Instinkt

Instinkt (dk. instinkt) används i Martinus litteratur synonymt med instinktenergi, som utgör jagets första kraftkälla i ett spiralkretslopp. Instinkten utgör den bärande medvetandefaktorn i ett växtväsens medvetande och instinktenergin är därför dominerande i växtriket. Instinkten är enligt Martinus analyser liktydigt med förmågan att ana, vilket medför att aningsförmågan är det som främst karakteriserar en växts manifestation på det fysiska planet. Instinkten och förmågan att ana är en starkt framträdande förmåga även för djuren i djurriket och för de primitiva människorna, medan de fysiska och psykiska instinkterna för de nuvarande jordmänniskorna enligt Martinus analyser är på tillbakagång. Instinkten är den centrala komponenten i instinktenergin som i Martinus symboler betecknas med röd färg.

För människor i allmänhet täcker ordet ”instinkt” i verkligheten bara en medvetenhetsegenskap. Denna egenskap består i förmågan att ”ana”.Men förmågan att ”ana” är ju en funktion, och en funktion återigen är detsamma som en ”rörelse”. Och ”rörelse” kan i sin tur inte existera utan att vara identisk med uppenbarande av energi. Den speciella energi, genom vilken en instinktupplevelse befordras, utgör alltså den första grundenergin i tillvaron. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 350)

Den bärande eller högsta medvetandefaktorn i växtens medvetande är alltså ”instinkten”. Växtriket kan därför också med rätta betecknas som ”instinktriket”. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 182)

Medan föraningsförmågan hos djuren och de första jordmänniskorna är, respektive var, renodlad och därigenom gjorde dessa väsen nästan ofelbara i sin föraning eller i sina psykiska instinkter, så är den hos kulturvarelsen mycket osäker och bristfällig, endast en svag avglans eller ett ”eko” av vad den en gång varit. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 187)

**********************************************************

Livets Bog kan läsas på svenska online på Martinus Instituts webbplats: Livets Bog, del 1-7