Avföringsprincipen

Avföringsprincipen (dk. afføringsprincippet) betecknar i Martinus litteratur en princip om frånstötning som inte bara används i den sedvanliga betydelsen (substans som återstår av födan när den har passerat en organism och sedan utsöndras). Martinus använder detta begrepp i en vidare betydelse för att beteckna principen att materier eller ämnen som är oönskade av ett väsen, stöts bort eller avlägsnas när de inte längre är önskade, för att lämna plats för ett nytt begär. Avföring i denna betydelse används även synonymt med principen om frånstötning, och frånstötning av oönskade material är enligt Martinus en grundläggande princip för livets upprätthållande. Martinus likställer begreppet avföringsprincipen även med ”kloakprincipen” som uttrycks som ”ett villkor för varje form av hygien” och ”för hälsa och sundhet” (se nedan).  I Martinus analyser relateras därmed avföringsprincipen till principen om hunger och mättnad, respektive principen om tilldragning och frånstötning, samt till urbegäret som det första begäret. Avföringsprincipen resp. avföring betecknas i Martinus litteratur som livssubstans nr 4 och som en rörelseart som betecknar frånstötning (Livets Bog, del 3, st. 776).

Vi kan ju inte utelämna det som ”stinker”, ty då skulle vi ju aldrig bli i stånd att uppenbara den fulla och absoluta sanningen. Vår rad av analyser skulle bara vara en kamouflerad beskrivning av verkligheten eller livets analys. Dessutom är kloaksystemet ett absolut villkor för varje form av hygien och därmed för allt skapande av hälsa och sundhet, själslig såväl som kroppslig. Den påvisade ”avföringsprincipen” är alltså den fjärde detaljen i själva ”livsmaterialet”. Och vi benämner den därför ”livssubstans nr 4”. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 776)