Djur

Djur (dk. dyr) eller ”djurväsen” är i Martinus analyser en beteckning för ett väsen som tillhör djurriket eller den andra zonen i spiralkretsloppet. Dessa väsen har utvecklats vidare från växtriket genom att deras tyngdkroppar eller fysiska organismer har blivit tillräckligt utvecklade för att bära deras dagsmedvetande på det fysiska planet. De upplever därmed tillvaron på jordklotet på ett dagsmedvetet och vaket sätt med tyngdenergin som den dominerande energiarten. Djur återfinns på jordklotet i de levande varelser som människorna känner igen som djur, t.ex. rovdjur, växtätande djur, fåglar, kräldjur och insekter. Att vara ett ”djur” innebär att man vistas i en zon i spiralkretsloppet som präglas av självbevarelsedrift, den dräpande principen och principen att ”makt är rätt”. Det renodlade djuret befinner sig i ett naturligt enpoligt tillstånd som antingen hanväsen eller honväsen. Det har ingen förmåga att känna sympati eller kärlek till sina medväsen, förutom den instinktbetingade parningssympatin eller parningsdriften som möjliggör fortplantningen på det fysiska planet. Fortplantningen eller parningen innebär djurväsendets högsta salighetsupplevelse och en omedveten kontakt med Gudomen även i den dräpande principens zon.

Martinus räknar även den nuvarande människan eller jordmänniskan till djuren eller djurväsendena, så länge som en människa fortfarande har en mer eller mindre enpolig mentalitet som domineras av den dräpande principen, med en kombination av tyngdenergi och instinktenergi och en primitiv känsla. Djurets tillvaroform är en principform för det andra riket i spiralkretsloppet, vilket innebär att ”djuren” i ett spiralkretslopp med en annan grundläggande manifestationsform kan se annorlunda ut än på jordklotet.

Varje levande väsen som kommer till världen, vare sig det hör hemma inom det väsenssamhälle vi kallar ”den jordiska mänskligheten” eller hör till de former av liv som yttrar sig genom vad vi vant oss att uppfatta som ”djur”, ”växter” och ”mineral”, är – utan undantag – föremål för upplevelsen av livet. (Martinus, Livets Bog, del 1, st.1)

Eftersom djurriket framträder som kulminationen av det materiella eller fysiska tillståndet, sammanhänger alltså varje väsens livsvillkor i detta rike med dess materiella eller fysiska position, vilken för djurens del är detsamma som: den största fysiska styrkan, de skarpaste tänderna, klorna och näbbarna. (Martinus, Livets Bog, del 1, st.70)

Den renodlade parningssympatin är djurens normala väsensart. Och ju mindre utvecklad människan är, desto närmare står hon djuret. Och hennes väsensart är i motsvarande grad liksom djurets endast baserad på själviskhet eller egoism. Det normala djuret kan absolut inte älska sin nästa som sig självt, något som det ju på grund av sin enpolighet inte heller är skapat till att göra. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2556)

**********************************************************