Perspektivprincipen

Perspektivprincipen (dk. perspektivprincippet) betecknar i Martinus litteratur en grundläggande kosmisk princip som innebär att alla levande väsen upplever tillvaron i form av begränsningar som gör oändligheten tillgängligt för upplevelse och förnimmelse. Genom perspektivprincipen upplever ett väsen att det står på ett visst avstånd från en realitet eller en energikombination, vilket påverkar väsendets förnimmelseförmåga på ett bestämt sätt. Martinus jämför perspektivprincipen med den upplevelse som en människa har när hon befinner sig på en väg, som i en rät linje försvinner vid horisonten. Utifrån ett kosmiskt perspektiv existerar inga storlekar i världsalltet, utan inbördes storleksförhållanden är i själva verket illusioner som skapas av perspektivprincipen. Perspektivprincipen är i Martinus analyser nära knuten till kontrastprincipen som innebär att tillvaron endast kan upplevas i form av kontraster, eller det faktum att ett föremål eller en realitet markeras med kontraster gentemot en annan realitet. Martinus använder även perspektivprincipen som synonym till begreppet X2 eller skapar- och upplevelseförmågan, och även som liktydig med både X2 och X3, skaparförmågan och det skapades värld.

Perspektivprincipen utgör alltså i sin högsta analys den begränsning som gör oändligheten eller världsalltet tillgängligt för förnimmelse och som därmed gör upplevelsen av livet till ett faktum. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 267)

Då dessa grundarter i realiteten är en och samma sak, sedd på olika ”avstånd” från jagets belägenhet, blir det också här perspektivprincipen som ligger till grund för deras olika inverkan på förnimmelseförmågan. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 495)

Ja, är inte båda storlekarna blott och bart illusion på samma sätt som de inbördes storleksförhållandena i ett fysiskt förnimmelsefälts detaljer är illusion som grundar sig på perspektivprincipen? (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 1981)

**********************************************************