Religiösa principen

Den religiösa principen (dk. det religiøse princip) betecknar i Martinus litteratur en psykisk medvetandefunktion som innebär att en individ under en lång utvecklingsperiod har en instinktivt baserad förmåga att tro på en andlig tillvaro med högre andar respektive en tro på en gudom. Den religiösa principen börjar enligt Martinus utvecklas när djuren övergår till jordmänniskor, i och med att djuret blir medvetet om sin bön eller sin hänvändelse till ett högre väsen i form av sitt ångestskrik i ögonblick av fara. Den religiösa principen ligger sedan till grund för människans hela religiösa utveckling, från primitiva naturreligioner med en tro på ett flertal andar och väsen i den omgivande naturen, till de traditionella världsreligionerna i den gamla världsimpulsen som de manifesteras i form av bl.a. kristendomen, islam och buddhism. Gemensamt för den religiösa principens yttringar är att de förutsätter en instinktiv förmåga att tro, som inte behöver underbyggas av intellektuell kunskap eller vetande. De traditionella världsreligionerna bygger i hög grad på människans begynnande humana känsla och fokuserar på önskningen att utveckla en högre, human moral.

Martinus beskriver även den religiösa principen som ”den gudomliga suggestionen” , som uttrycker att en individ blir starkt påverkad av en religiös föreställning som påförs individen genom en andlig kraft. Förutsättningen för att den gudomliga suggestionen ska kunna verka är att individen är mottaglig för denna genom att fortfarande befinna sig i ett trosstadium. Ju mer människan utvecklar sin intelligens, desto mindre blir hennes förmåga att kunna tropå en gudom utan motivering eller intellektuell kunskap. Många människor i dag lämnar därmed trosbaserade religiösa samfund som har blivit uttryck för ett den religiösa principen har blivit ”förstenad” (se citat nedan). Martinus beskriver dock att den religiösa principen och människans intresse för moral i stället tar sig uttryck i samhällsutveckling, juridik och politiska ideal. Politiska partier representerar enligt denna syn i själva verket den religiösa principen i en ny form. Ett verkligt humant samhälle kommer dock inte att kunna åstadkommas förrän människan har utvecklat en verklig förståelse för världen och det levande väsendets analys och därmed nått fram till en andlig vetenskap som grundval för samhället.

Men genom detta starkt framträdande lidandetillstånd utvecklas djuret vidare. Det lär sig skilja mellan olika former av lidanden, lär sig övervinna dem, får vanor och böjelser som efter hand blir till förmågor och anlag. Det når fram till en zon, där det så småningom blir medvetet i sina ångestskrik – och den religiösa principen uppstår, varefter djuret framträder som jordmänniska. (Livets Bog, del 1. st. 185)

Denna psykiska medvetandefunktion existerar ännu i de första zonerna inom jordmänskligheten och kan spåras ända upp i kulturmänniskornas stadier. Den ligger till grund för den religiösa principens första uttrycksformer och för ”den gudomliga suggestionen” eller den omständigheten att väsendena i dessa utvecklingszoner kan tro utan att veta. (Livets Bog, del 1. st. 187)

Det börjar framstå som ett faktum att dessa religiösa sekter eller moderna moralsamfund i stor utsträckning får de gamla religionerna och därmed hela den religiösa principen att förkalkas och förstenas i det allmänna medvetandet hos den intelligenta delen av jordmänskligheten. (Livets Bog, del 4, 1488)

**********************************************************