Nationalism
Nationalism (dk. nationalisme) eller ”den nationella idén” används i Martinus litteratur för att beteckna ett själviskt förhållningssätt mellan världens nationer, där den egna nationens behov, självbevarelsedrift och egoistiska önskningar sätts högre än andra nationers behov. Begreppet ”nationalism”används av Martinus även synonymt med begreppet ”nationens själviskhet”. Han betecknar den nationella idén som ”flockens allra djupaste religiösa instinkt”, vilket syftar på att tanken om flockens samhörighet, som härstammar från djurriket, dyrkas som ett heligt ideal av de nationer som ännu befinner sig på olika stadier av nationalism och stambegär. Nationalismen innebär i denna analys ett kvarhållande av den djuriska självbevarelsedriften som kommer till uttryck i krig och konflikter, dvs. nationens kamp mot andra nationer om liv och materiella tillgångar.
Nationalism utgör enligt Martinus analyser dock ett avtagande stadium i världsutvecklingen, medan dess motsats ”internationalism” i stället är i tilltagande och utgörs av de sanna mänskliga egenskaperna i form av kärlek till sin nästa och osjälviskhet. I ett tidigare skede i jordmänniskans utveckling, som av Martinus benämns ”urskogsmentalitet”, var det nödvändigt och ändamålsenligt att en stams tankevärld i första hand kretsade kring dess inre angelägenheter för att främja välbefinnandet för sin stams medlemmar. I den moderna världen utgör nationalismen dock ett hinder för de moderna nationalstaternas utveckling mot en gemensam världsstat där alla människor är världsmedborgare. (Se även begreppet ”domedagen”.) I framtiden kommer enligt Martinus i stället internationalismen att ligga till grund att världen i framtiden ska kunna organiseras som ett enat världssamfund med en världsregering och en rättvis fördelning av jordens tillgångar till alla invånare. Se även de 12 punkterna i Livets Bog, del 1, st. 117 ff.
Den nationella idén utgör alltså flockens allra djupaste religiösa instinkt, ja, det är i själva verket dess superreligiositet, den som den först och främst är beredd att ge sitt liv för. (Martinus, ”Nationalism och internationalism”, Kosmos nr 20/1971).
Eftersom ”nationalismen” i själva verket utgör ”nationens själviskhet” och ”internationalismen” är ”nationens osjälviskhet”, innebär det ovannämnda att nationens själviskhet är i avtagande, medan dess osjälviskhet är i tilltagande eller i tillväxt. (Martinus, Livets Bog, del 1, st 100)
Nationalism är nämligen inte längre det vackra ideal det anses vara, utan utgör i själva verket en psykos, som efter hand kommer att lägga all kultur öde, om den inte bromsas. Ty lika lyckobringande denna tankekoncentration var för århundraden sedan, lika olycksbringande är den i dag. (Martinus, ”Nationalism och internationalism”, Kosmos nr 20/1971).
**********************************************************
Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7 © Martinus Institut 1981.