Gudomliga världen

Den gudomliga världen (dk. den guddommelige verden) betecknar i Martinus litteratur det femte av sex tillvaroplan som tillsammans utgör det Martinus kallar ett spiralkretslopp eller en utvecklingsspiral. Detta tillvaroplan uppbärs av intuitionsenergin som dominerande kosmisk grundenergi och enligt Martinus upplever individen här tillvaron i dess högsta framträdande från Guds egen utsiktspunkt. Tack vare sin fulländade intuitiva begåvning får väsendena i den gudomliga världen tillgång till en fullkomlig kunskap om tillvarons principer och beskaffenhet och kan även erinra sig stora områden av sina tidigare liv och tillvaroformer. Liksom i det föregående visdomsriket lystrar materien helt till individernas önskningar och begär, och de upplever livet som en evig tillvaro. Väsendena lever här helt och hållet ”ett med Fadern” som Guds avbild och befinner sig i Gudomens medvetande. Enligt Martinus analyser utgör den gudomliga världen det högsta stadiet och kulminationen av upplevelse av tillvaron och livsmysteriets lösning inom ett spiralkretslopp. Den gudomliga världen och intuitionsenergin betecknas i Martinus symboler med blå färg.

Att uppleva tillvaron med kosmiskt medvetande är alltså detsamma som att leva direkt samman med Gudomen. Och då detta således utgör den fundamentala medvetandefaktorn i den zon där intuitionsenergin kulminerar, kan denna zon eller detta rike kallas ”den gudomliga världen”. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 259)

Väsendet här i ”den gudomliga världen” kulminerar alltså i utvecklingens slutresultat. Här uppenbaras livets blomstring i sin allra högsta form. Materien lystrar till väsendets minsta bud och önskan. Dess skaparförmåga är kulminationen av fullkomlighet. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 386)

Förutom att väsendena i ”den gudomliga världen” befinner sig i denna kulminerande högintellektualitet, befinner de sig även i kulminationen av den absoluta frigörelsen. Reinkarnations- eller återfödelseprincipen existerar här endast i latent form. Väsendena har ju inte några materiekroppar som är fastare än att de kan ”materialisera” eller ”dematerialisera” dem på sina tankars bud. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 369)

**********************************************************