Fadern

Fadern (dk. Faderen) används av Martinus synonymt med ”Gudomen”, ”Gud”, ”Försynen”, ”allmakten” och ”världsalltet”. Fadern är i Martinus litteratur liktydig med den allsmäktiga och eviga Gudomen som alla livsenheter och därmed också människans innersta jag utgör en organisk del av. Relationen mellan de enheter som Gudomen består av och Gudomen själv betecknas som relationen mellan ”gudasönerna” och ”den evige Fadern”. När ett väsen uppnår kosmiskt medvetande, får det enligt Martinus förmågan att att uppleva Gudomens medvetande. Det upplever livets högsta mysterium, sin egen odödlighet och livets evighet, och blir därmed ”ett med Fadern”. Martinus anknyter i sina analyser ofta till Bibeln och dess referenser till Gud i form av ”Fadern”, bland annat i Jesus Kristus relation till Gud såsom varande ”ett med Fadern” och i berättelsen om den förlorade sonen och återkomsten till Fadern.

Eftersom alla andra existerande levande väsen ju utgör de enheter som Gudomen består av, har vi här i Livets Bog betecknat dessa som ”gudasöner” – liksom vi av samma anledning har betecknat Gudomen som ”Fadern”. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 251)

När medlidandeförmågan blir till allkärlek, inträder det ”kosmiska medvetandet” åter i dagsmedvetandet och väsendet blir ”ett med Fadern (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 457)

Det är detta permanenta öppnande av födelseporten som gör väsendet till en Kristus, vilket vill säga till ett väsen som är ett med Fadern och därmed utgör vägen och sanningen och livet. Och väsendet framträder nu som den fullkomliga människan, färdigskapad till Guds avbild. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1886)

Den förlorade sonen börjar speja efter sin Fader i fjärran. Mer än någonsin förr rungar ropet genom världen: ”Var är du?

**********************************************************