Guds sekundära medvetande

Guds sekundära medvetande (dk. Guds sekundære bevidsthed) betecknar i Martinus litteratur Guds eller Gudomens medvetandeområde i de lägre, fysiska världarna i ett kosmiskt spiralkretslopp. Dessa världar eller tillvaroplan utgörs av växtriket och djurriket, dit den nuvarande mänskligheten också hör. I dessa riken håller väsendena enligt Martinus analyser på att omformas och skapas till Guds avbild och det är också en period i spiralkretsloppet där de förnyar sitt medvetande. Martinus beskriver att Gudomen har två kontrasterande medvetandeområden: ett permanent primärt medvetande där kärleken, visdomen och ljuset kulminerar, och ett permanent sekundärt medvetande där de principer befordras som hör till den fysiska världen, självbevarelsedriften och den dräpande principen. Ur ett kosmiskt perspektiv är Guds sekundära medvetande liktydigt med mörkersfären i spiralkretsloppet, medan Guds primära medvetande är liktydigt med ljuset och kärleken.

Enligt Martinus analyser upplever alla väsen växelvis vissa epoker då de är ett med Guds primära medvetande och ljuset, och andra epoker då de är ett med Gudomens sekundära medvetande eller mörkret. Denna växling sker i en lång utvecklingsprocess i spiralkretsloppet, och kommer sedan att återupprepas i påföljande spiralkretslopp i all evighet. Den är enligt Martinus analyser en nödvändig förutsättning för att det levande väsendets medvetande ska förnyas och uppleva en evig livsupplevelse enligt kontrastprincipen och principen om hunger och mättnad. Då ett väsen har kulminerat i Guds primära medvetande och, efter eoner av tid i detta område, börjat uppleva en mättnad på ljuset och allkärleken, påbörjar det en resa in i ett nytt spiralkretslopp med en längtan efter upplevelse i den fysiska världen. Under denna period kommer väsendet att uppleva livet genom Guds sekundära medvetande. Livet i den fysiska världen med självbevarelsedrift och åtskillnad från andra väsen framstår då som ljuset i livsupplevelsen. Då ett visst antal väsen alltid befinner sig i dessa bägge kontrastområden, förnyar Gudomen detta sätt ständigt sitt medvetande genom de levande väsendenas eviga livsupplevelser och nyskapande av medvetande.

Tack vare detta ”obehagligt goda” eller upplevelsen av mörkrets kulmination kommer alla levande väsen, efter sin egen önskan och som livsviktig nödvändighet, att växelvis få uppleva: vissa epoker då de är ett med mörkret eller Gudomens sekundära medvetande och andra epoker då de är ett med Gudomens primära medvetande – ljuset, allkärleken och visdomen – allt efter sitt vid olika tider rådande hunger- och mättnadstillstånd. (Martinus, Livets Bog, del 7, 2607)

Men tack vare Gudomens verkliga, primära medvetandeområde styrs och leds detta sekundära medvetandeområde fram genom utvecklingen till upplevelsen av kulminationen av det absolut livsviktiga mörkret eller det så kallade ”onda”, som i absolut mening inte är något ”ont” utan i stället är vad vi lärt oss benämna ”det obehagligt goda”. (Martinus, Livets Bog, del 7, 2607)

**********************************************************

← Guds primära medvetande