Öde

Öde (dk. skæbne) betecknar i Martinus litteratur de livsupplevelser som ligger framför en individ och som skapas genom återvändande energier eller ödesbågar som samma individ har sänt ut tidigare. Martinus betonar att varje individ utan undantag är det innersta upphovet till sitt eget öde, som regleras genom ödeslagen eller karmalagen (se även dessa begrepp). Ödet skapas i ständig växelverkan mellan jaget och dess omgivande energier. De energier som sänds ut i samband med individens kommunikation med sina medväsen och sin omgivning utgör återvändande karmaverkningar. Om en individ upplever ett mörkt öde med mörk karma, eller ett ljust öde med ljus karma, är därmed beroende av vilka  handlingar och tankar som individen tidigare har manifesterat gentemot sina medväsen och sin omgivning. Tidsrymden för karmaverkningarna eller ödesbågarna kan variera, allt från en kort tid inom samma liv till en lång tid som sträcker sig över flera liv och till och med ett spiralkretslopp.

Martinus beskriver att en individ kan påverka sitt öde genom kunskap om de grundläggande principerna som ligger bakom tillvaron. Enligt Martinus analyer ska ödeslagen resp. karmalagen inte förstås som en straffande princip, utan som en speglingsprincip som visar på tillvarons logik och rättvisa genom lagen om orsak och verkan. I samma utsträckning som ett väsen beskyddar andra och ger andra väsen fri vilja, i samma utsträckning kommer det självt att få uppleva beskydd och kunna utöva sin fria vilja i sitt kommande öde. Karma utvecklar individen genom att de återkommande verkningarna skapar livsupplevelser som påverkar väsendets förmåga till större empati och kärlek till sina medväsen. Då väsendet inte längre nänns göra något annat medväsen någon förtret, är individen beskyddad mot ett mörkt öde genom den princip som Martinus kallar ”syndernas förlåtelse” (se detta begrepp). I sin symbol Evighetskroppen, symbol nr 16, har Martinus illustrerat hur ett väsen skapar eviga ödesbågar som återvänder till sitt upphov.

Men eftersom den viktigaste faktorn bakom vår fria vilja normalt är vår egen kunskap, kommer det att bero på den kunskapens räckvidd, om vi skall få ett lyckligt eller olyckligt öde.  (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 4)

Varje väsens mentalitet eller själsliv är en evigt fortsättande växelverkan mellan dess eget jags energier eller ämnen och naturens ämnen. Och med denna växelverkan är således all skapelse identisk. Och denna skapelse betyder alltså ödet eller livets upplevelse för varje levande väsen. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 297)

Men det olyckligaste ödet skänker de största erfarenheterna. Och då de största erfarenheterna är detsamma som ”den högsta visdomen”, och denna åter endast kan existera som det högsta vetandet om tillvaron, vilket vill säga ”Guds vägar”, så framstår här hela livet som identiskt med en ”rannsakning av Guds vägar”. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 572)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7. © Martinus Institut 1981.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial