Be

Be (dk. be) eller ”bedja” innebär i Martinus litteratur att en individ medvetet eller omedvetet vänder sig till Gud, en gudom eller en högre auktoritet. I människornas religiösa och kulturella traditioner förbinds bedjande ofta med en önskan om hjälp, räddning eller beskydd från ett högre väsen, vilket i kristendomen och andra religioner har manifesterats i olika rituella böner. Där sker bedjandet ofta gemensamt i ett kollektivt sammanhang. Principen att be har enligt Martinus dock sin början redan i djurriket med det omedvetna, instinktburna dödsskriket som ett djur utstöter när det befinner sig i fara. Att be är därmed en organisk funktion som inte är uppfunnen av människan. Än i dag kan man se att många instinktivt ber till Gud eller gudom när de befinner sig i fara. Förmågan att be kommer enligt Martinus analyser att utvecklas i framtiden till en fullkomlig, personlig, intim kommunikation med Gudomen, där det inte behövs några ritualer eller särskilda föremål för att bönen ska upplevas som meningsfull. Martinus beskriver att bönen och bönhörelsen är en vetenskap med sina egna lagar, där människan kommer att förstå att bönhörelse enbart kan ske om den står i samklang med den logiska och kärleksfulla plan som Försynen har för varje individ. Denna utveckling kommer att ske i takt med att människan förstår principerna för tillvaron och att bönen kan användas på ett osjälviskt sätt för att i sitt dagliga liv stå i kontakt med Guds vilja. Se även Bönens mysterium samt Fader vår.

Det finns sålunda ett organ i väsendet som automatiskt träder i funktion när väsendet kommer i livsfara. Det är detta organ eller denna förmåga som efter hand utvecklas och hos människan har blivit till det vi betecknar som förmågan ”att be till Gud”. Bönen eller att be till Gud har alltså inte sin rot i något mänskligt påfund, utan beror på en medfödd, kosmisk, organisk förmåga varigenom väsendet för evigt är organiskt förenat med Gudomen. (Martinus, Den eviga världsbilden, del 2, st. 21.2)

Att bedja om något i Jesu namn är sålunda detsamma som att bedja om något i kontakt med allkärleken, dvs. osjälviskheten, och därmed i kontakt med den gudomliga viljan, i kontakt med Gudomens direkta önskan. (Martinus, Bönens mysterium, kap. 29)

**********************************************************