I denna text, den femte i serien ”Martinus, mystiken och Gudomens innersta vara”, undersöker Lars Palerius de metafysiska tankegångar om Gudomens innersta vara som ligger till grund för nyplatonikern Plotinos (204–270) världsbild. Plotinos utgör kanske den främsta av de nyplatoniker som undersökte verklighetens urgrund från 200-talet och några århundraden framåt. Plotinos byggde sin världsbild på Platons världsbild, vilken han sedermera vidareutvecklade. Plotinos utarbetade en tredelad struktur: det Ena, Nous eller Intellektet och Världssjälen, vilken enligt honom utgör verklighetens grundläggande eller bärande komponenter. Plotinos tredelade verklighetsbeskrivning ligger i många avseenden nära Martinus beskrivning av verkligheten, genom hans detaljerade och strukturerade begreppsanalys av de kosmiska tingens inre och yttre vara. Hos Plotinos utgör det Ena den gudomliga verklighetens innersta orsak och källa. När det gäller Martinus är det Gudomens jag som har den rollen.
Den andra personen som behandlas i denna text är dominikanermunken, teologen och mystikern Mäster Eckhart (1260–1328). Eckharts utvecklade andliga synförmåga tillät honom att, på erfarenhetsmässiga grunder, dechiffrera skeendet bakom det han benämner ”Gudfödelsen i människan”, Gudomens medvetandegörande av sig själv genom människan, ”Själens grund”, platsen för mötet mellan Gud och människan, samt begreppet ”Intets intet” – den absolut tomheten i mystikerns medvetande vid den mystiska erfarenheten av Gudomen, Likaså utrycker Eckharts begrepp ”Intets intet” den tomhet på attribut och egenskaper som kännetecknar Gudomens existentiella urgrund. Eckhart redogör också för innebörden i begreppen ”icke-verkande” och ”verkande”, där han talar om Gudomen och Gud som varande en existentiell urgrund respektive en verkställande och skapande entitet. I enlighet med den apofatiska teologin, beskriver Eckhart så gott det nu går, den omanifesterade och egenskapslösa Gudomen, vad som kännetecknar denne och de förutsättningarna som krävs för att vi ska kunna förnimma denne gudomliga storhet. Det är denna onåbara, icke gripbara Gudom som Eckhart har i tankarna när reder ut begreppen i formuleringen ”Gud bortom Gud”.
Slutligen genomgår Lars de grundläggande begreppen i Martinus världsbild, varav flera begrepp och principer inte tidigare har presenterats i den mystika traditionen. På många sätt utgör Martinus analyser ett helt unikt bidrag vad gäller förståelsen av den kosmiska världsordning som råder på det fysiska och det andliga planet. Genomgående för denna serie om tillvarons gudomliga urgrund, är att Lars gör en jämförande studie mellan Martinus och några de mest framstående mystikerna inom den mystika traditionen. Denna gång jämför Lars alltså Martinus analyser med Plotinos och Mäster Eckharts utsagor om verklighetens beskaffenhet och urgrund.
Läs texten här: