”Dö” (dk. dø) skrivs i Martinus litteratur i regel inom citattecken. Att ”dö” i betydelsen upphöra att existera, finns inte enligt Martinus analyser, eftersom det inte finns någonting annat i universum än liv. Att ”dö” innebär i stället att väsendet upplever ”den fysiska organismens död”. Denna organism är ett tillfälligt redskap för upplevelse på det fysiska planet som väsendet har byggt upp i kraft av sin skaparförmåga, men när väsendet ”dör”, upphör denna organism permanent att fungera och kommunikationen mellan väsendets fysiska och andliga struktur avbryts. Väsendets medvetandeupplevelse förflyttas då från det fysiska till det andliga planet, fram till nästa inkarnation i en ny fysisk organism. Då väsendets andliga struktur är av evig natur och utgör en organisk del av Gudomen, kan en verklig död bara existera som en tänkt realitet och  en felaktig uppfattning som väsendet innehar under den tidsepok som man uppfattar sig som ett med sin fysiska kropp och materien.

Men då den fysiska organismen inte utgör det verkliga väsendet, utan enbart utgör ett tillfälligt uppbyggt redskap för väsendets nuvarande utvecklingssteg och för uppfyllandet av detta stegs särskilda livsbetingelser, dör väsendet således inte, för att det mister sin fysiska organism, tvärtom. (Martinus, Vägen till paradiset, kap. 23)

Väsendet är här så långt borta ifrån verkligt mänskligt medvetande, att det helt tror sig vara ett med materien, ett med tiden och rummet, och därför ett med det förgängliga, tror att det haft en begynnelse och att det en gång, likt ett visset blad och prisgivet åt tillfälliga krafter, ska dö och upplösas. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 1943)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial