Oändligheten

Oändligheten (dk. uendeligheden) har i Martinus analyser samma definition som evigheten, dvs. oändligheten är till sin natur liktydig med ”världsalltet”, ett evigt ”existerande något”, det ”gudomliga något”, ”den sanna verkligheten” och ”Gudomen”, samt även ”det levande väsendets eviga kosmiska analys”. Oändligheten och evigheten är enligt Martinus inte något abstrakt fenomen, utan utgör i form av det gudomliga något eller Gudomen ett levande väsen som förnimmer och upplever. Oändligheten utgör enligt Martinus analyser ”det obegränsade” som i själva verket finns närvarande i allt som är begränsat. Det som framträder för de fysiska sinnena som någonting begränsat, är i själva verket en illusorisk begränsning som är identiskt med det obegränsade. Alla storlekar, såväl de största som de minsta, är därigenom egentligen lika stora. Även alla andra fysiskt förnimbara företeelser, som t.ex. färg, ljus och konsistens, är enligt Martinus illusoriska begränsningar som i sin egentliga analys ”rymmer oändligheten i sina naturer” (Livets Bog, del 2, st. 539). Oändlighetens natur kan därmed bara uttryckas med hjälp av eviga kosmiska analyser som inkluderar livsmysteriets lösning.

Martinus använder även begreppet oändligheten för att beskriva siffran noll (0) och dess betydelse i talsystemet. Noll står i denna analys för den fasta punkt, kring vilken alla andra tal rör sig (Livets Bog, del 3, st. 1014). Siffran 0 uttrycker oändlighet eller en namnlöshet, och är därmed en identitet med världsalltet, som inrymmer alla motsatser på en gång. De övriga siffrorna uttrycker däremot rörelser, eller det begränsade i förhållande till det obegränsade. Varje tal blir därmed i grunden ett uttryck för någontings förhållande till noll, eller till den fasta punkten. För att väsendet ska kunna uppleva oändligheten, vilket sker genom skapar- och upplevelseförmågan (se X2), krävs att det oändliga markeras med hjälp av ändliga detaljer, vilket i sin tur innebär att det levande väsendet ges förmågan att uppleva det obegränsade genom det begränsade. För att kunna bli medveten om evigheten och oändligheten bortom tid och rum krävs enligt Martinus kosmiska förmågor. Dessa förmågor utvecklar väsendet utvecklar i samband med att det, i kraft av sin utvecklade kärlek till nästan, genomgår sin kosmiska invigning.

Ty detta gör det ju till ett orubbligt faktum att evigheten, oändligheten och allmakten ”förnimmer” eller ”upplever” och därmed är ”levande”. Men därigenom får vi ju en orubblig bild eller en fundamental, outplånlig analys av ”det levande väsendet”, vilket vill säga: en analys av vårt eget framträdande i tillvaron. Vi utgör alltså det av evigheten, oändligheten och allmakten som upplever och förnimmer livet. (Martinus, Livets Bog, del 3. st. 1006)

Vi såg det minsta och det största bli identiska begrepp, eftersom båda företeelserna avslöjade ”oändligheten” eller ”det obegränsade” såsom närvarande inom sina områden. Vi såg, att färg, ljus och konsistens, såväl som varje annan synlig eller förnimbar företeelse i det dagliga livet, var illusoriska begränsningar, i det att de alla likaså rymde ”oändligheten” i sina naturer. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 539)

Ett tal, vilket som helst, är endast en markering av ”det begränsades” förhållande till ”oändligheten”, ett påpekande av skillnaden mellan ”det begränsade” och ”det obegränsade”. Och då ”nollan” är ”oändlighetens” uttryck inom sifferspråket, blir alltså varje tal detsamma som ett uttryck för ett visst förhållande till ”noll”, på samma sätt som predikatet i en sats uttrycker ett visst förhållande till subjektet i samma sats. (Livets Bog, del 3. st. 1014)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7