Allmakten

Allmakten (dk: almagten) är ett begrepp som Martinus använder synonymt med ”Gudomen”, ”Gud”, ”Fadern”, ”Försynen” och ”världsalltet”. Allmakten är i Martinus litteratur därmed liktydig med den allsmäktiga och eviga Gudomen som alla levande väsen och därmed också människans innersta jag utgör en organisk del av.

Fadern, Försynen eller allmakten låter nämligen aldrig en enstaka manifestation, vad eller vem den än månde hänföra sig till, vara mäktig nog att göra alla andra manifestationsformer överflödiga, utan begagnar sig i lika hög grad av alla existerande manifestationer tillsammans för att iscensätta den till varje enskilt väsens hopp och längtan anpassade saligheten, och låter därigenom varje levande väsen framträda som en absolut oumbärlig rollinnehavare i den sagolika berättelse som heter tillvaron. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 10)

Ett enskilt väsens manifestationer, hur strålande och fullkomliga de än må vara, kan därför i sig själva aldrig vara mäktiga nog att göra alla övriga former av Försynens eller allmaktens påverkan på väsendena överflödiga. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 10)

Vårt djupaste jag har sitt rotfäste i den eviga allmakten. (Martinus, Livets Bog, del 2. st. 311)

**********************************************************