Ödeslagen

Ödeslagen (dk. skæbneloven) betecknar i Martinus litteratur en princip som reglerar ödet, dvs. det faktum att varje individ oupphörligt skapar sina kommande livsupplevelser eller sitt eget öde genom att utlösa energier eller karmaverkningar som återvänder till sitt upphov. Ödeslagen benämns i Martinus analyser även karmalagen och vedergällnings- eller återgäldningslagen. Martinus betonar att alla individer är den innersta upphovet till sitt eget öde, som utan undantag skapas av återvändande energier som samma individ har sänt ut tidigare. Dessa utsända energier benämner Martinus även ödesbågar. Om individen upplever mörk eller ljus karma resp. ett mörkt eller ljust öde, beroende på vilka handlingar som individen tidigare har manifesterat gentemot sina medväsen och sin omgivning.Tidsrymden för karmaverkningarna eller ödesbågarna kan variera, allt från en kort tid inom samma liv till en lång tid som sträcker sig över flera liv och till och med ett spiralkretslopp.

Enligt Martinus ska ödeslagen resp. karmalagen inte förstås som en straffande princip, utan som en speglingsprincip som visar på tillvarons logik och rättvisa genom lagen om orsak och verkan. I samma utsträckning som ett väsen beskyddar andra och ger andra väsen fri vilja, i samma utsträckning kommer det självt att få uppleva beskydd och kunna utöva sin fria vilja i sitt kommande öde. Karma utvecklar individen genom att de återkommande verkningarna skapar livsupplevelser som påverkar väsendets förmåga till större empati och kärlek till sina medväsen. Då väsendet inte längre nänns göra något annat medväsen någon förtret, är individen beskyddad mot ett mörkt öde genom den princip som Martinus kallar ”syndernas förlåtelse” (se detta begrepp). I sin symbol Evighetskroppen, symbol nr 16, har Martinus illustrerat hur ett väsen skapar eviga ödesbågar som återvänder till sitt upphov.

Eftersom ödeslagen sålunda gör gällande att väsendets öde uteslutande är lika med verkningarna av väsendets egna handlingar, enligt principen ”vissa handlingar utlöser vissa verkningar”, så blir det möjligt för väsendet, så snart det upplever och inser detta, att medvetet medverka till skapandet av sitt eget öde. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2444)

Enligt karma- eller ödeslagen kan inget som helst angrepp på något väsen förekomma utan att vara en återgäldning av en föregående angreppsutlösning från samma väsen emot omgivningen. Som vi sedan länge känner till, är varje väsen sitt eget ödes absoluta första orsak. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2237)

Det är just denna jordens permanenta rörelse som gör att vi lever i ett panorama, där vi kan utveckla fri vilja, för såvitt vi inte genom felmanifestationer skapar ett öde, vars verkningar för en tid sätter spärr för vår egen fria vilja. Ödeslagen betingar just, att vi endast kan få fri vilja i samma grad som vi med denna vår egen fria vilja inte hindrar andra väsens normala bruk av sin fria vilja. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2275)

**********************************************************