Försynen

Försynen (dk. Forsynet) används av Martinus som ett begrepp synonymt med ”Gudomen”, ”Gud”, ”Fadern”, ”allmakten” och ”världsalltet”. Försynen är i Martinus litteratur liktydig med den allsmäktiga, eviga och oändligt kärleksfulla Gudomen som alla livsenheter och därmed också människans innersta jag utgör en organisk del av. Försynen beskrivs som den gudomliga princip som leder individen framåt genom spiralkretsloppet och definieras ibland också som ”naturen”. I kraft av naturen är Försynen det djupaste ursprunget till all kunskap och Martinus betecknar även Försynen som ”själva professorernas professor, doktorernas doktor och tänkarnas tänkare” (Livets Bog, del 2, st. 488). Relationen mellan de enheter som Gudomen består av och Gudomen själv betecknas som relationen mellan ”gudasönerna” och ”den evige Fadern”. När ett väsen uppnår kosmiskt medvetande, får det enligt Martinus förmågan att att uppleva Gudomens medvetande och kan därmed se tillvaron från Försynens utsiktspunkt. Försynen beskrivs i Martinus analyser även som det tillvaroplan i den andliga världen där höga, psykiska väsen arbetar med böner som ställs till Gudomen eller Försynen av väsen i nöd.

Det vi kallar Försynen är sålunda ett verkligt levande väsen, som till på köpet omfattar oss alla, eller allt levande, med kulminerande kärlek. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 487)

Med kulminationen av väsendets högintellektuella område i ”den gudomliga världen”, som resulterade i en tillvaro som var hundraprocentigt fri från sorg och lidande, utvecklades samtidigt en tilltagande mättnad på denna totalt obehagsfria upplevelse av livet. Och denna mättnad blev det utlösande momentet för en vändpunkt i väsendets hela livsform och förhållande till Försynen eller Gudomen. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 391)

Men i alla de fall då vår intima hänvändelse till Försynen inte störs av vår antipati, indignation eller vrede mot andra väsen eller kolliderar med vår för ögonblicket särskilt framträdande ödesbestämmelse, blir varje normal bön hörd av Gudomen, vilket vill säga att den förnims av de nämnda psykiska väsendena. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 757)

**********************************************************