Föräldraglädje

Föräldraglädje (dk. forældreglæde) är i Martinus analyser en beteckning för den lust och glädje som en förälder eller ett ”fortplantningsväsen” finner i att skaffa och uppfostra barn. Begreppet kontrasteras mot ”skaparglädje” som betecknar den glädje som ett ”ickefortplantningsväsen” finner i att skapa manifestationer på intellektuella eller konstnärliga områden som ligger utanför familj och barn. Enligt Martinus analyser befinner sig många människor i polutvecklingen i ett övergångstillstånd mellan dessa bägge kategorier, så att de enbart delvis har lämnat förmågan att uppleva ”föräldraglädje” och ännu inte helt och hållet har utvecklat förmågan att manifestera i form av ”skaparglädje” på områden som ligger utanför familj och barn. Denna av polförvandlingen betingade pendling ligger även till grund för de ”olyckliga äktenskapets zon”.

För somliga väsen är det barnaskaran, den begynnande knoppningen och blomningen på den kroppsliga stammen, och föräldraglädjen, som är deras ljusa mentala sommarglans. För andra väsen är det ett högintellektuellt skapande eller genialiskt vetande och konstnärligt kunnande som utgör jordelivets högsta sommarutveckling och prakt. Vare sig det är ”föräldraglädjen” eller ”skaparglädjen”, så är det rosens doft, blomsterflödets prakt eller sommarens böljande sädesfält som vi här möter i den mänskliga mentalitetens jordelivskretslopp. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 645)

Och samtidigt är det naturligtvis ett faktum att det finns en stor skara, ja, det stora flertalet, som lever i mellan- eller övergångsstadier mellan dessa två kategorier, det vill säga väsen som delvis njuter av ”föräldraglädjen”, även om de inte precis har en hel barnaskara, utan bara ett eller två barn, samtidigt som de också njuter av ”skaparglädjen”, även om de ännu inte blivit specialister i de stora manifestationerna eller genialiteterna. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 647)

**********************************************************