Bön

Bön (dk. bøn) betyder i Martinus litteratur att en individ medvetet eller omedveten vänder sig till Gud, en gudom eller en högre auktoritet. I människornas religiösa och kulturella traditioner förbinds bönen ofta med en önskan om hjälp, räddning eller beskydd från ett högre väsen, vilket i kristendomen och andra religioner har manifesterats i olika rituella böner. Där framförs böner ofta gemensamt i ett kollektivt sammanhang. Principen att be har enligt Martinus dock sin början redan i djurriket i form av det omedvetna, instinktburna dödsskriket som ett djur utstöter när det befinner sig i fara. Bönen är därmed en organisk funktion som inte är uppfunnen av människan. Än i dag kan man se att många instinktivt ropar efter en Gud eller gudom när de befinner sig i fara. Förmågan att be kommer enligt Martinus analyser att utvecklas i framtiden till en fullkomlig, personlig, intim kommunikation med Gudomen, där det inte behövs några ritualer eller särskilda föremål för att bönen ska upplevas som meningsfull. Martinus beskriver att bönen och bönhörelsen är en vetenskap med sina egna lagar, där människan kommer att förstå att bönhörelse enbart kan ske om den står i samklang med den logiska och kärleksfulla plan som Försynen har för varje individ. Denna utveckling kommer att ske i takt med att människan förstår principerna för tillvaron och hur bönen kan användas för att i sitt dagliga liv stå i kontakt med Guds vilja. Se även Bönens mysterium och Fader vår.

Denna robusta tillvaroform väcker så i sin tur till liv primitiva andliga tendenser hos djuret, i form av ett ständigt tilltagande begär efter räddning eller frälsning från undergången, från medväsendenas traktan efter dess kött och blod. Dessa tendensers första svaga yttringar ger sig som nämnts till känna genom ångestskriet, som ju utgör den första formen av bön till en försyn om räddning. Efter hand blir väsendet medvetet i dessa andliga tendenser, och den religiösa principen uppstår hos djuret. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 246)

Det finns alltså två slags hänvändelser till Gudomen, nämligen dels den vanliga formen av ”bön”, dels väsendets dagliga förhållande till sin nästa. Då den sistnämnda formen i allmänhet inte alls accepteras som ett förhållande till Gudomen, är den ofta så drastiskt larmande, bloddrypande och nedbrytande, att den förstnämnda formen för hänvändelse till Gudomen, alltså väsendets muntliga bön till Försynen, helt förlorar sig i eller överröstas av detta mentala jordskalv. Och den bedjande får skenbart inget svar på sin bön. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 754)

Men föreskriften har också en annan och ännu viktigare avsikt med hänvisningen till kammaren, nämligen att framhålla att den bedjande och Gudomen bör komma i sådan kontakt med varandra, att bönen verkligen blir till ett personligt, intimt samtal dem emellan, utan inblandning av ovidkommande, störande eller oppositionella personer. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 755)

**********************************************************