Karma

Karma (dk. karma) betecknar i Martinus litteratur principen att de handlingar som en individ manifesterar kommer att skapa verkningar som återvänder till sitt upphov. Verkningarna kan komma i form av ett mörkt öde, dvs. mörk karma, eller i form av ett ljust öde, dvs. ljus karma, beroende på vilka handlingar som individen har manifesterat gentemot sina medväsen och sin omgivning. Karma regleras i Martinus analyser enligt karmalagen som också benämns ödeslagen och återgäldnings- eller vedergällningslagen. Enligt denna lag skapar varje individ oupphörligt sitt eget öde och utlöser ständigt nya karmaverkningar genom sitt uppträdande och sina tankar. De energier som en individ träffas av i form av karma, är utan undantag återvändande energier som samma individ har sänt ut tidigare. Tidsrymden för karmaverkningarna kan variera, allt från en kort tid inom samma liv till en lång tid som sträcker sig över flera liv och till och med ett spiralkretslopp.

Enligt Martinus ska karmalagen inte förstås som en straffande princip, utan som en speglingsprincip som visar på tillvarons logik och rättvisa genom lagen om orsak och verkan. Karma utvecklar individen genom att de återkommande verkningarna skapar livsupplevelser som påverkar väsendets förmåga till större empati och kärlek till sina medväsen. Då väsendet inte längre nänns göra något annat medväsen någon förtret, är individen beskyddad mot mörk återvändande karma genom den princip som Martinus kallar ”syndernas förlåtelse” (se detta begrepp). I sin symbol Evighetskroppen, symbol nr 16, har Martinus illustrerat hur ett väsen skapar eviga ödesbågar som återvänder till sitt upphov.

Återgäldandet av öde eller karman är ju en ”spegelprincip” som – om inget annat ingriper – utlöser en absolut exakt återgivning i ens eget öde av det man själv befordrar i andra väsens öde. Om man förtrycker ett annat väsen eller berövar det något av dess frihet, måste således denna utlösning ovillkorligen åstadkomma ett motsvarande förtryck och frihetsberövande i ens eget öde. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1262)

Om människorna fick förmåga att genom mirakel kunna avlägsna sin karma, skulle de inte utvecklas. Det är ju karman som utvecklar människorna, och så länge de inte är färdiga med karman, kan de inte uppnå att få den väldiga koncentrationsförmåga som behövs för att styra partiklarna nere i deras organismer. (Martinus, Den eviga världsbilden, del 5, st. 77.2)

När denna talang blivit fullkomlig och individen på detta fält blivit en sann livskonstnär, vilket vill säga ett moraliskt geni, då är kriget och ofreden och den därav följande karman eller det mörka ödet för hans vidkommande förbi. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1815)

**********************************************************