Polprincipen

Polprincipen (dk. polprincippet) eller den sexuella polprincipen betecknar i Martinus analyser den princip som reglerar de två sexuella polerna som varje levande väsen enligt Martinus har i sitt övermedvetande i form av en feminin och en maskulin pol. Den maskulina polen kan enligt Martinus analyser även betecknas som en talangkärna för avgivande av energi, medan den feminina polen är liktydig med en talangkärna för mottagande av energi. Genom polprincipen befinner sig ett väsens bägge poler i en ständig utveckling från ett enpoligt väsen till ett dubbelpoligt väsen och så vidare, och individen får därmed ständigt uppleva ett kosmiskt kretslopp i form av upplevelser av de två stora kontrasterna ljus och mörker. Martinus likställer även polprincipen med den högsta elden eller den urkraft i tillvaron som likställs med den sexuella driften eller ”den bärande, högsta värmekällan bakom varje mental och därefter bakom varje fysisk utveckling” (Livets Bog, del 3, st. 840). Martinus beskriver att polprincipen ligger till grund för alla kontraster i tillvaron och alla kretslopp.

Under den största tiden av den långa utvecklingsspiral som Martinus benämner spiralkretslopp befinner sig dessa bägge poler i jämvikt och har lika stort inflytande i individens medvetande. Väsendet befinner sig då i ett dubbelpoligt tillstånd som helkönväsen, dvs. det är varken ett feminint eller maskulint väsen. I samband med väsendets inträde i djurriket, eller ”Evas skapelse” enligt Bibelns skapelsehistoria, skapas dock ett enpoligt halvkönsväsen som antingen framträder som honkön eller hankön. Den ena sexuella polen går tillbaka och blir latent, medan den andra polen blir den dominerande sexuella polen och präglar väsendets framträdande. Hos det feminina väsendet eller honkönsväsendet är den feminina polen den primära polen som dominerar, medan den maskulina polen befinner sig i latens. Hos det maskulina väsendet eller hankönsväsendet är den maskulina polen den primära polen som dominerar, medan den feminina polen befinner sig i latens. Två kön uppstår, en hane och en hona resp. en man och en kvinna, med en sexuell dragningskraft som i det renodlade enpoliga tillståndet är helt och hållet inställd på att äga det motsatta könet. Det enpoliga tillståndet för djuren och de kvarvarande enpoliga anlagen för människorna kännetecknas av egendomsrätt, förälskelse, själviskhet och principen ”makt är rätt”.

Den nuvarande människan befinner sig enligt Martinus i ett övergångsskede i form av polförvandlingen från ett enpoligt till ett dubbelpoligt tillstånd, där den motsatta eller latenta sexuella polen för respektive halvkönsväsen är under tillväxt. Det dubbelpoliga tillståndet utvecklas i takt med att människan genomgår en stor mängd lidanden och därmed utvecklar en sann kärlek till sin nästa. Den motsatta polens tillväxt innebär även att människan utvecklar en mängd intellektuella och kulturella intressen och begåvningar som ligger utanför äktenskap och fortplantning. Under polförvandlingsprocessen ingår det enligt Martinus analyser som en naturlig fas att människan vid någon tidpunkt blir sexuellt attraherad även av sitt eget kön. Den färdiga människan kommer inte längre att vara man eller kvinna, utan framträda som ett helkönsväsen och hysa allkärlek till alla människor och allt som finns till.

Absolut ingenting i livsupplevelsen står stilla. Allt är i rörelse, allt skapar balans eller jämvikt i sitt slutfacit. Då denna balans i realiteten mentalt sett är detsamma som den absoluta rättfärdigheten, garanteras således väsendena genom sin sexuella polprincip eller högsta eld en evig rättfärdighet, som i verkligheten är detsamma som kärlek. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2492)

Du vet, att fundamentet för utvecklingen är ”den högsta elden” eller den sexuella polprincipen. Du vet, att väsendenas upplevelse av de två stora kontrasterna ljuset och mörkret, som är förutsättningen för all livsupplevelse, regleras genom växelvis förvandling av väsendena från enpoliga till dubbelpoliga väsen. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2112)

Den sexuella polprincipen ligger till grund för alla kretslopp och däri ingående fyra årstider: vinter, vår, sommar och höst samt dessas olika variationer. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1636)

**********************************************************