Människa

Människa (dk. menneske) används i Martinus litteratur i två betydelser, dels som beteckning för den nuvarande människan eller ”jordmänniskan” som är hemmahörande i djurriket eller den andra zonen i spiralkretsloppet, dels som beteckning för ”den riktiga människan” som är hemmahörande i det riktiga människoriket eller den tredje zonen i spiralkretsloppet.

Den nuvarande människan, som Martinus också kallar ”jordmänniskan” eller ”den jordiska människan”, räknas enligt Martinus analyser fortfarande som ett djur eller ett djurväsen, så länge som hon fortfarande har en mer eller mindre enpolig mentalitet som domineras av den dräpande principen, med en kombination av tyngdenergi och instinktenergi och en primitiv känsla. Det renodlade djuret har ingen förmåga att känna sympati eller kärlek till sina medväsen, förutom den instinktbetingade parningssympatin eller parningsdriften som möjliggör fortplantningen på det fysiska planet. De nuvarande jordiska människorna befinner sig dock enligt Martinus i en utvecklingsprocess från djur till människa genom den sexuella förvandling som han benämner polförvandlingen. Alla levande väsen har enligt Martinus två sexuella poler i sitt övermedvetande, en feminin och en maskulin pol. Under tiden i djurriket är den ena sexuella polen latent och den andra dominerande, vilket innebär att djuret framträder som renodlade hanväsen och honväsen i ett enpoligt tillstånd som präglas av egendomsrätt, förälskelse och den dräpande principen. För dagens människor håller den latenta eller motsatta sexuella polen på att åter växa sig stark, vilket innebär att människorna är på väg att bli dubbelpoliga väsen.

Det dubbelpoliga tillståndet utvecklas i takt med att människan genomgår en stor mängd lidanden och därmed utvecklar en sann kärlek till sin nästa. Den motsatta polens tillväxt innebär även att människan utvecklar en mängd intellektuella och kulturella intressen och begåvningar som ligger utanför äktenskap och fortplantning. Den färdiga människan kommer inte längre att vara man eller kvinna, utan framträda som ett helkönsväsen och hysa allkärlek till alla människor och allt som finns till.

Vad den jordiska människan beträffar, har hon ännu inte nått så långt i sin utveckling att hon blivit ”ett med vägen, sanningen och livet”, och hon måste därför ännu leva med en viss beslöjning av den eviga sanningen eller livets mening. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 29)

Och därför är den jordiska människan redan haltande, som djur betraktad. Hon är inte något renodlat djur, men heller inte en färdigutvecklad människa. – Hon är en sårad flykting mellan två riken. Hon befinner sig för närvarande i ett ”ingenmansland”. Hon är en hemlös gudason.. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 82)

Den riktiga människan är specialist i humanitet eller kärleksmanifestationer och skiljer sig alltså därigenom från den jordiska eller djuriska människan, som är specialist i lemlästning eller olycksskapande. (Martinus, Livets Bog, del 2, st 361)

**********************************************************