Dräpande principen

Den dräpande principen (dk. det dræbende princip) betecknar i Martinus analyser en princip som betingar dödliga och våldsamma manifestationer präglade av tyngdenergi. Den dräpande principen innebär död och lidande för andra väsen. Den dominerar i djurriket, spiralkretsloppets andra zon, där den utgör en livsnödvändighet för upprätthållandet av den egna organismen för djuren. Djuren är i många fall tvungna att dräpa för att leva. Den dräpande principen och dess verkningar i form av skräck- och ångestupplevelser för väsendena i djurriket medför så småningom att det uppstår en längtan efter en räddning från undergången och väcker, enligt Martinus analyser, djurets primitiva andliga tendenser. För dagens mänsklighet utgör den dräpande principen inte längre en livsnödvändighet för överlevnad, men i kraft av djävulsmedvetandet praktiseras den fortfarande. Människan förorsakar mycket lidande bland annat genom att utöva våld, krig och ekonomiskt förtryck mot andra människor. Martinus framhåller att hon även tillämpar den dräpande principen gentemot djur i form av köttätande, trots att det inte är nödvändigt för överlevnad. Enligt den kosmiska världsplanen är det dock logiskt att den nuvarande människan ska ha denna möjlighet att fritt manifestera själviskhetens kulmination, som sedan åtföljs av verkningar i form av lidande och därmed bidrar till en förändring av sinnelaget. Se även karma, förlåtelse och vegetarism.

Med djuriska tendenser förstås sådana manifestationer som kommer till utlösning genom denna individs särskilt utvecklade organ och mottaglighet för ”tyngdenergin” […], vilken, överallt där den har herraväldet över de andra genom individen strömmande kosmiska grundenergierna, till följd av sin explosiva natur utlöser sig som ”den dräpande principen”, det vill säga den princip genom vilken varje form av lidande uppstår. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 171)

Eftersom livsbetingelsen i djurriket är ”den dräpande principen”, vilket vill säga att den gör väsendenas kött och blod till mat eller föda för andra väsen, utlöser den de svåraste skräck- och ångestförnimmelser. Denna robusta tillvaroform väcker så i sin tur till liv primitiva andliga tendenser hos djuret, i form av ett ständigt tilltagande begär efter räddning eller frälsning från undergången, från medväsendenas traktan efter dess kött och blod. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 246)

Den dräpande principens zon är ett ”kosmisk-kemiskt laboratorium”, där gudasonen obehindrat har tillgång till alla slag av raffinemang när det gäller att utveckla ”nästankärlekens” motsats eller själviskhetens kulmination. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1290, styckerubrik)

**********************************************************