Djurisk

Djurisk (dk. dyrisk) betecknar i Martinus analyser en egenskap eller ett anlag som är naturligt hemmahörande i djurriket, t.ex. djuriska tendenser som självbevarelsedrift, parningsdrift och dräpande. Dessa anlag, som i hög grad domineras av tyngdenergi, manifesterar motsatsen till osjälviskhet och kärlek till nästan, som enligt Martinus analyser kommer att bli dominerande i det riktiga människoriket. I samband med Martinus beskrivning av jordmänniskans övergång från djur till människa, kontrasterar han ofta ”djuriska” eller ”mörka” anlag mot ”humana”, ”mänskliga” eller ”sympatiska” anlag. För det renodlade djuret är upprätthållandet av djuriska anlag och egenskaper är en livsbetingelse, då den dräpande principen och principen ”makt är rätt” härskar i djurriket. För den jordiska människan däremot har samma anlag blivit ett hinder i vägen. Hon håller på att lämna de djuriska anlagen och egenskaperna bakom sig till förmån för utvecklandet av humana anlag och egenskaper.  

På samma sätt kommer mänskligheten att en gång i framtiden med en rysning tänka tillbaka på många av vår tids yttringar i form av krig och lemlästning, vivisektion, dödsstraff, köttätande, jakt och fiske m.m., vilka alla i hög grad är utpräglade djuriska manifestationer, som blir allt omöjligare för individen att praktisera allteftersom hans känslo-, intelligens- och intuitionsförmågor – det vill säga nuvarande latenta kosmiska organ − börjar komma till utveckling. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 26)

Då jordmänniskan alltså är ett övergångsväsen mellan djur och människa, visar hon i sin manifestation, förutom sina djuriska tendenser, också mer eller mindre mänskliga tendenser. Och det är dessa sistnämnda tendenser som gett det ännu inte fullkomliga eller färdiga väsendet benämningen ”människa”. Med djuriska tendenser förstås sådana manifestationer som kommer till utlösning genom denna individs särskilt utvecklade organ och mottaglighet för ”tyngdenergin” […] (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 171)

De ljusa krafterna måste därför ännu i stor utsträckning existera som hjärnfunktion eller rent dagsmedveten viljefunktion och är alltså, som naturliga anlag betraktade, ännu mycket ofärdiga. Det blir därför hos väsendet en väsentlig olikhet mellan impulserna till att utveckla de djuriska eller mörka krafterna och impulserna till att utveckla de verkligt humana eller mänskliga tendenserna eller sympatiska anlagen. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 458)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7