Bönhörelse

Bönhörelse (dk. bønhørelse) betecknar i Martinus litteratur principen att en bön eller en hänvändelse till Gudomen eller Försynen blir hörd av höga psykiska väsen eller skyddsänglar. Dessa skyddsängar utgör Gudomens förnimmelseredskap och om det är till gagn för den som ber, ur ett övergripande perspektiv, kan de åstadkomma hjälp och stöd för den bedjande. En bönhörelse kan dock inte alltid äga rum på det sätt som människan omedelbart önskar, t.ex. på grund av att man samtidigt uppträder på ett kärlekslöst sätt gentemot sin nästa (se citat nedan). Bönhörelsen liksom bönen är enligt Martinus en vetenskap med sina egna lagar som människan gradvis kommer att förstå och behärska. Bönhörelse kan enbart ske om den är i samklang med den logiska, kärleksfulla plan som Försynen har för varje levande väsen. Enligt Martinus kommer människan att lära sig utveckla bönen till en fullkomlig, intim, osjälvisk kommunikation med Gudomen. Hon kommer därmed också i allt högre grad få uppleva en bönhörelse från skyddsänglarna form av stöd och hjälp att leva i enlighet med Guds vilja. Se även Bönens mysterium och Fader vår.

Det är givet att dessa hänvändelser eller böner i enrum inte alltid utlöser sig i omedelbar, ”mirakulös” bönhörelse. Som vi tidigare påpekat, överröstar eller neutraliserar vi ofta dessa våra intima hänvändelser i enrum till Gudomen med ett alltför drastiskt larmande och lidandeskapande uppträdande emot vår nästa och får därför mycket svårt att nå den åtrådda bönhörelsen. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 755)

Alla naturliga eller normala böner blir bönhörda, men inte alltid på så sätt som den bedjande själv önskar det, utan som Gud önskar det, det vill säga på det sätt som i längden blir till den största välsignelsen för den bedjande själv, helt oberoende av vad han för ögonblicket tänker eller menar om denna bönhörelse. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 755)

Här blir det alltså lättare att förstå varför den intima eller den auktoriserade bönen i så många fall inte blir bönhörd. Man kolliderar helt enkelt med bönens egen speciella teknik. Vill man göra sig förhoppningar om ett verkligt intimt förhållande till Gudomen och om en verklig bönhörelse på sina hemligaste önskningar, måste dessa önskningar naturligtvis först och främst vara något som man själv är beredd att uppfylla hos sin nästa, även om man kanske för ögonblicket betraktar denna nästa som sin fiende. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 760)

**********************************************************