Naturen

Naturen (dk. naturen) används i Martinus litteratur synonymt med begreppen Försynen, livet och tillvaron. Naturen omfattar därmed mycket mer än den fysiska natur som människorna upplever som sin omgivning på jordklotet. Naturen omfattar allt i tillvaron och kan förstås som de övergripande krafter som en individ omges av och som väsendet samspelar med i upplevelsen av livet. Det som den nuvarande människan ofta upplever som döda och mekaniska krafter i den fysiska naturen på jordklotet, är enligt Martinus i själva verket ett uttryck för något levande. Naturens processer och kretslopp avspeglar logik och planmässighet och därmed medvetande. Det finns ingenting slumpmässigt i naturens verkningar. Martinus beskriver att all kunskap i grunden härrör från naturen och naturens processer, och att människornas kunskap hittills endast är en svag avglans av detta: ”Försynen är, i kraft av naturen, själva professorernas professor, doktorernas doktor och tänkarnas tänkare.” (Livets Bog, del 2, st. 488). Genom naturen och den dagliga upplevelsen av omgivningen uppenbaras också Gudomens korrespondens med det levande väsendet, då det dagliga livet är livets eget tal till varje individ. Martinus hänvisar i sin litteratur ofta till exempel från naturen för att visa på skapelsens skönhet och för att illustrera hur naturens yttringar ingår i Gudomens korrespondens med det levande väsendet (se t.ex. den lilla boken Blad ur Guds bilderbok).

Vi har således sett, att det ”något” som är den ”kosmiske kemisten”, det ”något” bakom den allt dominerande kosmisk-kemiska process som vi kallar ”livet”, ”naturen” eller ”tillvaron”, är jaget i det levande väsendet. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 345)

Och då allt som existerar endast kan tillhöra denna natur, endast kan vara detaljer i eller delar av den, framträder naturen här som uttryck för kulminerande mentalitet eller ett medvetande som inte kan överträffas, varken av professorers, doktorers eller andra av mänsklighetens yppersta tänkares mentalitet. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 488)

Naturen, våra omgivningar, det dagliga livets företeelser, vårt öde utgör tillsammans Guds särskilda hänvändelse till oss. (Martinus, Blad ur Guds bilderbok, kap. 3)

**********************************************************