riktar sig mot. Martinus menar därför att förälskelse i grund och botten är en självisk manifestation. Den är någonting helt annat än verklig, osjälvisk kärlek, även om förälskelse ofta beskrivs som kärlek i litteratur och film.

Förälskelse är alltså en organisk utlösning liksom hunger och törst och skapar alldeles som dessa två företeelser ett begär efter att bli tillfredsställd. Ja, detta är så att säga begäret över alla andra begär. Det är själva livsbegäret. När detta begär framträder i sin kulmination, alltså som förälskelse, utgör det ett dubbelt begär. Detta dubbelbegär kan vi kalla ”A-begär” och ”B-begär”. (Martinus, Livets Bog, del 5, st 1816)

”B-begäret” är den förälskades krav på besvarad kärlek och äganderätt över den älskade. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1819, styckerubrik)

Det är endast på ytan som förälskelsens sympati får sken av kärlek. I sitt innersta väsen är denna sympati rätt och slätt själviskhet, vilket ju är motsatsen till den verkliga kärleken, den som är lagens uppfyllelse. Förälskelsekärleken eller parningssympatin är en företeelse som i längden inte alls kan existera utan näring. Ur ”A-begäret” kommer alltså efter hand fram ett nytt begär. Detta kräver ägorätt över och gensvar från den älskade. Detta begär vill vi här i våra analyser kalla för förälskelsens ”B-begär”. Om detta begär inte blir tillfredsställt och ägandet av den älskade inte uppnås, kommer förälskelsen eller parningskärleken att stagnera. Och med denna stagnation blottas den förälskades sanna utvecklingsstandard. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1819)

**********************************************************