Djävulen

Djävulen (dk. djævelen) betecknar i Martinus analyser den mörka världsåterlösare som ledde ”Adam och Eva” ut ur paradisets lustgård (djurriket) till en tillvaroform som de första primitiva människorna. ”Djävulen” eller ”Ormen” benämns i Martinus litteratur också som ”den första fasens världsåterlösare” eller livssubstans nummer 47 (Livets Bog, del 3, st. 978). I traditionella religioner och kulturella föreställningar utgör ”Djävulen” människans benämning på en ond gud eller en ond skaparkraft, men i Martinus analyser existerar inte någon ”djävul” eller ”det onda” i absolut mening. Även mörkerfasen i spiralkretsloppet ingår i en gudomlig Försyn, där syftet är att det levande väsendet ska förnya sitt medvetande och åter utvecklas fram emot att få kosmiskt medvetande. Martinus beskriver att den jordiska människan på sitt nuvarande utvecklingstillstånd är partisk till förmån för ljuset och världsåterlösningens sista fas (Livets Bog, del 3, st. 978), och hon kan därmed inte uppfatta den första fasens världsåterlösare som någonting annat än ”det onda” eller ”Djävulen”. Se även syndafallet, mörker och ljus.

Detta betyder alltså i sin tur att gränsen mellan ”det onda” och ”det goda” ständigt befinner sig på vandring – så att ”det ondas” område blir mindre och mindre. Väsendena kommer därigenom ibland att upptäcka, att åtskilligt av det man förr trodde vara djävulens verk i själva verket var Guds verk. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 26)

Vi har redan genom denna inblick sett att ”ormen” här var en tidigare ”världsåterlösare”, ett väsen i kött och blod, ett väsen som var långt före sina medmänniskor ”Adam” och ”Eva” och därför kunde ”vägleda” dem fram mot en tillvaroform, som för de första primitiva människoliknande väsendena absolut måste vara eller betyda ”ljus”. Vi har genom denna inblick också sett varför detta ”ljus” senare har blivit kallat för ”mörkret” och dess ”världsåterlösare” för ”djävulen”, ”den onde”, ”satan” etc. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1170)

Berättelsen om ”syndafallet” är således i utomordentligt hög grad färgad av partiskhet. Och detta är grunden till att denna berättelse, som alltså i själva verket var en berättelse om en på sin tid stor, gudomlig välsignelse – ja, den var världsåterlösningens första fas – blev uppfattad och betecknad som ”syndafallet”. På samma grund blev den förande eller ledande kraften i denna välsignelse uppfattad och betecknad som ett ”förledande” samt upphovet därtill som ”ormen”, ”djävulen” eller ”den onde”. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 978)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7