Karmalagen

Karmalagen (dk. karmaloven) betecknar i Martinus litteratur en lag som reglerar karma, dvs. principen att de handlingar som en individ manifesterar kommer att skapa verkningar som återvänder till sitt upphov. Karmalagen benämns i Martinus analyser också ödeslagen och vedergällnings- eller återgäldningslagen. Enligt denna lag skapar varje individ oupphörligt sitt eget öde och utlöser ständigt nya karmaverkningar genom sitt uppträdande och sina tankar. De energier som en individ träffas av i form av karma, är utan undantag återvändande energier som samma individ har sänt ut tidigare. Verkningarna kan komma i form av ett mörkt öde, dvs. mörk karma, eller i form av ett ljust öde, dvs. ljus karma, beroende på vilka handlingar som individen har manifesterat gentemot sina medväsen och sin omgivning. Tidsrymden för karmaverkningarna kan variera, allt från en kort tid inom samma liv till en lång tid som sträcker sig över flera liv och till och med ett spiralkretslopp.

Enligt Martinus ska karmalagen inte förstås som en straffande princip, utan som en speglingsprincip som visar på tillvarons logik och rättvisa genom lagen om orsak och verkan. Karma utvecklar individen genom att de återkommande verkningarna skapar livsupplevelser som påverkar väsendets förmåga till större empati och kärlek till sina medväsen. Då väsendet inte längre nänns göra något annat medväsen någon förtret, är individen beskyddad mot mörk återvändande karma genom den princip som Martinus kallar ”syndernas förlåtelse” (se detta begrepp). I sin symbol Evighetskroppen, symbol nr 16, har Martinus illustrerat hur ett väsen skapar eviga ödesbågar som återvänder till sitt upphov.

Enligt karma- eller ödeslagen kan inget som helst angrepp på något väsen förekomma utan att vara en återgäldning av en föregående angreppsutlösning från samma väsen emot omgivningen. Som vi sedan länge känner till, är varje väsen sitt eget ödes absoluta första orsak. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2237)

De känner alls inte till karma- eller återgäldningslagen, på vilken all ödesdaning grundar sig. De förstår inte att livet i sig självt uteslutande grundar sig på återgäldningsprincipen ”Vad människan sår, det skall hon ock skörda”. Man kan inte så råg och därav skörda vete. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2440)

Varje ”verkan” har således sin bestämda ”orsak”, utan vilken den omöjligt kan utlösas. Varje gång man vill uppnå en bestämd ”verkan”, måste man absolut utlösa den särskilda ”orsak” av vilken denna ”verkan” är ett resultat. Och här i dessa exempel ser vi således själva återgäldnings- eller karmalagens orubbliga struktur. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1262)

**********************************************************