Fiende

Fiende (dk. fjende) är i Martinus litteratur människans beteckning för ett väsen som hon hyser intolerans och vrede gentemot, eller som hon uppfattar hyser intolerans och vrede gentemot henne själv. I verkligheten existerar det enligt Martinus inte några ”fiender”, eftersom varje individ är upphov till sitt eget öde som ytterst skapas i samspelet mellan individen och Gudomen. Föreställningen om att människan har fiender härstammar från djurriket, där den dräpande principen är rådande och där det är ett naturligt livsvillkor att antingen dräpa eller själv bli dräpt. För att människan i dag ska få ett lyckligt öde måste hon dock enligt Martinus analyser lära sig att förlåta sina fiender och se att Gudomen finns bakom alla väsen som hon möter. Se även förlåtelse, karma och öde.

Så länge människorna har den inställningen till livet att de bekämpar varje obehaglig handling från sin omgivnings och sina medväsens sida med motsvarande obehagliga handling och sålunda lever efter mönstret ”öga för öga och tand för tand”, så lever de i kamp med en ”fiende” som är oövervinnlig, ty denne ”fiende” har en mångfald av kroppar. Och för var och en av dessa kroppar man slår ihjäl, växer oundvikligt en ny fram, och ”fienden” förblir lika obesegrad. Denne ”fiende” är nämligen själva Gudomen.” (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2238)

Medan djuret i djungeln alls inte känner till alla dessa kverulanstillstånd, utan antingen måste dräpa fienden helt eller också självt bli dräpt, så är jordmänniskans hela tillvaro ett ständigt jonglerande med medvetenhetsmaterial eller tankar som egentligen endast är bunden mordlust. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 334)

Väsendet blir explosionsenergin överlägset. I dess medvetande råder nu lugn och frid. Och väsendet framträder alltmer som den riktiga ”människan”, höjd över ”kverulantstadiet”. Hon förlåter sina fiender. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 335)

Våra fiender bör vara det viktigaste föremålet för våra kärleksfulla tankar. (Martinus, Livets Bog, del 6, st 1948)